tisdag, juni 25, 2013

What do women want? - Män är djur, kvinnor är djurare.

*

För ett tag sedan läste jag en artikel på Salon som handlade om vad kvinnor egentligen lustar efter. Artikeln var naturligtvis skriven med anledning av en ny bok, och jag ville läsa den men var också dängpank. Som tur var ville Ola Berg agera mecenat mot att jag skrev om boken sen. Och det ska jag göra! Nu!

Boken heter What Do Women Want? Adventures in the science of female desire och är skriven av Daniel Bergner, skribent på bland annat The New York Times Magazine. Boken handlar om kvinnlig lust. Eller upphetsning. Det är egentligen redan här skon börjar klämma.

Bergners ambition är att lyfta fram forskning som stödjer att kvinnlig sexualitet inte är som vi tror. Vad vi tror. basånivet, är följande: kvinnor vill ha trygghet och monogami, är passiva och vill bli uppvaktade, kvinnor vill mest ha intimitet och bekräftelse av sex och använder sex som valuta för att få annat. I själva verket gäller följande (källa: boken):

  • Kvinnor är lite bisexuella, och tänder överlag lite på allt möjligt. 
  • Kvinnor är inte gjorda för monogami, och vill egentligen ha nya partners och inte trygga partners. 
  • Kvinnor fantiserar om våldtäkt. 
  • Kvinnor fantiserar när de har sex med partners. 
  • Kvinnor tänder på att män tänder på dem.
  • Kvinnor är mer djur än män.

En hel del myter behöver en ordentlig sprängning, men Bergners översikt av forskningsläget blir lätt snarare en serie Fika Med Forskare där han berättar lite om olika studier, drar in forskarnas privatliv och utseende, växlar till djur och gör nedslag i anekdoter och fallexempel. Sammanlagt blir intrycket att Bergner har mött några forskare som öppnat hans ögon ifråga om vissa myter om kvinnors sex, byggde snabbt en ny uppfattning och väljer nu att lyfta fram det som stödjer hans nya världsbild. Gillar han studierna får de vara med. Ogillar han någonting nämner han det inte - eller skriver om det kort och skeptiskt.

Kåthet, åtrå och blodtillströmning
Bergner inleder med en serie studier där kvinnor har fått titta på olika erotiska filmer medan blodflödet i deras underliv mättes med en pletysmograf (en apparat som mäter kroppsdelars volym och som jag i vardagstal refererar till som "eltampong", om det gör saken klarare). Studiens resultat får väl räknas som klassiker i sexologin - det var skillnad på vad kvinnor sade var tändande och vad kvinnors kön svällde upp av. Kortfattat sa heterokvinnor att de tände på vad de förväntades tända på, medan mätaren visade att blodet rusade av allt möjligt, inklusive knullande bonoboschimpanser (däremot inte när kvinnorna såg en man utan stånd). Samma mönster funkade inte för män och erektioner - män fick i större utsträckning stånd av det som de sade var upphetsande.

Författaren återkommer till den här serien av studier under bokens gång. Men... vänta nu. Vad pratar vi om här? Varför anses just fittstånd vara facit på vad kvinnor egentligen vill ha? Pletysmografresultat jämförs i något stycke med peniserektion, någonting som även det framställs som ett säkert tecken, men som jag sagt tidigare borde alla som varit i närheten av en kuk veta att stånd inte nödvändigtvis motsvarar kåthet. Men Bergner gillar dessa resultat, så han håller fast vid pletysmografmätningarna.

Såååå... mäter vi fittfunktion nu? Eller kåthet i huvudet? Stånd kontra åtrå. Trots att det rör sig om olika begrepp växlar Bergner gärna mellan dem lite hur som helst. Men det blir förstås mest dumt när han i ena stunden pratar om blodflöde i slidan som ett tecken på kåthet, och i andra stunden talar om kvinnor som har slutat vara kåta mot sina partners - fast de får fortfarande stånd och orgasm och allt.

Och vad menar vi nu med "vill ha" i titeln? I ett exempel får en kvinna tillfälle att ha spontansex med attraktiv främling - men känner att hon inte vill det och drar sig ur. Sedan onanerar hon till en fantasi om hur detta möte kunde ha slutat om mötet hade fortsatt. Sättet som historien berättas framställer som att hon ju egentligen ville fullborda mötet, men... Hon kunde ju. Men hon lät bli. Det kan vara ett tecken på att svaret på what do women want i hennes fall var att ge fan i att suga av främlingar på toalett.

Och hur valde författaren vilken forskning och vilka förklaringar skulle få tyngd? Han verkar ju förtjust i eltampongerna, samtidigt som han inte alls verkar pepp på Bassons modell av (kvinnlig) sexuell responscykel, och inte heller ät något fan av fMRI. Utom när han gillar fMRI. (fMRI är sån där magnetröntgen som ger tjusiga bilder av hjärnor med områden som "lyser upp" när något händer. En jättebra grej, dock inte så bra som populärpressen får det att se ut) Jag har svårt att se konsekvens i prioriteringarna. Om eltampongerna får vara med, varför nämns det ingenting om en annan sexologifavorit - studier där kvinnor får lukta på t-shirts som män sovit i? Är det inte lite kaxigt att konstatera att kvinnor tänder på allt (men är för blyga/omedvetna för att fatta det) utifrån deras reaktioner på rörliga bilder? Kan man inte koppla in några andra sinnen, kanske?

Hur gör djur (och kändisar) (och fallexempel)
Ungefär halvvägs genom boken blev min vanligaste marginalkommentar "Och? OCH?!". Bergner gillar att konkretisera och levandegöra. Det hade varit bra om urvalet av studier och infallsvinklar kändes mindre godtyckligt, men som det är nu framhävs det bara av alla försök till levandegörande. När författaren driver favorittesen att trygghet är dödligt för kvinnans sexlust blir det liksom inte särskilt spännande att läsa om ett par där just det är fallet. När författaren räknar upp djur där honor är aktiva blir det alltför uppenbart att man hade kunnat bevisa motsatsen på precis samma sätt. Anne Heche har varit ihop med Ellen DeGeneres, trots att hon haft relationer med män såväl före som efter? Intresseklubben antecknar denna illustration av att kvinnor har flytande sexualitet. Sida upp och sida ner med fantasier som ofta handlar om våldtäktsscenarion? Jaha, varför är det Rape Week och inte Johnny Depp Week som citeras?

Det är jättetrist, för att en stor del av det som Bergner skriver om djur är väldigt intressant. Han förklarar ofta hur kulturella glasögon, eller praktiska omständigheter som burars storlek, har lett till att forskarna har antagit att honorna är passiva och hanarna är aktiva i det sexuella samspelet (oj vad passande att det liksom precis som vi människor är!) (borde vara!) (annars blir det ju världskatastrof!) (om kvinnor skulle vilja ligga, liksom, fatta!). Tyvärr faller allting på att djurexempel förväntas förklara människor, men bidrar egentligen med väldigt lite. Jag vet att djur är viktiga i forskningen. Jag vet att det är vanligt att exemplifiera med djur när man pratar om människors relationsliv. Men jag tycker man borde vara sparsammare med sådant. Det är för all del roligt att läsa om hur långt råtthonor är beredda att gå för att få ligga, men det är inte uppenbart att just det exemplet är fritt att generalisera till kvinnor. Hade författaren haft andra idéer hade han kunnat hitta massor av djur som stödjer dem.

Och ja, jusste. Emily Nagoski skriver fint här om att det är urpuckat att prata om män eller kvinnor som "mer djuriska" än de andra. Det är som att säga att hönor är mer djur än tuppar. (Hon skriver också om den här boken på sin blogg)

Utvecklad narcissism 
Okej, här förklarar boken varför man i en Cirque de Soleil-show har asmassa tuttar, och väldigt lite manlig nakenhet (som, när den finns, är inramad i tuttar). Såhär. Manlig sexualitet funkar så att heteromän glor på sexig kvinna och blir kåta. Kvinnlig sexualitet funkar så att heterokvinnor glor på sexig kvinna som män åtrår och tänker "å jävlar vad hett med manlig åtrå!" och så blir de kåta. För att kvinnor tänder på att män tänder på dem. (Boken nämner homo- och bisexuella ibland, men mest är det obligatorisk heterosexualitet)

Det är för övrigt därför kvinnor fantiserar om våldtäkt och liknande scenarion, enligt boken. De tänder nämligen på att känna sig så åtrådda att främlingar inte kan hålla sig i skinnet och bara måste ha dem. Det är en rimlig tolkning av flera, men det blir intressant när denna narcissism framställs som någonting typiskt för kvinnlig sexualitet - i motsats till manlig. Det blir ju alltid lite svårt när man bara skriver om en del av alla människor. Bassons modell av sexuell respons, exempelvis, är framtagen på kvinnor, för kvinnor. Men det säger ju ingenting om personer som inte är kvinnor, modellen kan lika gärna stämma in på dem också (och den verkar göra det). Samma sak med denna bok. Den handlar ju om kvinnor, så påståendet "kvinnlig sexualitet är narcissistisk" kan betyda att även annan sexualitet kan vara det, men just nu pratar vi inte om den. Här är det dock ett fall där det faktiskt verkar som att det narcissistiska ses som unikt för kvinnor, och det ställer till med bekymmer i mitt huvud.

Så... manlig sexualitet är inte narcissistisk, säger ni? Porr som riktar sig till hetrosnubbar handlar inte om att kvinnor bara kastar sig över hans kuk? Våldtäktsfantasin typ "först gör hon motstånd men sen är jag så bra att hon njuter" är inte vanlig? (Obs hatade det scenariot på telesextiden, åfyfan!). Hur sjutton är inte det narcissistiskt?

Monogami och burar
Det är också delvis kvinnors narcissism som anklagas för att vara lustdödaren i monogama relationer (som poetiskt jämförs med trånga apburar). En kvinna vars man inte får ligga med andra känner sig inte vald, jagad och åtrådd, och tappar gnistan. Bergner har överlag en mission att förklara att kvinnor, livslång sexlust och monogami inte går ihop så bra. Att han sedan är väldigt försiktig med att föreslå alternativ leder till att man som läsare känner lite "du får ett års passion och sedan långsam sexdöd och apati för resten av ditt liv, lika bra att börja prenumerera på inredningstidning redan nu!" när man läser vittnesmål efter vittnesmål. (Eller man och man, jag är ju safe från slentriansex.) Alternativ till monogami föreslås antingen väldigt abstrakt eller väldigt mycket som något för de extra vågade. Sammantagna intrycket av boken blir därför typ såhär:
"Kära kvinnliga läsare, jag har goda nyheter! Ni är sexuella, aktiva och initiativtagande (obs, jag har kollat på råttor, så jag vet!). Ni kan få orgasmer, och kanske tre olika, fast det vet man inte! G-punkten finns, eller inte! Ni är alltså inte alls blyga frigida violer som vissa vill framställa er som! Men jag har dåliga nyheter! När ni hittat nån ni gillar och vill bilda familj med kommer ni tappa all lust forever och långsamt dö inifrån för resten av era liv! Eller tills de hittar på ett piller som funkar, och de har banne mig försökt men inte lyckats hittills! Kthxbai!"
Det bra, då
Ola Bergs uttryckliga vilja var att jag skulle kommentera boken utifrån min kunskap. Och då är det ju en lagom höjdare. Men det finns mycket i den som kan vara omskakande och ögonöppnande för en mindre insatt läsare.

  • Eftersom man så ofta får höra om passiva honor och aktiva hanar (eller grottmän som våldtog till höger och vänster) kan det vara trevligt att få höra några exempel på att djur inte alls gör så hela tiden. 
  • Detta med att fantisera om saker som inte är PK, eller som man inte vill göra i verkligheten är fortfarande känsligt. Det kan avdramatisera väldigt mycket att få höra att det är vanligt att onanera till tankar på mörka gränder och främlingar.
  • En annan sak som är känslig är att fantisera under partnersex. Det är vanligt, bara så ni vet. Och att det är vanligt framkommer rätt tydligt i boken. 
  • Ytterligare en sak som kan vara vääääldigt känslig är att ens tappade sexlust kanske inte alls är borta i allmänhet - det kanske är just ens partner man inte tänder på. Det är en jättejobbig sak att behöva inse, men det kan kännas ögonöppnande och eller tröstande att veta att det händer.
  • Det refereras inte till litteratur i löpande texten, vilken jag kan tycka är trist, men det gör boken mer lättläst. I slutet finns däremot en litteraturlista som är organiserad och förklarad på ett enkelt och tydligt sätt. Jättebra för dem som vill läsa vidare, men saknar vanan av att leta källor. 
Bäst nytta tror jag dock att boken kan göra om man sätter den i händerna på någon nyfrälst evolutionspsykologianhängare som gärna vill tro att kvinnor är fabriksbyggda för evig trohet i relationer de inte tagit initiativ till. 

* Hittade videon idag och blev så sjukt sur på den. För jag gillar låten, och rörelsemönstret i videon, och Pharells outfit med hatt. Men texten, och nakenheten, och kvinnoskildringarna ba.... så trött man blir! Men tänkte att den blir perfekt illustration.

7 kommentarer:

Jo sa...

Som sedan flera decennier djupt troende evolutionspsykologianhängare vill jag bara markera mot schablonbilden av evopsykare som något slags högerkonservativa bakåtsträvare. Jag har aldrig ens som "nyfrälst" trott på något av det där, snarare tvärtom. Mitt intresse för evopsyk väcktes bl.a. av att mycket av det jag läste UTMANADE den dåföritden mycket starkare monoamorinormen och i viss utsträckning även schablonbilderna av manligt/kvinnligt.

Chade sa...

Som någon som nog av dig skulle kunna räknas som "nyfrälst hobbyevpsykolog" så vill jag ifrågasätta att evolutionspsykologin påstår att kvinnor vill vara trogna och leva i monogama förhållanden. Inte ens sperm wars, som du att döma av twitter inte håller högt, så påstås något sådant utan författaren gör ganska långtgående påstående om hur kvinnor är otrogna när de lever i förhållanden och hur de gärna vill ha flera olika partners (hur ska det annars kunna bli krig mellan spermier?).

Grundtesen inom evolutionspsykologin är väl annars att både män och kvinnor gärna har partners som man försöker hålla monogama medan man själv är polygam om tillfälle ges med rätt personer, samt att män ser väldigt många fler kvinnor som lämpliga partners jämfört med hur kvinnor ser på män och att detta beror på att kvinnan investerar mycket mer i avkomman än mannen. Samt att detta då medför att män och kvinnor, på gruppnivå, beter sig på olika sätt.

Av de punkter du säger att boken tar upp så tror jag att samtliga punkter förutom första (som jag inte kommer ihåg) och sista (som är rätt flummig) får stöd även av exv. sperm wars. Så jag vet inte om denna boken är något som står i direkt motsats till sperm wars, eller etablerad evolutionspsykologi.

Tanja Suhinina sa...

Min relation till evolutionspsykologi är följande. Jag tycker konceptet är rimligt på en del sätt. Jag tycker dock att man ofta hamnar i att hitta et förritiden som grundas i hur det är nu, och välja lite fritt när man tycker att människan som art formades. Precis som med fMRI-hypen drar man ofta för mycket slutsatser från nåt som är vettigt, men inte SÅ precist och säkert som man gärna får det att låta.

Men mitt huvudsakliga problem med evopsyk är ju inte grejen i sig utan att de fans man möter brukar välja ett narrativ som mest kretsar kring att män delas upp i alfa och beta, och kvinnor inte verkar ha någon sexualitet alls eftersom sex är till för att bytas mot fördelar. Jag har inte läst Sperm wars, och har inget emot idén (kan inte så mkt om det heller, dock), men de mer fanatiska fansen brukar rätt ofta säga åt en att läsa den när de argumenterar för sina idéers relevans. Då är det skönt att kunna kontra med andra böcker.

Jo sa...

Tvärsäkra och överförenklade slutsatser på för vaga grunder är väl knappast unikt för somliga evopsykanhängare? Eller baklänges bevisföring? Tycker t.ex. att renläriga KBT-anhängare mycket ofta gör precis samma sak.

"kvinnor inte verkar ha någon sexualitet alls eftersom sex är till för att bytas mot fördelar" Evopsykare som har en sån inställning skulle jag inte ens kalla evopsykare, eftersom det är så uppenbart att de inte kan grunderna i ämnet. Och kanske inte heller har särskilt mycket sexuell erfarenhet. Men om det mer är frågan om att lyfta fram att kvinnor (statistiskt sett) i större utsträckning än män tar andra aspekter än själva sexet i beaktande när de väljer sina beteenden vad gäller sex så är det inte omöjligt att de har en poäng, stämmer hyfsat med min erfarenhet och är dessutom hyfsat logiskt. Men ur mycket av det som är direkt evopsyk (typ medfödda beteendeprogram) och hur mycket som är indirekt evopsyk via mänskligt kulturskapande ska jag låta vara osagt.

Det jag själv stör mig mest på hos många vulgärevosar är den vanligt förekommande blindheten för den individuella variationens stora bredd, "män är si, kvinnor är så, aldrig mötas de två". Typ.

Erik Westholm sa...

"Det är för all del roligt att läsa om hur långt råtthonor är beredda att gå för att få ligga, men det är inte uppenbart att just det exemplet är fritt att generalisera till kvinnor."

I "Pink brain, blue brain" är en av rubrikerna "boys are not rats"...

När jag själv stöter på folk som använder evopsych-resonemang så handlar det mer om att kvinnor kan säga vad de vill för egentligen vill de ha män som behandlar dem som deras personliga sexleksaker (alla kvinnor vill ha det så för PUA).

Min bror, som läst filosofi, psykologi och sociologi upp till D-nivå (och därmed spenderat år i flummets förlovade land), klassade för övrigt evopsych som det tredje flummigaste han läst. Själv tror jag att grenens största brist är att terminologin låter så övertygande oavsett vad man säger med den. Det är som neurovetenskaplig jargong - oavsett vad man säger så låter det jättedjupt och insiktsfullt. Evolutionspsykologi låter som evolutionsteori, och evolutionsteori är vetenskapligt bevisat, alltså kan vi lita på det som sägs utan att behöva undersöka särskilt noga. Folk är med andra ord extra okritiska till evolutionspsykologiska resonemang. Därmed har den ovanligt lätt för att komma undan med att klä upp extrapolering baserat på ren teori som säker kunskap (dvs folk köper det trots att datat i grunden är på tok för vekt för den typen av slutsats) - och det är också mycket de vibbarna jag får när folk använder evolutionspsykoloiska argument.

Det är en hel del psykologi som är sån och det är väldigt många som är skeptiska till all psykologi av den anledningen. Utom just evopsych, som de har helt motsatt inställning till, för det är vetenskap.

Tanja Suhinina sa...

Hej, allihop! Nu lär det inte bli många fler kommentarer eller så, men jag skulle uppskatta om det här inte blev Tråden om Evopsyk. Det är ett ämne i sig och intressant och så, men inte vad inlägget handlar om.

Hr. A sa...

Naturligtvis är det så att både män och kvinnor är djur, rent biologiskt - men det är väl knappast "är ett djur" man avser när man kallar något "djuriskt"? Snarare att någonting liknar/uppför sig på ett sätt som man förknippar med djur.

Tänker du på samma sätt om någon kallar en ballerina för mer kvinnlig än en kulstöterska? "Båda har äggstockar, så de är lika mycket kvinnor, man kan inte påstå att den ena är kvinnligare. Män är alltid 100% okvinnliga."

Sen kan egenskaperna som traditionellt förknippas med t.ex. djur eller kvinnor förstås vara fel. När man säger "han är som ett djur i sängen", anser man förmodligen inte att han har korta samlag sällan, endast i syfte att alstra barn.