För ett tag sedan skickade Phörläggaren ut ett mail till en massa bloggare och frågade om de hade lust att recensera en ny kommande bok som hette Phonephucker och skulle komma ut på Hydra förlag 20/9. Några nappade. Här är resultatet hittills.
Med hjälp av snygga illustrationer av Elin Jonsson känns boken väldigt lättläst. Nästan lite väl lättläst. Jag trodde att dylik läsning skulle lämna en läskig eftersmak, men känslan är snarare att en fantasi är en fantasi och att telefonsexande är en konst. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Absolut läsvärd!
PhonePhucker analyserar klassiska fördomar från telefontorskarna, men dödar samtidigt en hel del av mina fördomar om telefontorskarna själva. Boken har en sorts värme, som gör att den går hem, och visar på att även de sjukaste beskrivna samtalen ändå är rätt okej.
En hääääärlig bok att försjunka i nu när höstrusket stormar in.
Tanja är rätt bright för att vara kvinna (2.0 på högskoleprovet slänger hon ur sig i början av boken) och uttrycker sig ganska välformulerat för att vara just kvinna och till råga på allt invandrare.
Personligen blev jag besviken på bokens trevlighet.
Elin Jonssons Illustrationer är bra och gör att boken känns fräck och skapar samtidigt en distans till texten. För ibland - ofta - tycker jag TJ tar sig själv på alltför stort allvar.
Tanja duckar snarast genom att att påstå att hon arbetar subversivt inifrån, och att alla branscher är sexistiska, vilket blir kanske lite väl rappt och ytligt. Å andra sidan det är inte bokens syfte eller avsikt att diskutera just det på djupet.
Man skulle kunna tro att det blir en ganska snaskig historia, men så är det inte. Visst, boken handlar om sex och om man har problem med att det står "fitta", "kuk" och/eller "knulla" på ungefär varenda sida i boken så bör man kanske läsa något annat. Men det vore synd (fast på det andra sättet, då; hela den här boken handlar ju om synd), för den här boken är kul.
Jag vet att det låter otippat, men på det planet är boken lite som en kursbok i tysk grammatik. Det mesta är undantag.
För även om boken hade kunnat vara så enkel att avfärda som "en stackars förtryckt kvinna som säljer sex på telefon och försöker försvara det" så är Phonefucker inte det. Just när man tror att hon biter sig själv i svansen så kommer en fenomenal vass formulering som lämnar mig utan come back.
Det som har fastnat mest i mitt huvud är kukstorleken, ja ni läste rätt. Här skrivs det spalter med kukstorlekar och även omdömen mm
Suhinina skildrar men ger inga lösningar. Boken ger därför en hel del frågor som är värda att fundera över.
Den är smart, underhållande, betänkvärd och lättsmält.
Allt det jag söker i en bok ;)
Intimtelefonisten är duktig på att sälja fantasier till folk, är nu detta ännu en av hennes fantasier? Den lyckliga telesexösen? eller R U 4 real? I want to believe, att Tanja är på riktigt, en levande fantasi in the flesh, en våg av voluptiös verbalitet.
Det bästa med boken är dock det man läser mellan raderna: en vanlig tjej (Tanja) med känslor och tankar om feminism - men som samtidigt är ovanligt fördomsfri.
Så anser jag mig då kunna rekommendera den här boken till mina vänner och bloggläsare? Ja, till de/er som tål runda ord i alla fall. För att man lär sig något av den. Den är bitvis väldigt rolig. Den är välskriven. Och den utmanar sin läsare.
Genusperspektivet är dock intressant; att en uppenbart intelligent kvinna kan välja ett såpass, i många kvinnor och mäns ögon, “förnedrande” yrke och uppenbart komma oskadd ur det.
Jag tyckte det var en tråkig och tämligen ointressant bok. Kanske för att jag inte är det minsta intresserad av telefonsexförsäljning och det är vad boken handlar om? Fördelen med boken är att den är i ganska korta kapitel, så att man kan ta sig igenom åtminstone ett kapitel varje gång man sitter på toaletten.
Det är intressant att läsa recensioner, jag som jobbat i yrket och skrivit boken har ju min bild av båda och har ganska svårt att se hur andra läser boken. Ett tag under skrivandeprocessen var jag till exempel orolig att jag skulle låta för dissig mot kunderna. Jag ville ju liksom förmedla en för mig verklighetstrogen bild och även fast de irriterande egenskaperna var mest givande att raljera om var det ju så att de flesta samtal var trevliga och/eller tråkiga.
Av kommentarer från ett antal människor att döma
har jag lyc
kats att förmedla någon sorts värme snarare än ren dissighet. Att inte bara klaga på jobbet, utan även visa de sidorna jag gillade. Att en del sedan tycker att boken är
för positiv få
r stå för deras underliga förväntningar.
Jag tänkte även länka till några mediegrejer jag gjort och komment
era vad jag har på
mig. Det kommer mer sånt med
amelia och
Vi och
Expressen söndag.
Den här intervjun kommer från tidningen
People . De stavade fel på titeln, som många andra. Jag brukar hinna rätta i tid, men här blev det inte. De hajpade releasefesten. TACK!
Bilden är en pressbild som togs av Michaela Idhammar för phrojektet. I våras tror jag det var, jag vill minnas att vi hade en bild från samma bildserie till Textmässan. Jag har på mig mina favoritglasögon och en svart smårandig klänning, vilket visar att jag var korkad n00b när bilderna togs - smårandigt=moiré. Å andra sidan är det en mycket fin klänning.
Samma bilder användes i till exempel
Ottar Rapport-intervjun.
Klänningen kommer från början från H&M, men jag köpte den på Myro
rna för ~60 kronor. Den är fantastisk, sexig och bekväm. Tyvärr lyckas den inte riktigt framhäva min kropps enda intressanta kurva - svanken.
Jag tyckte fasligt mycket om min svarta smårandiga klänning och ville ha en liknande. Jag letade lite slött, men hittade ingenting som jag tyckte kändes bra. Och så kom mamma hem med den här från Budapest. Den är röd och prickig - den bästa kompisen en svart smårandig klänning kan få!
Det är sommar och min lugg kan fortfarande användas som lugg och inte som nåt man drar åt sidan.
Aftonbladet 16/9. Bara morgonupplagan, sedan blev det flygplanskrasch.Man ser inte att jag har shorts på mig, över svarta H&M-tights. Och osexig verklighet kan de vara själva, jag har fucking knästrumpor!
Jag skulle vilja ha lilla porträttbilden i större version. Jag ser ung, vacker och konstnärlig ut.
Och jag har UTVÄXT! Flera meter!
Tisdagen var den stora folk-SMSar-att-de-sett-mig-dagen. Alla läser Metro. Alla. Jag fick sjukt mycket SMS och kommentarer. Jag hann inte svara på alla. Men TACK! Det är roligt att ni ser och uppmärksammar och gratulerar! Det var bara det att ni var många och jag hade hemtenta och TV på kvällen. Så allt blev rörigt. Men, you know, ♥!
Jag har min loppis-fundade kavaj och en röd tröja som det står "übermensch" på, men det syns inte på bilden. Texten tryckte jag själv. På gymnasiet.
Kulturnyheterna 14/9Jag var värsta rödsvartövermatchad, men det som syns på bilden är en svart topp som mamma ville ge bort till välgörenhet, men jag tog över. Och mina röda glasögon.
Eftersnack 18/9Jag har tröja från
ArtLebedev (den heter "på anständighetens gräns", typ felmoftan lär uppskatta), gula byxor of death (Myrorna), världens snyggaste skor (Myrorna) och uppenbart för mörka nylonstrumpbyxor. I ansiktet har jag tv-smink. My lipgloss is poppin!
Jag klarar av live-studio-teve.
Jag är inte rädd för NÅGONTING längre.
Elin och jag på releasepartyt igår.
Mina ögon lyckades vara superkänsliga mot någonting i sminkborttagningskemikalierna i TV-huset, så jag skar ner på ögonsminket på festen, eftersom de fortfarande gnällde. Så jag förlorar mot Elin som är värsta hott. Å andra sidan har jag superfancy åttiotals festpryl på mig. Prickig. Bokmatchande.
Och titta! Nyfärgat hår!
