Nu ser jag ju rättså svensk ut, enbart på utseendet har nog ingen nånsin trott annat. Så fort jag öppnar munnen är illusionen bruten. Jag får komplimanger för min fina unika exotiska brytning rättså ofta och vill skrikagråtaslåss, men måste istället le och tacka för det är ju komplimang. Jag får frågor om hur, varför och när jag kom till Sverige rättså ofta, och jag vill skrikagråtaslåss, men måste svara för att folk är ju bara nyfikna.
Varför vill jag skrikagråtaslåss?
Jo, för att det påminner mig om att i princip alla som hör mig prata första gången tänker "oj, hon bryter, undrar var hon kommer ifrån". Inte nödvändigtvis medvetet, men någon del av deras hjärna ägnar sig åt att undra om min bakgrund istället för att lyssna på vad jag säger.
Att min brytning kan uppfattas som vacker är en annan femma. Jag tycker om att vara utseendemässigt snygg också, men det sweeta är att jag kan välja bort att sminka mig och matcha kläder om jag inte är ute efter att ses som snygg. Jag vill kunna välja bort att de som hör mig prata om sexualpolitik, jämställdhet, Harry Potter, vad jag ska äta till lunch eller mina svampinfektioner undrar var jag kommer ifrån. Jag kan inte välja bort det.
Jag kan inte välja bort att bryta. Omgivningen kan inte välja bort att undra. Men de kan banne mig välja bort att peka på mig och säga "hej, du avviker och du kommer aldrig kunna bli neutral i det här avseendet!".
När jag kommer såhär långt i min förklaring till varför jag vill gråtaskrikaslåss kan trögfattade individer påpeka att det är fint med att avvika, och vara speciell, och vissa färgar håret rosa för att just vara unika. Jag håller med om att jag kan färga håret rosa och acceptera att bli glodd på för det, men dety här handlar om att jag just inte kan välja att, så att säga, färga tillbaka till råttfärgat. Och att jag faktiskt finner tanken på att folk lyssnar på det jag säger utan att parallellt tänka på annat (var jag kommer ifrån, att jag är duktig på svenska fast jag bryter, etc) mycket tilltalande.
Utfrågningar om var jag kommer ifrån, och varför och när och hur, händer oftast i situationer där någon förväntas föra ett avslappnande samtal om neutrala saker med mig. Typ vårdpersonal, eller egentligen vilka andra som helst som slutar på "personal". Nu kan jag av förklarliga skäl inte grunda detta på egna erfarenheter, men jag tror inte neutrala ämnen för infödda svenskar, ens såna som kommer från annan del av landet, särskilt ofta är saker som vilket politiskt styre det var i födelseorten när de var små, hur deras familjesituation såg ut när de flyttade in i stan där de bor nu, om de trivs i stan där de bott i snart femton år och om de funderar på att flytta tillbaka.
Jag är fullt kapabel att prata om vädret, OS, att min klänning kommer från H&M, och annat som jag antar att -personalen tvingas att prata om med folk som inte uttalar r-ljud exotiskt. Jag förstår att -personalen kanske tycker det är roligt med omväxling, men det är deras jobb att se till att jag trivs, småsnacket är för min skull, och för mig är det ingen omväxling att dra Leningrad-numera-S:t Petersburg-Lettland-jo, det var ju Sovjet på den tiden-skulle fylla tolv. Inte nog med att det blir tjatigt, det är dessutom ändå ganska personliga saker som de flesta inte har med att göra det handlar om. Hade det bara varit "var kommer du ifrån" hade jag varit betydligt mindre irriterad. Det här är precis som polygrejen - jag får betydligt mer närgångna och okänsliga frågor om mitt relationsliv än monogama. (här, här)
För att summera det hela - jag kan inte tala om varför andra, på deras personliga plan, tycker det är jobbigt med kommentarer om hudfärg, brytning och ursprung. Men jag stör mig på sådana för att de påminner mig om att jag inte kan tvätta bort det, dölja det och maskera det. Att jag inte kan göra mig neutral. Att jag kan gå runt och tänka "ingen tänker ju på att jag bryter" men att det inte är sant, för folk tänker visst. Det handlar inte om värdering, det handlar om att jag vill välja vilka signaler jag sänder ut.
Och jag tycker aldrig, aldrig, om att bli behandlad som ett cirkusdjur eller att bli utfrågad om privatlivet av människor som varken har med det att göra eller ens är intresserade.
Och om jag, snart 26, säger att jag kom till Sverige som tolvåring är det inte helt nödvändigt att påpeka att jag pratar bra svenska. Jag lovar. Här ska jag ha etiketter när jag kommer hem!
24 kommentarer:
Blir det knäppt om jag bara applåderar?
"Your English is amazing" kunde jag köpa när jag bara bott ett par månader i USA. Och var sexton. Allt utöver det? Notsomuch.
(Jag måste fråga mamma om britterna ger henne komplimanger för hennes engelska.)
När jag läser saker hör jag min egen röst i huvudet. Kanske är det därför jag överlag har lättare för att identifiera mig med andra människors tankar och upplevelser när jag får dem i text än i tal? Ja det här hör ju ihop med det du just skrev på nåt vis, men jag har inte riktigt klart för mig hur. Har det att du tycker om att skriva något med det här att göra? Att du slipper kommentarerna? För jag uppfattar det verkligen som att du älskar att skriva.
Och hahaha om nån påpekar att du är bra på svenska för att ha kommit hit som tolvåring - då är ju enda rimliga svaret att Jamen HERREgud det hade väl varit skandal om jag inte hade pratat flytande efter så många års pratande svenska i Sverige?!
Jag har inte så mycket att tillägga i diskussionen i sig, kan bara instämma förstående eller nått.
Men jag tänkte på din jämförelse med att vara utseendemässigt snygg.
Att du kan välja att inte sminka dig och matcha kläder om du inte är ute efter att ses som snygg.
Men du kan ju inte påverka om någon uppfattar dig som snygg?
Lika lite som du kan påverka om någon tycker din dialekt är attraktiv eller inte.
Jag förstod mig inte riktigt på den liknelsen och förklaringen till vad som skiljer sig.
Jag tänker mig att skillnaden är att du är utseendemässigt snygg för att du är snygg medan din brytning anses snygg för att den är annorlunda och exotisk och därmed börjar undra och tänka på varifrån du kommer och så.
Om man uppfattar dig som utseendemässigt snygg så blir det liksom inte massa vidare tankar om din bakgrund som läggs på det.
Men så vet jag ju inte om du känner, det är bara så jag känner. :)
Men det där med valfriheten betyder ju också mycket, du kan välja att se ut på många olika sätt och styra vilka signaler du skickar ut med ditt utseende men med din brytning kan du inte göra det?
Jag vet inte ens vad det var jag ville komma fram till längre, den jämförelsen fick mig bara att tänka lite...
Det har inte slagit mig förr att du skulle prata något annat än möjligen stockholmsklingande svenska. Men jag har aldrig hört dig prata. Tidigare har bloggare förbluffat som pratar småländska eller släpig värmländska.
Kan tänka mig att det har med flytet i det skrivna att göra, typ. Det finns inget språkligt att haka upp sig på när du skriver, alltså reflekterar jag inte över att du skulle låta för mig avvikande på något vis. Slarvig stavning lär kicka igång sådana tankar hos mig, dock...
för min del är det tvärtom, jag är "helsvensk" som det så fint heter, men får jämt förfrågan om vilket av alla balkanländer jag egentligen kommer ifrån. Antar att jag har rätt brytning men fel utseende eller något.
Min lärare har bott i Sverige i ca 30 år, men kan fortfarande inte tillräckligt bra svenska för att kunna rätta inlämningsuppgiterna om de inte är skrivna EXAKT som i läroboken. Det innebär att du får IG om du varierar språket. Fyfan säger jag bara.
För er som inte hört mig prata - här är ett klipp jag vet finns uppe, kan finnas mer på SR eller SVT eller nåt, om ni letar.
Julia: Nä, inte knäppt alls. Men om det känns mindre knäppt kan du länka till mig och hylla mig ohämmat =)
M: Jag har alltid gillat att skriva, men det är ju extra bonus att jag slipper frågorna om var jag kommer ifrån.
Ibland vill jag säga "du med!" när folk säger att jag är bra på svenska. Det gör jag inte för jag är chicken.
Mattias S:
Snygghet - det jag menade är att jag, eftersom jag ser normmässig ut med min ljusa hy, kan välja att se snygg eller mindre snygg, normal eller mindre normal ut. Jag ville helt enkelt poängtera frånvaro av valfrihet i hur jag låter, och varför komplimanger om att det är fint inte upplevs som komlimanger på grund av det. Men det du säger om att min brytning är fin för att den är exotisk är förstås väldigt rätt.
Hanna: Tack! Men jag stavar ju slarvigt som oh my god. Slarvigt som i "nedslagsfel", intrycket man får är "lat och orkar inte korrläsa", inte "kan inte svenska så bra".
Korven: Julia skriver om liknande.
Jag har f ö fel brytning, egentligen. Det är i alla fall ytterst få somkan placera den.
"Och jag tycker aldrig, aldrig, om att bli behandlad som ett cirkusdjur eller att bli utfrågad om privatlivet av människor som varken har med det att göra eller ens är intresserade."
Nej, du blir inte behandlad som ett cirkusdjur, det är bara det att folk som vill socialisera tar och försöker driva ett samtal om något som de tror att du kan/vill berätta om och så är de intresserade av för dem främmande saker.
Till exempel så varje gång någon får reda på att jag är färgblind så är det första de gör är att peka på en röd sak och fråga mig vilken färg den har. Varendaste enda gång, och så får jag förklara för dem att det inte riktigt funkar så. Sen så börjar de prata om att de har funderat på om de är så att folk ser färger olika osv.
Notera också att det ofta inte går att undgå att säga det, då man måste förklara varför man inte ser skillnad på en rosa och en grå skjorta eller varför färgbeskrivningar inte hjälper mig att hitta.
Det är inget konstigt, folk gör så med allt som kan tänkas vara intressant.
Och du, att med avsikt göra sig ful är ungefär lika mycket ett alternativ som att du skulle kunna sluta tala.
Anonym:
Jo, jag vet varför folk frågar ut mig om en massa detaljer om hur jag kom till Sverige. Jag hade ändå föredragit att de hade frågat mig om nåt annat eller på annat sätt. För jag vill inte berätta om det, hur mycket folk än tror det. Jag erkänner dessutom villigt att det finns folk som inte tycker det är minsta jobbigt, tråkigt eller irriterande att berätta om hur de kom till Sverige.
Jag noterar att det inte går att undvika för dig att nämna färgblindheten när den är relevant. Jag pratar inte om situationer där min historia som icke-svensk är relevant att ta upp, jag pratar om när en läkare som ska kolla till min kopparspiral frågar om jag vill flytta tillbaka till Lettland. Big difference.
Att sluta tala är att sluta se ut. Och att med avsikt sluta anpassa sig efter rådande snyggnormer än nåt många gör av t ex politiska skäl, så det är inte så ovanligt och knappast jämförbart med att sluta prata.
Det kanske är förvånande hur lätt det är att sluta vara snygg som tjej, om man vill. Många väljer en frisyr och en klädstil som stämmer överens med ens könsroll och traditionella uppfattningar om skönhet. När jag gick från långhårig sminkad tjej till snaggad och osminkad vid tjugotvå slutade helt den regelbundna uppvaktning som jag blivit van vid då jag gick på lokal. Så skönheten hos en tjej handlar förstås inte bara om hur man rent fysiskt faktiskt ser ut i ansiktet och kroppen utan om en massa andra attribut och signaler.
Om man med "snygghet" menar att vara snygg på ett minsta gemensamma nämnare sätt så har du ju rätt.
Men om jag tänker på snygghet ur ett personligt och individuellt perspektiv är det betydligt svårare.
Uj, det här tycker jag är svårt.. Jag förstår vad du säger, och samtidigt så vill jag faktiskt inte lyssna.
Jag vet att en granne behöver hjälp med snöskottningen för att hennes man har fått en stroke. En annan har en hund som är kastrerad nu för att den alltid pissade inne när systern kom förbi med sina hundar. En tredje kommer från Rio, är gift med en IT-ingengör och är gravid med sitt första barn. Städerskan på jobbet har familjen kvar i Finland och åker dit så snart hon är ledig. De har alltid haft hund, framförallt lapphundar, men nu har de varit utan ett tag och hon saknar dem. Min gynekolog älskar att måla, speciellt med vattenfärg. Jag vet mer också om dessa människor. Jag vet en himla massa om en himla massa människor som inte är relevant för min relation med dem och som jag dessutom knappt har någon relation med.
Vi andra pratar inte bara om vädret. Människor är nyfikna och enkelspåriga. När man lär känna en människa så börjar man alltid någonstans och det blir alltid där hen avviker. Det är lättare att placera då. Du börjar med att vara "tjej från Ryssland" och blir Tanja med tiden.
Jag förstår att det kan kännas utpekande och väldigt tjatigt, och jag är ledsen för att jag är likadan. Men jag vill inte bara prata om vädret, och om du känner dig utpekad så finns det någon annan som känner sig sedd och bekräftad. Många människor uppskattar att få berätta om sig själva även när de får upprepa sig, det är ett sätt att bygga relationer på.
Men jag ska inte säga att jag vet hur du har det, kanske behandlas du ändå som ett cirkusdjur och då har det ju ingenting med mitt inlägg att göra.
Det är förstås helt upp till dig om du vill lyssna eller inte, men är det då helt nödvändigt att kommentera?
Jag köper absolut hela grejen med att du inte vill bli sedd som ett cirkusdjur eller utfrågad om ditt privatliv, men däremot är det en sak som jag reagerat på när jag läst både ditt och Julias inlägg.
Nu är jag förvisso svensk och uppvuxen i miljonprogrammet där folk på sin höjd undrar om jag är finne (svennar bor inte här!), så jag ser ju det hela från andra sidan, men från den så är "Var kommer du ifrån?" en neutral fråga. Om man lägger märke till brytningen, eller för all del folks lustiga dialekt, är det oftast smidigare att bara fråga om var de kommer ifrån lite snabbt, så kan man koncentrera sig på vad de säger utan att försöka identifiera r-ljuden sen.
Alltså blir det rätt kontraproduktivt när folk svarar med "mammas mage" eller "Huddinge".
I alla fall jag själv släpper gärna alla funderingar på folks ursprung, ålder, civilstånd eller religiösa tillhörighet när de väl har talat om det för mig, och då behöver det inte vara någon större grej. Nyfikenheten stillad, klart.
Ja, det är ju det eftersom du tycks må dåligt av detta på något sätt. Om nu 2% av de jag pratar med mår dåligt av någonting jag säger så skulle jag väldigt gärna kunna förklara för dem att det är motsatsen till min avsikt, och att jag skulle låta bli om jag kunde läsa deras tankar och veta vad de mår dåligt av.
De flesta av oss fungerar så här gentemot ALLA människor; "Jag tänkte bara påminna dig om att alla alltid tänker på det hos dig som avviker, även om vi förstås ser dig som individ, tills vi lärt känna dig". Du verkar inte trivas med att behandlas annorlunda, och jag ser heller inte att du gör det. Det är frågorna som skiljer. Och jag tror att om du inte trivs med att besvara dessa frågor så skulle du inte trivas med att besvara frågorna som jag (eller någon annan) får heller.
Jag försöker visa den andra sidan, att det är samma för alla och att folk inte menar något illa. Jag försöker helt enkelt att få dig att må mindre dåligt över det här. Kanske får det dig att må ännu sämre. Jag vet inte. Jag kan inte läsa tankar. Jag gör bara så gott jag kan.
Ja, det är ju det eftersom du tycks må dåligt av detta på något sätt.
Ja, jo, det var därför jag tyckte du kunde tänka efter före innan du började förklara självklarheter som att de flesta bryr sig mindre än jag, eller att folk som frågar inte menar illa. Vet jag väl. Jag tycker fortfarande inte om att såhär ofta mitt i fredligt vardagsliv påminnas om att jag aldrig (ALDRIG) kommer uppfattas som självklart hemmahörande. Jag har all rätt att bli ledsen trots att ingen hade det för avsikt.
Jag har inga problem med att behandlas som avvikande, men jag hade föredragit att kunna välja bort "nu ska jag tänka på att hon inte är från Sverige"-delen av hjärnverksamheten från min omgivning. Och återigen, för att förtydliga eeen gång till, många av frågorna i anslutning till var jag kommer ifrån går bortom vad som är rimligt att ställa i en neutral konversation.
Och lite allmänt - det intressant hur "folk är nyfikna" blir en ursäkt och typ nödvändigt positivt. Jag är ofta nyfiken på om folk rakar könshåret. Jag frågar inte folk om det för att smalltalka. Att få sin nyfikenhet stillad är väl ändå ingen rättighet?
Anneli: Det är ju också skillnad på om folk faktiskt är nyfikna, eller om de tror att de gör mig en tjänst genom att fortsätta ställa fler och fler frågor om ett ämne jag uppenbart (tycker jag) vill undvika.
Mattias: närå, jag talar om normerna för snygghet inom vårt samhälles ram. Mainstreamsnygghet. Snygghetssignaler, som "långt hår på tjej", som signalerar "söthet" eller "skönhet" för oss.
Nä, visst är det så att inte alla i hela världen kommer tycka jag är osnygg för att jag är tjej med snagg utan smink. Men tydligen gjorde de unga männen som gick ut på lokal samtidigt som mig före och efter min makeover detta. Jag menar bara att man kan styra ganska mycket med attributen man använder och signalerna som de sänder ut på grund av ramverket som finns för snygghet.
Malin: Ja, vi pratar om samma sak. Jag vill bara förtydliga att det handlar om att följa normen.
Vilket jag tycker handlar väldigt mycket om minsta gemensamma nämnare. När du blev raggad på så var det ju mer ditt långa hår och ditt smink som blev raggat på egentligen. Inte du som person. Du hade 2 tydliga minsta gemensamma nämnare. Och när dom försvann blev det färre som drogs till dig. :)
Normen går nog inte bara ut på att långt hår och smink är tilldragande, utan också på att de signalerar att man vill bli uppvaktad.
Jag förstår dig verkligen i det där. Förstår inte varför det i tid och otid är så intressant med folks ursprung. Jag var länge ihop med en tjej vars föräldrar kom från Sydamerika och alla förväntade sig därför att jag skulle vara en fanatisk sydamerika-vurmare. Vilket jag inte var eller är. Jag var ju inte ihop med henne för att hon hade påbrå från Sydamerika utan för att hon var intressant, rolig och snygg och gillade star trek. Flera gånger när vi hade bråk föreslog mina förtroliga att våra meningsskiljaktigheter kanske berodde på kulturskillnader. Många sa "sydamerikaner är ju så dramatiska av sig". Alltså skulle jag lära mig förstå hennes "kultur" och inte henne.
Människors ursprung är givetvis intressant i vissa sammanhang och självklart en stor del av ens egen identitet. Men varför etnicitet eller hemland skulle vara det mest definierande för en person har jag svårt att förstå. Vad exakt är det för information man får av att veta någons hemort?
Alla har väl rätt att må dåligt över precis allt som händer dem. Frågan är ju om de skulle kunna undvika att göra det.
Kanske genom mer information, kanske genom att förändra sitt synsätt, kanske genom att byta omgivning. Kanske bara genom att få prata av sig. Men strunt samma, jag försökte vara vänlig men var det uppenbarligen på fel sätt och du har rätt att avvisa det. Gott så.
Lena: Jag flippade lite på dig, och det kanske oförtjänt. Jag tyckte dt var jävligt osmootht att inleda med "jag vill inte lyssna" i kommentar på inlägg om känsligt ämne från upprörd person. Men jag uppskattar gesten att försöka göra mig gladare. Jag lovar.
Tanja! Jag ska hålla ett tal i skolan om att tala ett annat språk än sitt modersmål och hur det påverkar det man säger/hur det uppfattas/hur det påverkar ens språkliga makt. Är det okej att jag har det här inlägget som exempel (självklart refererar jag till dig och din blogg)och håller mitt tal utifrån det?
Och du öppnar mina ögon för nya saker med varje inlägg du skriver, så otroligt intressant! All cred till dig!
Lovisa:
Oj! Jag känner mig väldigt smickrad, det går jättejättebra att du gör det.
Skicka en kommentar