måndag, juni 03, 2013

Tre skolboksexempel på ofredanden av sexuell karaktär

Ni har kanske hört om hur jag inte brukar bli sexuellt trakasserad? Det där händer mig oerhört sällan, men just senaste två veckorna har vart någonting av en studie i folk som inte fattar gränser, och alla tillfällen var fantastiska skolboksexempel. Så jag tänkte blogga.

Den om att man inte ska vara där man är, och gör man det så ska man vara redo för att vara ett sexobjekt


Jag ritat alla bilderna

På mitt gym finns det två stora träningsavdelingar. Den ena är unisexavdelningen där det finns områden för konditionsträning, mattövningar, styrkemaskiner och fria vikter. Den andra är tjejavdelningen, där det också finns ungefär samma saker fast mindre utbud. Jag tränar med fria vikter, och hänger därför på det området i unisexavdelningen. Oftast är jag enda tjejen där. När jag skulle börja träna där var jag orolig för att jag hade hört att man som tjej får väldigt mycket oönskad uppmärksamhet. På mitt gym pratar folk dock inte så mycket med varann överhuvudtaget, så för det mesta pratar ingen med mig. Ibland frågar någon om jag är klar snart, eller om de kan ta tiorna, eller något annat liknande, men i övrigt lämnar medtränande mig thefuck ifred, vilket jag uppskattar.

För ett par veckor sedan körde jag knäböj. När jag gick iväg från stången för att hämta fler vikter kom en man fram med ett tekniktips. Jag tackade, jag ser inte mig själv från sidan, så det var rimlig input. Sedan gick jag till stången igen och körde ett set.

Mannen kom fram igen. Jag frågade om det såg bättre ut, och han svarade att ja, och någonting om att det måste sett ut som att han stirrade på min rumpa, fast det var ju inte meningen.

Naiv som jag är uppfattade jag det som ungefär såhär: han skulle vänligt kolla in min teknik, insåg att det såg ut som att han glodde på mig på ett sexuellt sätt, blev obekväm med det, och hoppades att jag inte tog illa upp, utan litade på att han verkligen bara kollade min teknik.

Sedan fortsatte han prata, och jag sa nåt, och vi kom fram till att det var få tjejer där. Han lutade sig nu mot min stång så jag verkligen stod i lilla begränsade utrymmet mellan honom och väggen. Och då, då, tyckte han att det var läge att berätta följande för mig:

En gång kom en tjej hit, hon var riktigt tajt, som Pamela Anderson. Hon var så himla självsäker! Hos tog en hantel och lutade sig fram mot en bänk för att göra den här tricepsövningen. och det var typ fyra-fem män som bara stod och glodde på hennes röv. Men hon bara körde på, så härligt självsäker tjej!

Medan jag befann mig i ett tillstånd av vafan hände just lyckades jag ändå säga att nu ska jag köra nästa set. Och jag gjorde det. Och i efterhand, när jag började landa i vad som just hände insåg jag att denna man kom alltså fram till en ensam kvinna på ett ställe där kvinnor är undantaget, och berättade att om man som kvinna blir vältränad så kommer folk glo på en på ett sexuellt sätt. Och man är cool och självsäker om man inte stör sig på det, utan däremot gillar det.

Nästa gång jag skulle till gymmet kände jag inte enbart "fan va jobbigt men pepp!!!" som vanligt, utan rätt mycket "faaaen hoppas han inte är där". På det sättet fick alltså mannen mig att känna mig ovälkommen och som en person som man i hans ögon får sexobjektifiera så mycket man vill.

Den om att man ber om det om man ser inbjudande ut, och förresten är det en komplimang



I lördags var det Stockholms maraton, och PromenadorQuestern hade ett gig. Maratonspelningarna är rätt speciella, och kan verkligen pendla mellan jättejobbiga och jätteroliga. Vi står ju under en bro medan folk springer förbi, så de ser och hör oss rätt kort tid. Därför räknas varje sekund av framträdandet, i flera timmar. Medan orkestern bläddrar i noterna kan hundratals personer springa förbi, och som dansare får man se till att även under den tiden ha publikkontakt, se pepp ut, klappa och heja på. Under dansnumren kör man  på en cykelbana vid sidan om, och återigen - publikkontakt, le som fan, var jävligt pro.

När det vill sig väl är publiken glada och deltagande. De klappar med oss, gör tummen upp, försöker highfivea när de springer förbi. Det är jätteroligt. Sedan var det två herrar som vid olika tillfällen tyckte att hon där som just nu dansar en koreograferad showdans - henne får man nog röra vid. En av herrarna sprang fram till mig, tog mig i dansfattning och dansade några steg. En annan sprang fram till mig när jag körde lindykoreografi - i par med min danspartner - och kysste mig på kinden.

Nej, jag tog inte illa upp. Jag hann liksom inte reagera, och andra gången blev jag mest sur över att jag missade ett hopp jag brukar sätta bra och högt. Men det spelar ingen roll om jag blev ledsen eller ej, för det som är problemet är att vissa tycker det är rimligt att visa uppskattning för en dansare som just då gör sitt jobb genom att komma fram till henne med fysiska närmanden. Jag uppskattar när publiken tjoar, jag uppskattar när de applåderar eller highfivear, men ge fan i att kyssa mig när jag försöker göra mitt jobb.

Den om att ens sexualitet kan tas ifrån en, och ingen bryr sig


Dagen efter maraton, alltså igår, skulle jag egentligen på picknick, men vaknade trött och utmattad efter flera timmars nonstopunderhållande i utomhus. Fram mot kvällen kände jag mig dock friskare och dessutom sugen på att ligga. Solen sken, jag sken, målade femme fatale i ansiktet, klädde mig i svart trench och maxikjol och påbörjade resan mellan Flemingsberg och Norrtälje. Ja, det är två timmar. Men det skulle bli värt. Jag kände mig sexig, jag kände mig sexuell, jag kände min så in control så Madonna hade blivit stolt över mig.

Jag blir som sagt väldigt sällan utsatt för ovälkomna närmanden. Däremot brukar jag ofta bli frågad om vägen. Iggy har förklarat det senare väldigt bra, och jag tror att samma sak förklarar även det första - jag ser säker ut när jag går. Ironiskt nog tänkte jag på det när jag igår mellanlandade i stan för att köpa glidmedel och med en målsökande bulldozers grace stormade mot intimhyllorna (där silikonbaserat var slut fucking överallt, grattis, Stockholmare!). 

Norrtäljebussar är dubbeldäckare. Jag satte mig på andra våningen, vid ett fönster i baksätet. Jag ville gärna vara ifred och ingen satt där. Strax reste en man sig och slog sig ner ett säte ifrån mig. Han hade solglasögon på, säckade ihop sig och började genast vinkla benen mot mig. Jag intog genast min bästa försvarsmekanism - här ska wallraffas. Här är en länk till det jag skrev på Twitter under tiden.

Det som hände var helt enkelt att han mer och mer lutade sig mot mig med benen. Sen flyttade över till sätet precis bredvid mig och nuddade strax mig med armen och foten. Jag reste mig och flyttade till ett annat säte. Han reste sig och satte sig på sätet framför. Sedan reste sig igen, gick fram, och sedan gick igen och satte sig bredvid en kvinna som sekunder senare reste sig upprört och gick. Mannen flyttade till sätet bakom mig.

Jag gick till undervåningen i bussen och tryckte på stopp för att få prata med chauffören när bussen stod still. På stoppet sa jag att det var en man uppe som störde kvinnliga passagerare, kom och satte sig bredvid och uppenbart för nära. Jag undrade om chaffisen kunde få mannen att lämna bussen, eller säga till i högtalare. Chaffisen kollade i skärmen för övervakningskameran som filmade övervåningen, sa att det händer ju inget nu, och passade på att klaga på en annan buss som nyligen hade kört dumt och nästan krockat in i oss. Men åt mannen kunde han inget göra, "han verkar inte göra någonting nu".

Såhär i efterhand är jag förstås upprörd över chaffisens ovilja att hjälpa till. Jag förstår att man inte vill ha en öppen konflikt, men chaffisen hade bara apropå kunnat säga i högtalare att det aldrig är okej att ofreda. På Norrtäljebuss ska man vara bältad och verkligen inte gå runt när bussen åker - det hade chaffisen kunnat säga till om. Men nej.

Vid det laget satte jag mig på undervåningen och messade min kille att hämta mig vid hållplatsen. Jag är en person som normalt går ensam på stan med hörlurar mitt i natten och mer oroar mig för att mina killkompisar ska bli utsatta för våld. Nu blev jag till en tjej som ber sin kille att möta upp henne, mitt på blanka kvällen. En timme tidigare var jag sexig, målmedveten, cool och kåt. Nu var jag frigid som en saltgruva. Jag ville inte ha sex. Jag ville knappt ens bli berörd någonsin igen. Jag ville mest duscha.

Hemma hos killen grät jag av upprördhet över att bussjäveln (med förspel av gymjäveln och maratontyperna) lyckades ta min sexualitet från mig, och min upplevelse av att styra mitt liv, och att det krävdes så lite för att få mig att känna mig så svag och maktlös. Han satt bara bredvid. Han rörde mig bara lite. "Hade någon hotat en med kniv på stan hade en också känt sig maktlös, även om en inte blev knivstucken" sa min kille. Men mannen på bussen, han hotade inte ens. Ändå kände jag mig så jävla otrygg, förminskad och nedäcklad.

Tack alla som svarade på Twitter igår. Och låt oss hoppas att jag slipper sånt i några år till. För vissa är det här en vanlig helg.

6 kommentarer:

Tomas Antila sa...

Det är fina bilder men jobbiga händelser:(

Gabriella sa...

Fyfan vad jobbigt. Medkänslotankar åt ditt håll. Och, om du orkar, kanske skicka en länk till detta inlägg till Norrköpingsbuss och be dem ta tag i en ofredandepolicy?

Lisa - MondoCane sa...

Jag tycker att mycket av det jobbigaste i att bli ofredad är attityden att det inte gör så mycket, att man låter äcklet "vinna" om man går och mår dåligt eller är arg. Jag får ofta höra att personen "inte är värd att ödsla energi på", när jag är upprörd över att något äckel har äcklat sig. Jag tycker att man låter äcklet vinna om man ser det som något som inte ens gör en upprörd. Det är ju inte okej beteende.

Hanna sa...

Jag har verkligen inte blivit ofredad många gånger. Det kan nog vara en kombination av att jag inte går ut så mycket, att jag inte är klassiskt attraktiv samt att jag utstrålar för det mesta pondus (enligt andra) och tar inte att någon sätter sig på mig. Men de få gånger de hänt har det jobbigaste varit mina egna känslor.

Jag vill ju vara en person som säger ifrån, det är ju det jag tycker. Men likväl har jag drabbats av känslan att "hade jag inte flörtat med honom tidigare kanske han inte hade utnyttjat mig". Självbilden får sig en törn när mina värderingar och mina känslor inte passar ihop. Förutom det rent fysiska ofredandet känns det som att någon har inkräktat på min personlighet.

Fotnot: Jag tycker givetvis ingen ska bli antastad oavsett vad de har på sig eller har för personlighet!

K sa...

Tack för en välskriven och intressant blogg som man kan relatera till.

Om man får önska, vore det intressant att se dig blogga om följande inlägg på DN: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kare-svenskere

korven sa...

HERREJÖSSES vad jag känner igen mig i just tappad lust. tycker det är allra allra värst. och svårt för mig att göra någonting åt. tycker jag. och självuppfyllande profetia och att kvinnor har ju mindre lust bla bla. jag har asmycket lust med tanke på hur ofta den tas ifrån mig.