Nu äntligen har jag fått en respons värd namnet på hela denna historia med Sexpodden om att leva ihop utan sex, som på något sätt kom att handla om ickemonogami. (mitt första inlägg, mitt andra inlägg, mitt inlägg om Newsmillartikelm jag skrivit)
Jag har ett par frågetecken kring svaret, ramför allt följande bit: "Vår avsikt med programmet var inte att beskriva polyamori, polyrelationer eller poly som en identitet, utan att, på ett normkritiskt sätt, öppna tankegångarna och visa på att livet kan levas på flera sätt. Vårt mål är helt enkelt att fler människor ska ställa sig frågan: Hur vill jag leva mitt liv?". Vad spelar det för roll att det inte var meningen att prata poly om det faktiskt var det som gjordes? Och jag bara antar att de förstår att den normkritiska avsikten inte riktigt ledde till ett normkritiskt resultat. Jag är också skeptisk till "I detta välkomnar vi allitid andra som vill delta i konstruktiva samtal.", eftersom jag inte riktigt sett nåt av detta välkomnande.
Men jag pallar inte fastna i detaljer, och jag tror dessutom alltid gott om alla. Så jag tänker att Sexpodden har fått sig en tankeställare, och kommer i framtiden inte tro att man kan tiga ihjäl privatpersoners kritik. Jag tänker att de faktiskt läst min text där jag punkt för punkt förklarar varför programmet var tydligt mer mononormbejakande än -kritiskt, och funderat på hur normbryt inte bara är ett ord, utan någonting som faktiskt behöver göras. Goda avsikter är inte värda mycket.
2 kommentarer:
Jag har funderat en hel del på varför du har så relativt få kommentarer på de inlägg som handlar om Sexpodden. Det kanske kan bero på att många inte har lyssnat på avsnittet och därför inte kan relatera till innehållet.
Det kanske kan bero på att en del läsare anser dig vara överkänsligt, och därför väljer att inte kommentera för att man ändå uppskattar bloggen och vill ge uppmuntrande kommentarer.
Själv tycker jag det känns som att man i fler och fler sammanhang ignorerar kritik utifrån och klappar sig själv på bröstet som ett uttryck av självgodhet. Möjligen kan det bero på att man nuförtiden kan dränkas i åsikter eftersom de är så lätta att ge. Men jag tycker det är en oroande utveckling.
Hanna:
Jag kände att ju mer jag tjatade om det desto mer framstod jag som crazy rättshaverist. Liksom, du vet, borde jag inte släppa en sån där pretitess tidigare? Var det värt att lägga så mycket energi på en småsak? Proportioner, någon?
Men samtidigt var det ju på grund av RFSU:s tystnad som jag var tvungen att tjata och framstå som hysterisk. En lärorik upplevelse.
Skicka en kommentar