Att förklä fettförakt till hälsoomsorg

Det här utdraget ur en Playboyintervju med Lena Dunham (enl Twitter) spreds på sociala media igår. Sjukt passande, för jag ville faktiskt skriva om just det.

Jag har en kompis som tränar mycket. Hon är asbra och ashård och marklyfter två stycken mig. Genom hennes Facebookvägg kommer jag i kontakt med träningsnördar och såväl deras peppiga som mindre smickrande nörduttryck. Ibland följer jag länkar som hon eller hennes facebookvänner lägger upp och hamnar på nån träningsmänniskas hemsida där träningsmänniskan pratar om att alla kan bli som hen, och blir de inte det så är de lata tjockisar. Det är fascinerande att se uppenbara nördar vara så jävla insnöade på sin grej samtidigt som de inte fattar att inte alla har vilja eller möjlighet att ha samma nördområde som de. (Det är förstås relaterat till att deras nördområde är ett statusområde och därför inte ses som nörderi, se mitt inlägg om nördar)

Dessa personer tycker om att uttala sig föraktfullt om tjocka människor. Det är ju rätt vanligt i vårt samhälle överhuvudtaget att uttala sig föraktfullt om tjocka (= lata, dumma och äckliga) människor. Samtidigt säger förstås vanlig artighet att man ska ge fan i andras kroppar och har man hånfulla åsikter ska man hålla dem så privat det går. Därför förklär man ofta sitt fettförakt till hälsoomsorg - man blir upprörd över tjockisar för att de inte bryr sig om sin hälsa! Det kan vara en freakshow värd TV3 att se en supermusklig träningsnörd försöka håna tjocka och framställa sig som ett gott exempel med hälsa som ideal. Ja, det är förstås bra att träna för hälsans skull, men det finns en gräns där det inte längre handlar om förbättrad hälsa, utan om en hobby.

Det som verkligen blir spiken i kistan på dessa träningsnördars försök att framställa sin hobby och sina ideal som hälsomarkörer är att jag aldrig sett dem ge sig på smala men otränade människor. Aldrig sett någon helig upprördhet över att deltagarna i Top Model inte klarar av en enda armhävning. Sedan jag själv börjat träna har jag ibland reagerat på modeller som har tunna armar och ändå mjuk mage, det lilla som finns. Det ser liksom ut som att de har väldigt lite på benen, och det lilla som finns är verkligen inte muskler. Hade jag känt mig manad att bli offentligt arg över andras kroppar hade jag blivit mer arg över att det anses vara ett ideal, än att tjocka människor har mage att inte skämmas precis jämt.

Fast nu bygger ju inte min bloggpersona på att jag tränar 20 timmar i veckan och sedan säger låtsas att jag bryr mig om andras hälsa för att få säga att fett är äckligt. Jag kommenterar förvisso fortfarande andras kroppar offentligt ibland, men försöker vara tydlig med att det gäller min smak. Nu tänker jag till exempel kommentera att jag blev jätteglad att Lena Dunham gör marklyft och knäböj för att det gör jag med, woo! Inte lika ofta eller mycket som min ovannämnda stenhårda kompis, men hade jag tränat som hon hade ni inte haft nån Tanja-blogg att läsa. Och mina hälsoproblem har väldigt lite med styrka eller kondition att göra, så om nån vill visa omsorg om min hälsa får hen kommentera mina ovanligt trånga luftvägar*, och inte mina massiva lår.

*Efter nästan trettio år av utdragna förkylningar hamnade jag hos en ÖNH som ba "jamen, du har så trånga gångar här och här att så fort det blir minsta irri så täpps de igen och du börjar andas genom munnen och allt blir värre och dina bihålor pajjar!". Man ba "shit allt hänger ihop på ett rimligt logiskt sätt!!!".