Jag läste just om ett fall i en rysk journalistblogg. Högstadiekillar misshandlade systematiskt en 73-årig gympalärarinna (bland annat rullade in henne i ett volleybollnät och urinerade på henne). Allting filmades förstås och lades upp på YouTube (finns en video i det här inlägget, men jag vill inte kolla). Lärarinnan var inte bara 73, hon var dessutom dement och kom själv inte ihåg misshandelfallen.
Under utredningen framkom det dock att lärarinnan själv hade en historia av att vara våldsam och kränkande mot elever, vilket dessutom bekräftades i internetdiskussioner av hennes tidigare elever.
Hur väl informationen stämmer överens med verkligheten är egentligen inte intressant. Det intressanta är diskussionen efter inlägget. De flesta verkar vara överens om att pojkarna handlade fel - man får inte under några som helst omständigheter slå [gamla, kvinnliga, läraranställda] människor.
Det grabbarna gjorde var grymt och fel, inget snack om saken. Men det som får mig att rysa av obehag när jag läser diskussionen är att större delen av de vuxna kommentatorerna verkar helt glömt bort hur maktlösa barn är. "Om läraren nu var så kränkande som rykten säger borde eleverna gått och klagat hos föräldrarna, rektorn, myndigheter", säger människor som uppenbarligen inte haft kontakt med skolvärlden på väldigt länge, "Hade hon varit så hemsk hade hon fått sparken för länge sedan".
Jag vet att jag tycker mer illa om skolan än många andra. Jag vet att många andra hade i princip enbart positiva erfarenheter av skolan. Jag vet organet man observerar och bryr sig om sociala orättvisor med är något förstorat hos mig jämfört med de flesta. Men ändå. Det är ju så objektivt. Barn är så maktlösa.
De är det. De får inte bestämma någonting alls, deras föräldrar får rycka upp ungarna med rötterna och flytta för att de fått nytt jobb, de måste gå i skolan och deras åsikter tas inte på allvar. Jag vet att frihet är ansvar och jag är inte för att barn ska få bestämma fritt över föräldrarnas liv eller ha vetorätt i familjens beslut. Men jag är för att barn skulle få ha något mer att säga till om skolan där de måste vistas i nio år.
Jag har ibland fått höra att min negativa bild av skolan härstammar från min tid i Lettland. Givetvis har jag en del negativa erfarenheter därifrån. Jag var rätt rejält mobbad i låg- och mellanstadiet, någonting jag insåg först i vuxenålder tack vare barns fantastiska förmåga att normalisera sin situation. Lärarna tillät det och var med på det. Under tvåan till fyran hade två olika lärare ägnat totalt tre lektionstimmar åt att skälla ut mig inför klassen medan jag grät. Det som skyddade mig från ännu värre behandling var att jag var ett av årskullens klarast lysande stjärnor i att vara smart.
Det och min mamma. Mamma ställde alltid upp i Tanja vs Systemet. Mamma gick till skolan och pratade med lärarna, med rektorn, med andra föräldrar. Mamma hade koll på mina lärare och inte en enda gång sade att jag hade mig själv att skylla när jag hade blivit orättvist behandlad. Jag hade sån tur som hade en mamma som hade möjlighet och vilja att prioritera sin tid så att hon faktiskt hade koll på sin dotters skolsituation.
Det var alltså Lettland. Visst, jag har inte världens käckaste skolbild därifrån och i Sverige blev jag åtminstone inte slagen av de andra barnen när lärarna såg. Men det finns en, endast en, människa i hela världen som jag vill straffa för gamla oförrätter och det är lärarinnan i svenska jag hade i åttan och nian. Hon slog ingen. Hon kallade inte barn för idioter. Hon höll inte timlånga föreläsningar om hur Suhinina borde sluta vara så kaxig. Hon var bara en fruktansvärt dålig lärarinna.
Jag har haft oinspirerande lärare som gjorde allt i sin makt för att få en att tro att deras ämne var det tråkigaste som finns. Svensklärarinnan agerade på ett betydligt mer sofistikerat sätt med favoriter i klassen (och inte ens de gillade henne) och bestraffning av försök till kreativitet. Hon kunde inte se utveckling, bara korrekt svenska, och då jag hade bott i landet i fem terminer när jag fick henne till pedagog var jag inte direkt en elev som passade in i hennes uppfattning om bra. Trots att jag redan då hade en uppenbar fallenhet för att skriva.
Jag har fått många fina betyg i mina dagar, men ingenting är jag så stolt över som mitt MVG på nationella provet i nian - ett MVG som gjorde det omöjligt för henne att sätta någonting annat som slutbetyg. Suck. It. Up.
Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på henne. Inte så mycket för hur nära hon var till att döda all glädje i att använda språket för att uttrycka mig - jag klarade ju mig trots allt. Men hon måste ha knäckt så många andra. Det har snart gått tio år och jag kan fortfarande inte komma på en rimlig åtgärd, trots alla sömnlösa nätter då jag försökte. Det enda jag velat sedan jag gick ut högstadiet är att hon aldrig mer skulle få undervisa ett barn. Hon har nu i flera år varit studierektor, och jag får trösta mig med att hoppas att det innebär färre undervisningstimmar.
Jag klagade hos mina klassföreståndare. Ingenting hände. Mamma kunde intet göra i det nya landet.
Samtidigt med det talades det alltid om elevinflytande. Elevråd. Vilket jävla skämt. Jag har sällan hört någon nämna ett elevråd i grundskolan som hade något som helst inflytande utöver att få rösta fram en maträtt till skollunchen en dag i månaden. Illa omtyckta lärare stannade kvar. Skoltoaletterna förblev hygienvidriga. Mobbningsbehandling kom inte längre än at alla tog avstånd. Ändå har det alltid skyltats med elevdemokrati och -representation.
Nåja, för att återknyta till ursprungslänken som startade detta snedtripp down the memory lane. Det är aldrig rätt att misshandla människor, men vuxna som på fullt allvar tror på att man garanterat kan bli av med en verbalt kränkande lärare genom att klaga hos föräldrarna eller skolledningen skrämmer mig. Det är sådana vuxna som orsakar situationer där misshandel, mobbing och sexuellt våld pågår länge trots uppenbara signaler till omvärlden. Hade det verkligen varit så illa så hade ju vuxenvärlden redan ingripit, eller hur? Och eftersom ingen har gripit in i barnets situation så kan det ju omöjligen vara så illa.
! Läs även andra bloggares åsikter om kränkning, mobbing, misshandel, vuxna, vuxenvärlden, barn, lärare, elever, makt, skola, skolan
9 kommentarer:
Jag har tänkt mycket på mina lärare och de som definitivt inte borde ha fått undervisa. Och tänkt vidare, på en handlingsplan. Hur skulle ordningen se ut där en otillräcklig lärare faktiskt kunde petas? Hur skulle det kunna fungera i praktiken?
När jag blev vuxen själv och såg alla orättvisor som får fortgå även bland de vuxna själva. Att inte den bäst lämpade får jobbet, att vuxna är kompisar och håller varandra om ryggen fastän deras kompis begått fel. Då kunde jag inte formulera någon plan för hur det skulle fungera istället.
För, det är klart. Det är jävligt orättvist. Det mesta. Svårigheten ligger inte alltid i att beskriva dessa orättvisor, utan att faktiskt ändra på ordningen så att det slutar vara orättvist och ologiskt.
Även om medvetandegörandet som det innebär att beskriva kanske hjälper en del på sikt så kommer det inte hjälpa de mobbade barnen, eller de som behöver bli av med lärare som är döden för sina ämnen NU.
Det är en av mina svåraste smärtor nu som vuxen själv. Jag vet inget bättre sätt. Jag vet inte hur jag ska hindra felaktigheter. Jag står upp för allt jag ser och anstränger mig oerhört för att just se, och att orka göra rätt. Men det medför mestadels bara att jag blir utstött och att andra sätter på sig sina skygglappar än mer, sluter leden. För för dem, den stora massan, finns bara svart eller vitt. Med eller emot. Säga till rektor eller få sparken själv. Inte lägga sig i, hålla sig undan blåsväder för att skydda sig själv. Konflikträdsla.
Så. Det är kanske genom beskrivande texter om händelser som det trots allt går bäst att förändra.
Men jag önskade mig en handlingsplan som fick alla att bli med på den logiska sidan istf den rädda.
Helgens bästa rage, Tanja. Har liknande skräckhistorier om lärare som slog elever men fick stanna i tio år och som började gråta som emotionell utpressning om vi sydde fel. Helt sjukt när man tänker tillbaka på det.
Klockan är kvart i fyra på morgonen, och vid den här tidpunkten på dygnet så kan jag omöjligen formulera mig på ett vis som framställer mina åsikter i frågan på ett ens någotsånär förståeligt vis. Så jag tar till det sista vapnet i min arsenal för att illustrera mitt samtycke:
Word!
Jag har också haft min beskärda del av hemska lärare, men här kommer framförallt lärarstudenten i mig fram och ojar sig. Mest för att det måste vara herregud så svårt att lära ungdomar att skriva korrekt svenska eller plugga in grammatiska termer, särskilt om man inte vill ta död på lusten hos dem. Vilken utmaning!
En sån där lärare ska jag aldrig bli.
Jag kan backa upp dig med ett alldeles äkta svenskt fall: NO-lärare för högstadiet, som tittade djupt i de utvecklade flickornas urringningar, stod för nära, andades för djupt osv. Klagomål till elevråd och andra lärare, inget händer.
Tafsande förekommer, två tjejer vittnar. Han sägs ha fått en tillsägelse, men de andra eleverna eller föräldrarna meddelas inte och bara ryktet varnar.
Inte förrän en arg pojkvän muckar gräl med honom i korridoren händer nåt. När han inför flera vittnen lyfter upp grabben och trycker honom mot väggen får han sparken. Senare hör vi att han jobbar i en skola i grannkommunen...
Den här texten är så grymt bra. Viktig. Önskar att det skrevs mer om dylika frågor (barns utsatthet bl a) i dagspress och ja, överallt. Det är väl som du säger, en hel del hade en trevlig skoltid, men alldeles för många har det inte bra på något sätt i skolan, socialt, stimulansmässigt, självförtroendemässigt, inspirationsmässigt, värdighetsmässigt etc. Jag är väl också lite extra skolkritiskt lagd men jag kan inte se hur man kan vara något annat. I synnerhet grundskolan är rent objektivt en väldigt otrevlig plats att vara på för väldigt många barn och ungdomar. Det bör man vara öppen med och prata om.
"någonting jag insåg först i vuxenålder tack vare barns fantastiska förmåga att normalisera sin situation. Lärarna tillät det och var med på det."
Så sant! Började tänka på min skoltid på grund av Uppdrag Granskning och för att jag är "halvpappa" åt en pojke med flera år kvar i institutionen skolan.
Jag låg och insåg i natt hur sjukt det egentligen var. Som när H precis kommit till skolan och Sverige och F ville testa honom i ett slagsmål. Jag tror vi var 60 killar som stod i en halvcirkel för att se allting (för det var viktigt att hålla reda på var i rangordningen någon var).
Två NO-lärare går förbi och ser vad som ska hända. Men en har en korg miniräknare i sin hand och den andra bar på pärmar. Så ingen stoppade det.
Sen har vi läraren Åke som tryckte upp ett knä i mitt skrev när jag hade bråkat med en kille i hans klass. När jag knuffade bort honom (han har inte där att göra!) blev det rektorn och prat om anmälan mot mig.
Han var känd för att luta sig över tjejerna på lektionerna och stå jättenära. Röra vid dem. En slöjdlärare brukade klämma på tjejernas skinkor. Men om vi hånglade med tjejer på lektionerna blev vi utslängda. Vi hämnades alltid på helgerna. När vi kom hem från city eller en annan förort på fredags- och lördagsnätterna slog vi in rutor, brände ner papperskorgar, sparayade väggar och brände ner pappersinsamlingen. En kille jag har tappat kontakten med var alltid helt fascinerad av lågorna och eldhärden och man fick dra honom därifrån när larmet gick.
Högstadiet och gymnasiet för mig var sniffande, slagsmål, alkohol, sex på fyllan, tabletter, stratifierad rangordning, mobbning, hat, läxor, läxor och läxor.
En vän till mig brukade spy vissa mornar innan skolan. Han ville inte gå men hans pappa tvingade honom. Det fanns en kille som hette T som mobbades kraftigt (aldrig av mig dock, han var verkligen harmlös). Lärarna såg incidenterna och sa ifrån 70 % av gångerna. Men mobbandet stoppades aldrig. Jag kommer ihåg när jag såg M öva sparkar på honom och fick in en superträff i magen. T föll ihop och grät våldsamt. Det var inte bara smärtan som jag kommer ihåg det. Det var sorgen också. Två tjejer från hans klass hjälpte honom därifrån ungefär 5-10 minuter senare samtidigt som några lärare nyfiket tittade ut från klassrumsdörrarna. Några veckor senare var T död. Han hängde sig. Hela skolan gick på hans begravning i kyrkan (ungefär som att han skulle vilja ha skolan där på hans egen begravning!). Sedan pratade alla lärare med eleverna och försäkrade att det mest handlade om faktorer i hemmet och utanför skolan som gjorde att han tog livet av sig. Ungefär som att det skulle göra något bättre. Han mådde alltså dåligt både i skolan och hemma.
Något som min skola var jätteduktig på dock tillsammans med Hem & Skola var att hålla sig uppdaterade med och informera föräldrar om vilka rap-grupper vi inte fick lyssna på på bilden och helst inte på fritiden. Och att vi skulle hålla oss långt borta från hockey- och fotbollsklackarna. Datorspel och rollspel var dåliga också minns jag. De kunde leda till avtrubbning och självmord. Den här informationen kom till alla föräldrar i form av gula ark i brevlådan.
Jag ångrar inte att vi vandaliserade, spottade i lärarnas kaffekoppar och slängde grejer på dem för dem var så jävla dumma och elaka. Dem gillade inte barn och var opedagogiska.
Vi hade en SO-lärare som älskade att undervisa, var pedagogisk och tog tag i problem när han såg dem i korridorerna och på skolgården. Två år efter att jag gått ut nian slutade han och blev journalist istället.
Idag njuter alltid en bit av mig när jag läser i tidningar och på text-TV att en skola bränts ned. Jag vet att det kostar skattepengar men samtidigt har någon eller några fått sin upprättelse och en rejäl adrenalinkick.
Åh herregud vad dåligt vi mådde egentligen! Men som du skriver: "barns fantastiska förmåga att normalisera sin situation"...
Flera år senare fick många av oss som umgicks i skolan diagnoser som adhd, borderline och ett fall av narcissistisk personlighetsstörning av öppenvården i psykiatri, frivården och genom kriminalvården.
På min tid hade varje skola i varje fall en kurator. Så är det inte längre.
Jag nickar så jag får whiplash åt dina ord om elevråd. Skendemokratin destillerad.
Skicka en kommentar