Projektiv identifikation

En typiskt bra grej att kontra med när hobbypsykologer pratar med mig och ba "Freud hade fel i allt" är "försvarsmekanismer är jätteanvändbara och vettiga grejor!". Det är de. Försvarsmekanismer är nog bland de psykologiska begreppen som har fått mest fäste i vardagsspråket, och de flesta känner igen uttryck som "jag har nog förträngt det" (obs det heter "bortträngt" egentligen) eller "nu projicerar du bara". Tanken med försvarsmekanismer är, förklarat kort, att det är sätt för oss att slippa tänka ångestfulla och jobbiga tankar. Huvudet vill inte befatta sig med det jobbiga mötet så man tränger bort den informationen och glömmer att man lovade att vara på hörnet vid Seven-Eleven. Eller så är man arg på sin partner, men det kan man ju inte visa, så man blir arg på hunden istället. Ja, ni känner säkert igen hur det funkar. Och försvarsmekanismen projektion, att man projicerar egna jobbiga tankar på andra, har ni säkert hört talas om (exempel, ifall: man är svartsjuk på sin partner för att man själv är attraherad av andra). Men projektiv identifikation är betydligt mindre känd.

Jag är ute på något hal is här, eftersom det här är psykodynamiska saker och som jag förstått det är projektiv identifikation långt mer komplext och mångbottnat begrepp än det jag kommer beskriva. Men jag ska berätta om den ytliga versionen jag kan, för det här blev en sån där viktig pusselbit för mig. Ett verktyg som gjorde världen mycket mer lättbegriplig, och mina konflikter hanterbarare. 

Så, såhär. Projektion, det är att man tror att den andre känner vad man själv egentligen känner. Projektiv identifikation är att man faktiskt får den andre att känna det man själv känner Standardexempel från kurslittereturen - bäbis är eländig och gråter så föräldern blir eländig och förtvivlat gör all i sin makt för att få bäbisen (och sig) sluta vara eländig. Enkelt paradexempel ur mitt liv - varför säger jag utstuderat elaka saker till nån jag gillar? För att hen ska fatta hur dåligt jag mår.

Och... ja, det var egentligen det. För mig var det en sån himla bra grej att fatta varför jag beter mig på det sättet. Att kunna stanna upp mitt i och ba "nu vill jag vara elak så du fattar hur mycket du sårat mig" istället för att sticka kniven och vrida vrida vrida. Eller för all del de gångerna det vänds mot mig, fast där har jag nog svårare att stanna mitt i och fatta vad som pågår. Men ja, jag tänkte mest berätta om det här för er, ifall nån annan än jag behöver att sätta ord på den här grejen man håller på med.