Igår kväll blev jag uppmärksammad på att det på sidan Psykologiguiden och deras "fråga psykologen" förekommit ett okunnigt och otrevligt svar på en fråga från en poly. Jag bytte genast om till Polypatrullen-uniformen och kommenterade detta på Psykologiguidens Facebook, samt lite annanstans på sociala media. Psykologiguiden har hittills hanterat frågan föredömligt, kontaktat mig, och även kontaktat annan psykolog för att skriva nytt svar på frågan. Bästa bemötandet någonsin som jag fått när jag härjat om poly! Verkligen bra!
Flera har frågat mig hur jag hade svarat. Så här kommer det! (Jag klistrar in frågan för läsbarhetens skull, hoppas att det är okej)
Hej!
I ditt fall kan jag skönja några anledningar som kan förklara varför du känner dig svartsjuk i den här situationen, trots att du inte tidigare känt så. Till att börja med verkar det som att du redan från början visste att det var en annorlunda situation, då du har bett din man att inte inleda relation till den kvinnan. Det låter som att det är första gången du gör någonting sådant. Det låter som att nyckeln till din nyfunna svartsjuka kan ligga där.
Jag har några gissningar förstås. Det kan röra sig om att de tidigare sidorelationerna har varit rent sexuella, medan den här relationen är annorlunda. Kanske är det främst skrämmande för att det är nytt. Du vet ju att det funkar för er att ha sexuella relationer med andra, men du har aldrig befunnit dig i den här situationen, så du känner dig otrygg. Du säger också att det första gången du känner sådan svartsjuka, och återigen kan nyheten i sig vara svår. Det är en stark obehaglig känsla du beskriver, och eftersom du inte har känt den förut har du inte heller lärt dig att handskas med den.
Jag kan också tänka mig att åldersskillnaden spelar in. Du verkar befinna dig i en ålder där en slutar vara "ung kvinna", då rynkorna börjar visa sig, och en tvingas börja förhålla sig till att man förlorar den egenskapen som i samhällets ögon gör en kvinna attraktiv. För din man är stigande ålder snarare en tillgång på äktenskapsmarknaden. Att han nu träffar en mycket yngre kvinna kan därför kännas extra hotfullt, och väcka frågor om er gemensamma framtid.
Du undrar vad du ska göra för att hantera situationen. Jag tycker du ska försöka undersöka svartsjukan mer och fundera på exakt vad det är som gör ont. Ta detta med uppmärksamhet och komplimanger. Är det jobbigt att hon får det, eller är det svåra att du inte får det? I din svartsjuka kan det finnas oro för att relationen kanske tar slut, det kan finnas sorg över att du själv åldras, det kan finnas längtan efter att bli uppvaktad, och det kan finnas ilska mot den nya kvinnan. Ju mer du lär känna din svartsjuka desto tydligare kommer du veta vad du behöver för att kunna hantera situationen.
Oavsett hur du väljer att agera kommer du behöva dras med smärta ett tag till. Det finns ingen smärtfri väg ur din situation, att avsluta relationen är ju inte heller smärtfritt. Fundera på vad du vill med relationen, utifrån de förutsättningarna du har just nu. Var ärlig mot dig själv, du kan inte önska bort den nya kvinnans existens. Försök gärna tänka lite större - här och nu känns 13 veckor som en oändlighet, men det är förmodligen en kort tid jämfört med hela relationen. Har din man tidigare visat vilja dig väl, vara pålitlig och älska dig? Har han på det stora hela fått dig att känna dig älskad, attraktiv och viktig?
Sammantaget skulle jag råda dig att försöka ta reda på vad exakt det är som gör ont. Sannolikt kommer det finnas ledtrådar till hur du ska gå vidare. Kanske blir svaret att du måste lämna relationen. Kanske blir svaret att din man kan hjälpa dig att känna dig mer trygg, samtidigt som du helt enkelt accepterar att du just nu är svartsjuk på den nya kvinnan. Av din fråga verkar det som att er relation i övrigt har varit bra och ni har kunnat lyssna på varandra och vara ärliga mot varandra. Förhoppningsvis kan ni fortsätta kunna vara öppna, ärliga och kärleksfulla mot varandra trots krisen. Lycka till!
Nu vill jag gå över till andra delen av mitt svar - nämligen varför jag tycker att svaret du fick av Staffan Carazo verkligen inte är ett svar du borde behöva höra. För läsbarhetens skull kopierar jag in hela svaret. Jag ändrar givetvis detta om Carazo själv eller Psykologiguiden önskar det.
Jag antar att du, precis som många andra som väljer att inte leva monogamt, har fått dina livsval ifrågasatta många gånger. Att personer inte tog din relation eller känslor på allvar även när det var problemfritt för dig och din man att ha sexuella relationer med andra. Jag vet att många polypersoner drar sig för att berätta om sitt liv för vårdpersonal, av befogad rädsla av att bli illa bemötta. I ljudst av detta är det fruktansvärt trist att du har fått ett så dömande svar.
Carazo poängterar vid flera tillfällen att ditt sätt att leva på är ovanligt, och att det inte vad de flesta hade valt [1, 2, 3]. Man kan förstås tycka att någonting är ovanligt utan att tycka att det är dåligt, men av sammanhanget framgår det rätt tydligt att det inte är vad Carazo anser. Han försöker exempelvis ganska tidigt i sitt svar förpassa "öppna relationer" till 1960-70-talet som någon sorts trend eller historisk parentes [3]. Hur troligt är det att en monogamt tvåsam person som vill få råd om svartsjuka hade istället fått en föreläsning om att det kärleksbaserade monogama äktenskapet hittades på under 1800-talet?
Vidare blir det uppenbart att Carazo anser att "principen" att ha en öppen relation är osund [5], att icke-monogama relationer är ytliga [7, 9], omogna [11], och att de innebär att man inte är kär på riktigt [10]. Du sökte hjälp med svartsjuka och fick istället en recension av din förmåga att känna kärlek! Vilket sätt!
Inte nog med det, Carazo fortsätter gnugga in sin övertygelse om din förmåga att känna känslor genom att ta svartsjuka som ett kvitto på att du känner överhuvudtaget [12]. Det är en sak när en programledare i Aftonbladet TV häver ur sig att jag minsann är mänsklig när jag kanske eventuellt känner nåt dåligt när en av mina partners träffar nån annan (trots att jag innan pratade varmt och kärleksfullt om mina partners!), men Carazo är en psykolog med en lång meritlista. Du borde verkligen kunna vänta dig bättre behandling!
Det värsta är ändå att du får alla dessa nedvärderande omdömen, men inte någon vägledning att tala om. Carazo nämner att svartsjuka kan hänga ihop med dåligt självförtroende [8], men går inte vidare med det, utan återgår till att kritisera din relationsform. Han hade kanske kunnat beskriva hur du gör din svartsjuka sund [6], men det gör han inte heller. Istället för att se svartsjuka som någonting som kan dyka upp i nära relationer överhuvudtaget väljer han att ignorera problemet du vill ha hjälp med, och istället lägga all skuld på relationsformen [4]. Istället för bekräftelse, förståelse och hjälp får du fördomar och ännu en påminnelse om att du är avvikande.
Jag hoppas verkligen att om du vågar vända dig till en psykolog om du någon gång i framtiden behöver det. Jag önskar jag kunde lova dig att detta inte händer igen, men det kan jag tyvärr inte. Det finns alltid en risk att du stöter på liknande bemötande. Men jag vill att du ska veta att det finns psykologer med polykompetens, och psykologer som helt enkelt skulle sätta in sig i din situation och arbeta utifrån dina förutsättningar.
Med vänliga hälsingar
Tanja Suhinina
leg. psykolog, läser för närvarande masterutbildning i sexologi och är själv icke-monogam
(PS. fixat lite stavfel)
Flera har frågat mig hur jag hade svarat. Så här kommer det! (Jag klistrar in frågan för läsbarhetens skull, hoppas att det är okej)
Känner mig plötsligt svartsjuk i vårt öppna förhållande
Min man och jag är och har varit väldigt öppna och ärliga mot varandra. En av våra gemensamma komponenter var att ingen av oss kände någon som helst svartsjuka gentemot kompisar eller sexkompisar. Vi har levt i ett öppet förhållande där vi båda har träffat andra för att bara ha sex.
Vi båda två har inte haft några problem med det....tills min man träffade en ung tjej som han ville vara med. Jag ville inte det och han va okey med det. Men han slutade inte prata med henne. De sms.ar med varandra varje dag och skickar sexiga bilder till varandra. Han säger att det bara är på lek och att det är roligt. Hon är en kompis som han har allmänt roligt med och som han inte vill bryta kontakten med. Jag har bett honom göra det men han vill inte. Han hatar att jag är svartsjuk på den uppmärksamhet han ger henne men som han inte ger mig. Henne kan han ge komplimanger till men inte till mig.
Hans beteende i övrigt mot mig har inte ändrats något men det är just själva grejen att han vägrar sluta prata med henne trots att jag mår dåligt över deras relation. Det har inte gått en dag på 13 veckor som de inte har skickat nåt sms till varandra.
Till saken hör också att hon är 18 och min man 30. Hur ska jag göra för att hantera situationen?
En del av mig litar på det han säger och en del av mig vill bara skrika rakt ut att han snart får välja mellan henne och mig. Varför känner jag sådan svartsjuka när jag aldrig har gjort det förut?
Hej!
Mitt svar kommer att bestå av två delar. I den första delen ska jag försöka besvara din fråga. I den andra kommer jag förklara varför jag tycker att svaret du fick från Carazo är oacceptabelt.
Så först till din fråga. Du undrar varför du känner sådan svartsjuka när du inte känt den förut. Jag skulle vilja börja med att försöka utforska din svartsjuka och se vilka känslor som finns inblandade. Svartsjuka är ju egentligen inte en enskild känsla, utan ett paraplybegrepp för smärtan man kan känna när någon an tycker om själv tycker om någon annan.
Så först till din fråga. Du undrar varför du känner sådan svartsjuka när du inte känt den förut. Jag skulle vilja börja med att försöka utforska din svartsjuka och se vilka känslor som finns inblandade. Svartsjuka är ju egentligen inte en enskild känsla, utan ett paraplybegrepp för smärtan man kan känna när någon an tycker om själv tycker om någon annan.
I ditt fall kan jag skönja några anledningar som kan förklara varför du känner dig svartsjuk i den här situationen, trots att du inte tidigare känt så. Till att börja med verkar det som att du redan från början visste att det var en annorlunda situation, då du har bett din man att inte inleda relation till den kvinnan. Det låter som att det är första gången du gör någonting sådant. Det låter som att nyckeln till din nyfunna svartsjuka kan ligga där.
Jag har några gissningar förstås. Det kan röra sig om att de tidigare sidorelationerna har varit rent sexuella, medan den här relationen är annorlunda. Kanske är det främst skrämmande för att det är nytt. Du vet ju att det funkar för er att ha sexuella relationer med andra, men du har aldrig befunnit dig i den här situationen, så du känner dig otrygg. Du säger också att det första gången du känner sådan svartsjuka, och återigen kan nyheten i sig vara svår. Det är en stark obehaglig känsla du beskriver, och eftersom du inte har känt den förut har du inte heller lärt dig att handskas med den.
Jag kan också tänka mig att åldersskillnaden spelar in. Du verkar befinna dig i en ålder där en slutar vara "ung kvinna", då rynkorna börjar visa sig, och en tvingas börja förhålla sig till att man förlorar den egenskapen som i samhällets ögon gör en kvinna attraktiv. För din man är stigande ålder snarare en tillgång på äktenskapsmarknaden. Att han nu träffar en mycket yngre kvinna kan därför kännas extra hotfullt, och väcka frågor om er gemensamma framtid.
Du undrar vad du ska göra för att hantera situationen. Jag tycker du ska försöka undersöka svartsjukan mer och fundera på exakt vad det är som gör ont. Ta detta med uppmärksamhet och komplimanger. Är det jobbigt att hon får det, eller är det svåra att du inte får det? I din svartsjuka kan det finnas oro för att relationen kanske tar slut, det kan finnas sorg över att du själv åldras, det kan finnas längtan efter att bli uppvaktad, och det kan finnas ilska mot den nya kvinnan. Ju mer du lär känna din svartsjuka desto tydligare kommer du veta vad du behöver för att kunna hantera situationen.
Oavsett hur du väljer att agera kommer du behöva dras med smärta ett tag till. Det finns ingen smärtfri väg ur din situation, att avsluta relationen är ju inte heller smärtfritt. Fundera på vad du vill med relationen, utifrån de förutsättningarna du har just nu. Var ärlig mot dig själv, du kan inte önska bort den nya kvinnans existens. Försök gärna tänka lite större - här och nu känns 13 veckor som en oändlighet, men det är förmodligen en kort tid jämfört med hela relationen. Har din man tidigare visat vilja dig väl, vara pålitlig och älska dig? Har han på det stora hela fått dig att känna dig älskad, attraktiv och viktig?
Sammantaget skulle jag råda dig att försöka ta reda på vad exakt det är som gör ont. Sannolikt kommer det finnas ledtrådar till hur du ska gå vidare. Kanske blir svaret att du måste lämna relationen. Kanske blir svaret att din man kan hjälpa dig att känna dig mer trygg, samtidigt som du helt enkelt accepterar att du just nu är svartsjuk på den nya kvinnan. Av din fråga verkar det som att er relation i övrigt har varit bra och ni har kunnat lyssna på varandra och vara ärliga mot varandra. Förhoppningsvis kan ni fortsätta kunna vara öppna, ärliga och kärleksfulla mot varandra trots krisen. Lycka till!
Nu vill jag gå över till andra delen av mitt svar - nämligen varför jag tycker att svaret du fick av Staffan Carazo verkligen inte är ett svar du borde behöva höra. För läsbarhetens skull kopierar jag in hela svaret. Jag ändrar givetvis detta om Carazo själv eller Psykologiguiden önskar det.
Staffan Carazo svarar:
Tack för din fråga. Det du beskriver är ovanligt [1]. Jag antar att du själv är medveten om att de flesta människor [2] skulle reagera på att ens partner har sex och/eller flörtar med andra.
Det var många som gjorde erfarenheter med öppna förhållanden under den sexuella revolutionen på 60-70 talet. Och det är nog få personer som tror att det är hållbart [3]. Det är en stor risk, att förr eller senare, hamna i den sortens känslomässiga problem som du beskrivit [4].
Du skriver att ni är ärliga mot varandra. Om ni är det så skall du också kunna vara ärlig med din man med hur du känner i det här fallet. Det finns ingen anledning att lida för ”principens skull” (om principen är osund) [5].
Det finns sund svartsjuka [6]. En relation som baserar sig på en djup känslomässig anknytning kommer per automatik att innehålla en viss grad av potentiell svartsjuka. En ytlig relation kan utgöra ett skydd mot svartsjuka, men blir istället inte lika känslomässigt tillfredsställande [7].
Om man har en svag/sårbar självkänsla blir man mer utelämnad för svartsjuka [8]. Det finns människor som försvarar sig mot det genom att leva med ytliga relationer [9]. Men förr eller senare blir man kanske kär på riktigt[10] och man blir då avklädd sina försvar.
Du undrar varför du känner svartsjuka nu, när du inte gjort det tidigare?
Kanske du helt enkelt mognat [11]? Att du känner svartsjuka nu, betyder framför allt att du känner [12], och det kan vara något positivt.. Det är mitt råd att du tar det du känner på allvar.
Med vänliga hälsningar,
Staffan Carazo, leg psykolog, leg psykoterapeut, spec i klinisk psykologi
Jag antar att du, precis som många andra som väljer att inte leva monogamt, har fått dina livsval ifrågasatta många gånger. Att personer inte tog din relation eller känslor på allvar även när det var problemfritt för dig och din man att ha sexuella relationer med andra. Jag vet att många polypersoner drar sig för att berätta om sitt liv för vårdpersonal, av befogad rädsla av att bli illa bemötta. I ljudst av detta är det fruktansvärt trist att du har fått ett så dömande svar.
Carazo poängterar vid flera tillfällen att ditt sätt att leva på är ovanligt, och att det inte vad de flesta hade valt [1, 2, 3]. Man kan förstås tycka att någonting är ovanligt utan att tycka att det är dåligt, men av sammanhanget framgår det rätt tydligt att det inte är vad Carazo anser. Han försöker exempelvis ganska tidigt i sitt svar förpassa "öppna relationer" till 1960-70-talet som någon sorts trend eller historisk parentes [3]. Hur troligt är det att en monogamt tvåsam person som vill få råd om svartsjuka hade istället fått en föreläsning om att det kärleksbaserade monogama äktenskapet hittades på under 1800-talet?
Vidare blir det uppenbart att Carazo anser att "principen" att ha en öppen relation är osund [5], att icke-monogama relationer är ytliga [7, 9], omogna [11], och att de innebär att man inte är kär på riktigt [10]. Du sökte hjälp med svartsjuka och fick istället en recension av din förmåga att känna kärlek! Vilket sätt!
Inte nog med det, Carazo fortsätter gnugga in sin övertygelse om din förmåga att känna känslor genom att ta svartsjuka som ett kvitto på att du känner överhuvudtaget [12]. Det är en sak när en programledare i Aftonbladet TV häver ur sig att jag minsann är mänsklig när jag kanske eventuellt känner nåt dåligt när en av mina partners träffar nån annan (trots att jag innan pratade varmt och kärleksfullt om mina partners!), men Carazo är en psykolog med en lång meritlista. Du borde verkligen kunna vänta dig bättre behandling!
Det värsta är ändå att du får alla dessa nedvärderande omdömen, men inte någon vägledning att tala om. Carazo nämner att svartsjuka kan hänga ihop med dåligt självförtroende [8], men går inte vidare med det, utan återgår till att kritisera din relationsform. Han hade kanske kunnat beskriva hur du gör din svartsjuka sund [6], men det gör han inte heller. Istället för att se svartsjuka som någonting som kan dyka upp i nära relationer överhuvudtaget väljer han att ignorera problemet du vill ha hjälp med, och istället lägga all skuld på relationsformen [4]. Istället för bekräftelse, förståelse och hjälp får du fördomar och ännu en påminnelse om att du är avvikande.
Jag hoppas verkligen att om du vågar vända dig till en psykolog om du någon gång i framtiden behöver det. Jag önskar jag kunde lova dig att detta inte händer igen, men det kan jag tyvärr inte. Det finns alltid en risk att du stöter på liknande bemötande. Men jag vill att du ska veta att det finns psykologer med polykompetens, och psykologer som helt enkelt skulle sätta in sig i din situation och arbeta utifrån dina förutsättningar.
Med vänliga hälsingar
Tanja Suhinina
leg. psykolog, läser för närvarande masterutbildning i sexologi och är själv icke-monogam
(PS. fixat lite stavfel)
9 kommentarer:
Precis så! Tack för att du håller fanan högt.
Håller med hela inlägget och Jo ovan. Det ursprungliga svaret var ett väldigt dåligt svar som inte visade på någon som helst vilja att sätta sig in i frågeställarens situation och känslor, till skillnad från ditt.
Jag förstår att Psykologiguiden valt att be någon skriva ett nytt svar på frågan. Så otroligt korkat svar till någon som faktiskt valt att leva i ett s.k. öppet förhållande. "Hej, du har haft fel hela tiden, men fall in i ledet så blir allt bra ska du se", typ.
Jättebra svar av dig!
En fråga från en okunnig cis-hetero-mono, men det finns ju en glidande skala mellan helt monogama och helt öppna förhållanden. Låter de inte som att de inte är helt överens om vad deras förhållandes gräns ligger på skalan? Och att en del av hennes sårade känslor i svartsjukan kommer från att killen framstår som nonchalant när han ignorerar denna eventuella diskrepans och kör på sin version?
Tack så mycket! <3
M:
Absolut att det inte finns endast två sätt att relatera på. Tycker ändå inte det rör sig om två särskilt olika versioner här. Och mannen har vart tillmötesgående i att inte inleda sexuell relation med den nya kvinnan, så tycker inte det låter som att han kör över henne, precis. Svårt att veta, förstås, men jag tycker det låter som att båda beter sig rimligt, bara det att smärtan fortfarande finns kvar (och samma kan ju gälla för honom som fick tacka nej till potentiellt rolig relation).
Helt strålande svar du fick och ja, svaret som ursprungligen gavs var ju helt uppåt väggarna. Jag vill göra EN anmärkning på ditt inlägg bara.
Du skriver att monogama, kärleksbaserade relationer uppfanns under 1800-talet. Enligt vad jag lärt mig uppfanns det (i västeuropeisk kontext) under de första århundradena av vår tideräkning, i och med att stoicismen bredde ut sig i dåvarande romerska imperiet. Källa här är Foucaults "sexualitetens historia". Det bör påpekas att kärleksbaserade relationer fick vänta med att återkomma fram till 1800-talet, men hur vanligt var det med polygami i Västeuropa däremellan? Utöver vissa ställen på den tidigmedeltida landsbygden känner inte jag till västeruropeisk polygami iaf.
Utöver den lilla historiska parantesen, lysande inlägg!
Tack så mycket för det svaret!!! Jag var riktigt besviken på det förra. Detta svaret av dig gav mig mer att jobba på. Tack!
Hej Tanja! Har du sett House of Cards? De har ett polyförhållande. Alltså paret Underwood. <-- tips
Din kritik av hans svar är helt riktig, och det är mycket värt att de ändrar svaret. Vore kul att läsa vad de faktiskt ändrar till?
Däremot blir jag lite illa till mods av ditt svar, även om mycket i det är bra. Det är stor fokus på känslokontroll och mindre fokus på kommunikation. Svaret liksom spretar och att komma med exempel i stil med "lämna relationer" är långa kliv i ett textsvar på ett textfråga. Jag tycker inte att man kan exemplifiera på det sättet. Vad jag hade tagit upp i ett behandlingssamtal hade varit just förtroende och gränsöverskridande så som hon beskriver det. Har det hänt förut att någon av dem propsat på något trots att den andra uttryckt att den far känslomässigt illa? Vem? I vilken situation? Osv. Relationer som någon sa är ju alltid öppna olika mycket och alla definerar själva sitt "Hen får --- så länge som ---" Vad har de uttalat mellan varandra? Osv...det får räcka så! Gonatt och tack för läsvärt inlägg!
Skicka en kommentar