onsdag, januari 23, 2013

Varför animé?


I somras satt jag på jobbet och läste en manga. Det var lunch, så jag fick. En kollega slog sig ner bredvid och frågade vad jag läste. Jag förklarade att det var en japansk SF-serie från sjuttiotalet. Jag var beredd på någon av klassiska oinsatta reaktioner, men kollegan ställde istället en riktigt bra fråga. Han sa "Jag vet ingenting om det här, men som jag förstått det finns det många människor som fastnar för just serier och tecknad film från Japan. Kan du förklara vad det är som gör de här serierna speciella?". Alltså, på riktigt, helt lysande fråga.

För er som lärt känna mig som skribent eller privatperson under de senaste åren kan senaste månadens animéfixering verka oväntad, men för mig är det som att återvända hem. Det här är subkulturen jag tillbringade mina gymnasieår i. Större delen av de kulturverk som påverkat mig mest som individ och som jag känner mest personlig koppling till är animé eller manga. Många av mina vänner träffade jag genom det här intresset.

Kimagure Orange Road

Jag ska bara kort berätta hur jag kom in i intresset/umgängeskretsen. Jag hade sett en del animé på teve som barn, men det var ganska sporadiskt. I högstadieåldern hade jag ett stort men ganska teoretiskt filmintresse. Jag läste väldigt mycket om film, men såg inte så mycket som jag hade önskat, inte minst för att det dröjde ett bra tag innan jag hade fått en video hemma. När jag valde gymnasiet var "nära till Casablanca", Stockholms bästa videobutik på den tiden, ett starkt argument för Norra Real. Hur som, genom filmintresset visste jag att det fanns animerat från Japan, det heter Akira och Ghost on the Shell, och det är sjukt coolt. Jag tecknade dessutom och lade upp mina bilder på communitys på Internet. Många i tecknarkretsarna såg på animé och var inspirerade och därifrån kände jag till en del titlar som jag beskriver som amerikansk millenieskiftskanon här. I ettan på gymnasiet råkade jag av en slump möta två personer från min klass/dramagrupp som var med i någonting som hette Mangakai. Det var en manganördsförening och de hade visningar på Huddinge gymnasium varje torsdag. Hela mitt liv kastades om på några veckor - plötsligt hade jag pojkvän, ny kompiskrets och coolt hobby.

Så, okej, jag tyckte att det var coolt och hade pojkvän och kompisar i kretsen. Men varför animé? Varför fastnade jag? Det finns många svar, men här är några.

Rosen från Versailles

Det är tecknat
Att teckna har varit mitt största intresse genom hela uppväxten. Manganörderi har varit väldigt rimlig subkultur. Dels är tecknarförmåga en färdighet som var rätt central i kulturen och som man fick status för. Dels uppskattar jag att se på tecknade bilder, och gillar därför att se på animerat. Man blir inspirerad, och jag går visuellt mer igång på tecknade bilder än foto.

Det finns en annan aspekt av att det är tecknat. Allt är lika möjligt och rimligt. Ska man göra en fotograferad film är det billigare att filma någonting som utspelar sig i dagens Sverige än någonting som utspelar sig i framtidsrymden. När det är tecknat finns inte samma skillnad. Det blir inte heller någon kontrast mellan realistiska och orealistiska inslag. Jag gillar det. Jag gillar att det kan hända lite vad som helst utan att den visuella helheten bryts. Och jag gillar att man kan ta till överdrifter som inte hade funkat på fotograferad film. Jag gillar att bakgrunden kan bytas mot glitterbubblor och rosor när någon är kär eller fantastiskt snygg. Samma mekanism som man har i musikaler, att känslorna är så stora att de inte kan uttryckas med mindre medel än sång och dans.

Näringspyramid från Abenobashi

Ytterligare en grej med att det är tecknat som jag gillar är att ingenting sker av en slump. Det är egentligen en grej jag gillar med verkligheten också, att ibland se sig om i rummet och inse att nästan allt är produkter av människors medvetna ansträngingar. Jag har tre olika pennor framför mig på skrivbordet. Varje penna har någon designat, någon har bestämt tjockleken på plasten och exakt var producentens namn placeras. När jag ser på tecknat är det häftigt att varje detalj är skapad av en människa. I fotofilm kan saker i bakgrunden hända av en slump - hur molnen ser ut, eller i vilken hand statisterna håller sina kaffekoppar. I tecknad film är alla detaljer bestämda av människor. Jag tycker det är otroligt häftigt.

Korta serier
En grej jag alltid tyckt illa om med USA:ska teveserier är att man kör säsong efter säsong tills serien blir dålig. Jag gillade exempelvis Arkiv X jättemycket, men man tappade ju peppen efter ett tag, när serien bara fortsatte och blev sämre istället för att avslutas med värdighet och vettigt slut. Och ni får ju tänka på att jag hamnade i manganörderiet innan senaste decenniets boom av kvalitetsserier från USA (och även de fortsätter ju säsong efter säsong...). Animé finns ju som långfilm såväl som evighetsserier, men det formatet som är speciellt för mediet är serier som är tänkta att gå i ett visst antal avsnitt och sedan sluta. Man hinner utveckla figurerna mer än i en spelfilm, men man suger inte heller på konceptet för länge. Man kan ha en dramaturgisk kurva! Lysande! Om ni är intresserade av mer på ämnet har Iggy skrivit jättebra om det på mangafilm.se.

Apollon på sluttningen

Jag finns 1 - kvinnor finns!
Eftersom jag är kvinna har jag upplevt det som en otrolig uppenbarelse att det fanns faktiskt en filmkultur där det var vanligt med kvinnliga huvudpersoner. Jag kom in i grejen på den tiden då Buffy var progressiv och hyllad i väst, och i animé var det normalt att kvinnor kunde vara huvudpersoner och slåss. När jag förklarar det här för andra manganördar brukar jag exemplifiera med att bland det första jag såg på Huddingevisningarna var Slayers. Då fnyser de, herrregud, den är ju inte feministisk nånstans. Och det är det som är poängen. Slayers är en fantasykomedi som kretsar kring en grupp på fyra - två män, två kvinnor. Huvudpersonen är Lina Inverse, världens starkaste magiker. Och hon är faktiskt världens starkaste magiker. Hon hamnar i trubbel, slåss, och ni vet hur det oftast går till när Starka Kvinnliga Karaktärer slåss? De slåss jättebra med i slutet måste de ändå räddas av en man. Och nu minns jag inte detaljerna, det är klart att svärdbärande blåste blondinen Gourry gör nytta ibland, men han räddar inte Lina i slutstriden. Hon klarar den själv för hon är världens starkaste magiker.
Lina Inverse och Gourry från Slayers

Slayers var verkligen inte en serie med feministisk agenda, det var inte en "smart" Joss Whedon-serie. den försökte inte stoltsera med Starka Kvinnliga Karaktärer. Den var en helt normal animé. Fatta vilken befrielse! I helt vanliga animéer fick man se kvinnor som körde gigantiska jävla robotar, omvandlades till magiska prinsessor, nördade datorer, var kära, var cyborgare och ville föda barn, revolutionerade världen, åkte sparkcykel, pratade jättefort, utfärdade order, dog i strid. Dessa kvinnor var flera, de hade namn, och de pratade med varandra om annat än män. Och de fanns inte bara i animé som riktade sig till kvinnor!

Just att en viss animé inte var riktad till kvinnor var ofta anledningen till varför det var så många kvinnor med. Med logiken "grabbar vill se på brudar" kunde man gärna slänga in fler kvinnor än män i huvudrollerna. Dessa kvinnor, kvinnor i animé överhuvudtaget, var ofta sexualiserade, men om det var priset man fick betala för att få se kvinnor på film så betalade jag gärna det. Dessutom var sexualiseringen ofta uttalad, vilket också kändes rätt skönt om man jämförde med västerländsk popkultur. I animé var det inte ovanligt att manliga huvudpersonen rodnade eller blödde näsblod (=blev upphetsad) när han fick se tuttar. I väst kunde kvinnor vara lika tajt klädda, eller lika avklädda, men det kommenterades liksom inte i själva filmen. Det kändes ärligare att man kommenterade att kvinnan var sexualiserad, än att alla låtsades som om det var inget konstigt med att alla superhjältar har kläder utom tjejen.

Misato Katsuragi från Neon Genesis Evangelion

Senaste decenniets animétrender har utvecklat denna grej med animé för män med en massa sexualiserade tjejer väldigt mycket över gränserna för vad jag är intresserad av att se på. Men situationen på Bechdelfronten har knappast blivit kalas i väst heller, och jag kan än idag rekommendera animé för kvinnoskildringarna utan att darra på rösten. Om man bara fokuserar på manga (alltså tecknade serier, såna på papper, inte animation) så är det ännu kvinnoseparatismvänligare. Det är inte bara det att det finns massa manga för en kvinnlig publik, det är dessutom så att flera av erkänt viktiga mangaskapare är kvinnor.

Också kul relevant fakta - i Mangakai var det nån sorts underförstådd tryck att man ska gilla animé för tjejer  mer än animé för killar. Fatta detta i en mansdominerad nördig förening, att saker riktade till kvinnor hade hög status!

Lughing target

Jag finns 2 - heterosexuell kvinna!
Den positiva baksidan med att det finns massa animé med snygga brudar för män är att japanska skapare har också fattat att hetrokvinnor gärna glor på snygga män. Så dels finns det i japansk popkultur (inte bara tecknat, utan även i popmusiksammanhang och dylikt) en tradition av män med mjukare drag, och det gillar ju jag. Och så är dessa män uppenbart där för att vara snygga och detta för en kvinnlig blick. Att folk fyller teveproduktioner som jag gillar för att jag ska få glo på snygga män, att kameran stannar på dem för att jag ska bli glad och inte för att visa att de är starka... Sånt där heteromän kan ta för givet. Det var verkligen jättestort att bli bekräftad, att få se att man fanns!

Fru Gårman från Hourou Musuko

Queer med mera
...och så börjar vi med att fortsätta på föregående temat. Det finns homoerotik män emellan som riktar sig till kvinnlig publik. Allt från gulliga kärlekshistorier, till grovporr, till kvalitetsdrama. Coolt va? En anledning till att jag tycker att manganörderi är bra subkultur för ungdomar är just att unga män där tvingas förhålla sig till att vissa tjejer vill se dem hångla med andra killar. De behöver inte gilla det. I vissa internetcommunities är det en regel att man inte får snacka bögporr, för det blir för mycket tjafs mellan dem som är för och dem som är emot. Men man måste ändå förhålla sig till det, och det är en jävligt nyttig erfarenhet.

Okej, vidare. Japan är inget föregångsland när det kommer till jämställdhet och HBTQ-tänk, men de lyckas ändå producera en hel del kultur bortom heteronormerna. Typ söta lesbiska animéer som jag skrev om här. Typ en av mina stora favoriter - Utena - där en liten flicka räddas av en prins som ger henne en ring att minnas honom vid, och hon blir så impad att hon bestämmer sig för att själv bli prins. Typ Utenas föregångare Rosen från Versailles. Typ relativt nya Hourou Musuko som handlar om transungdomar i puberteten. Och ingen av dessa titlar är nån avvikande indieproduktion i marginalen.

Prinsessan Tutu

Personligt
Det här är inget försök till att förklara, bara ett konstaterande. Om jag ska välja ut de böcker och filmer som haft störst inverkan på mig som person, som träffat rakt in i hjärtat och blivit en del av mig, kommer största delen av dessa vara animéer. Det är helt enkelt någonting i bildspråket, ämnesvalen och skildringarna av det mänskliga psyket som hamnar i resonans med mig på ett sätt som hollywoodfilm inte gör.

Sannolikt inte hans lillasyster.

Saker jag hatar med animé
Alltså, denna inflation i söta tjejer. Argh. Tänker inte ens utveckla det.

Men huvudsakliga grejen som jag hatar i egenskap av manganörd är att  det är så få andra som är intresserade. Alltså, det finns ju vinster i form av att man är lite cool och edgy. Men jag är inte särskilt intresserad av det just nu, det var roligare för tio år sedan. Nuförtiden hade jag blivit himla nöjd om jag hade en publik/samtalskrets när jag vill skriva om animé. Hade jag skrivit om Arkiv X eller Mad Men hade det funnits tillräckligt många i svenska blogosfären för att få igång ett samtal. Nu skriver jag om Rosen från Versailles och det inlägget har väl en publik på fem pers, ca. Nu skriver jag hellre om vad jag vill än om nåt annat bara för att det leder till större publik, men det är ju tråkigt att det bir så ensamt.

6 kommentarer:

Mattias S sa...

Fint och bra skrivet. Min ingångsväg till anime är nog mer ganska typiskt grabbig, cool action som är snyggt animerad med ett visst djup som är ganska lättingängligt men ändå är mer än vad man får från hollywoodfilm och dom flesta amerikanska tv-serier.

Catarina sa...

Story of my life! Känner verkligen igen mig i allt du skriver, varför jag blev så intresserad av manga och varför intresset dröjer sig kvar, speciellt delen med kvinnliga karaktärer i serierna. Tack för ett bra inlägg den delar jag på fb. :)

Natalia sa...

Ja, så sant så! Det jag minns från tidig tonår som fick mig att totalt falla för Sailor Moon, Superfamiljen och Slayers i början var just hur man helt plötsligt fattade att detta inte var som Disney-dags. Återsåg första Sailor Moon-avsnittet som gick på svensk TV och fy va läskig den är! En häftig sak med den animen är hur kvinnliga ondingar är väl representerade och hur de inte porträtteras som våpiga förförerskor utan som kraftfulla demonmästare! Man kunde inte annat än imponeras!

Anonym sa...

Kände verkligen igen mig i det om längden på serier. Det var en av de bubbliga känslor jag fick första gången jag såg klart en serie (som inte gått på svensk tv)
Skiten hade en början och ett slut. Helt otroligt, kommer ihåg västerländska serier som "pirates of dark water" som bara slutade mitt i säsongen utan förklaring, vilket när jag tänker tillbaka var fallet i nästan alla västerländska serier som mestadels bara var episodiska iaf. Nu helt plötsligt öppnade sig en värld där berättelsen nästan alltid rörde sig mot ett fast mål, även om många serier är baserade på oavslutade verk och i värsta fall aldrig får sina riktiga slut eller ett dåligt anime-only slut.
Sedan undrar jag lite om vurmet för serier riktiade mot kvinnor var fokuserat på josei eller shoujo, för det är nog svårt att hitta någon över 15 som skulle föredra shounen/shoujo över seinen/josei. Även där är det ju intressant att notera att kvinnor verkar vara bättre på att göra seinen/shounen än vad män är på att göra josei/shojo. Att fanservice-lätta K-on! som skrivits och regisserats av kvinnor blivit så poplär bland män är också uppmuntrande, även om det finns en hel del problem i serien från vad man i sverige skulle kalla "sund kvinnosyn"

Sam (fd Lovisa) sa...

Shit vad intressant! Jag är överlag ganska ointresserad av manga/anime för jag har inte riktigt fattat grejen, men jag blir väldigt sugen på att se mer när jag läser det här. Framför allt att det finns många kvinnliga karaktärer och hbtq-perspektiv som är helt normala - det är så sjukt ovanligt bland "västerländsk" film och litteratur att jag seriöst blir mörkrädd. HUR KAN DET VARA SÅ SVÅRT???!!! Liksom. Suck.

Tanja Suhinina sa...

Tack allihopa! Så kul att höra andras erfarenheter.

Anonym:
Använd gärna smeknamn.

När jag var aktiv i fandomen användes inte termerna josei/seinen aktivt. Jag hade fortfarande använt termen shoujo om Riyoko Ikedas, Hagio Motos och Keiko Takemiyas verk, och det är verkligen inget som slutar vara relevant när man fyllt 15.

Sam:
Nu är ju animé inget queerparadis, det finns massor av saker som är uppenbart förkastliga i det avseendet. Men jag ser då och då personer som söker efter queerfilm eller listar queerfilm, och där inkluderar man ju film från kultursfärer som folk i allmänhet inte har superkoll på. Det är väldigt sällan jag ser animétips där och det är himla tråkigt för det finns ändå väldigt mycket.