Carte rouge

Jag har de senaste veckorna sett två tillfällen då medieprofiler skaffade sig legitimitet i någon debatt genom att åberopa i ett fall att hen själv var född i en kommunistisk diktatur, och i det andra fallet var personens mamma född i en sådan. Jag har sett det här många gånger, i olika debatter. Ibland handlar det om just kommunistiska diktaturer och hur det var att leva i dem. Ibland handlar det om andra saker - i ett av exemplena ovan var ämnet barnfattigdom. Att säga att man har erfarenhet av Sovjet (eller östblocksland) är ett tungt kort att spela ut i en debatt, det ger en tolkningsföreträde och ger ens argument tyngd.

Det intressanta är dock att Sovjetkortet ger en legitimitet bara om man ska uttala sig negativt om sitt, sin mammas, eller Ayn Rands* hemland. Jag har aldrig sett någon som i en svensk debatt försökt få sina ord att väga tyngre genom att påpeka att hen var från Sovjet och där funkade det bra.

För ungefär fem år sedan fick min mamma plötsligt en insikt och talade om det. "Du, Tanja, jag har tänkt lite på hur ni unga har det nu, och jag insåg att ni måste kämpa med utmaningar som jag inte behövde tänka på i er ålder. När jag läste på högskola behövde jag aldrig oroa mig för ifall jag skulle få jobb sen. Det var inte bara det att det var lätt att få jobb, det var en absolut självklarhet att man fick jobb, arvetslöshet fanns inte i min föreställningsvärld!". Min mamma flyttade från Ukraina till Leningrad för att plugga på en prestigehögskola, och fick självklart bo i studentboendet. Man fick inte så mycket studiebidrag, men å andra sidan var hyran ruskigt låg, jag minns inte detaljerna men nåt i stil med halva månadsbidraget per termin.

Tänk er att jag skulle sitta med i tevedebatt om arbetslöshet och så skulle jag räcka upp handen och berätta att jag är faktiskt född i Sovjet, och mina föräldrar behövde aldrig oroa sig för att gå utan jobb. Fan vad dålig stämning det hade blivit. Jag hade fått exakt noll mer tyngd i debatten. Och det här kommer ju inte hända för att jag vill kunna leva med mig själv och spelar därför inte ut Sovjetkortet, men faktum är att om jag skulle prata om mina och min släkts erfarenheter så blir bilden av Sovjet rätt positiv. Jag har svårt att minnas någon enda gång jag hört en släkting prata illa om Sovjet som sådan - de pratar om det som en annan tid med andra villkor, andra problem, andra goda sidor.

Jag skulle kunna utveckla det här väldigt mycket, för det finns två intressanta sidor. Dels detta att personliga erfarenheter ofta bara godtas om de styrker ens befintliga bild. En del feminister har svårt att ta till sig mäns erfarenheter av att de trycks ner av samhället, och en del andra tror inte på kvinnor som berättar att de blir sextrakasserade av flera män per kväll om de går hem ensamma efter krogrundan. Dels är det intressant hur vi så gärna tänker i svartvitt. Antingen var det ett grått helvete med grus till middag, eller så var det en idyll med rosenkindade barn. Senaste tidens debatt om barnfattigdom är ett bra exempel på detta - har de inte foppatofflor på vintern så är de inte fattiga. Och så har folk svårt att smälta att man på samma gång kan ha ett trevligt liv och leva i en diktatur. Jag ska inte utveckla mer nu, men läs gärna här och här, mina gamla texter på ämnet.

Men jag ska inte utveckla, för jag ids inte just nu. Men ni kan tänka såhär nästa gång ni ser eller läser en medieperson skaffa gratis förtroende genom att åberopa Sovjetbakgrund - någon annanstans i Sverige sitter jag och suckar: "Lilla gölle, kommer du från östeurooopa, jamen dååså, så behöver du ju inga andra argument nånsin igen". Och så ser jag jätteuttråkad ut.

*Referens till en diskussion jag var med i en gång för längesedan när någon försökte ge Ayn Rand tyngd genom att påpeka att hon bott i Sovjet. Å ja liksom ba "gäääääsp been there done that, så vasaru om Ayn Rand nu igen?"