och samma seder som i Doris dalar

Att länka till nästa gång jag diskuterar monogami och sånt.

Doris av Susanne Fredelius, från DN 9 och 10 maj 2008.

Den dagen glömmer jag aldrig!

Här får ni lite söndagslektyr. Från tidningen Ung och Kär, nummer 6/1975.

Andra bloggar om: serier, shoujo, starletserie, det var bättre förr, rara lite blyga flickor, moral

"jag tycker att det är SKITBRA..."

Videosnack
För er som missat det (people like me, alltså) - jag och Bad Boy HJ kommenterar Shawty Get Loose och My Neck, My Back i ZTVs Videosnack. Allt som känns konstigt (utom att jag är kass på att prata tydligt) skyller jag på att de klippte ihop fyra-fem samtal vi hade om varje låt och inte alltid lyfte fram det jag tyckte var intressant. Till exempel att My neck, my back ser ut som en katalog för språkresor. Å andra sidan är MPREG med*. Och årets citat - "LÄR MIG MER OM SEX, ANDERS HÄGER JÖNSON!".
*Åh, ni vet, Gwen Stefani annonserade ut nån av sina graviditeter genom att säga att det var två Stefanier på scen. Tänk er Fifty som står på scen och med glimte i ögat säger att nu är det inte 50 Cent som står här, det är en hel dollar!

Quarnevalen
Om ni vill se jazzdans som jag påstår mig behärska i kommentarerna till Shawty Get Loose kan ni kolla på Quarnevalen som går imorgon. Det är en massa ekipage, jag ska dansa på ett av dem.
Om ni vill undvika Quarnevalen kan ni se det här inlägget som en påminnelse om att ni inte ska befinna er i den berörda delen av stan.

Andra bloggar om: locash, ztv, bad boy hj, videosnack, lär mig mer om sex, det popkulturella pusslet, quarnevalen, jazzdans

...än

Jag kanske borde ta och läsa Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik. I Malin Ullgrens recension i DN såg jag nämligen en formulering som triggat ett gammalt blogguppslag: "Våldtäktsbarheten finns inskriven i min jagförståelse, i andras förståelse av mig, i den allmänna definitionen av kvinna".

Det där med inbyggd våldtäktsbarhet, alltså. Jag har inte blivit våldtagen. Men varje gång jag tänker "jag har inte blivit våldtagen" avslutas meningen med "...än". Det känns som det mest naturliga och mest vettiga sättet att förhålla mig till våldtäkt. Jag har inte kommit på det medvetet efter statistiska beräkningar av risken att drabbas av överfall när jag går ute, själv, mitt i natten, med iPoden på. Tanken finns bara där, som en kroppsdel eller som månen, helt självklar.

Varje gång jag ska ut ensam, mitt i natten, med iPoden, tänker jag att det kanske blir ikväll. Det är ett lugnt konstaterande som inte begränsar mig vad jag märker, som inte stoppar mig från iPoden, som inte får mig att ta välbelysta omvägar. Det är bara en tanke som jag lugnt och odramatiskt har lärt mig att leva med på samma sätt som jag lärt mig att leva med mens och viktångest. Precis som mens och viktångest är min ödesaccepterande tanke en del av mig som kvinna.

Och naturligtvis, när jag tänker efter och inte bara tänker tanken, är det helt jävla tragiskt.

Intressant. Andra bloggar om: Katrine Kielos, Våldtäkt & romantik, våldtäkt, våldtäktsbarhet, rapeability, kvinnlighet, helt helt naturligt, ...än

Känner du Tanja från något socialt sammanhang?

Ibland roar jag mig med omröstningar. Senast var det en undersökning av hur fördelningen över bekantskapskretser ser ut bland dem som röstar i undersökningar i min blogg. Resultatet var ungefär som väntat.

Ja, Fysik.	2 (2%)
Ja, Psykologlinjen.	3 (3%)
Ja, Mangakai.	9 (10%)
Ja, PQ.	5 (5%)
Ja, LJ.	7 (8%)
Ja, som Phonephucker.	7 (8%)
Ja, genom svenska bloggosfärens klubb för inbördes beundran.	7 (8%)
Ja, annat.	10 (11%)
Nej.	16 (19%)
Nej, men jag önskar jag kände henne.	38 (45%)
Ja, men jag önskar jag inte kände henne.	2 (2%)
We hooked up and it was	2 (2%)

De första tvådagarna såg röstfördelningen riktigt konstig ut. Knappt någon hade röstat på svenska bloggosfären och relativt alla specifierade "ja" hade jättemånga röstat på "ja, annat". Jag var grymt förvirrad, för jag försökte verkligen, och tror fortfarande att jag lyckats, täcka alla mina umgängeskretsar i den här omröstningen. Sedan kom det fler röster i "bloggosfären" och "annat" blev relativt mindre och allt blev som det ska, förutom att jag fortfarande har svårt att komma på tio pers ag känner som inte passarin i de första sju kategorierna.

Nu är jag förstås grymt nyfiken på ifall det nästsista alternativet fylldes på av ironiska polare, eller om det faktiskt finns två personer därute som känner mig, önskar de inte gjorde det och läser bloggen.

Den nya omröstningen hade passat bättre i min personliga blogg, men det är roligare att ha omröstningar här.

Macaroner

Kajsa har rätt.
Det är fan macaroner överallt.

Fröken Gårman är ju inge rolit!

Såg på Debatt när sex senast var på tapeten (24/4, det pratades om 1968). Håhåjaja. Det är verkligen rörande hur en del människor saknar perspektiv och vägrar inse att det inte var bättre förr. Hur många gärna pratar om det negativa som förknippas med dagens sexualmoral utan att inse att väldigt mycket av det man tar för givet idag fick generationerna före kämpa för. Fast det är förstås lika illa med dem som verkligen tror att sexuell frigörelse är någonting som hittades på i förrigår och människor för hundra år sedan hade aldrig sett nåt naket förrns de var gifta. Det blir särskilt sorgligt när man inser att sådant som var progressivt och Framtiden för hundra år sedan fortfarande är okej att inte ens försöka förstå sig på. Men å andra sidan. Fri abort. Ökad acceptans för homosexualitet. Najs. Det går ändå framåt.

Sedan den där undersökningen från vilken man kanske kan dra slutsatsen att skitmånga unga tycker att det är den våldtagnas fel om hon blir våldtagen. Det skrivs om det lite överallt, bland annat av Hanna Fridén som lägger till att hon har gått in på relevant diskussion på Flashback och blivit mörkrädd. Jag kan inte låta bli att tänka den irriterande ironiska tanken att går man in på Flashbacks jämställdhetsforum får man skylla sig själv om man blir mörkrädd. Men det är ju helt sant, Flashback har alltid varit bland det äckligaste på Internet. Och det finns åtskilligt att tävla med. Jag brukar ibland uttala mig skämtsamt och nedvärderande om "gymnasiet", menandes diskussionsnivå som är värdig gymnasieungdomar som det kanske kommer bli folk av någon gång. Innerst inne tycker jag ändå om "gymnasiet", varmt och innerligt. Flashbacks jämställdhetsforum (deras andra har jag mindre koll på) är högstadiet. Stoltseringen med att vara galet politiskt inkorrekt samtidigt som man inte ens vågar skriva "blatte" utan censurstjärnor. "PK" som anledning att inte bry sig om argument. "det inser ju vem som helst". Det finns vettigt folk på forumet, men de dränks i omogna analfabeter. Och man kan egentligen ifrågasätta hur vettig någon är om hen fortsätter hänga där av alla ställen. Å andra sidan - sysifoskomplex. Jag känner igen det där, att tro att den här gången, nu jävlar, bara en kommentar till, så FATTAR hen. Men nej.

Annars skrivs det om "Fru Gårman". Jag tror det är en av de synpunkterna där jag har ändrat mig under de senaste åren är vikten av de små kamperna. Ja, det är rätt töntigt att hänga upp sig på skyltar. Men problemet är att sexismen består till den absolut största delen av sådana små små detaljer. Det är töntigt att klaga på varenda pyttesak, man är dessutom en sjukt jobbig feministfitta om man håller på så. Ni vet, "...eller hon". Det är jobbigt, det kan verka småaktigt, det kan verka som att det tar fokus från de riktigt stora frågorna. Men det är just det som är den riktigt stora frågan. Alla pixlarna i den stora bilden.
Och folk som påstår att det är töntigt för att ordvitsen "här går man" går förlorad... äh, nä, det var inget. Jag vet inte vad som är lämpligast att göra med dem.

Och till sist. Jag ser på Indiana Jones på femman och i reklampauserna förkunnar berättarrösten att "med Boxman Navigator kan du spela in filmen och titta när det passar dig. Vad bra!".
Som video. Vad bra!

Intressant! Andra bloggar om: debatt, debatt på svt, sexuella revolutionen, 1968, 68, det var bättre förr, ju förr desto bättre, det var inte bättre förr, ett nej är ett nej, flashback, fru gårman, herr gårman, här går man, here we go!, boxer navigator, reklam, tönt

Vad säger snigeln?

Jag blev just påmind om en fantastisk historia som jag brukar berätta då och då. Hade jag varit dn typen som ger gratismaterial till Tjuvlyssnat.nu hade den ÄGT tjuvlyssnat.nu.

Det var ett par år sedan det hände. Jag satt på tunnelbanan i Ropsten och väntade på att tåget skulle börja röra sig mot stan. De fyra sätena på andra sidan gången var ockuperade av en familj som nog väntade på samma sak. Familjen bestod av en överenergisk mamma (tänk överkäck röst, latte, smakfullt designade ungar, självförverkligande projekt), pappa som verkade ha gett upp på att lugna ner sin kvinna och två barn. Det ena är irrelevant. Det andra satt i barnvagn och var precis lagom gammalt för att kunna prata litegrann. Mamma gjorde sitt för att snabba på utvecklingen.

"Vad säger katten?" sa mamman med mycket krävande röst.
"Mjau" svarade barnet.
"Jaaa! Vad säger hunden?" fortsatte mamma i samma ton.
"Voff" svarade barnet.
De fortsatte ett tag. Barnet verkade inte särskilt intresserat, skrattade inte, upprepade inte ljuden mer än nödvändigt.
"Vad säger tåget?"
"Tuff tuff"
"Vad säger snigeln?"

Fram till det observerade jag allting mycket passivt. Jag läste min bok och konversationen lagrades i min hjärna utan att riktigt passera det medvetna. Här hajade jag plötsligt till. Någonting var fel. Jag insåg att jag hela tiden hade svarat på mammas frågor för mig själv, men den senaste var för svår. Jag tänkte på ryska. Det hjälpte inte. Jag kopplade in medvetandet. Medvetandet grävde i huvudet och rapporterade att sniglar är ännu mer kända än fiskar för att inte säga någonting alls.

Under tiden upprepade mamman sin fråga, i samma krävande-uppmuntrande röstläge. Efter några pmtagningar lät hon närmast desperat. Jag sneglade på barnet. Barnet speglade desperationen. Till slut insåg mamman att det nog var lönlöst att fråga och kom med facit.

"Atta dig!"

Barnet lyste upp. "Atta dig!" pep ungen, märkbart lättad.

Leken fortsatte. Atta dig. Vafan.

Atta dig! Andra bloggar om: barnuppfostran, moderna föräldrar som planerar sina barn och karriärer, fördomar om moderna föräldrar som planerar sina barn och karriärer, vad säger lattemamman?, sniglar, akta dig

ett tillfälle att publicera någon spännande tanke som ligger och lurar i bakhuvudet och vill ut

Jag fick det här mailet från mitt förlag (Hydra, alltså) imorse och blev grymt irriterad.

Kära Författare,

Ett önskemål har inkommit från lilla, men naggande goda, magasinet Nya Upplagan om spännande skribenter.

Eftersom vi ju har förmånen att ha ett antal av dem i vårt stall, så går därför frågan ut till er om någon är sugen på att synas och höras lite genom att skriva en intressant artikel eller iakttagelse.

Något arvode utgår ej, men det är naturligtvis bra reklam och ett tillfälle att publicera någon spännande tanke som ligger och lurar i bakhuvudet och vill ut. Det kan också nämnas i sammanhanget att de avser recensera boken Järvlöpan som just gavs ut på Hydra och är välvilligt inställda till kommande böcker från vårt kära, lilla förlag.

Den som är intresserad hör av sig till Lars Yngve, chefredaktör för Nya Upplagan, på lars@nyaupplagan.se. Gärna med CC till oss, så vi vet vad som är på G.

Allt gott,

[signatur]

Jag vet att det här är hundra år gammalt, men herregud, kan folk nånsin lära sig att kreativt arbete är arbete? Betala, för fan! Det behöver inte vara pengar, mind you, men det ska finnas motivation. Stor upplaga eller intressant målgrupp, så man faktiskt får synas ordentligt. Intressanta medskribenter i vars glans man vill sola. Framtidsutsikter. Någon sorts bild av att tidskriften fattar vad de håller på med.

Till exempel:

Hej, Tanja!
M är en nystartad tidning som handlar om A, B och C. Vi på redaktionen har läst din text till N och tänkte direkt att vi bara måste värva dig! Vi älskar verkligen hur du namedroppar ryska verk som inte finns i svensk översättning så att ingen kan kolla upp om du droppar relevant! Skulle du vilja skriva en text till oss, förslagsvis om A, vi tror att ämnet skulle intressera dig och vara perfekt för din [superlativ superlativ] stil. Ämnesvalet kan naturligtvis diskuteras, vi litar på att dina referensramar är bredare än våra och du kan komma på ämnen vi aldrig ens skulle drömt om.
Vi kan tyvärr inte betala, men du är först på vår lista över folk som ska få cash när vi börjar gå runt.
MVH
M

För det första - om man nu verkligen tror att man som skribent är desperat efter att synas (vilket Nya Upplagan och Hydra verkar tro) är det väl ganska självklart att man ska appellera till just det. Och inte genom att säga "öh, du kommer få synas", utan genom att visa att de sett en, läst en, vet vem man är. Smicker, förihelvete, smicker! Hur svårt kan det vara?

Ett önskemål om nya spännande skribenter har kommit in. Bra tänkt där, Nya Upplagan, "vi behöevr skribenter, var finns skribenter? Jag vet! GENIRYCK! FÖRLAG!". Söker man nya skribenter ska man ut och läsa texter. Bloggscouta. Kolla tidningar. Plocka dem man vill ha. Förklara för skribenterna varför man vill ha just dem. Det här är så sorgligt oproffsigt, från både tidskriftens och förlagets sida, att jag vill gråta. "Välvilligt inställda till kommande böcker från vårt kära, lilla förlag". Men så bra då.

Att tidningen sedan har lägre upplaga än Osqledaren och fulare layout än PQs programblad gör inte saken bättre. Men inte så mycket sämre. Om det skulle blivit ännu sämre skulle det varit typ mail från Kallängsgymnasiets skoltidning, och det skulle bara vara charmigt.

Intressant. Andra bloggar om: synas, gratisarbete, gratis, generation gratis, smicker för fan, ur doing it wrong

Gratis KRITIK

Jag sitter i skolans datasal och ska strax strax börja skriva helvetesinlämningen of helvete. Jag har inget att blogga om, utom att om man nu ska jämföra OS i Kina med OS i Berlin (och det gör ju alla, och kommer göra), vem blir då Jesse Owens'08?

Hur som helst. Stora bloggar har tävlingar där man kan vinna goodiebags och reklamprylar. Jag kan länka till Arkitekturtidskriften KRITIKs blogg där man får gissa vem som skrev vad i tidskriftens kommande nummer och kan vinna två års prenumeration.

Rädda min utsikt!

Att blogga som jag gör innebär att man ständigt håller koll på vad som händer i tidningar och andra bloggar, vilka ämnen som dyker upp och skapar debatt, och kommer med respons. "Men såhär tycker jaaaag". Och så leta upp egna små saker att hänga upp sig på, som jag och biblioteket i Täby. Men hur som helst, jag har ju varit rätt upptagen på annat håll, och då blir det lätt att man inte riktigt vet vad man ska blogga om, för man vet inte riktigt vad som gäller, och morgontidningen börjar plötsligt verka vara en källa för koll på vad som händer i världen snarare än inspiration till bloggandet. Och så är det söndag, och jag är ledig och DN har en ledare om Stadsbiblioteket och bloggaren i mig vaknar till.

Rubriken lyder "Rädda Stadsbiblioteket", ingressen fortsätter lika lovande:

Gunnar Asplunds bibliotek i Stockholm är känt över världen. Det måste skyddas mot politiker som tror att huvudstaden är i akut behov av ny spektakulär arkitektur.

Låt oss tänka nu, vad kommer tas upp... Kallbadhuset, Klara, "Sätta Stockholm på världskartan"? Vi kan kryssa in första rutan redan efter flrsta stycket.

Förra året var det nära att Stockholms politiker lät bygga ett hotell med kallbad i Riddarfjärden. Planerna var långt gångna. Om de realiserats hade en av Sveriges vackraste platser i ett slag förändras.

Ja, vad säger man. Om det var nära eller inte kan man förstås diskutera, vad "nära" betyder är ju lite relativt. Det är ju till exempel nära till Proxima Centauri, men långt till soffbordet där min tekopp står, och då var det verkligen nära att Kallbadhuset byggdes och planerna var verkligen långt gångna. Hur som helst tycker jag att ni ska lägga märke till att Riddarfjärden skulle förändras "i ett slag". Och att Riddarfjärden är ett av Sveriges vackraste platser.

Lyckligtvis stoppades projektet efter en våg av protester. Flera politiker bytte fot när de insåg hur många människor som värnar om huvudstadens unika kvaliteter; den kombination av vatten och klassisk stadsbyggnad som gett Stockholm internationell ryktbarhet.

"Unik" verkar i det här sammanhanget inte betyda att det inte finns andra städer som har både vatten och klassisk stadsbyggnad, utan att det kan hända att det finns städer som inte har de egenskaperna. Och det gör Stockholm unik.

Stockholms unika vattenspegel räddades hursomhelst, men hur kommer det gå nästa gång, undrar redaktionen och nämner ivret att "sätta Stockholm på kartan".

Det är förmodligen redan försent att rädda Stockholms stadshus från det väldiga hotell- oc konferenskomplex som kommer att uppföras på Klarabergspostens tomt och därmed rycka sönder proportionerna mellan Stadshuset och dess omgivning. Precis som med Riddarfjärden visas föga respekt för Ragnar Östbergs majestätiska byggnad.

Jag byggde snabbt en 3D-modell i huvudet och jag har svårt att se hur det nya komplexet kommer "rycka sönder" proportionerna från de flesta vinklar man brukar se Stadshuset från. Min personvanligatse synvinkel - från pendeltåget - kommer inte att påverkas alls. Har man Söderutsikt över Riddarfjärden är det förstås ett större problem, men även där har jag lite svårt att se vad som kommer at gå förlorat. Stadshusets intressanta kvalitéer är väl ändå inte att det dominerar stadsbilden med sin mäktiga volym?

I fallet med Stockhoms stadsbibliotek finns det emellertid fortfarande tid för eftertanke innan några beslut fattas. [...] Om det vinnande förslaget i arkitekturtävlingen skulle bli verklighet skulle det snabbt förändra helhetsmiljön kring biblioteket. Asplunds verk skulle från Odenplan bli skymt av en avlång glasbyggnad som arkitektoniskt inte kan mäta sig med det nuvarande biblioteket.

Jo, är det något som finns så är det tid. För ingen tror väl på allvar att de kommer bygga snart? Först ska alla som bor i närheten att överklaga. Hur som helst tycker jag att ni i det här stycket ska lägga märke till att Hanadas förslag är "en avlång glasbyggnad" medan den orangea putsfyrkanten med cylinder ovanpå är "Asplunds verk". Likaså stadshuset och badringen där den ena byggnaden har en auteur, medan den andra är typ kommersiellt projekt.

Huvudentrén från Sveavägen skulle förlora sin roll.

Som brukare kan jag upplysa er om att den entrén sänder ut väldigt lite huvudentrévibbar. Det är ungefär lika pampigt att gå in från Odengatan, och Sveavägeningången signalerar "jobbig trappa" och "tom outnyttjad terass". Och ja, jag kan skriva en djup analys om att vandra i en öken, att trotsa motståndet, att steg för steg närma sig högre värden och hur just den utformingen av entrén signalerar de värden som ett bibliotek bör förmedla. Men det säger ingenting, för jag kan analysera en diskmaskin ungefär lika ingående. Det finns vittnen.

Centrum förskjuts från den mäktiga rotundan till vinnarförslagets "konventionella och kontorsliknande arkitektur", för att citera en protestgrupp som bland annat Horace Engdahl, Lars Nittve och Per Wästberg undertecknat.

För det första är problemet plötsligt att byggnaden är "konventionellt" och inte "spektakulärt" som i ingressen. För det andra har jag alltid velat bli professor för att få uttala mig i alla möjliga frågor, särskilt sådana som inte hör till mitt expertområde, och ändå ha tyngd för att "professorn säger". Om ni fattar vad jag menar.

Men den fråga som knappast diskuteras är hur denna typ av projekt i ett längre perspektiv påverkar Strockholm. [...] Rivningarna på 1960-talet ersatte Klarakvarteren med dagens citybebyggelse. Den ideologiska ambitionen var att gå längre än så, men dåtida makthavare fick backa. I årtionden blev det tabu att angripa stenstaden.

För det andra tycker jag nog att den bespottade "sätta Stockholm på världskartan" är att just se sådana byggen i ett perspektiv. Och nog har "tänk på Klara!" inte gått över än. Senare i ledaren kallas Clarion Hotel Sign vid Norra Bantorget för "klumpig hotellkoloss". Bra avpolarisering av debatten där, verkligen.

Det är en del av den felaktiga tron att att Stockholms innerstad måste begåvas med nya landmärken som övertrumfar de platser och byggnader vi lärt oss uppskatta mest.

Om det här var en seriös debattartikel istället för ett blogginlägg skulle det här vara min främsta angreppspunkt. "Lärt oss att uppskatta". Det ligger mycket i det.

Men Stockholms problem har inte skapats av arkitekter som Gunnar Asplund eller Ragnar Östberg. Svagheterna finns i city och bortom tullarna, i det miljonprogram som frikopplade boendet från staden. Det är strukturen och formed i dessa efterkrigstidsprojekt som ligger bakom den vantrivsel som många upplever.

Ja, varför inte passa på att bespotta miljonprogrammet, om man ändå kan? Att miljonprogrammet skapar vantrivsel upplever jag ofta när jag bloggar om det. Intressant nog verkar miljonprogramsomrpden gärna skapa vantrivsel bland folk som bor någon annanstans.

Den inledande meningen är bara absurd, för ingen i den moderna debatten har väl anklagad Asplund och Östberg för att skapa problem? Om de "anklagas" för någonting så är det att staden har förändrats och behöver nya byggnader och modernare bibliotek. Det är knappast gårdagens arkitekters fel, men det är någonting som dagens arkitekter måste åtgärda. Och arkitekter åtgärdar vanligen sådant genom att riva lite gammalt och bygga mycket nytt. Det var väl ungefär det som Asplund och Östberg sysslade med på sin tid?

Tänk på Klara! Andra bloggar om: dn, rädda stadsbiblioteket, stadsbiblioteket, klassiska ideal, badringen, kallbadhuset, så jävla 2007, tänk på klara, tänk på klara då för fan, har jag nämnt klassiska ideal?, sätta stockholm på kartan, neofobi, förtätning, dinosauriehöghus

Vilken ingenjör är du?

Kan Meidi så kan jag!


Enligt kth.se, alltså. Näääää, TEKNISK FYSIK 4-EVER! Nej, faktiskt. Skulle jag vara tvungen välja KTH-utbildning igen skulle jag välja fysik.

Jag är, som ni kanske märker, lite tyst på bloggen nu. Det beror på att jag är upptagen. Mest med Promenadorquesterns kommande konsert. Jag dansar i en studentorkester* och vi ska ha konsert, ptrecis som varje vår. Men i år fyller dansgruppen Baletten Paletten 50 år, och då blir det extra festligt. Och extra festligt betyder naturligtvis extra mycket jobb, so here we go. 19/4 är det, info finns på Facebook eller så kan man fråga. Nu tvivlar jag på att jag kommer ragga upp fler besökare, för de som känner mig och vill gå har redan blivit upplysta, men om någon vill så vore det skoj!

Det och att jag har två feta inlämningar på Psyk till den artonde. Så kommande veckan blir minst sagt bloggfri.

Men ingenting försvinner utan att någonting blir till, Roy Mustang skulle hålla med. Fredrik Stangel, för mina läsare i egenskap av mina läsare mest känd som min sambo, har börjat blogga igen. Jag är glad för jag har tjatat på honom hur länge som helst. Gå och läs!

*att nämna den delen av mitt liv i den här bloggen känns som att min mätare för coolpoäng enligt svenska bloggosfärens referensramar dras ned, medan min mätare för varierande intresseområden åker upp. Det är lite intressant, egentligen, olika grupper och ramar och kulturer man tillhör.

Snabbare bredband

Det har på sistone dykt upp mycket tidningsgnäll om att bredbanden är för långsamma. Jag har själv haft problem med min BBB-uppkoppling, i perioder gick det så långsamt att jag inte kunde använda YouTube. Men sedan kom min leet haxx0r-granne förbi och tipsade om en jättesmart grej man kan göra och nu fungerar min uppkoppling problemfritt igen!

Man tar en nylonstrumpa och så trär man den över modermodemet, och så sätter man på det igen. Jag vet inte om det funkar på alla typer leverantörer, men det ska i alla fall funka på både ComHem och BBB.

Andra bloggar om: smarta tips, bredband, teknik, 1337 haxx0r, 1337, remix, svensk kulturhistoria