En intressant grej med Internet är att regeln "tänk vilken publik du skriver för" inte riktigt funkar. I livet utanför, och även i pappersmedia, är det lättare att vara säker på att det man uttrycker kommer uppfattas av den gruppen man tänker sig att man talar till. På Internet finns inte detta på samma sätt. Det finns grupperingar och sfärer, det finns olika språkområden, men det är inte lika vattentätt mellan sfärerna.
För ett tag sedan skrev jag att tidskriften Filter är väldigt förtjusta i att skriva om människor som inte behöver äta eller sova. Jag tänkte att egentligen ville jag bara säga det till Filterläsare, men inte Filterskribenter. Inte för att det här är jättehemligt, utan för att Ayn Rand-kopplingen var en sådan där tanke som bäst framförs på kompismiddag. Man ba "har ni tänkt på...", och sedan snackar man lite om det och skrattar. Men det är ingen tes man vill lägga ner tid på att förklara och försvara, så inte värt att skriva insändare om det. Jag ville alltså skriva för andra läsare, men det är omöjligt att hålla Filterskribenter och Filterläsare skilda från varandra på Internet. Jag skrev och ingen från Filters håll kommenterade, så jag tänkte att jag nog ändå råkat hamna under radarn. Tills imorse då, när jag fick ett mail från Christopher Friman som tydligen visade min text för Filters chefredaktör. Så nu ser ledaren ut såhär (OBS Friman sa att jag fick göra vad jag ville med PDF:en):
Nähäpp, man kan inte hålla isär Internetsfärer. Tur jag inte skrev nåt rasistiskt som mina kompisar skulle underförstå var ironiskt. Sånt händer ju också folk på Internet titt som tätt. Fast en annan intressant grej med att jag nu är citerad på ledarplats i Filter är illusionen om det demokratiska Internet där allas röst hörs. Det är också en felaktig bild som många bär på, att Internet är en meritokrati, bara man twittrar tillräckligt intressant så kommer man få en miljard följare. Eller att om man bloggar ett bra och viktigt blogginlägg så kommer det att hitta ut till folket. Teoretiskt kan förstås vem som helst läsa ens onlinetexter, men i praktiken är de stora twittrarna och podcastarna redan etablerade mediepersoner. Jag kan inte komma på en enda gräsrotskampanj som inte startats av journalister från gammalmedia.
Det är intressant med Internet där all information är samtidigt oändligt nära och oändligt långt bort.
För ett tag sedan skrev jag att tidskriften Filter är väldigt förtjusta i att skriva om människor som inte behöver äta eller sova. Jag tänkte att egentligen ville jag bara säga det till Filterläsare, men inte Filterskribenter. Inte för att det här är jättehemligt, utan för att Ayn Rand-kopplingen var en sådan där tanke som bäst framförs på kompismiddag. Man ba "har ni tänkt på...", och sedan snackar man lite om det och skrattar. Men det är ingen tes man vill lägga ner tid på att förklara och försvara, så inte värt att skriva insändare om det. Jag ville alltså skriva för andra läsare, men det är omöjligt att hålla Filterskribenter och Filterläsare skilda från varandra på Internet. Jag skrev och ingen från Filters håll kommenterade, så jag tänkte att jag nog ändå råkat hamna under radarn. Tills imorse då, när jag fick ett mail från Christopher Friman som tydligen visade min text för Filters chefredaktör. Så nu ser ledaren ut såhär (OBS Friman sa att jag fick göra vad jag ville med PDF:en):
Nähäpp, man kan inte hålla isär Internetsfärer. Tur jag inte skrev nåt rasistiskt som mina kompisar skulle underförstå var ironiskt. Sånt händer ju också folk på Internet titt som tätt. Fast en annan intressant grej med att jag nu är citerad på ledarplats i Filter är illusionen om det demokratiska Internet där allas röst hörs. Det är också en felaktig bild som många bär på, att Internet är en meritokrati, bara man twittrar tillräckligt intressant så kommer man få en miljard följare. Eller att om man bloggar ett bra och viktigt blogginlägg så kommer det att hitta ut till folket. Teoretiskt kan förstås vem som helst läsa ens onlinetexter, men i praktiken är de stora twittrarna och podcastarna redan etablerade mediepersoner. Jag kan inte komma på en enda gräsrotskampanj som inte startats av journalister från gammalmedia.
Det är intressant med Internet där all information är samtidigt oändligt nära och oändligt långt bort.
3 kommentarer:
Jag vet att internet inte är en meritokrati. Men jag blev glad när jag såg detta. Framförallt tänkte jag att det måste varit kul för filter att få en chans att se tidningen med de ögonen och göra en (eventuell förändring).
Ja jag tyckte det va skitfett att de tog till sig av kritiken!! Bra jobbat Filter. Dock, sluta blåsa journaliststudenter tack. Jag vet nog vad ni gjorde
hahaha vilken rolig ledare han skrev. man kan riktigt se skräcken framför sig när de själva inser... kul att du fick gehör, det var ett mästerligt blogginlägg och sånt där som inte får plats på insändarsidor. och tack för att du inte låtsas att webben är demokratisk/meritokratisk, så trött på den bilden.
Skicka en kommentar