Flyta mot strömmen

Pär Ströms nya bok, Sex feministiska myter. Följderna blir så sorgliga.

För problemet med Ström är att han har i många fall rätt, men är samtidigt hopplöst ointelligent debattör. Folk som är emot honom kanske tycker han är jobbig, men det är ingenting mot vad de som håller med honom borde tycka. Om inte annat så tycker jag som Ström i många fall, men jag tycker fortfarande han är pinsam, och jag skulle aldrig alliera mig med honom om min trovärdighet stod på spel.

För let's face it. Jämställdhetsdebatten förs till stor del utifrån kvinnors perspektiv. Mäns perspektiv kommer ofta inte fram. Slentriansatsningar på jämställdhet handlar ofta om satsningar på kvinnor. Det finns många olika feminister, men ytterst få av dem har absolut tro på de sex "feministiska myter" som Ström räknar upp. Många feminister som fokuserar på kvinnofrågor anser att det saknas människor som fokuserar på mansfrågor. Jag upplever att det finns stort behov av en nyansering av hur man talar om jämställdhet och hur man jobbar för jämställdhet.

Att det finns ett stort gapande behov av personer som fokuserar på mäns könsbundna problem samtidigt som det finns för få personer som pysslar med sådant illustreras väl just fint av Pär Ström. Hur mycket jag än håller med honom är det omöjligt att ta honom på allvar. Att använda webbundersökningar från Aftonbladet Wendela för att dra långtgående slutsatser i sin blogg är väl okej om man gör det nån gång ibland. Ström gör det oftare än nån gång ibland.

När man ger ut en bok får man verkligen ta det noga med källorna. Det är då man verkligen inte källhänvisar en forskningsrapport till Illustrerad Vetenskap. Men det gör förstås Pär Ström, och det är inte det enda tillfället han visat bristande kompetens i hur man grundar sina påståenden. Allt detta mot bakgrund av att hävda att genusvetenskap inte ör riktig vetenskap och samtiigt kalla sig forskare.

Och så tas han förstås inte på allvar. Problemet är att hans bild är att han inte tas på allvar för att han vågar belysa den obelysta sidan av jämställdhet (istället för inte tas på allvar för att han kommer med vansinnigt ointelligenta texter), och jag tror att han har en hel del rätt. Jag tror att en anledning till att han har fått obehindrat äga SVT:s morgondiskussion är att ämnet i sig ansågs oseriöst.

Jag vill hemskt gärna se Ström bli offentligt nedtagen i en diskussion med någon som är någotsånär insatt i ämnet och faktiskt inte bollar bort allt Ström säger. Jag vill se motdebattörer som klarar av att lyssna utan att börja avfärda allt han säger. Om man ignorerar allt han säger visar man faktiskt på total ovilja att se att brist på jämställdhet slår åt båda håll. Hanna Fridén lyckades fint med att hålla med på rätt ställe och ifrågasätta rätt saker. Mera sånt.

Med tanke på Ströms brist på begåvning som debattör är det lätt att peka och skratta, men jag tycker verkligen att vi som roar oss åt hans senaste trycksak måste vara extra tydliga med att visa var vi faktiskt står i de frågorna. Jag vet att man inte borde behöva aktivt demonstrera att man inte är ond och dum, men ibland är det rimligt. Mansfrågor är faktiskt inte en del i ryggmärgsreflexfeminismen. Det behövs en tydlighet i att det är Ströms alster man skrattar ut, inte mansfrågor. För då ger man vatten på kvarn till dem som vältrar sig i hur härligt o-PK de är, och man hånar de vettigare potentiella tyckarna till tystnad.

Fullt påklädd

Någon på Twitter länkade till en krönika om objektifierade män. Och krönikan är väl okej, men när jag kommer till "Man kan protestera och säga att det fortfarande är mycket värre för kvinnor, men frågan är om inte det till viss del också är en fråga om att vi är mer vana vid att problematisera den kvinnliga objektifieringen. " känns det bara suck.

För ja, framtidens grabbar kommer nog få kroppsnoja mer än deras pappor. Men det är mycket "värre" för kvinnor. Och kvinnlig objektifiering är å ena sidan mer kritiserad, men å andra sidan mer osynlig för den är så vanlig.

Jag går in på en av bloggarna som artikeln nämner (tack för tipset!) och hittar genast det som i artikeln beskrivs som "modellen Anja Rubik fullt påklädd plåtats med nakna manliga toppmodeller".

Här. (jag klistrar in ett par bilder i inlägget, de kommer därifrån)

Det blir så platt, alltihop. För Anja Rubik visar väldigt mycket tuttar för att vara fullt påklädd. I bilderna när alla ska föreställa påklädda kan man se männens huvud, hals och händer, medan Anjas klänningar visar inte bara ben och armar, utan även en stor del av brösten. Hon poserar betydligt mer sexuellt än karlarna.

Och om man skriver att Anja är fullt påklädd gör man sig som skribent en otjänst om man sedan försöker hävda att objektifiering av män är osynlig, medan objektifiering av kvinnor är nåt vi reagerar på.

Och bara för att kolla av med er. "När det gäller män blir det bara Ladies night av det hela – att dregla över en 17 år gammal hunk är bara ett tecken på att man tar för sig." står det. Är inte Ladies night ganska "pinsam tant"-stämplat, knappast "cool cougar"?

Gratis ansvar

Pär Ström har i dagarna släppt en bok som jag kanske ska kommentera senare. (Sleepless har redan)

Boken handlar om olika feministiska påståenden som Ström då tycker är myter. Ett av ämnen som behandlas är kvinnors möjlighet till karriär. Enligt Ström är det så att kvinnor frivilligt inte vill jobba ihjäl sig och de vill inte ha chefsposter.

Jag har hört det förut, och det kan stämma för all del. Det jag tycker är intressant är att i de sammanhangen där jag har konfronterats med chefskap och ansvarsposter har tjejer varit representerade. Jag pratar alltså om olika sorters studentengagemang, det jag har mest förstahandskoll på är Fysiksektionen på KTH samt PromenadorQuestern.

Det är inte så att det finns tusen tjejer bland styrelseposterna i dessa organisationer, men av mina uppskattningar är det fler tjejer på ansvarspositionerna än det borde vara rent populationsmässigt. Jag kollade på Facebook och fick liknande rapporter från Sverok och Datasektionen. I PQ, organisationen jag har bäst spontankoll på, har det under min tid varit två manliga och fem kvinnliga verksamhetsansvariga.

På Fysik finns det ett gäng positioner som av traditionsskäl är/har varit könskodade. Fyra av dem brukade länge tillsättas så att de två tjejerna och de två tjejerna som fick flest röster fick platserna. Sedan tog man bort könskvoteringen. Det har aldrig lett till att fler killar kom in och senaste året blev det tre tjejer och en kille - på en sektion där man får till en riktig tjejårskull om 30% nyantagna är av kvinnokön.

Från där jag har sett studentorganisationer har tjejerna varken dragit sig från ansvarsposter eller från att jobba häcken av sig. Jag har länge funderat på vad det beror på. Visst, det finns tjejsatsningar, men de gäller framtida karriär. Jag har aldrig sett argumentet "det har varit kille, så i år måste det bli tjej", även om det är möjligt att det förekommer.

En möjlig förklaring är att tjejerna, när de kommer till KTH, är mer synliga. Fler vet vem de är och även den blygaste flickan syns. När valberedningen i panik ska kasta sig på folk blir det lätt tjejerna de hoppar på. Så att man sticker ut bara på grund av sitt kön (och att det är en fördel att sektionsengagera tjejer för att festerna ska ha nån sorts heterojämvikt) gör väl att man lättare blir sedd och tillfrågad. Fast det förklarar inte varför det i min dansgrupp (där killar utgör typ en tredjedel och nyrekryterad kille värderas högre än nyrekryterad tjej) har varit två ansvarskillar mot minst åtta tjejer med ansvar under de senaste fem åren. Flera av tjejerna har haft ansvarspositioner flera år, ingen av de två killarna.

Man kan tänka sig att tjejernas ofrivilliga kändisstatus hjälper både vid valberedningar och omröstningar. Men det är också normalt att man själv nominerar sig till en post som ingen annan vill konkurrera om. Ansvarsposter innebär inte höjd lön, och man får ta och drivas av brinnande passion för verksamheten för att ansvaret ska vara värt. Eller överdriven pliktkänsla. Det funkar också. Och här kan man ju säga att tjejer söker till poster som inte kräver konkurrens, men det tjejer söker till poster som kräver konkurrens också. Och att ta en utmaning ingen annan vill ha är knappast ett tecken på att vilja jobba på deltid.

I de sammanhangen jag har varit aktiv i skulle det vara verklighetsfrämmande att hävda att tjejer skyr ledarskap och tidskrävande arbete. Jag undrar vad det beror på, och hur studentmiljön eventuellt skiljer sig från verkliga världen, med lön och allt.

Vad är era erfarenheter?

Expert. Också.Force Majeure05, TF08, Quonsärtgeneral09, Ytlighetsansvarig09-10, Balettfröken10. Utöver det danslärare, layoutare, cheerleader, evig illustratör, tröjdesigner och skribent. Minst.

Tjock utan barn med P-spruta!

Jag hatar inte per automatik tidningen Cosmopolitan. Det finns vettiga saker ibland, i juninumret står det till exempel att man kan göra "att inte göra"-listor, det tycker jag är ett bra råd. Det står också att man inte ska va ihop med svin i vart och vartannat nummer. Det är också bra. Och ofta blir det roligt fånigt och man kan fnissa med kompisarna. Men ibland blir jag faktiskt på krigsstigshumör. Som nu, juninumret, artikeln "Nya preventivmedel och andra spännande gyno-nyheter". Och det är inte ens för att gyno heter gyn på svenska.

På första sidan i tre sidor långa artikeln finner man föjlande

Shit var det verkar bra med p-piller! Man får mindre mens, bättre hy och blir dessutom gravid! Sen kan man ju tänka sig att endometrios både är sällsynt och borde kunna hanteras av särskilda piller, men det är väl bra att p-pillrena behandlar sjukdomen på ett mer effektivt sätt. Enligt Wikipedia så innebär "behandlar på ett mer effektivt sätt" att för vissa kvinnor minskar smärtorna.

Som ni kanske vet är jag rätt skeptisk till att kvinnor uppmanas att käka hormonella preparat hur som helst. Det finns faktiskt andra antibäbismetoder också. Med tanke på hur mycket hormonella preparat trasslar till kroppen är det åtminstone rimligt att begära erkännande för hur mycket kvinnor satsar för att hetropar ska kunna ha vaginala samlag. Av den anledningen blir jag förstås lite skeptisk över den glättiga listan över fördelar med p-piller. Men ändå, det står "fördelar", det kanske också står om biverkningar? Japp, det gör det alldeles bredvid.

Tack, Cosmo, för att ni hjälper svenska kvinnor att fatta välgrundade beslut. Utan er skulle de helt bli tagna på sängen av hemska följder som att man blir fläckigt solbränd, tjock och får ett pytteärr på armen. Det här är faktiskt inte okej, Cosmo. Inte. Vill man vara världens ytligaste tidning och hålla sig till ämnen som viktpanik får man gärna göra det, men då ska man inte rapportera om preventivmedel.

För er som vill veta vilka de spännande nyheterna är - kondom, p-ring, spiral (som de inte tydligt förklarar finns i koppar- och hormonutförade), femidom och det nya miljövänliga p-pillret Qlaira. Och tänk på att glidmedel inte skyddar mot graviditet.

Här är förresten lite roliga artiklar/inlägg om failforskning och failtolkning. 1) Evopsykolog förklarar att svarta människor är mindre attraktiva evolutionärt. 2) I fandomkretsar legendarisk undersökning publiceras som forskning. Njut!

Intressant, jao! Läs även andra bloggares åsikter om cosmopolitan, preventivmedel, fail, biverkningar, p-piller

PS. Chefredaktören heter Maja Persson och nås på maja.persson@cosmopolitan.se

BLYG II

Så, vad tycker ni om blogginläggskampanjen "Tanja pluggar 200% och fixar i sin studentorkester och dessutom är sjuk"? Visst är det en befriande kampanj för er läsare, inte många bokstavar att mäkta*.

Under tiden gör jag reklam för BLYG II, ett konvent för såndäringa bögporr som mina läsare säkert är orepresentativt förtjusta i. Det är alltså ett konvent för yaoi, boys love och slash (och yuri) som inleds på årsdagen av kronprinsessbröllopet och håller på hela helgen. Det var roligt på första BLYG, så det lär bli riktigt roligt nu också.

Så! 17-19 juni! Skogås! Hemsida! Ses där!

*Här hemma är "mångabokstavar mäktadeinte" den officiella översättningen av "многабукв ниасилил", den ryska versionen av typ tl;dr.

"Det var UnderbaraClara som började! Dumma dumma henne!"

UnderbaraClara vill ha fina och bekväma barnkläder, som en fin klänning hennes son har. En del folk blir upprörda, föståss, och i och med att de blir uppröra anklagas Clara för att provocera.

Alltså, förutom det där att folk över huvud taget blir provocerade av att en bäbis kläs i kolt. Förutom det. Visst blir man trött på hur gärna saker som man gör för att man faktiskt vill avskrivs som provokation? Det är så lätt att avfärda någon som faktiskt gjort ett livsval som hen gillar som omogen för hen vill väl bara provocera.

De som blir provocerade och skyller det på Clara (blev de provocerade så måste hon ju medvetet provocerat?) kommer dessutom med riktigt klassiska argument. Skräckhistorier om framtiden, till exempel. "Varför inte se saken ur barnens synvinkel. Komma till skolan i kjol?" Vilken skola, han är bara några månader gammal!

Min andra favorit är klassikern i samtal om hemska barnkrnkande saker som genusdagis. Clara uppmanas att låta barnet välja självt. Återigen, lillen kan inte ens krypa än. Vilket välja själv? Om han får sparkdräkt med robot på, har han valt själv? Är det nåt mer bäbisar ska välja själva så att människor inte råkar bli provocerade?

[Dåligt skämt om banan+kondom]

Läste " Den som inte tål avokado brukar inte heller tåla banan eller latex." i en DN-artikel om allergier. Kände mig duktig för jag tänkte direkt att jag i framtiden kan snabbfråga "tål du banan och avokado?" om någon jag behandlar klagar på underlivsirritation av sex med kondom.

Gunbuster - sikta mot toppen!

Jag såg om Gunbuster häromdagen. En sådan där angenäm upplevelse när man visar bra film för nån man gillar som inte sett filmen förut. Jag tänkte lite på vad jag gillade med den, och slogs av en tanke som jag inte tänkt på väldigt många år. Att jag fastnade för animé eftersom det fanns så många intressanta kvinnliga figurer där.

Jag försökte förklara det i en panel på något konvent för tusen år sedan i mangasverigetid. Jag minns att Iggy argumenterade emot och sade att verkliga kvinnor med makt inte ser ut som Misato Katsuragi. Jag minns att jag försökte förklara att om man ser bortom att animébrudar är lättklädda så ser man att de ofta är komplexa figurer med personlighet, styrkor och svagheter. Jag brukade tänka mer på det är jag var aktiv och ny manganörd, att hur mycket sexism det än är i japansk popkultur, så var det också väldigt självklart med kvinnor av den typen man inte var bortskämd med i västerländska teveproduktioner.

Om G på Bechdeltestet är viktigt för dig kommer Gunbuster inte att göra dig besviken. Den är minst VG+. Inte bara för att kvinnliga figurerna är många, de är dessutom kompetenta och kapabla. Och inte bara är de kompetenta och kapabla, de är dessutom svaga och sårbara. Gunbuster är ett exemplariskt uppvisningsobjekt när man ska demonstrera att man kan göra en film där intressanta kvinnliga figurer är i majoritet (filmen klarar Bechdeltestet åt andra hållet med, men inte lika självklart) utan att ha medveten feministisk agenda i sig.

För er som tycker att det gäller tits or GTFO när man ser på film kan jag berätta att det är sjukt mycket tuttar i Gunbuster. Med bröstvårtor och allt. En del rumpor och framsidor också, de senare åt Barbiehållet. De flesta jag känner reagerar på det, så lika bra att säga som det är från början. Man kan se det som 1) försäljningsargu´ment, X) varning, 2) ytterligare ett sätt att försäkra alla om att Gunbuster inte är uttalat feministisk, utan faktiskt innehåller en massa fanservice.

Nu kan vi sluta prata genusläsning och prata om vad den dära Gunbuster är för nåt. Gunbuster - Top o Narae! (Gunbuster - Sikta mot toppen!) är en kortserie på sex avsnitt som studion Gainax gjorde 1988. Den handlar om att jorden är hotad av oklara utomjordingar och mnsklighetens sista hopp är stora människoliknande stridsrobotar som körs av huvudpersonerna.

Det behändiga med Gunbuster är att den inte är som den där andra Gainaxserien med oklara utomjordingar och stora robotar som ni tänker på. Här det är jäkligt straighforward. Jorden hotas av utomjordingar som vill förinta mänskligheten. På en flickskola där stridsrobotträning ingår i undervisningen ska två piloter väljas till att avancera till riktiga rymduppdrag. De två som väljs till teamet är skolans stjärna, och en klantig flicka vars pappa var rymdpilot men dog när hans skepp anfölls av rymdmonster. Därefter kommer rymden och strider. Kärlek, vänskap, blod, svett, tårar, skratt, mod, svaghet, styrka och så småningom ett slut.

Jag tycker det ofta är svårt att rekommendera animé till folk, eftersom det finns en inlärningskurva man ska klara av för att ta till sig tecknat från Japan. Det finns en del genrekonventioner man ska känna till och köpa för att kunna ta till sig serierna. Gunbuster kräver ganska lite animéacceptans. Jag skulle kunna tipsa om den om någon skulle fråga efter bra SF-film att se på, eller faktiskt bara en bra kortserie. Den är snygg, den är spännande, den berör. Den förändrar inte ens liv, men den är underhållning av hög kvalitet.

Och om allt detta inte räcker - hur mycket jag än läst och hört om hur stor rymden är, är det bara i Gunbuster jag kan nåtsånär fatta det.

Se inte Gunbuster om: du inte tål science fiction, du inte kan bortse från avslöjande rymddräkter, du har inget hjärta.

Se Gunbuster om: du gillar snygg figurdesign, du gillar Bechdeltestet, du gillar tuttar, du gillar stora robotar som slåss, du gillar animéhistoriskt intressant animé, du har en ledig söndag och vill se nåt bra men ändå lättillgängligt.

Bra att veta: Det du ska se är miniserien från 1988, inte det hemska från 2004 som också har "Gunbuster" i titeln. Varje avsnitt följs av en kort informationsfilm där man får veta om hur vetenskapen och tekniken ligger till i framtiden. Gunbuster är väldigt bra.

Vaginalt sex - se om du är drabbad!

Jag försöker komma tillbaka till bloggandet efter en paus där min dator vart halvpaj, min orkester hade konsert och jag skriver exjobb. Så nu bloggar jag analsex igen. Det är roligt, tycker jag, för jag gör det betydligt oftare än hur mycket jag bryr mig om analsex. Det är bara det att analsex är så himla illustrativt. Hur man pratar om analsex säger så mycket, och då inte egentligen om analsex utan om vaginalsex. Och det är det jag tänkte göra idag, jämföra analsex med vaginalsex.

Det finns några argument som ofta dyker upp när man förklarar att analsex (i det här inlägget definierat som "kvinnas anus penetreras av mannens penis") är dåligt. Sedan kommer jag applicera samma argument på vaginalsex och visa att det inte skiljer sig så mycket. Och detta kommer jag inte göra för att propagera för analsex och säga att det är ofarligt - jag kommer göra det för att jag är så less på att vaginalsex behandlas som "världens gulligaste pojkvän" (jfr mitt inlägg om sex överlag).

Så, här kommer ett antar argument mot analsex. Det är vanliga argument som jag sett i olika diskussioner, men jag kommer formulera dem själv istället för att citera exakt.

Men har ni som säger att det är skönt om man gör det rätt tänkt att göra det rätt innebär massor av förberedelser, som glidmedel och att man värmer upp jättelänge? Det om någon är väl en signal på att det är onaturligt, sex som en bra för kroppen ska väl inte kräva en massa tillsatser och förberedelser?

Alla blir inte skadade, men analsex kan leda till skador som leder till läkarbesök.

Det är uppenbart att det inte är bra sex eftersom mannen får sitt sexuellt känsliga område (ollon/penis) stimulerat, medan kvinnan inte får sitt känsliga område (klitoris) stimulerat. Det blir onödigt sex.

Det är äckligt, man kan få bajs på snorren.

De flesta kvinnor får inte orgasm av analsex.

Så, nu tar vi dem en och en och ser vad man kan säga med samma argument om man bara flyttar några centimeter fram.

Sex ska inte kräva en massa förberedelser
Jag kan inleda med det självklara - att man ska vara lubricerad, avslappnad och beredd att ta emot kuken gäller vaginala samlag med. Många kvinnor behöver tillsatt glid (saliv eller glidmedel) för att vara tillräckligt våta för att vaginala samlag ska kännas bra. Efter klimakteriet behöver de flesta åtgärda detta.

Men glidmedel är ändå inte den största förberedelsen man ska tänka på innan man för in penis i slida. För ibland har man sådant sex för att skaffa ungar, men de flesta samlag är inte menade att vara barnalstrande. Om man tycker att uppvärmning och glid är för mycket förberedelse, vad skulle man säga om analsex om det innebär att man först behövde gå till UM och be om piller som gör att man kan ha det?

De flesta sexuellt aktiva kvinnor i Sverige förbereder sin kropp för att kunna ha vaginalt sex. P-piller är vanligast. Eftersom man inte tar pillret direkt inför samlaget ser man det kanske inte som förberedelse, med det är det ju. Man sväljer hormoner för att kunna ha vaginala samlag som inte leder till en massa jobbigheter. Jag väljer bort hormonpreparat men stoppar istället upp koppartråd på plastpinne som gör att miljön i min livmoder blir pajad och jag inte får ungar. Det gör fruktansvärt ont att stoppa in spiral, och jag måste ta smärtlindrande för att kunna göra det utan att svimma.

Skador
Urinvägsinfektioner. Svampinfektioner. Här är två tillstånd som har en del gemensam i mitt liv: jag får dem när jag är sexuellt aktiv, jag har haft dem fler är 10 gånger, jag har behövt uppsöka läkare eller självmedicinera. Jag har frikort på enbart följder av vanligt svenssonsex. Och då gör jag dessutom alla saker som man ska göra preventivt: bra underkläder, kissa efter sex, inte raka, rubbet.

Ain't saying att alla tjejer får just dessa följder lika ofta, men urinvägsinfektioner och svamp är vanligt. De kan uppkomma av andra anledningar än sex, men sex är en vanlig anledning. Men man ser ändå på dem som undantagsfall, jag har hört UM-personal prata om att de sett flickor med skador efter analsex, jag har inte hört någon med samma indignation prata om hur mycket svamp de sett. Eller jo, fast svamp är i så fall alltid en följd av rakning och syntettrosor, inte vaginala samlag.

Det finns även mer korta konsekvenser som sprickor, såg efter vassa naglar, och blåmärken. Det finns förstås även mer långsiktiga konsekvenser, som ihållande vulvovaginala smärtor. De kan ha olika orsaker - återkommande behandlingar från svamp, erfarenheter av sex när man inte varit fysiskt mottaglig för penetration, eller preventivmedel.

Det här var alltså enbart de följderna som kan uppstå om ens preventivmetod lyckas. Om ens preventivmetod inte lyckas står man inför valet abort eller behålla. Även lyckliga graviditeter och förlossningar är påfrestande för kroppen och generellt leder till skador. Abort är en konsekvens av vaginalt sex som kräver läkarbesök.

Okompatibelt

Jag har aldrig förstått hur personer som snävar in erogena zoner till kuk och yttre klitoris tänker att man ska lyckas ha sex som inte innebär att någon av parterna "offrar sig". KiF-sex går i och för sig också bort (fast inte lika fetbort som analsex), men samma personer tycker att mannen ska slicka. Varför då? Har han klitoris på tungan? Och är det verkligen så kul att bara ha sex där man gnider kukollonet mot klitorisollonet?

Äckligt

Ja, det är förstås helt sant att man kan få bajs på snoppen. No shit! (ha ha ha)

Men man kan faktiskt få en massa grejer på snoppen vid annat sex också. Man kan få mens och flytningar på snoppen när man har fittsex. Eller spott på snoppen när man blir avsugen. Eller tvärtom, kissrester i munnen när man ger oralsex. Det är faktiskt ganska mycket upp till var och en var de drar äckelgränser för kroppskladd.

Orgasmerfarenheter

I en infekterad diskussion om analsex jag var inblandad i nyligen användes det lite siffror där man konstaterat att enbart en liten del kvinnor haft erfarenhet av orgasm vid analsex. Jag minns inte om jag orkade ta upp det just då eller inte, men jag gör det nu.

Sannolikheten att få orgasm av en viss aktivitet ökar generellt ju mer man gör det. Dels eftersom om chansen är en på miljonen så blir det lite bättre om man köper fler lotter. Men också för att orgasm är någonting som kan ta tid att lära sig. Man behöver lära sig vilka ställningar som funkar, vilka vinklar, vilket tryck, vilket tempo. Man behöver lära sig hur det könns att vara sugen på just den aktiviteten. Man behöver lära sig hur det känns i kroppen när orgasmen ör på väg och vad man ska göra för att den ska infinna sig.

Sådär i allmänhet övar kvinnor väldigt mycket mer på att njuta av penis i slidan än av penis i baken. Det blir väldigt ointressant att jämföra siffrorna om man ska visa att det är inbyggt så att vaginalsex är skönare.

...

Samtidigt är det förstås så med skador också. Jag kan lova att mångfaldigt fler kvinnor lider av skador de fått av vaginala samlag än som lider av skador efter anala samlag. Det är förstås inte så enkelt att skilnaden innebär att vaginalt sex är mycket farligare, man måste ju medge att vaginala samlag är mycket vanligare än anala samlag. Man kan fundera på vilken kontext man jämför riskerna i. Vaginala samlag är inte så farliga i Sverige där man har tillgång till preventivmedel, abort och blir ihopsydd om man spricker härifrån och dit vid förlossning. Men även här är de långt ifrån fria från smärtsamma och jobbiga följder. Ska man jämföra worst case scenarios? Best case scenarios?

Oavsett vad man utgår ifrån bör man bedöma sexformerna på samma premisser. Jag kan ofta tycka att analsex målas ut som the bad guy, överkursernas överkurs och en situation dör allt kan gå fel. Ännu oftare tycker jag att vaginalsexet får smita undan ansvaret för allt elände som det kan ställa till med. Där är det aldrig sexformen i sig det är fel på, det är alltid nåt annat. Stringtrosor. Kass kondomteknik. Otur. Analsex är klassens på förhand dömde brpkmakare. Fittsex är eleven med lång historia av svinigheter som alla vifta bort för hen är ju så trevlig och skulle aldrig, måste vara ett missförstånd.

Vaginalt sex kan leda till frikort, och innehåller dessutom ofta konstgjorda tillsatser.

Intressant. Dessutom orkar jag inte fixa etiketter såhärdags.

Om att utgå från att det inte finns svarta på studentfester

Läste en bra krönika om slavauktionen. Det fanns ett stycke jag fastnade särskilt för:

Vad man alla gånger kan säga är att tilltaget visar på en obehaglig aningslöshet. Att de som sminkade upp sig självklart utgick från att det inte skulle finnas några svarta personer på djungelfesten.

De utgick också från att deras lilla maskerad skulle gå hem där, bland likar, i en miljö där alla skulle fatta att hela slavspektaklet bara var på skoj, liksom.

Det påminner mig om en grej jag gjort med PQ. Sååååklart. Förra veckan ordnade jag och några andra fantastiska en förfest med 50-talstema till konserten. Konserten handlade en del om "det var bättre förr", så vi ställde till med ett fenomenalt förr, så glättigt vi bara kunde åstadkomma. Men på insidan av de vikta menyerna som stod på borden fanns en liten text om hur det var förr och hur det är nu. Som inte bara ifrågasatte det här med hur kul det var förr, utan dessutom hade en del att säga om att vi inte ska vara så nöjda med nu heller. Där stod bland annat följande:

Jag var nöjd, kan jag säga. Jaaa ba snärt!

Jag ifrågasatte dessutom om det verkligen är bättre att kvinnor dominerar på högskolor än när män gör det.

Jag kollade faktiskt i förväg om det skulle komma några svarta, men jag chansade fortfarande liiiite. Läs även andra bloggares åsikter om studentikosigheter

Om två artiklar om skolan

Köpte Modern psykologi (mars2011) nyligen. Det fanns två artiklar om skolan i den som satte igång tankar.

En av artiklarna handlade om Nossebro skola. Ni kanske har hört talas om det. Det är en grundskola som det gick riktigt dåligt för 2007, de låg i botten när man jämförde andelen behöriga nior. Skolan beslutade sig att läsa på om vad forskningen säger om undervisning och hur man förbättrar studieresultat, och implementera det. 2010 var samtliga nior godkända i svenska, matte och engelska.

Artikeln är positiv och beskriver främst den förändringen som verkade vara störst från the old ways. Förut flyttades elever med behov av speciallärare ut från klasserna till mindre grupper där de satt med speciallärare. Nuförtiden stiger speciallärarna in i klasserna som behöver hjälp. Experter som citeras uttalar sig om att det är positivt med nivåskillnader i en klass och att nivågrupper inte ger bättre resultat.

Och jag triggar givetvis på att alla "avvikande" som det talas om är barn som inte uppnår G-kraven. Jag förstår att det är prio att alla blir godkända, och visst kan man inte klaga på att just den här enskilda artikeln inte nämner just barn och unga som ligger före. Men faktum är att det blir ganska löjligt och symptomatiskt när man talar om inkluderande undervisning utan att nämna högpresterande barn. Down in the streets we call it osynliggörande.

Den andra artikeln handlade om ett stort forskningsprojekt om vad det är som påverkar barns förmåga att lära. Forskarna kommer fram till att en kritisk faktor är korttidsminne. Inte så överraskande kanske, det handlar ju om att hålla flera tanketrådar aktiva i huvudet och kunna knyta ihop dem till vettig helhet.

Forskare fann dessutom starkt samband mellan matematikprestationer och visuospatialt arbetsminne. De som fick höga poäng på visuospatiala minnestest (alltså test i hur bra man minns saker man ser och upplever rumsligt) utvecklades överlag snabbare än de andra barnen.

Det är här det blir intressant. Eller, det blir intressant här: en slutsats världen inte kommer dra av de här fynden är förmodligen att videospel är bra för barnens utveckling. Samtidigt som att det är en väldigt vettig slutsats att dra och det finns många implikationer. Jag tänker direkt på pedagogiska datorspel.

I min (jag erkänner, inte särskilt omfattande) erfarenhet misslyckas sådana oftast med att smyga in matte i spelet, det är ofta samma uppgifter som i matteboken fast mer färg och rör sig. Om man verkligen erkände tanken att träning av visuospatiala förmågor ökar både matten och ens kognitiva utveckling i allmänhet skulle man medvetet kunna använda spel som kräver sådant som indirekt men målmedveten matteträning, utan in-your-face skolnytta. Man skulle både kunna använda befintliga spel och utveckla spel som faktiskt är tänkta som träning i sådant. Vad jag vet används inte tanken "spel som barn tycker är kul gör dem bättre i matte, sjukt bra!" så aktivt i skolan.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om skola, psykologi, inlärning, högpresterande barn

Herrhiss

Alla har olika perioder och man triggar på olika saker vid olika tillfällen. Senaste halvåret har jag triggat på herrhissar.

Det gäller alltså diskussionen om att skyltar är mansnormativa. Den skylten som alltid kommer i hetluften är Herr Gårman. Det finns personer som hävdar att Herr Gårman och andra streckgubbeskyltar inte föreställer män, utan människor i allmänhet. Det skulle man kunna tro på om det inte var för den förbannade toaskylten som kommer och förstör allt. Den illustrerar tydligt att streckmänniskan inte är människa i allmänhet, utan faktiskt en man, för kvinnor har trianglar på sig.

Men min hangup handlar inte om toaletter eller övergångsställen. Min hangup handlar om hissar. I alla större byggnader (tågstationer, gallerior, ja, ni fattar) finns det stora navigeringsskyltar. Piktogrammen för toa och hiss brukar nästan alltid vara bredvid varandra, och eftersom de är ganska lika i sin konstruktion jämför jag dem automatiskt. Därför vet jag till exempel att Centralstationen i Stockholm har hiss som jag får åka i i egenskap av dam, medan många andra offentliga byggnader bara har herrhissar.

Det blir liksom väldigt fånigt att det är tänkt att vi ska tänka könlöst på alla streckgubbeskyltar utom just toalett. Att vi ska titta på den, tänka "herr- och damtoa" och sedan stänga av könsmarkeringarna och titta vidare utan att tänka "herrhiss" eller "herr- och damhiss".

Börja plocka bomull, pappskallar!

I Lund har folk på en studentfest bestämt att de är roligt att måla sig svarta och leka slavauktion.

Jag tycker förstås det är väldigt intressant inte minst för att jag själv har varit (och är) studentaktiv. Främst i PromenadorQuestern, men också som en av mottagningsansvariga på Fysiksektionen 2008. Studentvärlden har gett mig väldigt mycket, men samtidigt är det för mig fullt begripligt varför man kan tycka illa om sådana sammanhang. Vare sig för att man vet vad man pratar om, eller bara för att man har en föreställning om det studentikosa.

Man kommer inte ifrån att studentkulturen har anor och rötter. Man kommer inte ifrån att dessa ligger i att priviligerade pojkslynglar fick leka av sig mellan mammas trygga famn och äktenskapets bojor. Jag vet for a fact att man på KTH har gjort många insatser för att modernisera kulturen, men man kan inte rycka ut rötterna. Det är nog inte önskvärt heller - traditioner ger en känsla av sammanhang och sammanhållning som människor behöver. När incidenter som slavauktionen händer är det nästintill alltid utfall från enskilda individer och någonting som bryter mot skolans och studentorganisationernas policy. Men man kan inte skylla dem på "ensamma galningar", smaklösa dumheter backas upp av förr-när-det-var-bättre. En mytomspunnen tid när man inte var så förbaskat PK, när fick pyssla med pennalism och behövde inte ta hänsyn till tjejer, invandrare och folk som inte dricker alkohol.

Jag har aldrig ägt en overall. Jag avskyr allt jävla sjungande på fester. Jag avskyr alkoholkulturen, även om jag med tiden blivit avtrubbad samtidigt som attityden till icke-drickare har blivit vettigare i de miljöer där jag finns. Jag tycker illa om en hel del i det som ses som (teknolog-)/studentkultur, och jag vet faktiskt vad jag talar om. Men det finns också oändligt mycket positivt med studentvärlden som många utan erfarenhet lätt missar bakom alla drägg i ovve.

Jag började på KTH 2004 och har varit mer eller mindre involverad sedan dess. Jag har skrivit och illustrerat tidningar, programblad , sångböcker och manus. Jag har gjort affischer, scenkläder, koreografier och serveringskorgar av vinylskivor. Jag har ordnat mottagning av hundrafemti nyanlända studenter, fester, syjuntor och en konsert. Jag har chefat och blivit chefad över. Jag har lärt mig dansa, InDesign, hålla i lektioner och allt jag nånsin velat veta om organisationsdynamik. Jag har träffat fantastiska människor, gjort fantastiska saker och utvecklats på tusen plan tack vare studentlivet. För en sak som är underbar med studentvärlden är att man får många möjligheter att utvecklas som vuxen, även på saker man aldrig provat förut. Visst, det är en låtsasvärld och vuxenfritids, men det är inte bara skolbarn som kan behöva en relativt kravlös miljö att testa vingarna i.

Lite walk down Facebookmemorylane:

På golvet på Fysiks kontor, maj 2005.

I gasqueparksdammen 2008

På väg till studentorkesterfestival i Marrakech 2009

I Prideparaden med Sommarorqustern 2008

Charleston på Nymble 2010

Besök hos en orkester i Trondheim 2008

Efter fundraiserfest för att få ihop pengar till sminklåda till dansgruppen 2010.

Med Kajsa, ägandes som ganguro på NG2010

Med Frida i Fysiks datasal efter Nobel Night Cap 2008


Yo!-konserten 2009

Just incidenten med slavauktionen påminde mig naturligtvis om konserten som bilden precis ovan kommer ifrån. Det gäller alltså jazzorkestern med dansgrupp som jag dansar i. Och jag, Kajsa och Björn fick för oss att ordna en konsert, bara för att få genom hip hop-tema. Vi tyckte det var en genial idé. Vår förklaring var att det var rimligt eftersom både jazz och hip hop är svarta musikgenrer som sedan blivit vit fin-/hippkultur.

Så hela konserten utformades som ett illustrerat radioprogram om svarta musikens historia. Jag skrev manuset och tanken var att ibland närma sig gränsen för det smaklösa för att sedan tvärt backa och få skrattet att fastna lite i halsen. Att prata om "rytmen i blodet" för att sedan seriöst berätta om hur slavindustrin fungerade. Att samtidigt kunna prata om "svart dans" och att visa att man faktiskt är medveten om att hudfärg inte är oproblematiskt. Att göra humor av att vi är stela vita akademikerungar som spelar/dansar hiphop, för att sedan genom det belysa det intressanta att det känns så självklart att vi spelar/dansar jazz. Det var ett jävligt smart manus, jag lovar.

Ett av PQ:s paradnummer är Zambezi. Ni kan kolla på Youtube hur den låter. Dansen dansas i leopardmönstrade familjen Flinta-klänningar eller höftskynken, med utsläppt hår och djuriskt intro. När vi åkte på festival i Marocco valde vissa av oss att avstå från att dansa dansen. En gång hade vi en spelning på Stockholm Marathon. Vi hade paus, men såg att de som ledde andra varvet var på väg och satte snabbt igång första bästa nummer. Det var ett ögonblick av "fukk det här var inte meningen men känns jäkligt opassande" när man insåg vilka som ledde tävlingen.

Givetvis inledde vi med den låten. När dansarna lämnade scenen tillfångatogs fyra av dem, och de transporterades till Amerika, fick enkla kläder slängda mot sig och blev sålda till en plantageägare. Samtidigt berättade speakern om hur det där faktiskt gick till i verkligheten. Slavarna blev instruerade att under auktionen och det kommande bluesnumret spela slavar. Än idag är jag tacksam för att vi hade ordentligt genrep. Vi bakom manuset tänkte att slavar är jävligt ledsna och förtryckta. Skådisarna tog instruktionen som att de skulle hoppa runt som apor. Detta avbröts fort som fan, nya instruktioner utfärdades och konserten höll sig på rätt sida av iiiiiiinte okej.

Hej, bloggen! Hej, läsarna! Hoppas ni inte glömt mig. Och nu har ni hört historien om hur jag var såhääär nära att bli ansvarig för en tidningsnotis om hur studenter gjort osmakliga saker med rasistiska inslag.

***

Jag har tyvärr slarvat bort senaste Cosmo i PQ:s lokal. Men jag vill i alla fall berätta, apropå allt ovanstående, att de har ett modereportage med nån sorts 70-talslooks (baserade på ett 20-talsinpirerat foto av Twiggy). Och en av looksen heter Plantageägarinna. Det blir extra genomtänkt om man läser beskrivande texten som använder det för Cosmo ovanliga ordet "apart".

BÄSTA QUONSÄRTEN NÅGONSIN! Läs även andra bloggares åsikter om studentliv, studentkultur, studentikost, kth, pq, rasism