måndag, april 29, 2013

Har ett videospel förändrat ditt liv?

Jag har i många år sett och hört påståenden om att videospel är kultur och konst som bör tas på allvar. Jag har ofta skrattat och fnyst åt sådana påståenden. Jag har ofta önskat att videospel var konst värt namnet, men jag har aldrig sett det. Det har varit svårt att prata om det här med personer som vill att videospel ska räknas som en "riktig" kulturyttring. De blir ofta defensiva, och det blir inte lättare av att jag inte riktigt kunnat definiera vilka krav jag ställer på att kulturyttringar ska räknas som konst.

Men nyligen kom jag på en förklaring jag är bekväm med - konst värd namnet kan förändra en som människa. Konst värt namnet kan följa en genom livet och hjälpa en att förstå sig själv och utvecklas. Jag tänker och tänker, men jag kommer inte på ett enda tillfälle jag hört någon berätta att videospel har förändrat dem som personer, jag har inte hört någon prata om att ett spel har följt med deras själsliga utveckling.

För fem år sedan gick jag genom en passionerad förälskelse. Det var ljuvligt, men också väldigt uppslitande, och jag minns att jag tänkte att jag var tacksam till Majakovskijs kärlekslyrik, för den hade förberett mig på all smärta som kom med det ljuvliga. Under samma period lyckades jag bete mig som en hyfsat anständig människa genom att använda Oscar Francois de Jarjayes från Rosen från Versailles som moralisk kompass, och en scen från samma serie har hjälpt mig att klara av att befinna mig i samma sammanhang som en person jag djupt föraktar.

En scen ur gamla Doktor Zjivago-filmen har blivit mitt sätt att tänka på tolerans och vuxenhet. Min syn på relationer måste ha rötter i Heinleins A Stranger in a Strange Land. Det finns böcker, film och musik jag vänder mig till när jag behöver stöd eller vägledning. Det finns verk som vuxit med mig, det finns verk som jag kan spåra mig själv till. Det här är alltså utöver att vissa verk har lett till att jag träffat viktiga människor, det här handlar inte om kulturen kring verken utan verkens innehåll.

Så det jag undrar är - ni som spelar spel, har ni liknande upplevelser? Har något spel förändrat er som människor? Finns det spel eller figurer som ni känner att ni har vuxit och utvecklats med, eller vars motivation ni förstått bättre med tiden? Har er moral, ideologiska hemvist eller livsåskådning förändrats av ett spel? Berätta!

PS natten till första maj. En frågeformulering som jag har tänkt på som kanske gör det lättare att besvara min förfrågan är kanske typ... Tänk att man ofta säger "du borde [konsumera denna kulturyttring], den kommer att förändra ditt liv", eller typ "personen N borde verkligen [ta till sig kulturyttringen], den skulle förändra henom". Känner ni så om något spel?

Och så är det flera personer som haft invändningar mot den här typ definitionen av konst som jag använder. Jag har tänkt efter mer, men kan ändå inte släppa detta att hela grejen med Konst är att den kan förändra människor. Sen kan det vara svårt att sätta fingret på exakt hur, men ändå.

Slutligen - självklart är spel kultur. Det är inte en diskussionsfråga ens.

22 kommentarer:

Tore Kullgren sa...

Strategispel har utvecklat mitt (och kanske många andras) intresse för olika samhällsfrågor. Realismen får man förstås alltid ta med en nypa salt. Men framför allt blir man varse om att politiskt beslutfattande inte är särskilt enkelt, inte ens i spelets mycket förenklade form.

Civilization, Europa Universalis: Världshistoria.
Railroad Tycoon: Spårtrafik och ekonomisk historia.
SimCity: Stadsplanering och offentliga finanser.

Sandra E sa...

Jag tilltalas av förhållningssättet att kultur är något som på ett eller annat sätt kan verka livsomvälvande eller ögonöppnande.
Och nej, många spel är kanske inte riktigt sådana att man ändrar livsåskådning... Men de kan hjälpa till ändå.

Jag kan bara bidra med något som knappast fått mig att växa som människa, men som i all sin enkelhet har varit viktigt för mig ändå.
Denna figur, som varit källa till inspiration i nästan-under-ytan-svaga stunder, (jag lyckas faktiskt tänka bortom hela sexobjekt-biten) är Lara Croft. Jag är en väldigt fysisk person som behöver skutta och klänga och klättra för att må bra, och för mig har hon faktiskt varit en motivation till att ta mig upp ur soffan när jag mått dåligt, och göra just det. Hennes gym är helt galet inspirerande. Ja, jag är nog lite insnöad där, men det hjälper ju, jag tar mig upp igen.

Tycker jag för den sakens skull att Tomb Raider är kultur? Tveksamt. Men det har definitivt sin plats ;-)

(Sen kan så klart även jag tycka att det är lite synd att det ännu inte finns några Laras därute som undgått objektifiering... Men det är ju en helt egen fråga.)

eclectrocute@gmail.com sa...

Kultur är det ju naturligtvis och på samma sätt som musik, film, teater, litteratur finns det ju fin- och populärkultur och finare och mindre fin populärkultur.

För mig har de första timmarna av det japanska rollspelet Dragon Quest V följt med mig som den vackraste och starkaste skildring i något medium av en pappas kärlek till sitt barn (tätt följd av Benignis Livet är underbart). Man spelar i början en liten, liten pojke (level 1) som har sällskap av sin superstarka pappa (level 27) som försöker finnas där och hjälper till i alla strider och framför allt efter dem lägger helande besvärjelser på pojken.

Det låter simpelt, men det är en sån fantastisk skildring av kärlek till sitt barn på spelmediets egna premisser. Pedagogiken är klockren: Ge barnet frihet, låt barnet utforska, men finns där och ta hand om det och visa vägen när det behövs. Det är inte i form av långa litteraturhärmande dialoger, filmhärmande videosekvenser eller ömsint musik utan ren och skär spelmekanik.

Sen är jag lite tveksam till om det så ofta är den konstnärliga yttringen som förändrar människors uppfattningar, eller om de snarare fungerar som medvetandegöranden av tankar man redan har och symboler att fästa uppfattningar man redan har på. Jag och en flickvän för en massa år sen gick och såg Eternal Sunshine of the Spotless Mind när den kom och efteråt tittade vi på varandra och visste att vårt förhållande var slut. Ska vi vara pretto (vilket är kul att vara ibland) kan vi ju hävda att Charlie Kaufmanns manus där och då förändrade våra liv, men ärligt talat hade det tagit slut ändå. Filmen drog bara upp saker till ytan som låg där strax under och bubblade.

Tanja Suhinina sa...

Tore Kullgren:
Intressant, tack.

Sandra E:
Typiskt ett exempel jag tyckte var intressant! Upplever ofta att man i spelrecensioner skriver om i vilken grad man känner in sig och engagerar sig i figuren man spelar, men det handlar alltid om hur det är _under_ spelet, inte huruvida figuren stannar med en sedan.

electrocute:
Just Dragon Quest har jag en väldigt positiv bils av när det kommer till förmågan att med små men effektiva medel berätta historier som berör.

Sen har du ju rätt i att förändringen kan lika väl bero på att man fick medvetandegöra någonting man redan hade. Skulle gärna läsa ett exempel likt ditt med Eternal Sunshine, fast om spel. Det är typiskt sånt jag tycker mig inte höra nåt om.

Purre sa...

Mitt svar fick inte plats (bara 4000 tecken tillåts, pfffft!) så jag fick skriva det på min blogg. Varsågod! ^^

www.purrespratstund.com/?p=973

Dan Tilert sa...

"Förändrat mitt liv" är kanske att gå lite långt. Men Final Fantasy VII har en story som, ehuru styckevis fjantig och klyschig, stannat kvar med mig länge.
Närmast kommer kanske Grim Fandango, som utspelar sig i de dödas rike, första anhalten efter döden där det gäller att ta sig vidare till... ja, livet efter livet i döden, liksom. Och där, i denna första anhalt, försöker de döda skapa sig en tillvaro. De blir kära, de berikar sig på varann, och ja, de dödar. Jag satt länge och skakade på huvudet. Varför höll de på med allt det där, när det egentligen bara handlade om att ta sig vidare? Men så insåg jag att det är ju så det är i verkliga livet också, om man råkar tro på ett efterliv. Det kullkastade inte mitt liv, men på något sätt tror jag att det förändrade min syn på religiositet. Jag kan inte med lätthet förklara precis hur, annat än att det rörde sig en aning i försonlig riktning.

Sedan skulle jag vilja komma på något relaterat till Fallout 3 också, men får nog nöja mig med att jag tycker det är ett otroligt bra spel som förgyllt snarare än förändrat mitt liv.

Tore: Aye för Europa Universalis.

TJAND sa...

Till att börja med vill jag säga att vi har lite olika defition av kultur, för mig är det något en tar del av och kan delta aktivt i.
Jag tycker alltså inte att datorspel generellt är kultur på samma sätt som musik, dans, litteratur eller bildkonst.
Kultur är för mig på något sätt... engagemang.
Inte heller om en tänker på ett lite vidare begrepp och inkluderar film, envägsteater, konstutställningar, konserter osv, når inte särskilt många datorspel upp till samma nivå.
Ursäkta den förvirrade utsvävningen.

Till datorspel:

Sedan cirka 8-årsåldern har jag spelat datorspel.
Då var det grejer som lejonkungen, där jag lärde mig frustration, eller The incredible machine (2), vilket lärde mig och min syster bygga system.

När jag var 14 köpte jag det då redan lite gamla Diablo 2, och spelade mycket. Visst, det förändrade mitt liv, men på det sät som vilken överdriven, besatt hobby som helst skulle göra en ungdom. Men, det började lära mig en del om hur jag fungerar, hur mycket sömn jag behöver, vad ett beroende kan vara.

Sedan dess har jag kunnat uppdela datorspelande i några olika delar;

PvP, handlar enligt mig inte om kultur, det enda jag ser är viljan att vinna och visa att en är bäst som spelar.
PvE, kan vara lite som att spela ett komponerat musistycke eller uppleva teater.
Och "andra"... Tänker framför allt på Minecraft, vilket når upp till "full" kulturstatus i mitt tankesätt.
Sedan finns också spel som sport, vilket på något vis ändå är kultur så som sport är, men grundar sig i PvP:andets ofta ganska dankiga rötter. Se proffs inom CS, halo, leagueoflegends, dota, starcraft etc...

Jag älskar att läsa, och att spela datorspel. Oftast handlar det om att leva sig in i en annan värld, även om jag just nu mest spelar PvP, som en enkel avkoppling. Det är inte världsomvälvande eller att leva i en annan värld, men det är inte det jag behöver just nu.
Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte kan koncentrera mig på för måga saker samtidigt.
Det räcker med musiken och skolan som jag har nu, och skulle jag kasta mig in i en annan värld för helhjärtat, i datorspel, böcker eller annat medium, riskerar jag att fastna och saker skulle en gång till välta, så som de gjorde för ett par år sedan;

Då pluggade jag på teknis, men med ett par gymnasiekompisar började jag raida i WoW. Det fungerade ett tag, men inte i längden. Slutade med att jag satt och läste (och inte skolgrejer) eller sov på föreläsningar, skippade övningar, och hade ungefär 1/10 i självförtroende.

Ber åte rom ursäkt för raljerandet.

D. sa...

Jag kan inte riktigt med att koppla in musik (utan texter) i ditt kulturbegrepp, eftersom det bara är känsla s.a.s

Och det är väl just i TV-spelsmusiken jag tycker mig finna starkast förändringar för mig själv. När jag spelade Morrowind och såg uppläggen för moraliskt tvetydiga rollfigurer, svepande miljöer och en stor frihet för spelaren - som sedan visade sig vara delvis illusoriska, för man kan inte göra så mycket olika och framförallt kan man nästan aldrig välja att lägga ner vapnen utan att bli ijälbankad tänkte jag mest på hur bra spelet var. Men när jag gick på en TV-spelskonsert och hörde en symfoniorkester framföra den tekniskt sätt ganska slätstrukna musiken ur Morrowind... då steg det tårar i ögonen på mig, och jag tänkte att Jag Vill Också. Jag vill också skapa konst, jag vill väcka den mångfald som spelet lovade mig och jag vill kunna gå ännu längre inom de begränsningar mitt valda medium ställer upp. Jag vill skapa något som får folk att grina och rysa när de kommer ihåg det. Och ja, jag jobbar på att åstadkomma det nu.

Sen tror jag eclectrocute har helt rätt, för jag hade redan tänkt lite löst i de banorna, men det som fick mig att slå över från "men inte kan väl lilla jag, eller? nää förresten..." till att försöka börja, var nog den där konserten.

Så, på det sättet förändrade Morrowind mig?

Lo sa...

Jag skulle vilja problematisera synen på kultur här då alla böcker, filmer och låtar som jag uppskattat knappast har fått mig att känna på det sättet du beskriver om ens någon. Innebär det att enbart den typen av kultur som förändrat ens liv på det sättet räknas som kultur? Och vem bestämmer det? För vissa kanske Stieg Larssons millenniumtriologi förändrade deras syn på livet, för andra är det skräplitteratur.

Vi pratar ofta om fin och fulkultur där det fina är det lite svårare, djupare medan fulkulturen är det lite mer lätta, lättlyssnad radiopop chik-litt, senaste hollywoodrullen som fick oss att må bra och underhållas men utan att lämna oss med mer än så. Vissa vill gärna kritisera den uppdelningen men fulkultur kallas ändå för kultur.

Ett spel har nog inte riktigt fått mig att känna så som du beskriver men det har ärligt talat inte en bok heller. Men en låt kan få mig att känna massvis med känslor och en bok kan betyda mycket för det den fått mig att känna.

När jag var yngre (kanske 11-12 år) var jag en period närmast besatt av spelet Ocarina of time. När andra lyssnade på typ Britney Spears och trånade efter någon i Westlife (eller vilka de nu trånade för) fantiserade jag om Link och lyssnade på musik från spelet som exempelvis bakgrundsmusiken från Zora's fountain, Gerudo valley och Lost Woods. Musik som är enormt mycket nostalgi för mig fortfarande. För mig var inte spelet bara en typ av underhållning utan en spännande och intressant historia. Jag gick in på internet för att läsa fan-fiction och kolla på fan-art, jag läste diskussioner från andra fans på forum och spelade om spelet flera gånger. Så här i efterhand kan jag väl tycka att spelet kanske inte varit mer än ett bra spel om jag spelade det för första gången som vuxen. Men då var det magi och för mig har det nog till viss del stannat kvar som en del av vem jag är tror jag även om det kanske inte direkt förändrat min personlighet eller åsikter kring något.

Liv sa...

Jag tolkade dej som att det var mina erfarenheter du frågade efter, men skulle ändå gärna vilja länka till den här berättelsen: http://www.rockpapershotgun.com/2012/11/23/gaming-made-me-fallout-2/#more-133014

jadeLoTuZ sa...

Spel är kultur iaf (imho).

Jag läste din blogg och tyckte den var mycket tänkvärd, och eftersom jag är en gamer (sedan urminnes tider) så kände jag att jag måste framföra något till din fråga. Men jag kunde inte riktigt komma på något. Jag hade kanske inte tänkt på saken ordentligt förrut, å var därför lite oförberedd. Men jag tänkte att jag får sova lite på saken.

Nu har jag sovit på saken. :)

Först måste jag säga att jag har en lite annorlunda syn på just konst och kultur.

Konst för mig är egentligen bara ett godtyckligt gilles mentalitet, där någon form av självutnämnd elit väljer vad de tycker är konst, å då blir det det i media. Samtidigt kan allt vara konst för mig, speciellt där någon har lagt ner en tanke eller passion, energi bakom det. Om jag sedan gillar den, är något helt annat.

Kultur, är juh kultur, som är kultur. Spel är för mig kultur. Det råder en spelkultur nu. Förr rådde också en spelkultur, men av annan sort. Den bestod då främst av nördar, spelnördar. Dessa spelade troligen först rollspel och figurspel, eller andra sällskapsspel. Att den blev elektronisk borde inte ta bort "kultur" från det. Iofs så är de flesta spel idag av den mer lättsmälta lättsålda formen, ungefär som B-action film, eller tom AAA-action blockbusters. Mediet har kanske inte mognat tillräckligt än för att faktiskt försöka utforska andra saker, likt äldre medier som måleri, musik, film, litteratur. Men det finns "experimentella" konstverk i spelvärlden (Se Suda 51, SCP, Braid, Psychonauts, mfl)

Jag spelade mycket rollspel (och andra brädspel osv). Jag började spela elektroniskt när jag kanske var 5 år. På en Atari 2600 och en Dragon 32. Det påverkade mitt liv enormt även om spelen bara bestod av två färgade block som rörde sig på TV-n. Den fick mig att bli intresserad av datorer.

Jag kan dock inte komma på någon "konst" som har ändrat mitt liv? Jag har inspirerats av allt möjligt. Några filmer gjorde stora intryck, likaså böcker, Musik och även en del spel (datorspel).

Ofta har den "konst" jag har inspirerats av, gjort det för att den har imponerat mig över "skickligheten", talangen eller passionen som måste ha krävts för att den ska bli till. Något som får mig att bli "känslosam". Det är svårt att förklara den där "Sense of wonder" som kommer ur vissa verk (För mig främst i Science fiction som berör diverse psykologiska, sociologiska eller filosofiska ämnen).

Så! vilka spel kan jag komma med då? Jag kan faktiskt inte komma på några. Jag har försökt tänka. Det finns spel som har inspirerat mig, eller som jag blivit kär i dock. Utan någon specifik ordning: Final Fantasy VII, Xenogears, Monkey Island, Beneath a Steel Sky, Devil May Cry (Första iaf), Grand Turismo, Planescape Torment, Fallout (1 och 2) osv.

Detta var svårt. Många andra har haft bättre kommentarer än mig. Jag får se om jag kommer på mer senare.

Mvh jadeLotuz

MinniaG sa...

Till att börja med så vill jag också invända lite mot din definition av "konst". Jag kan inte påminna mig att just konst har förändrat mitt liv i någon tydlig aspekt. Det har snarare fungerat som förstärkare av mina känslor, flykt från dessa eller som något som väcker känslor och tankar jag inte tidigare haft.

Om man håller sig kvar vid den sista typen så är det nog den jag främst tänker på när jag pratar om konst. Jag minns när jag först såg Magrittes verk som tonåring, jag kan inte förklara vad det gjorde med mig annat än att det fick mig att tänka och känna utöver ord. Samma sak händer idag när jag lyssnar på musik som inte bara smeker mig medhårs utan som får mig att tänka fast med känslor. Ett fåtal filmer kan göra samma sak och det handlar inte bara om filmer av typen Lynch, Bergman, Haneke och dyl som ofta är mörka och så uttalat tolkningsbara utan även filmer som kan verka som ren underhållning men som väcker detta tänkande med känslor. Scott Pilgrim vs. the World är den senaste titeln jag kommer på som gjorde detta.

Så åter till frågan, finns det videospel som gjort detta för mig? Svar ja, om än långt ifrån alla. De flesta spel spelar jag på samma sätt kom jag konsumerar populärkultur nämligen för att få underhållning och en flykt från verkligheten. Timmar som spenderats på att bygga byar, städer och hela civilisationer har inte alls den funktion som jag beskrivit ovan. Inte heller rollspel även vissa spel (som bl a purre beskrev bra i sin text) har mycket komplexa historier som kräver reflektion och eftertanke på många plan. Hur mycket historierna än berör och hur mycket tankar som kan väckas av dessa så saknar jag en dimension.

Så vad kvarstår? De spel jag kan minnas som gjort detta för mig är:

1. Braid http://en.wikipedia.org/wiki/Braid_(video_game)

2. Dear Esther (som iofs balanserar på gränsen för vad som kan kallas spel) http://en.wikipedia.org/wiki/Dear_Esther

3. Kosmopolska - Ett spel som sorgligt nog inte ens har en egen wiki men som var min första stora spelupplevelse när det kom 1997. I spelet växlar man mellan att befinna sig i en fängelsecell, illustrerad i svart/vitt pga ett brott man inte minns. men så förflyttas man emellanåt till en datoranimerad värld där man ska bygga den första polska rymdfärjan. Sen flyttas man tillbaka till cellen igen, eller om man vaknar från en dröm. Och bit för bit får man veta mer om brottet samtidigt som stunderna i den animerade världen blir allt längre.

Detta är tre väldigt olika spel, faktum är att det finns verkligen INGET rent spelmässigt som är gemensamt. Ändå så var det just dessa tre spel som dök upp i huvudet när jag läste ditt inlägg.

Tanja Suhinina sa...

Hej!

Vill bara säga att jag läst allt, men hinner inte svara mer just u. La till ett PS i blogginlägget som kan va relevant.

Tore Kullgren sa...

Det är vanskligt att betrakta datorspel som en homogen typ av verk: Angry Birds, World of Warcraft och SimCity har ungefär lika mycket gemensamt med varandra som en James Bond-film har med "Bowling for Columbine" eller en instruktionsfilm för körkortsteori.

Man skulle kunna bryta ut genren "dramaspel", som har en manusbunden berättelse. Sådana berättelser (romaner, filmer, spex eller datorspel) väcka intresse för en epok eller plats. Här har "Assassin's Creed" nog gett den italienska renässansen en renässans.

Datorspel kan också ha olika politiska budskap. De två första "Splinter Cell"-spelen (2002 & 2004) hade en banal tolkning av kriget mot terrorismen, där USA:s underrättelsetjänst för en ädel kamp mot skurkstater. Men efter hand har bilden blivit mer komplex; i de senare spelen är det det oftare som amerikanerna själva är onda.

Patrik sa...

Inget videospel har förändrat mitt liv. Men det har ingen tavla, staty eller fresk gjort heller, och om de inte är konst vet jag verkligen inte vad konst är. Jag har blivit berörd av tavlor och statyer, och det har jag blivit av spel också.

Jag tycker att den här "är spel konst?"-diskussionen är väldigt märklig. För mig är det så uppenbart att spel är konst, liksom alla andra estetiska företag. Vad skulle det annars vara?

Johan sa...

För en månad sedan var jag på Game Developers Conference (GDC) i San Fransisco, världens största konferens för dator- och videospelsutvecklare. De hade en tvådagars "game narrative summit" som avslutades med ett föredrag om det här med när spel egentligen skall lyckas bli stora konstnärliga upplevelser på samma sätt som litteratur, teater, film et cetera. Talaren och åtminstone de jag pratade med i salen, branschfolket som sysslar med att utveckla storydelen av spelen, verkade rätt överens om att vi inte var där än.

//JJ

Alias sa...

Det verkar inte som att mitt inlägg kom fram, men jag försöker igen.

Det finns ett spel som har gett mig samma upplevelse som viss absurd litteratur och det heter Antichamber. Det saknar visserligen en tydlig handling och allt annat som folk påstår är viktigt i spel, men känslan av att vara i en värld man inte riktigt förstår eller kan sätta i ett sammanhang fångar Antichamber utmärkt.

Det är nog det enda spel jag helhjärtat skulle vilja kalla för konst.

Hr. A sa...

Om man accepterar att bilder, film, skulpturer och musik är konst, är det inte ganska svårt att argumentera för att videospel (som innehåller bilder, film, skulpturer och musik) inte är konst i så fall?

Jag har rekommenderat folk att spela Braid och Portal. Jag kanske inte sa att det kommer förändra deras syn på tid och rum, men för de flesta gör de nog det.

Tanja Suhinina sa...

Jag har inga problem med att se att videospel har potential att vara konst och omskakande kultur. Men som jag skriver har jag inte sett många tecken på att spelen faktiskt lever upp till den potentialen.

Patrik sa...

Vilket beror helt på definitionen, och jag tycker det är en väldigt snäv sån du använder. Hur mycket konst är det som verkligen förändrar människor? Kan jag anta att du även skulle säga att en förkrossande majoritet av all musik, litteratur, film, målning och så vidare inte är konst?

Dan T sa...

Nu börjar det här bli en lång tråd, men hur som helst: jag vet inte om jag kan peka ut någon särskild bok heller som vänt upp och ned på mitt liv (även om jag fortfarande efter många år blir kväsvag av Cabells "Figures of Earth"). Däremot tror jag att jag är en märkbart annan människa än vad jag skulle varit om jag inte läste skönlitteratur. Jag kan tänka mig att någon liknande kumulativ effekt skulle kunna föreligga för åtminstone vissa datorspel.

Jo sa...

Jag är ingen storspelare, tvärtom, men har ändå spelat en del. Jag tror inte att något spel i sitt "avsiktliga budskap" påverkat mig nämnvärt. Däremot har nästan alla spel jag spelat på dator, genom hur de är uppbyggda, ytterligare fördjupat mina insikter om kommersialism och manipulation.