Unfaithful

Vissa viktiga röster i samhällsdebatten har på sistone sjungit monogama tvåsamhetens, äktenskapets och kärnfamiljens lov eftersom, hävdar rösterna, kärnfamiljen, monogama tvåsamheten och kärnfamiljen är så mobbade nuförtiden.

"Som om" tänker vi som orkar tänka längre än att det finns några som säger att relationer kan skötas annorlunda. I ett samhälle där monogam tvåsamhet är normen. Och som det är brukligt med normer är det inte nödvändigtvis innehållet i normen man har invändningar mot, utan normens osynlighet. Att mononormen är osynlig illustreras tydligt i att många uppenbarligen upplever monogama tvåsamheten som hotad.

Som en norm bör finns mononormen lite överallt och är naturligtvis välrepresenterad i populärkulturen. Som i Rihannas låt Unfaithful. Sedan låten kom och var en stor hit har jag stört mig enormt på den för att den innehåller några rader som himla tydligt illustrerar ett par grejer jag verkligen ogillar med förhållningssättet till relationer som omgivningen försökt få in mig i sedan barnsben.



Först och främst är det förstås det återkommande

And I know that he knows I'm unfaithful
And it kills him inside
To know that I am happy with some other guy

Jag kan förstå svartsjuka, jag känner det lite då och då, och jag vet att det inte är kul nånstans. Jag skulle kunna relatera till och sympatisera med killen ifråga om det som höll på att döda honom var rädslan för att förlora berättarjaget. Men det som kills him inside är att hon är lycklig med någon annan. Jag tycker förstås att alla har rätt att känna vad de känner, men jag tycker även att det inte är lugnt att låta det gå ut över andra. Uppfattningen att det är okej och i sin ordning eller till och med bra att A inte tål att B har trevligt med C för att A gillar B är i mina ögon alltför accepterad i samhället.

Jag önskar svartsjuka sågs mer på det sättet som avund ses på idag. Alltså en känsla som de flesta upplever, men som någonting man inte ska vara stolt över och förvänta sig att världen anpassar sig efter. En känsla man bör lära sig att hantera och i bästa fall kanalisera till någonting gott.

Det andra momentet i låten som irriterar mig enormt är

I say I won't be long
Just hanging with the girls
A lie I didn't have to tell
Because we both know
Where I'm about to go
And we know it very well

Han vet att hon ska ut och vänstra. Hon vet att han vet. Men ändå väljer de att ljuga. Låtsas. Spela. Och jag menar inte att alla monogama relationer nödvändigtvis bygger på lögn, men det är en ingrediens som är tillräckligt vanlig i sammanhanget för att förtjäna en plats i diskussioner om hur relationer förväntas skötas. Jag berättade om det i Pridepanelen, tror jag, men när jag började bli vuxen var en del i att komma in i vuxenvärlden att jag plötsligt fick veta en massa vuxenskvaller om kompisars föräldrar eller min egen släkt. Sånt där vuxna tidigare pratade om vid köksbordet när jag lekte i annat rum, men nu fick jag stanna kvar och lyssna. Jag fick då veta att älskare och älskarinnor inte var något ovanligt alls, många på ytan väldigt gifta mammor-och-pappor vänstrade så hela stan visste. Men så länge de inte skyltade med det var det okej. Hade de däremot visat det "öppet" hade det fördömts. För tolvåriga Tanja var det totalt obegripligt. Den nu dubbelt så gamla Tanja har fortfarande inte förstått. Men samma dubbelmoral återfanns i böcker jag läste. Samma hemlighetsmakeri speglades i frågespalternas "klart det är okej att flörta ibland utan att din kille vet, lite helmligheter kan man ju ha". Att leka illusionen av att det inte finns andra människor jag och The One har aldrig riktigt ingått i mina planer, och även om jag absolut kan respektera valet att bestämma att ingen av parterna i ett par ska agera ut sina utomäktenskapliga attraktioner har jag mycket svårt att begripa tanken att på förhand bestämma att attraktionerna inte kommer att uppstå och sedan låtsas som att det är så.

En av sakerna jag tänkt på på sistone. Andra bloggar om: rihanna, unfaithful, vita lögner, lögner, monoamori, polyamori, monogami, polygami, relationsanarki, normer, svartsjuka, relationer

Ottar: byxmyndig

Ottar har kommit med ett nytt nummer (kommer nog till ett Internet nära dig). Tar upp ett ämne jag tycker är viktig - barn- och ungdomssexualitet, temat är byxmyndig. Egentligen skrapar de förstås bara på ytan, men det är väl den naturliga följden av att man klumpar ihop sexualiteten hos prepubertala barn och högst pubertala ungdomar. Att blanda ihop dem såhär är ju inte heller så självklart, men det kan ha fördelar. Tyvärr utnyttjas de inte riktigt, kopplingen mellan barn- och tidig vuxensexuelitet görs aldrig riktigt. Dessutom fick jag ingen roterande dildo på köpet med tidningen. Inte heller en naturtrogen docka föreställandes Johnny Weir. Detta apropå att jag kanske har lite för höga krav på vad ett temanummer av Ottar ska hinna täcka.

Jag gillar RFSU. Jag gillar Ottar. De brukar kunna ta ämnen som normalt leder till fniss och moraliserande och behandla dem med värdighet. I det här numret fanns det dock några oklarheter. Exempel:

[Sexualupplysaren Pelle Ullholm] säger att han ser positivt på framtiden, att kärleksidealet - som säger att man måste vara kär i den man har sex med - håller på att luckras upp bland de som är unga.
- Det gör att det blir lättare att ha sex för att man vill och inte för att man "ska" ha det för att man till exempel är i en kärleksrelation. Sexueliteten får stå mer för sig själv.

Men det finns en baksida också. I vår kommer forskaren och barn- och ungdomspsykologen Gisela Priebe med en avhandling som visar att så många som 65% av tjejerna bland 4 000 tillfrågade gymnasieelever i Malmö, Stockholm, Luleå, Falköping och Haparanda någon gång har utsatts för en oönskad sexuell handling - allt från blottning till våldtäkt - och oftast av någon i deras egen ålder. Bland killarna är motsvarande siffra 23%.

- Nyckel till vuxenvälden av Anna Hellgren

Jag har svårt att inte läsa det som att Priebes siffror ska ses som en baksida av uppluckringen av kärleksidealet. Och då är det en mycket underlig slutsats som inte har med någonting att göra, inte minst för att Ullholm själv påpekar att uppluckringen kan leda till mindre oönskat sex. Det är nog egentligen bara en klumpig formulering och vidare fortsätter artikeln med "killar vill ha sex"-myten, vilket jag alltid välkomnar. På samma sida finns det en kortare artikel om hur nya sexualbrottslagen slår mot ungdomars sexualitet - i min värld en fråga som Johanna Sjödin gett ett ansikte.

En annan oklarhet finns i artikeln Föräldraskola: Våga prata sex med barnen där några sexexperter diskuterar hur man kan ta upp sexualitet med sina barn. En artikel som skulle göra oändligt mer nytta i en allmän föräldratidning än en tidning för de, så att säga, redan frälsta. Nåja.

Hur gör jag om mitt barn vill känna på mamma snippa?
- Säg nej. Föräldrar ska inte vara delaktiga i sina barns sexualitet. Vi måste hjälpa barnen att sätta gränser utan att förmedla någon känsla av skam och skuld, säger Åsa Landberg.
[...]
- "Min kropp är min" fungerar bra att säga, förklarar Maria Bergström.

Ehhh... "Min kropp är min" betyder att jag själv har rätt att bestämma att nån ska få röra vid mitt kön, och jag får säga ja. Och på vilket sätt skulle det nödvändigtvis vara ett sätt för mig som förälder att vara delaktig i just mina barns sexualitet? I andra delar av artikeln står det ju att pussas och kramas och se föräldrarna nakna är okej. Se men inte röra?

Numret känns lite väl nervöst optimistisk och ängslig för att vara the Ottar I know and love. I en artikel drar de upp ett 27 år gammalt nummer av samma tidning som har ungefär samma tema och konstaterar att det var ungefär samma frågor som ältades då också. Och ja, det verkar som att "barn" och "sex" i samma mening fortfarande är mycket svårt att hantera för de flesta. Att den artikeln avslutas med ett något överkäckt konstaterande att det visst ändå hänt en del sen dess -vi har t ex fått "snippa" - känns lätt onödigt.

Men hur som helst. Läs. Det står en del intressant om barn, sex och hiv.

Intressant? Andra bloggar om: ottar, rfsu, barn, sex, sexualitet, moralisering, snippa

Världen i urval

Jag har fortfarande ingenting strukturerat att skriva. Och Stadium säger "känn ingen press".

Under tiden tar NK:s te- och kaffeavdelning utrikespolitisk ställning.

Pär Ström skriver om det där med att män blir inkvoterade på högskolor. Han uppmanar kvinnor att känna sig "välkomna att smaka på männens svårigheter" och konstaterar bittert att "[v]i män har blivit så vana vid att bli bortgallrade på grund av vårt kön att många tar det för givet och finner sig i diskrimineringen.". Sedan radar han upp några exempel på tillfällen när män blivit diskriminerade. Jag måste säga att för att vara det så pass undertryckta könet är män rättså välrepresenterade i bolagsstyrelser. Bra kämpat, grabbar!

Det här inlägget är ju klart intressant, bara för te-etiketten, liksom! Andra bloggar om: reklam, nk, te, georgien, ryssland, pär ström, diskriminering

Fredsduvans fail.

Det är mycket tankar i huvudet, men det tar tid att strukturera och bloggofiera allt. Så jag persenterar ytterligare ett avsnitt av "hur tänkte de?".

Dagens första objekt är en annons som Stangel har lagt märke till för att den fanns med i flera av studenttidningarna vi får hem. Jag scannade in från Osqledaren.

Hur tänkte de?

Nästa objekt är Doves Campaign For Real Beauty. Kampanjen har redan fått en del kängor för sina tidigare försök till att flörta med budskapet att alla är fina, och fler kängor borde det bli för den här omgången.

Bilden ovan är från hemsidan. På affischerna står det "Tjock? Hon tycker det. Hjälp henne att ändra åsikt". Det kan man ha massor av åsikter om. Till exempel att det budkapet "hon tycker feeeel" är lite väl paternalistiskt. Eller, återigen, att det är ju lätt att tycka "näää en sån söt flicka ska inte behöva tycka att hon är ful" när flickan ifråga inte ser ut som en vanlig tonåring. Vanliga tonåringar har till exempel porer.

Bilden på affischen är lite annorlunda från den på hemsidan, flickans blick och allmänna hållning signalerar inte lika mycket offer och betydligt mer bidrottning. Och då kan texten på affischen plötsligt sända ut högstadievibbar och av åskådaren läsas som "[Är du t]jock? Hon tycker det. Hjälp henne att ändra åsikt [genom att banta typ, så du inte längre är tjock, fetto]".

FLICKAN PÅ AFFISCHEN SÄGER ATT JAG ÄR TJOCK!

Det där med tonåringar som tycker de är fula och att automatiskt säga att de inte ska tycka det tycker jag är lite problematiskt. Å ena sidan, visst, skönhetsidealen är orealistiska. Med "orealistiska" menar jag att de går att uppnå, men få vanliga tonåringar har personliga tränare, egna dietister, smink- och hårstabb och möjligheter att bli proffsfotade typ jämt. Så visst kan det vara bra att jobba med att få unga att sluta använda tidningsomslag som måttstock för miniminivån.

Å andra sidan, att slentrianmässigt avfärda känslan av att man på något sätt inte är snygg som noja och fantasifoster är att dumförklara. Det är mycket möjligt att tonåringen faktiskt har finnig hy eller fettigt platt hår eller en kropp som inte riktigt är klar med övergången mellan barn och vuxen. Jag vet att skönhet inte är så jäkla objektivt, men när tonåringen anser att hens mage är för plufsig kan det hända att hen inte jämför med ouppnåerliga ideal, utan med någonting helt realistiskt och uppnåerligt. Att då på autopilot rycka in med ett "men du är så fin och man ska gilla sig själv som man är och det är definitionsmässigt fel att tycka att man skulle kunna se annorluna och bättre ut" är inte alltid lyckat.

När jag var tonåring och inte tyckte att jag var sådär särdeles jättesnygg kändes det som att det kanske bara var tonårsnoja. Nu i efterhand när jag ser på bilder på mig från den tiden kan jag pusta ut lite. Jag var inte så särdeles jättesnygg. Tittar jag på gamla foton är det ett klart brott någon gång under våren jag fyllde 13. Från att ha varit ett helt okej sött barn (av korten att döma var jag inte så gullig-söt, men hade klart utstrålning och såg klart bra ut som unge) går jag över till att under sisådär åtta år omvandlas till kvinna. I den processen domineras mitt utseende av mina samtliga mindre smickrande drag i kombo med jobbigt hår, tonårshy och konstant rodnande. Det är först under de senaste par-tre åren jag börjat känna att bitarna har fallit på sina rätta platser, transformationen har stabiliserats och jag gillar banne mig vad jag ser.

Jag hoppat att ingen ser det här som en debattartikel med poängen "teens, let's face it, ni är fula". Det är verkligen inte meningen. Det jag vill säga är väl att (förutom det uppenbara, att Dove inte direkt hjälper att luckra upp normerna och skönhetsidealen) tonåren är en jobbig tid i förvandling på många sätt och tonåringar har all rätt i världen att tycka att förvandlingen är jobbig. Både den fysiska och den psykiska.

Och ja, jar har blekt håret. Andra bloggar om: hur tänkte de, dove, campaign for real beauty, real beauty, äkta skönhet definierad av dove, keepin it real, tonåringar, nojor, kropsångest, viktångest, tjock, för tjock, för smal, reklam

Får en psykolog....

Hej! Vill ni hjälpa mig med en skoluppgift? Klart ni vill! 

Skriv lite egna funderingar över vad en psykolog kan göra på fritiden för att ert förtroende för henom som psykolog ska ändras. Ni kan till exempel tänka så "om min kompis Majsan blev psykolog skulle jag tycka det vara apadumt för hon har aldrig lyckats vara ihop med en kille mer än två veckor". Eller tvärtom, "om jag såg min mammas psykolog rycka in och hjärt- och lungrädda en narkoman på plattan skulle jag genast tycka bättre om henom om psykolog". 

Skriv i punktform eller som essä, en egenskap eller en massa, ytliga detaljer eller större sammanhang, här eller till swussian(at)gmail.com. Alla åsikter är viktiga. 

SDO - SOB?

Just nu läser jag socialpsykologi (och enkätmetodik, men det är inte relevant för inlägget) och min fritt valda litteratur var Social Dominance (av Jim Sidanus och Felicia Pratto , Cambridge University Press 1999) . Boken handlar om Social Dominance Theory som är en teori för att förklara/beskriva sociala strukturer med fokus på hierarkier och samspel mellan grupper med olika status.

Ett viktigt begrepp i sammanhanget är Social Sominance Orientation (SDO) som, förenklat, är ett mått på hur mycket man sympatiserar med förekomsten av sociala hierarkier. Ju högre SDO-poäng man får desto mer håller man med om att det är vettigt att bygga samhället på grupper med olika status. Låg poäng indikerar att man känner att jämlikhet är grejen. Ungefär. Ni fattar. I grupper med hög status mäter människor i genomsnitt högre SDO än i grupper med låg status. Män snittar högre på SDO mätningar än kvinnor. Tvärkulturellt.

Hur som helst finns det ett helt kapitel som handlar om könsskillnader och hur SDO kan förklara olika beteenden som män och kvinnor uppvisar, och det finns exempel på mätningar av olika beteenden relevanta i relationssammanhang.

...In general, men indicated they would be more likely to have an extramarital affair than women. In addition, those higher on SDO rated this even more likely...

...In the same study Pratto (1996) measured sexual jealousy in three ways: the likelihood that respondents would divorce an unfaithful spouse, the probability that their ideal spouse would have an extramarital affair, and the likelihood that their ideal spouse would be more sexually faithful than they. As expected, the sexual jealousy measures were associated with SDO. More importantly, the correlations were stronger among men than among women...

...SDO was negatively associated with respondents' willingness to adopt children who were not their biological offspring...

(sid. 293)

Herregud, fuck gen #334! Mät din tilltänktes SDO istället! För Sidanius och Pratto kan kalla dem "those higher on SDO", men me and mah girls we call dem svin. Gen #334 säger i alla fall inte att man samtidigt som man själv är vänstringsbenägen dessutom är svartsjuk och inte klarar av att vara mogen mot dina barn från annan relation.

Intressant? Andra bloggar om: gen 334, 334, att använda vetenskap man inte förstår för att populärt förklara relationer, vetenskap, sdo, sdt, social dominance theory, social dominance orientation, social dominance, psykologi, socialpsykologi, evolutionism, socialdarwinism, nu är det bevisat

PS - förtydligande. Jag ville bara visa en rolig grej från en av mina kursböker och samtidigt anspela på hur lätt och kul det är att dra in vetenskap i relationsdiskussioner, vilket gjorde att grejen med 334 blev så hajpad, och att mitt exempel dessutom är bättre än 334 för mina dumma män är mycket dummare än 334-forskningsteamets sorkar.

Hur man bäst illustrerar "I början av 2010 kommer jobben"

Dagens avsnitt av "Hur tänkte de?".

Saxat från dagens Metro (Stockholmsupplagan). Internetversionen är här, men där får man annan bild och ser inte hur pedagogisk den grafiska framställningen är. Och man vill ju se den för att förstå att BNP ligger på 1 BNP nu och typ 0,6 BNP nästa år, medan det röda kommer vara negativt nästa år och sluta vid ca 2,7 BNP någon gång vid 2011-12. 

Relevans till intressant.se

Som bloggare uppskattar jag verkligen att bli länkad till. Dels får jag fler läsare. Dels betyder det ofta att nån gillar mig. Dels betyder det ofta att nån har funnit någonting jag skrivit intressant, tänkt på det och skrivit någonting relevant.

Och så finns det där otyget med att längst ned i sitt inlägg skriva "andra som bloggat om Vaddetnuär" och ha en lång lista till inlägg. Som man själv skulle fått om man fäljt nåt etikettlänk till bloggar.se som inlägget naturligtvis också har i slutet. Och som ofta inte har så mycket mer inlägget ifråga att göra. Nu är det t ex nån som bloggat om FRA som länkar till mitt inlägg om hur Gabriel googlade upp Meidis blogg. Grrrrrymt relevant.
Snälla, lägg ner sådant. Det är faktiskt värre än att kommentera i stora bloggar med typ "intressant inlägg, kolla in min blogg puss!". Det sistnämnda är i alla fall ett ärligt kvart-i-tre-ragg.

Det är en av sakerna jag stör mig på med bloggosfären. Ytterligare störningsmoment är till exempel ordet bloggosfären, begreppet bloggosfären och ihopbuntande av bloggare till någon sorts helhet bara för att man använder samma medium för att publicera på Internet. Jag stör mig dessutom på alla som kallar Blondinbellas blogg för modeblogg. Att hon lägger upp bilder där hon är påklädd gör inte bloggen till en modeblogg. Förekomst av kläder är inte lika med mode.

Här är i alla fall någonting lättsammare. Arn-ost. Original.

Intressarnt! Andra bloggar om: bloggosfären, blogosfären, andra bloggar, relevans, fra, tanja suhinina abort, bloggar, bloggvärlden, blondinbella, modeblogg, arn, ost

För övrigt tycker jag att ni suger som aldrig frågar mig om vad mina undertitlar på bloggen går ut på. Nu har jag bytt från ryska till svenska, bara för att. Det är bara 2% av mina läsare som känner mig från Fysik, så ni har ingen ursäkt för att inte fråga.

FRA DIY

Dök upp på ett möte helt fredligt igår, och första grejen som hände är att Gabriel tittade på mig och sade någonting i stil med "jag kan förklara". Sedan vägrade han förklara vad han kunde förklara, utan bara hintade ett tag. När han sa "du har ju bloggat om det!" trillade poletten ner och jag brast ut i massiva LULZ.

Det var alltså Gabriel som hade fått för sig att kolla runt bloggar om kniviga abortfrågor och ansåg att det var ett ämne jag måste ha bloggat om. Så han sökte. Och fann inget av intresse. Och Meidi plockade upp det och MSNade mig och både jag och Meidi bloggade det. Övervakningssamhälle - fuck yeah!

------------

Johnny Scharonne bloggar om irritationsmoment i vardagen om man irriterar sig på sexism. Och svamp.

Dans och sexism - fältrapport från SSIFs dansdag 7/9-08

Jag var på SSIFs dansdag. Det var roligt, svettigt, lärorikt och naturligtvis ett utmärkt tillfälle att tänka på dans och sexism. Ett tema som jag har skrivit om förr, och som jag gärna återkommer till i egenskap av feminist och dansös. Det här är ingen analys, bara betraktelser.

Streetfunk för nybörjare - den tokcharmige ledaren berättade vilka stilar som ingår i kursen och nämnde dancehall. Som enligt honom är sexistisk, men kul om man gillar att skaka rumpa. Och han själv är inte så bra på det, men han försöker. Inte nog med att grabben var pedagogisk och charmig, han var dessutom en kille som erkände att han skakade rumpa i tjejmoves och så nämnde han vardagssexism utan att göra värsta grejen av det. Finns det platser kvar på måndagskursen hoppar jag nog på, det var sjukt kul och tid och pengar kan man alltid trolla fram om det gäller nåt som både är kul och nyttigt. Fast då måste jag förstås skaffa sneakers. Nån som vet var man köper dansvänliga och billiga guldsneakers?

Annat var det på buggen. Jag är ju till att börja med lite skeptisk till bugg (stympad lindy-hop som varken är kul att titta på eller dansa), men jag blev inte mer positivt inställd av den manlige ledaren som efter att ha kollat på hur könsfördelningen i rummet såg ut konstaterade att tjejer kan få dansa som killar idag, men det får de inte på de vanliga kurserna. "På dansgolvet är det mannen som för, det är väl ända privilegiet vi har kvar", ungefär. Pucko pucko pucko. Han, om jag inte minns fel, sa också att de tjejer som dansade kille kunde byta till tjej om de blev förvirrade. På den nivån vi dansade var mannens uppgift att stå på plats och trampa vänster-höger, medan tjejerna snurrade och hade sig. Åååååhhh!

Under salsan var de mer än villiga att låta folk byta genus och var verkligen noga att referera till förarna som "förare" och inte "killar". Så små medel, så enorm skillnad! Jag har alltid undrat vad som stoppar folk från att ta de små stegen mot en bättre värld. Det kostar ju faktiskt ingenting att säga "förare" och "förd" istället för "kille" och "tjej". Att byta dansgenus är otroligt lärorikt om man vill bli bättre på att dansa socialt, de som inte håller med vet objektivt inte vad de pratar om. Vad är de rädda för egentligen? Att det blir svårt att veta vilka man ska bjuda upp? Hallå, F-R-Å-G-A? Med tanke på att dans, vad jag vet, är ett tjejdominerat fält är det bara bra om man slutar fixera sig vid vad man har mellan benen.

Jag har själv blivit mer intresserad av att föra nu på sistone. Inte minst för att jag märkt att jag blivit bättre på det för att jag har övat, och då är det ju förstås mycket roligare. Dessutom har jag kommit på det geniala i att kunna få dansa med samtliga dansarna, inte bara förare. Har man ett dansgenus missar man ju halva potentiella partnerpoolen! Om man dansar i ett sammanhang där dans är ungefär synonymt med mingel (tänk smaprat-foxtrot) är det dumt att man som tjej bara får mingla med killar.

Kontakt skriver intressant om det här.

Ja, just det, intressant. Andra bloggar om: dans, sexism, bugg, salsa, streetfunk, skaka rumpa, guldsneakers, könsroller, förare, följare, gender bending

tanja suhinina abort?

Meidi har kollat besökstatistiken till sin blogg och upptäckt fantastiska saker.

Kön?

Ibland undrar jag om jag inte ska starta en till blogg, bara för att anteckna allt jag tycker om psykologutbildningen. Det vore kanske nyttigt att ha alla de små tankarna på en och samma plats.

Vi lär oss att göra enkäter nu. På senaste föreläsningen underströk föreläsaren att man inte ska göra enkäten för lång, inte ställa onödiga frågor, verkligen fundera ut vilka variabler man är ute efter. Men man ska naturligtvis ha med ålder och kön. Kön är alltid intressant.

Den enda som över huvud taget kommenterade det tvivelaktiga i tankegången var Linda Backman. Jag undrar om de andra satt och var tysta för att de inte orkade tjafsa eller för att de inte såg det som ett problem. Visst kan jag ju förstå att man får mycket information ur två frågor som för respondenten är lätta att besvara. Och det kan vara intressant information. Men sedan när är det god vetenskap att stoppa in frågor for the lulz? "Om vi ändå skickar ut en enkät, ska vi se om det finns ett samband med den här faktorn som vi egentligen inte undersöker, men vafan, det kan bli kul". Och om man nu frågar efter kön i överallt, borde man inte kanske reflektera över hur det spelar in i att det finns så mycket vetenskapligt belagda könsskillnader jämfört med skillnader mellan andra grupper? Som man frågar får man svar.

Hej, Oscar. Ska vi göra lite revolution, du och jag? Ska vi?

Intressant. Andra bloggar om: könsskillnader, enkätmetodik, småsaker man inte orkat tjafsa om, kön, ålder, relevans, psykologlinjen, lady oscar, revolution

Apropå folk som förmodligen är glada över att det finns så många dokumenterade könsskillnader - i avsnitt 5 av Heliga familjen pratar Annica Dahlström om att kvinnor med stora bröst och rumpor är dåliga på matte. Vi med betydligt mer booty än boobs kräver förklaring.

three five zero zero three three four

Jag har blivit ombedd att skriva någonting om Jessika Zandéns och Cecilia Gyllenhammars bloggkrönika. Jag har två tankar om den som kan vara intressanta.

1. Det där med "det kan finnas ömhet i ett slag över munnen" är ju en uppenbar provokation. Hade det kommit från nån 15-25-årig kille hade folk bara suckat. Men det är så konstigt när medelålders kvinnor håller på på det sättet att folk verkligen inte kan hantera det.
2. Det finns två vanliga standardargument som många använder slentrianmässigt, men som jag gör mitt bästa för att bara använda när de är berättigade. Dels "du är bara avundsjuk" och dels "du behöver ett ligg". I det här fallet känns det på sin plats att säga någonting om att artikelförfattarna kanske hade tagit det lite lugnare om de kunde hantera att det finns män som hellre leker med sina barn än ligger med dem (artikelförfattarna, inte barnen).

I övrigt tycker jag synd om folk som inte kan förena jämlikhet med attraktion.

Från det ena till det andra, Jon Jordås messade mig igår och skrev att han ska ha en grej i Aftonbladet som ska handla om både "otrohetsgenen" och anknytningsteorin. Det kändes väldigt Jon. Nåt som han skulle vilja skriva om och vara bra på det. Jag har fått intrycket av att Jon har beef med sättet som anknytningsteorin används i sammanhang där man diskuterar relationer, och jag kan ju inte annat än att välja Jon-side. Amatörpsykologi ska hållas till fik, myskvällar med girlsen och kön till kaffeautomaten på psykologinstitutionen, inte seriösa diskussioner. Artikeln är hur som helst här, bara att läsa.

I min värld sparkar artikeln in öppna dörrar, men nu är det inte min värld alla lever i. Och då behövs en person som skriver att "Vi har tydligen ett behov av att peka på otrohet som en avvikelse, en biologisk mutation. Trots att sexuell flersamhet i viss mån alltså kan ligga i generna, är genen ett ”problem” i stället för exempelvis ”naturlig”."Även om det egentligen är långt under människans nivå och intellektuella förmåga. Trots att vi skulle kunna kommit så mycket längre.

I want you to hurry up now, cause I can't wait much longer.

Intressant. Andra bloggar om: Jessika Zandén, Cecilia Gyllenhammar, behöver ett ligg, Jon Jordås, äktenskap, otrohetsgenen, hemligheten, monogami, monoamori, polyamori, poly, öppna förhållanden, naturligt, onaturligt

För övrigt lyssnar jag ikapp Heliga familjen. Än så länge är det fräscht och vettigt.

Och orelaterat till resten - Sofia Dahlén har börjat blogga aktivt och mycket igen. Läs!