2002
Jag visste vad Evangelion var långt innan jag faktiskt såg serien. Jag kände till Eva redan innan jag blev ihop med NN och hamnade i Mangakai. NN ville att vi skulle se serien tillsammans, men han hade den inte på VHS, så det blev inte av under det dryga året vi var tillsammans, eller kaoset som kom efter. Men redan innan jag såg Evangelion visste jag att jag skulle älska Asuka. Hon var ambitiös, jobbig och tysk.
När jag väl såg serien, under sportlovet i trean, föll jag som väntat för det rödhåriga yrvädret. Hon blev min fästpunkt i Evangelion; jag blev glad när det gick bra för henne, och förstörd när det gick sämre. Åren efter såg jag om Eva då och då, och varje gång kom jag in i serien först efter Asukas entré. Varje gång kom illamåendet när Asuka mådde illa. Jag kunde känna igen mig så mycket i denna fjortonåring - ensamheten, växtvärken, att redan känna vuxna känslor men fortfarande ses som barn.
Misato lämnade inget särskilt avtryck. Mest som kvinnan som Kaji var kär i.
2008
Jag såg om Evangelion med två vänner på en dag den sommaren. Jag hade väntat mig samma psykiska köttkvarn som de tidigare gångerna, men det ville inte riktigt hända. Jag gick inte längre genom Asukas resa tillsammans med henne, levde inte in mig i hennes triumfer och fall. Det kändes tomt, jag hade varit inställd på ångest. Men det fanns en ny sida av Evangelion som jag inte tidigare lagt märke till - Misato. Den här gången blev jag faktiskt intresserad av hennes känslor, hennes perspektiv.
Ett litet tag senare tänkte jag på den korta spelfilmen som fanns med i utgåvan av Death and Rebirth. Jag såg den under min första genomkoll av Eva och kände inte att den sade mig någonting. Nu mindes jag - den handlade om att Asuka växer upp och inser att hon har blivit Misato. Fan. Fan! Bandet mellan mig och Asuka var inte alls kapat. Bandet var bara starkare och mer genomtänkt än jag först hade trott.
Ett par veckor senare var jag med i en panel under Prideveckan. Efteråt kom prestationsångesten - kvävande, paralyserande. Som sig bör.
2012
I och med att jag hade fått en iPhone från jobbet försökte jag att lyssna på podcasts, framför allt Animéradion som jag - och det orsakade svåra samvetskval - inte lyssnade på trots att den spelades in av mina vänner. I ett avsnitt, jag tror det var 49, pratade deltagarna om sina favoritfigurer i animé. Anders HJ tog upp Misato och motiverade det med att hon är en vuxen människa i en annars tonårsfixerad kulturform. Jag kom inte mycket längre än så i det avsnittet eller i mitt podcastlyssnande överhuvudtaget.
Året var på många sätt omskakande. Från att ha varit student och sambo gick jag till att bo själv och ha ett riktigt vuxet jobb. En vardagskväll stod jag på tröskeln till köket och kunde inte få ihop mitt liv. Jag hade gjort någonting avancerat på jobbet den dagen, någon analys med kurvor och grafer som mina kollegor inte begrep men jag kunde tolka och förklara. Jag hade examen från en eftertraktad utbildning och bra lön. Jag var proper, lagom mejkad, klädd i kjol och casual kavaj, klackskorna avsparkade i hallen. Och så mitt kök - disk, kaffefläckar, konservburkar och öppnare som legat framme i veckor, matbordet med plats för en tallrik bland oöppnad post och apelsinskal.
Jag hann säga "Hur kan jag vara så sjukt kompetent på jobbet och inte kunna sköta ett hushåll!" innan allting föll på plats.
***
2 kommentarer:
Fräsig bild, jag gissar att du ritat själv? Jag har tyvärr ingen aning om vem Misato blir när hon blir äldre, jag hoppas bara att Shinji inte fortsätter vara Shinji när han växer upp...
Tackar, ritat själv.
Tycker f ö att det är intressant att det finns två kvinnor att välja på bland såväl barnen som de yngre vuxna (Asuka och Rei, Misato och Ritsuko), medan den enda mansmodellen de unga tittarna får är Kaji, som är (trots sina förtjänster) en jäkla slisk. Och han är ju typ den mannen Shinji har att ty sig ill, för den andra manliga förebilden är hans pappa som inte är nån förebild så det stör.
Skicka en kommentar