Rädda min utsikt!

Att blogga som jag gör innebär att man ständigt håller koll på vad som händer i tidningar och andra bloggar, vilka ämnen som dyker upp och skapar debatt, och kommer med respons. "Men såhär tycker jaaaag". Och så leta upp egna små saker att hänga upp sig på, som jag och biblioteket i Täby. Men hur som helst, jag har ju varit rätt upptagen på annat håll, och då blir det lätt att man inte riktigt vet vad man ska blogga om, för man vet inte riktigt vad som gäller, och morgontidningen börjar plötsligt verka vara en källa för koll på vad som händer i världen snarare än inspiration till bloggandet. Och så är det söndag, och jag är ledig och DN har en ledare om Stadsbiblioteket och bloggaren i mig vaknar till.

Rubriken lyder "Rädda Stadsbiblioteket", ingressen fortsätter lika lovande:

Gunnar Asplunds bibliotek i Stockholm är känt över världen. Det måste skyddas mot politiker som tror att huvudstaden är i akut behov av ny spektakulär arkitektur.

Låt oss tänka nu, vad kommer tas upp... Kallbadhuset, Klara, "Sätta Stockholm på världskartan"? Vi kan kryssa in första rutan redan efter flrsta stycket.

Förra året var det nära att Stockholms politiker lät bygga ett hotell med kallbad i Riddarfjärden. Planerna var långt gångna. Om de realiserats hade en av Sveriges vackraste platser i ett slag förändras.

Ja, vad säger man. Om det var nära eller inte kan man förstås diskutera, vad "nära" betyder är ju lite relativt. Det är ju till exempel nära till Proxima Centauri, men långt till soffbordet där min tekopp står, och då var det verkligen nära att Kallbadhuset byggdes och planerna var verkligen långt gångna. Hur som helst tycker jag att ni ska lägga märke till att Riddarfjärden skulle förändras "i ett slag". Och att Riddarfjärden är ett av Sveriges vackraste platser.

Lyckligtvis stoppades projektet efter en våg av protester. Flera politiker bytte fot när de insåg hur många människor som värnar om huvudstadens unika kvaliteter; den kombination av vatten och klassisk stadsbyggnad som gett Stockholm internationell ryktbarhet.

"Unik" verkar i det här sammanhanget inte betyda att det inte finns andra städer som har både vatten och klassisk stadsbyggnad, utan att det kan hända att det finns städer som inte har de egenskaperna. Och det gör Stockholm unik.

Stockholms unika vattenspegel räddades hursomhelst, men hur kommer det gå nästa gång, undrar redaktionen och nämner ivret att "sätta Stockholm på kartan".

Det är förmodligen redan försent att rädda Stockholms stadshus från det väldiga hotell- oc konferenskomplex som kommer att uppföras på Klarabergspostens tomt och därmed rycka sönder proportionerna mellan Stadshuset och dess omgivning. Precis som med Riddarfjärden visas föga respekt för Ragnar Östbergs majestätiska byggnad.

Jag byggde snabbt en 3D-modell i huvudet och jag har svårt att se hur det nya komplexet kommer "rycka sönder" proportionerna från de flesta vinklar man brukar se Stadshuset från. Min personvanligatse synvinkel - från pendeltåget - kommer inte att påverkas alls. Har man Söderutsikt över Riddarfjärden är det förstås ett större problem, men även där har jag lite svårt att se vad som kommer at gå förlorat. Stadshusets intressanta kvalitéer är väl ändå inte att det dominerar stadsbilden med sin mäktiga volym?

I fallet med Stockhoms stadsbibliotek finns det emellertid fortfarande tid för eftertanke innan några beslut fattas. [...] Om det vinnande förslaget i arkitekturtävlingen skulle bli verklighet skulle det snabbt förändra helhetsmiljön kring biblioteket. Asplunds verk skulle från Odenplan bli skymt av en avlång glasbyggnad som arkitektoniskt inte kan mäta sig med det nuvarande biblioteket.

Jo, är det något som finns så är det tid. För ingen tror väl på allvar att de kommer bygga snart? Först ska alla som bor i närheten att överklaga. Hur som helst tycker jag att ni i det här stycket ska lägga märke till att Hanadas förslag är "en avlång glasbyggnad" medan den orangea putsfyrkanten med cylinder ovanpå är "Asplunds verk". Likaså stadshuset och badringen där den ena byggnaden har en auteur, medan den andra är typ kommersiellt projekt.

Huvudentrén från Sveavägen skulle förlora sin roll.

Som brukare kan jag upplysa er om att den entrén sänder ut väldigt lite huvudentrévibbar. Det är ungefär lika pampigt att gå in från Odengatan, och Sveavägeningången signalerar "jobbig trappa" och "tom outnyttjad terass". Och ja, jag kan skriva en djup analys om att vandra i en öken, att trotsa motståndet, att steg för steg närma sig högre värden och hur just den utformingen av entrén signalerar de värden som ett bibliotek bör förmedla. Men det säger ingenting, för jag kan analysera en diskmaskin ungefär lika ingående. Det finns vittnen.

Centrum förskjuts från den mäktiga rotundan till vinnarförslagets "konventionella och kontorsliknande arkitektur", för att citera en protestgrupp som bland annat Horace Engdahl, Lars Nittve och Per Wästberg undertecknat.

För det första är problemet plötsligt att byggnaden är "konventionellt" och inte "spektakulärt" som i ingressen. För det andra har jag alltid velat bli professor för att få uttala mig i alla möjliga frågor, särskilt sådana som inte hör till mitt expertområde, och ändå ha tyngd för att "professorn säger". Om ni fattar vad jag menar.

Men den fråga som knappast diskuteras är hur denna typ av projekt i ett längre perspektiv påverkar Strockholm. [...] Rivningarna på 1960-talet ersatte Klarakvarteren med dagens citybebyggelse. Den ideologiska ambitionen var att gå längre än så, men dåtida makthavare fick backa. I årtionden blev det tabu att angripa stenstaden.

För det andra tycker jag nog att den bespottade "sätta Stockholm på världskartan" är att just se sådana byggen i ett perspektiv. Och nog har "tänk på Klara!" inte gått över än. Senare i ledaren kallas Clarion Hotel Sign vid Norra Bantorget för "klumpig hotellkoloss". Bra avpolarisering av debatten där, verkligen.

Det är en del av den felaktiga tron att att Stockholms innerstad måste begåvas med nya landmärken som övertrumfar de platser och byggnader vi lärt oss uppskatta mest.

Om det här var en seriös debattartikel istället för ett blogginlägg skulle det här vara min främsta angreppspunkt. "Lärt oss att uppskatta". Det ligger mycket i det.

Men Stockholms problem har inte skapats av arkitekter som Gunnar Asplund eller Ragnar Östberg. Svagheterna finns i city och bortom tullarna, i det miljonprogram som frikopplade boendet från staden. Det är strukturen och formed i dessa efterkrigstidsprojekt som ligger bakom den vantrivsel som många upplever.

Ja, varför inte passa på att bespotta miljonprogrammet, om man ändå kan? Att miljonprogrammet skapar vantrivsel upplever jag ofta när jag bloggar om det. Intressant nog verkar miljonprogramsomrpden gärna skapa vantrivsel bland folk som bor någon annanstans.

Den inledande meningen är bara absurd, för ingen i den moderna debatten har väl anklagad Asplund och Östberg för att skapa problem? Om de "anklagas" för någonting så är det att staden har förändrats och behöver nya byggnader och modernare bibliotek. Det är knappast gårdagens arkitekters fel, men det är någonting som dagens arkitekter måste åtgärda. Och arkitekter åtgärdar vanligen sådant genom att riva lite gammalt och bygga mycket nytt. Det var väl ungefär det som Asplund och Östberg sysslade med på sin tid?

Tänk på Klara! Andra bloggar om: dn, rädda stadsbiblioteket, stadsbiblioteket, klassiska ideal, badringen, kallbadhuset, så jävla 2007, tänk på klara, tänk på klara då för fan, har jag nämnt klassiska ideal?, sätta stockholm på kartan, neofobi, förtätning, dinosauriehöghus