onsdag, april 10, 2013

Vinden har vänt


Okay, så jag har inte nämnt den här grejen på väldigt länge, sedan december. Det finns två anledningar. Dels ville jag inte jinxa, dels söker jag ju jobb och ville inte att det skulle stå i bloggen att jag tar piller som får mig att sova tolv timmar om dagen. Men nu är det april. Biverknings-tröttheten har gått över. Och kurvan pekar så tydligt åt rätt håll att jag känner att jag kan berätta vad som händer.

Det som hände i december var att jag hamnade på vulvakliniken på Danderyd, även känd som vestibulitmekka. Jag var ju rätt sur på dem när jag aldrig fick nån återbesökstid, men när jag väl hamnade i systemet så har jag fått sådant guldbemötande att jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att det låter som science fiction. Jag får komma dit varannan-var tredje vecka. De bryr sig. De har koll. De peppar mig och barnmorskan som jag går hos verkar på riktigt fatta vad just mina behov och önskemål är. Jag blir glad när jag ska dit, till skillnad från i december när jag hade panik i en vecka innan läkarbesöket.

Det som hände är att jag fått Saroten, som är nån sorts antidepp man inte längre använder som just antidepp, däremot kan det funka på vissa typer av nervsmärta. Jag hade tur och det funkade på mig. I höstas hade jag så ont att ingen fick röra mig i underlivet om det inte var absolut nödvändigt. I typ januari kunde jag ha allt sex jag kunde ha innan smärtorna kom. Inte så ofta som förr, men det gick. Ni som följt den här röran ett tag, eller känner mig, ni kan ju fatta vilken skillnad det inneburit!

Jag är inte helt smärtfri än, och kommer nog inte vara det på ett tag. Jag har fortfarande inte vågat testa att bära byxor, eller börja konditionsträna. Jag tuggar fortfarande Saroten och har en djup personlig relation med Xylocain och Locobase. Men jag har nu använt menskopp och det funkat jättebra. Jag har aldrig så ont att jag inte kan somna. Jag hade nyligen ny partner utan att behöva nämna vestibuliten (och blivit närmast highfivead av min barnmorska över det).

Senast jag var på besök berättade jag för barnmorskan att jag verkligen uppskattade vården jag fick, och att det finns en del folk på twitter och bloggar som läser det jag skriver. Både personer som är engagerade i just mitt fall, men också personer sim själva har problem och vill veta att det finns hopp. Jag vill också nu passa på att tacka alla som brytt sig om mig och frågat hur jag mår, och blivit arga när jag inte fick behandling, och blivit glada när jag mådde bättre. Tack, jag uppskattar verkligen ert engagemang! Och ni som läser detta för att ni själv har problem - det finns bra vård därute. Jag har fått kämpa som fan för att få det, men det var värt! Ring, tjata, be om remiss, kräv behandling. Stå på er. 

13 kommentarer:

Mattias S sa...

Grattis!

den rabiata orakade flat-feministen fanny sa...

Vad kul att det går bättre! Jätteviktigt att du skriver om detta, ska nog tipsa en vän med vestibulit om denna mottagning.

Jo sa...

:) :) :) :) ..... :)

janlindgren.se sa...

Stort grattis! :)

monika sa...

Så roligt!

Hanna sa...

Fantastiskt roligt att få höra, framförallt att äntligen få bra vård. Hoppas du når hela vägen fram med ditt tillfrisknande.

Jo sa...

Sitter för övrigt i andra änden av en sån där väntosituation nu, väntetider på ett halvår och växande, och i de flesta fall ingen annan instans det är rimligt att skicka folk till. Ingen egentlig lösning i sikte förrän landstinget eventuellt, men troligen inte, tillsätter fler tjänster. Vad är rimligaste beskedet att ge de som hamnar i kön? "Inget kommer att hända förrän tidigast om ett halvår, kanske längre." Eller ge dem glesa pytteinsatser längs vägen mest för att de ska känna att det händer något? Eller vad? Känns skitpruttigt att inte kunna hjälpa folk på en gång, särskilt när man läst remissen och har ett hum om hur dåligt de mår. Kan bara gissa hur det känns att vänta månad efter månad, och inte veta när något kommer att hända, eller ens om det kommer att hjälpa, när man behöver hjälp NU! Alla som varit med om en sådan situation som patienter får gärna komma med synpunkter på hur man helst hade velat bli bemött.

Emmisen sa...

wow! va roligt att det börjar röra på sig! effekten som mottagningen har gett är väl en anledning av många till varför väntetiderna är helt orimliga... tack för att du delar med dig, det här är viktigt för oss alla att känna till!

Tina sa...

Grattis! Grymt att det funkar. Grymt att det går.

Själv har jag aldrig blivit helt bra trots år av behandling, men å andra sidan har jag ju inte fått chans att prova t.ex. den här behandlingen. Är den ny? Jag slutade behandlas för ett par år sedan när jag och Danderyds helt enkelt gav upp hoppet, men nu blir jag ju lite sugen på att ge mig in i kampen igen.

Tanja Suhinina sa...

Jo:
Jag hade uppskattat tydliga besked om väntetider. Här sa de ju att det skulle ta tre månader fast hintandes om att det skulle dröja längre, sen ringde jag flera gånger utan att få besked. (trots att det var då de hade kunnat upptäcka att jag föll ut från planeringen).

Tina:
Det är ingen ny behandling så, men de hade det kanske inte just på Danderyd då? Trist att det aldrig blev bra, hoppas det ändras!

Hr. A sa...

Vad kul att höra! Jag har suttit fast i liknande träsk med svensk sjukvård, så jag har en aning om hur skönt det är att äntligen få ordentlig hjälp. Grattis, både till tillfriskningen och den nya partnern. :)

Johanna Sjödin sa...

Finns det verkligen vård värd namnet att få i de flesta delar av landet?

Emil sa...

Fantastiskt att det börjar bli bättre!

Jag är lite förvånad att andra inte fått prova Saroten/Tryptizol el liknande. Det är ju ett läkemedel som används rätt ofta mot kronisk smärta; jag har ordinerat det själv några gånger som vårdcentralsläkare, och ibland fungerar det, ibland inte. Det brukar s a s vara värt att prova.

Saroten registrerades 1963, från början som antidepressivt medel, visst, men även i lägre doser mot smärta har det definitivt använts mer än ett par år.

För övrigt låter Danderydsmottagningen som ett roligt ställe att arbeta på!