torsdag, juni 27, 2013

Money, it's a hit / Don't give me that / Do goody good bullshit


I samband med förra inlägget blev det tydligt att jag är väldigt relaxad när det kommer till pengar. Jag avviker ju från normen på olika sätt, men det är nästan så att min annorlundhet märks mest i normer man inte pratar om. Att jag inte är monogam leder sällan till social obekvämlighet, när jag inte drack alkohol var det däremot rätt kännbart svårt att hantera för omgivningen. Och min attityd till pengar har vid många tillfälle skapat en väääldigt obekväm stämning. Eller bara lite obekväm. Men det är uppenbart att pengar är mindre laddade för mig än många andra.

Jag pratade om det med min pappa för ett par år sedan. Han berättade att han beter sig på ett sätt som får hans bekanta att tro att han har massor med pengar. "Ska jag köpa tomater", sa han "kollar jag inte på priset, jag vet att jag har råd med tomater". Den typen av beteende gör att personer som ser honom tror att han kan kasta pengar kring sig hur som helst, och sedan blir de sura när de vill låna pengar av honom och han säger att han inte har råd med det.

Jag är jätteglad att min syn på pengar är som det är. Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag har ingen skam runt pengar. Jag tror att det kommer till en stor del från att jag under min uppväxt har varit med om båda sidorna. Ibland har min familj vart fattig, ibland rik, ibland mittemellan. Att det har varierat så pass har nog lärt mig att brist på pengar inte är samma sak som brist på ambition, flit eller någon annan egenskap som värderas högt. Eller, för all del, att man varken blir bättre eller sämre människa av att få mer cash.

Jag har aldrig lärt mig att skämmas över att inte ha pengar, och kan därför lätt tacka och ta emot om någon bjuder mig på saker jag inte har råd med. Har jag inte råd så säger jag det. Måste jag leta extrapriser så gör jag det. Gör det skillnad för mig att nån bjuder mig på en kopp kaffe så säger jag det. För mig är det jätteenkelt, men jag vet att det är svårt för många.

Jag har lärt mig att när man har pengar så hjälper man dem som inte har, och så köper man skit man vill ha. När jag hade konsultlön la jag ner en hel del på personer jag bryr mig om. Jag köpte den maten jag ville, även om det var massa spänn för tre chokladbitar. Jag köpte lyxprylar som jag inte behövde. Jag reste, och jag pratade om min ekonomiska situation med vänner som hade det sämre ställt, eftersom jag inte är uppvuxen med att skämmas över att ha pengar.

Jag ger pengar till tiggare. För mig är det liksom en ickefråga. Klart jag gör det, man vet aldrig var man hamnar här i livet, och tigger man på gatan så behöver man nog pengar. Jag förfasar mig inte över beslut att köpa saker för oskäliga summor. Ni vet "SEXHUNDRA spänn för en tröja? Jag kan köpa likadan på H&M för hundra!" eller "Jag vägrar betala tio euro för crêpes, jag kan grädda pannkakor hemma!". Jag har inte den grejen i mig, riktigt. Kan jag inte lägga ner pengar så gör jag inte det, kan jag det så gör jag det, om jag vill. Jag har ibland valt att ge pengar till nån som behöver dem mer istället för att konsumera åt mig själv. Men jag kan också välja att köpa en flaska champagne för sextonhundra och vara fett nöjd. Och så kan jag ju säga att nu får nån annan köpa bobbel för jag är pank, och vara fett nöjd med det arrangemanget.

Och det är så jävla skönt att inte skämmas för pengar, oavsett om det är mycket eller lite av saken. Det verkar så jobbigt att vara en av dem som tjänar mycket, gillar det, men kan inte riktigt vara bekväma med att de tjänar mer än andra. Eller personer som råkade växa upp med laddade föräldrar. De kan bli jättegenerade när jag outar dem som personer med mycket pengar, eller säger att jag inte har några. Än mer jobbigt verkar det förstås vara för dem som inte har pengar och skäms. Personer som ber mig om ursäkt för att de bor så enkelt (trots att alla jag träffat i Sverige har levt under mindre enkla förhållanden än hur jag växte upp), de som tycker det är jobbigt när jag vill bjuda. Jag aggrobjuder ändå så ofta jag kan.

Jag märker förstås att jag ibland gör människor obekväma. Ibland vet jag att det kommer hända men väljer att prata om pengar ändå, ibland råkar jag vara för avslappnad utan att ha tänkt på det. Oftast tycker jag dock att det är värt. För mig har en avslappnad attityd till pengar varit en stor källa till anti-ångest i livet, så jag tänker att det vore bra att fler var som jag.

16 kommentarer:

Ling0n sa...

Är typ likadan själv fast har väl mest bara varit fattig egentligen. Men vägrar helt och hållet skämmas för det. Det har ju inget med mig att göra. Kan prata om exakt hur många kr jag har på kontot eller vad jag får i månaden. Frågar andra och får inga svar. Jag som bara tycker det är skoj att prata om. Speciellt folk som jobbar verkar väldig obekväma med det. Trist. Det är ju bara pengar.

Mattias S sa...

Jag har lite svårare även om jag har lättare än många andra.

Men just det där med lyxkonsumtion av olika slag när jag skulle kunna använda dom pengarna för att rädda liv istället får jag lite ångest över. Och jag förstår inte riktigt hur kan man inte ha det?

Var den njutningen som den onödiga tusenlappen gav mig värd mer än livet på den personen jag kunde räddat med dom pengarna?

Hur hanterar du sådana resonemang?

Tanja Suhinina sa...

Oftast hanterar jag inte det resonemanget. Precis som de flesta andra. Det gäller både när jag har mycket och lite pengar, för att det är sällan man i Sverige har så lite pengar att man inte skulle kunna rädda liv.

Jo sa...

Ha! Pink Floyd och parallellslalom med Jubal Harshaw i samma inlägg :)

För mig har de tider jag varit (med svenska mått mätt) fattig gett mig en trygghet i att det åtminstone som ensamstående utan barn går att leva ett bra liv på väldigt lite pengar. Typ en bit under socnormen. Har laddat ur det här med pengar rejält. Ett socialt arv i att tycka att man är bra oavsett, och i att hursomhelst ställa sig lite vid sidan vanliga normer har också underlättat.

Ligger dock ofta lågt i hur jag pratar om pengar utifrån hur jag bedömer att andra ska reagera. För mig kommer också in ett miljötänk i frågan om hur man hanterar överskott. Försöker att inte konsumera saker jag inte egentligen behöver även när jag är sugen.

Bland det ballaste jag varit med om, och som jag beundrar oerhört, var när mina föräldrar skulle flytta till lägenhet. De sket i marknadsvärdet på villan, utan sålde den till en familj som behövde den men inte riktigt hade råd. Ett par hundra tusen mindre än de kunnat få. De var inte rika, långt ifrån, men visste att de ändå skulle få en ekonomi som räckte till en rimlig vardag. Stort!

Jo sa...

Mattias:

"Hur hanterar du sådana resonemang?"

Har tampats en hel del med det, och lite grann fortfarande. Men har underlättat en hel del att inse att den etik/moral som uttalat gäller i samhället inte alls är den etik/moral som egentligen gäller. Det är normal människostandard (och den egentliga normen) att inte bry sig särskilt mycket i om andra som man inte känner eller möter har det bra eller inte.

Tanja Suhinina sa...

Jag tänker på att inte köpa onödiga saker mer än jag tänker på att inte köpa dyra saker. Tycker också det är nästan lättare att låta bli när man har massa pengar. Då hamnar man inte "jag behöver den kanske inte, men den är på rea!".

Har inte läst Heinlein sedan tonåren, så kopplar inte helt?

Gillar exempel med föräldrarna. Bra gjort!

Mattias S sa...

Tanja och Jo: Ja, men jag avskyr samhällets moral. Jag tycker samhället är vidrigt. Jag tror väldigt mycket på min egen moral. Men jag både äter djur, glada som ledsna, trots att jag tycker det är hemskt och jag spenderar pengar på strunt istället för att rädda liv.
Hur försvarar man det? "dom flesta andra är ännu sämre", dubbelmoral är bättre än ingen moral är ju alltid något och dessutom så måste jag fokusera på mig själv så att jag kan leva och vara glad och förhoppningsvis göra bra saker framöver.

Men jag tycker det är svårt och jag förstår inte hur man bara kan släppa det och inte reflektera över det mer. :)

Jo sa...

Mattias:

men varför avskyr du samhällets moral? Är det för att du mäter den mot en lögn du blivit itutad om vad som är moraliskt?

Tanja:

Ska se om jag hittar citatet, återkommer.

Mattias S sa...

Jo: Vad syftar du på för lögn?

Jo sa...

Tanja:

Jubal Harshaw, självreflekterande i Stranger in a Strange Land: "Nor did the mere presence of two more pensioners sleeping under his roof and eating at his table bother him. Pinching pennies was not in him. In the course of nearly a century of gusty living he had been broke many times, had several times been wealthier than he now was; he regarded both conditions as he did shifts in the weather, and never counted his change." Parallellen blir tydligare i sitt sammanhang.

Mattias:

Om man har blivit indokrinerad med en viss uppfattning om rätt och fel, gott och ont, som den som indoktrinerar egentligen varken tror på eller lever efter själv, så tycker jag det är rimligt att betrakta det som en lögn.

Jo sa...

Mattias:

Och en etik/moral som, om man tar den på allvar, klassar mer än 99 procent av mänskligheten som dåliga människor om de följer sitt hjärta, tycker åtminstone jag inte har något större existensberättigande.

Marielle sa...

Jo:
Jag skulle nog inte kalla det att dessa 99% obestridligt följer sitt hjärta utan snarare att det immoraliska kommer sig av att vi (vi 99%, jag försöker att ta mg ur den siffran men jag är där nu) följer reklamens bud, politikernas (= terroristernas) floskler & kapitalismens konsensus & att det inte är så mycket till lögn - eller? - att hävda det vara tveksam moral att försvara konsumtion & bruk av varor som bär spår av gifter, slavartat arbete & tvungen obalans.

Mattias S sa...

Jo: Jag gillar inte alls hur du använder "indoktrinerad", "itutad" osv. Verkligen inte alls.
Din syn på det hela ligger så långt ifrån min att jag inte vet vad jag ska säga.

Jo sa...

Marielle:

Kapitalismens indoktrinering står för mycket oetisk idiot- och överkonsumtion. Och för att människor (åtminstone i Sverige) yrkesarbetar mycket mer än de mår bra av, för att kunna överkonsumera. Men inte för särskilt mycket av hur människor prioriterar sitt resursanvändande mellan sig själva, närstående, människor man har lite grann att göra med, och människor man inte har någon kontakt med alls.

Jo sa...

Mattias:

Jag kanske missbedömer hur just du fått din etiska och moraliska grundsyn. Men i normalfallet får man den framför allt via sin kulturella omgivning under uppväxten. I vår kultur (stora delar av den i alla fall) finns en drastisk diskrepans mellan den verbalt uttalade etiken/moralen och den verkliga (jag ser människors beteende snarare än deras uttalanden som den viktigaste indikatorn på vad de egentligen, eventuellt omedvetet, tycker).

De i vår kultur som inte har några större problem med den här frågan lever just så. Läpparnas bekännelse, som man inte egentligen tar på särskilt stort allvar, och så verkligheten.

Om man däremot tar läpparnas bekännelse på fullt allvar får man problem. Eftersom det är snudd på omöjligt för en normal människa att leva som läpparnas bekännelse säger att man borde.

Vår största kulturella idol och förebild sedan århundraden är mest känd för sitt (synbara) lidande och självuppoffrande. Vi får också (verbalt) veta att det är fult och fel att prioritera våra egna behov och önskemål framför andras, fast det är biologiskt omöjligt för en normalskapt människa att i den löpande vardagen göra något annat. Det är helt normalt, och friskt, att prioritera sig själv först. Sedan minskar prioriteringen snabbt med det sociala, geografiska, igenkänningsmässiga och genetiska avståndet. Det innebär inte att en genomsnittlig människa inte bryr sig alls om hur människor på andra sidan jorden har det. Men det innebär att man faktiskt bryr sig väldigt lite. Och det ska man göra.

Till detta kommer att var och en är ansvarig för sitt eget liv. Den som normalt sett har huvudansvaret för att reda upp skiten är den som sitter i den. Inte de som tittar på genom teleskop. Finns naturligtvis massor med undantag, men grundprincipen håller.

Finns många fler aspekter som har betydelse för det här problemet. En är acceptans för att vill man ha liv vill man också ha smärta, sjukdom, lidande och död, eftersom det inte går att få utan. En är om man har en fungerande och reglerbar empatisk mur eller inte. En är att orka och våga bära empatiskt obehag (fara illa av att någon far illa) utan att automatiskt tro att man måste agera på det.

Kanske har jag fel. Men jag har tampats med det här i decennier, och det här är sånt jag tills vidare tycker är rimliga synsätt i frågan.

Emil Nordlander sa...

Min ambition med pengar har alltid varit att de inte ska vara ett problem. Störst risk för problem blir det väl vid brist, men i ambitionen ingår också att inte krångla till det när jag nu väl har pengar. På sätt och vis skulle jag vilja vara mer som du beskriver, tänka mindre på det, men jag funderar på min konsumtion nästan lika mycket nu som när jag var student. Jag tror det är nödvändigt för mig för att inte dra iväg i massa onödig konsumtion. Det funkar - pengar är inte ett problem. Nu kan jag vara ledig på sparade pengar istället.

För egen del är det rätt oladdat med egna pengar såväl som annans höga eller låga inkomst, men jag har märkt att det ofta faller ut illa socialt att prata om sin högre-än-snittet-inkomst och gör det därför sällan på eget initiativ.