Det här är Roy Mustang från animén Fullmetal Alchemist. Han är relevant.
När jag först började läsa Ayn Rands bok Atlas Shrugged (i pocket, med jävligt små bokstäver) blev jag påmind om animén Fullmetal Alchemist (i fortsättningen tänker jag kalla den Stålalkemisten). Det var nämligen så att jag såg om den för inte alltför länge sedan och det var så mycket sammanträffanden i den att man blev irriterad. Det fanns även andra gemensamma nämnare, mer principiella och planerade. Regeln om likvärdigt utbyte, till exempel, vill man ha nåt får man offra nåt annat. Annars jävlar.
"Min eld är den största i Central!"Detta tänkte jag utnyttja för att ha anledning att stoppa in en massa bilder på Roy Mustang. Han är nämligen väldigt HET och så är han med i Stålalkemisten och står (tillsammans med sina mannar) för animéns bästa avsnitt.
Foten tillhör Ed, det ser man på sulan.Jaja, grejen med sammanträffanden var att boken börjar med att man får lära känna Dagny Taggart. Dagny är den enda människan som kan tänka i en värld av ansvarslösa fega idioter. Dagny säger åt ett tåg att åka trots signalfel (som alla typ vet är bara ett signalfel, inte alls en riktig stoppsignal), till exempel, och tar på sig ansvaret. Naturligtvis går det bra för tåget och vi lär oss att man ska göra saker och ta på sig ansvaret, det är så Dagny typ styr tågföretaget hon jobbar i (att hon är högt uppsatt och arvtagerska kanske gör det lite lättare för henne att beordra folk att KÖRATÅGET än om hon varit en vanlig passagerare).
Här skulle det gått att klippa ut Roy, men vem vid sina sinnens fulla bruk skulle klippa bort Hughes och Riza?Stålalkemisten handlar också om att ta ansvar, fast till skillnad från Dagny händer det i Stålalkemisten att folk misslyckas och får hantera mycket otrevliga konsekvenser av sina handlingar. Dagny misslyckas bara när det är någon annans fel, så man får aldrig riktigt se vad det innebär att ta ansvar. Över huvud taget, hon och de andra übermenschorna är väldigt bra på att lyckas och bli belönade för sina risker (om inte untermenschorna kommer och förstör allt)(för övrigt använder jag inte orden über-/untermensch för att dra in billiga nazipoäng, utan för att liksom... bra termer). Jag skulle vilja se en sån där übermensch sitta och försumma familjen i tio år för att ändå inte lyckas få fram formeln som revolutionerar metallurgin. Det skulle vara MYCKET roligt.
Ibland är en cigarr bara en cigarr.Dessutom är Dagny rik arvtagerska, snygg (ni vet, sådär pojkigt, fast ändå superkvinnligt när hon inbland klär sig i klänning) , har tajmingen och turen på sin sida (läs: störiga sammanträffanden) och lyckas med allt utan att anstränga sig. Dessa egenskaper, tillsammans med en del andra (som att typ alla män av intresse trillar dit för henne, de enda som saknas är typ Legolas och Aragorn) (fast det är kanske inte så konsitgt, det går en überkvinna på 20 übermän, ungefär) gör henne till en tvättäkta Mary-Sue. Jag körde The Universal Mary-Sue Litmus Test på Dagny och fick 107. Testets skapare rekommenderar avrättning vid 50.
Roy Mustang skulle välta Dagny hur lätt som helst.Han kan välta vem som helst hur lätt som helst.
Var var vi nånstans? Jusste, Dagny Taggart är en TOTAL Mary-Sue. På grund av detta är jag helt inkapabel att ta boken på allvar. Alltså, jag läste den som en underhållande äventyrsroman (på ett ställe blir den till och med lik sån där härlig oldschoolig Jules Verneskt äventyrs-science fiction) och det gick bra. Jag hoppade visserligen över en del av det där långa talet mot slutet, men jag ögnade genom det och det verkade inte stå någonting fundamentalt nytt i det. I alla fall inte om man hade läst boken fram till dess, och det hade jag.
Grejen är väl att det vettiga i filosofin som skrivs på näsan och många sidor påminner väldigt mycket om det vettiga i sovjetisk social-SF, som jag läst flera ton av. Alltså, typ, "gör ett bra jobb, kamrat, och tänk med huvudet". Fast i Atlas Shrugged var det väldigt medfött elitistiskt. Är man inte född rik (jaja, allra helst född rik, eller så vandrar man in på en arbetsplats när man är 12 och äger stället när man är 14), manlig (jag tänker inte ens gå in på kvinnosynen...), snygg, kapitalistisk och med färdigheten att återställa energi genom att vara "drunk on the energy of sleepless nights" (typ citat) så har man typ ingen chans att bli en vettig människa någonsin. Det hade en viss charm, för jag är litegrann sådär Randsk übermänsklig, men det finns gränser. Jag har till exempel inte tio kåta miljardärer (som vill att jag ska förtjäna att ligga med dem) efter mig.
Fuck ideologin, jag gav ju upp och började läsa boken som enbart skönlitteratur ganska tidigt. Då var det liksom lite mer okej att Dagny var en genetisk übermensch, för hon blev liksom bara en dåligt skriven romanfigur istället för absurd förebild. Och männen i hennes liv blev bara såna där män som Ayn Rand själv verkade tänd på istället för andra absurda förebilder. Apropå tänd...
...hej, Roy!...alltså, jag vet inte. Ska jag ens säga någonting om sexet? För det var så otroligt våldsamt hela tiden att jag faktiskt vill skriva ett debattinlägg i bloggen med titeln "Dagny kanske VILL bli dunkad gul och blå" som ska handla om att vissa kvinnor faktiskt VILL ha det så och man ska liksom inte tro att alla vill ha det så för att hon vill, men Dagny är faktiskt en feministisk förebild. Å andra sidan skulle jag inte gå in på kvinnosynen. För det är som det är. Kvinnosynen är kvinnosynen.
Jag funderade faktiskt på att döpa inlägget till typ ReardenMetal Alchemist och skratta åt min egen dålighet, men näj. Och jag har nu letat efter slashfics på boken hela kvällen, men det verkar inte finnas så mycket. Underligt, för det är liksom väldigt kanon, massor av hintar och tacksamt lätt att parodiera. Fandom, tack! Alltså, inte sån där fandom (fast det var väldigt omtänksamt av min förläggare att tipsa i förra inlägget), utan fandom med self-insertions, HTDM-fanart och fandom_wank-värdiga shipwars. Någon gång kommer jag kanske kunna ta bokeländet på allvar, men nu vill jag veta vem av Hank och Francisco är seme.
Intressant? Andra bloggar om: roy mustang, atlas shrugged, ayn rand, inte en bokrecension, fullmetal alchemist, übermenschor, untermenschor, stålalkemisten, ansvar, fanfiction, mary-sue, och världen skälvde
23 kommentarer:
Nu blir jag sugen på att läsa. Har haft den stående i bokhyllan ett bra tag, som så mycket annat...
Bra att du kommenterade först! Nu kan ingen säga att mitt inlägg var sådär negativt och dissigt.
Åh jo. Folk kan alltid säga vilka idiotiska dumheter som helst -- och tro på dem. Måste man tycka om och respektera människor för att bli psykolog? I så fall tror jag att jag ska hoppa av... *bitter hest*
Jag trodde man blev psykolog för att kunna manipulera folk med hjärnvågor. Har jag fel?
Det slutade väl fungera när allmänheten fick tillgång till aluminiumfolie?
Shit, jag har verkligen aldrig orkat ge mig på Rand (och då är jag ju ändå en tocken där liberal som understundom anklagas för att skälva världen). Kanske ska jag börja med att köpa den och titta på den i hyllan i ett år eller två.
Dessutom några Swussian-kommentarer här:
Tack för Stronger-tipset! Hawt!
Hör av dig om du känner för bio (pref. Transformers eller Death Proof) eller drink någon dag. Jag är ungefär lika övergiven i Sthlm som du.
Alexander: Äh, det är bara att skriva att man får cancer av aluminiumfolie så är problemet löst.
Freddi: Den är faktiskt inte särskilt svårläst, bara lååång och tjatig på sina håll.
Bra att du gillar Stronger. Jag hatar att vara den enda som är besatt av någon kulturell yttring och det verkade vara rätt få som var inne på min tanke att crossovra Stålalkemisten med Och världen skälvde. Träffas låter kul, fast jag får se vad jag har för planer för allra närmaste framtiden. Jag är uppbokad ikväll med fika och Shibuya (http://www.shibuya.se/), och jag vet än så länge ingenting om imorgon och onsdag. We'll see =3
Oh my, Shibuya-premiären! Den hade jag helt glömt bort, men kanske dyker jag upp där.
Annars är jag i Sthlm ett par dagar till innan jag åker upp till Norrland, så har du tid och lust är det bara att höra av dig.
Dyker du upp får du se mig i mitt normalbesatta IRL-tillstånd (de nuvarande objekten för besatthet är att Dagny Taggart är en Mary-Sue och 'Stronger')
Vilken grad av besatthet var du i när vi sågs på Textmässan? Bara så att jag vet vad jag ska relatera det till ^.^
Jag fick inte med mig någon och tappade sugen. Synd på min nya klocka, som gjort sig alldeles utmärkt.
Jag tycker inte bättre om boken på något sätt än du gör, skulle jag tro, men jag läser den ändå mycket hellre som filosofiskt dravel än som skönlitteratur, för som skönlitteratur är den verkligen fantastiskt usel.
//JJ
Freddi - SUPERHET klocka!
Johan - jag tycker faktiskt den gör sig betydligt bättre som skönlitteratur. Om man inte tar den på för mycket allvar.
Eller hur! Om du är snäll får du gå ut med den någon annan gång ^^
Jag läste ut Atlas Shrugged för någon månad sedan och dina kommentarer är en perfekt sammanfattning av vad jag tyckte om den (bortsett från att jag inte sett Fullmetal Alchemist och alltså inte kunnat göra några jämförelser där).
Som äventyrsroman fungerade boken hyfsat - den var underhållande och betydligt mer spännande än DaVinci-koden. Det hundra sidor långa radiotalet i slutet var däremot outhärdligt. Någon förläggare borde ha sett till att det redigerades ned till några rader. Jag plågade mig igenom det och i efterhand kan jag rekommendera andra läsare att hoppa över det helt och hållet. Har man läst boken fram till dess missar man ingenting - utöver att talet bekräftar misstanken att John Galt är en trist och endimensionell människa.
Precis som du tyckte jag att sexskildringarna vad väldigt intressanta, och jag tror att sexet innehåller en nyckel till Rands syn på ägande. När jag läste boken funderade jag på att skriva en essä där kan korsläste Ayn Rand och Andrea Dworkin. Tror det skulle kunna bli väldigt intressant. Men jag har inte hur mycket tid som helst...
Ayn Rand VS Andrea Dworkin GO!
Roy är en redig karlakarl. Het är han också.
Hampus Lundstedt - bra att vi är överens! ~♥
Klart spännande att avfärda ett tal som innehåller många bra korta poänger om existens enbart på premissen att det sagts förut, eftersom repetition aldrig någonsin behövts i den "riktiga" världen, eller hur?
Dessutom skulle jag vilja påpeka att Ayn Rand växte upp under ett kommunistiskt styre, och är knappast ensam i sin inställning till kollektivism bland de som faktiskt levt under det, det som vi har idag kan inte jämföras med den "äkta kommunismen" så som människor hanterar den.
Hur kan frågan huruvida det är mer rätt att ge bort sin kaka till den som inte kan skaffa en egen är mer moraliskt rätt än att erkänna sin egen kapacitet att införskaffa kakan ger en rätt attt äta den ens diskuteras på ett seiöst sätt?
Ingen annan kan ge dig- självkänsla eller syfte eller oförtjänt respekt, och om du tror det så ljuger du för dig själv
Alla är inte lika, och det finns ingen som på fullt allvar kan påstå det. En utmärkt bonde, kan fortfarande vara en kass ekonom. En enastående Bankir kan vara tondöv (finns som exempel i boken).
Ayn Rands anledning att skriva är att porträttera människan som en heroisk varelse, därav hennes val att visa i huvudsak personer som är till stor del ensidiga i sin personlighet.
Och kom inte med kommentarer att sådana inte existerar i verkligheten, jag har sett dem och känner flertal av dem, personer som jag tycker om att umgås med, för de ser inte fram emot att se andra misslyckas, endast emot att själv lyckas.
Jag vill dock hålla med om sexskildringarna, de har en vag koppling till hennes filosofi, men är i det stora hela fullständigt oväsentlige och passar inte mitt sätt att se på sex. Jag kan rekommendera Terry Goodkind i den aspekten, då han har ett klart mer "romantiskt" sätt att se på sex i dess rätta form.
Dock kan jag varna er som inte gillar repetition att Goodkind också ägnar sig åt det, på samma sätt som alla bra lärare skulle göra :) men det är vid sidan av poängen.
Har säkert retat några med mitt inlägg, men så länge eventuell respons är genomtänkt så blir jag bara glad (oavsett innehåll)
MVH
Simon,
ber om ursäkt för stavfel, är väldigt trött just nu
Simon
Hej, Simon!
Jag tror inte du upprör någon alls. Jag tror inte så många kommer att läsa din kommentar, med tanke på att inlägget är flera månader gammalt. Den enda anledningen till varför jag har läst din kommentar är att jag får alla kommentarer mailade till mig.
Som du skulle märka om du kunde läsa handlar mitt inlägg om boken som ett skönlitterärt verk. Argumentet att Ayn Rand gör sina personer ensidiga i något sorts syfte failar alltså - det spelar ingen roll vad tanken bakom är, det håller inte skönlitterärt. Legolas_Girl_91 har säker också en poäng med att göra sin Mary-Sue perfekt i eposet 'An American Girl At Hogwarts (LOTR crossover =)", men det betyder inte att jag måste gilla Legolas_Girl_91s skriverier.
Trots att inlägget handlar om 'Atlas Shrugged' som ett skönlitterärt verk skulle jag kunna tänka mig att diskutera den från andra synpunkter. Dock inte med dig. Av, bland annat, dessa anledningar:
1) du skriver asker som "han har ett klart mer "romantiskt" sätt att se på sex i dess rätta form". Jag pratar inte med folk som talar om "sex i dess rätta form".
2) det blir för komiskt när du styrker Rands filosofi med hennes sovjetbakgrund när du pratar med mig.
3) du inleder med att yra någonting om att "avfärda" John Galts tal, trots att jag varken har avfärdat talet eller förlorat min rätt som läsare att hoppa över tråkiga stycken.
4) du verkar inte fatta vad det pedagogiska greppet repititions syfte är.
5) du pratar om kakor och ber verkligen om att få den vanliga metaforen om att äta kakan och ha den kvar slängd mot dig.
Hej Tanja, då så, om vi börjar med att jag vill be dig att bortse från kommentaren om talet, den var riktad till ett annat svar i bloggen, och inte direkt till dig. Min poäng var enbart att fråga hur ett stycke i en bok blir överflödigt enbart på premissen att det sagts förut.
Ber om ursäkt för att jag inte klargjorde vem det var riktat till.
Vidare skulle jag vilja titta lite på de punkter du tar upp
1: "Sex i dess rätta form" Är detta en anledning i sig att inte diskutera någonting med mig? Och i så fall varför, om du har en åsikt om sex har väl andra det också, dessutom var det endast en rekommendation till eventuella läsare som kanske gillar delar av Ayn Rands verk men som liksom du inte tycker om de våldsamma sex scenerna
2: Jag läste att du är född i Leningrad, uppvuxen i Lettland för att vid 12 års ålder flytta till sverige (om jag inte minns det fel) Hur påverkar detta på något som helst sätt det faktum att Ayn Rand växte upp i Ryssland någon gång under 20-40 talet? Och det ryssland som existerade då.
Jag känner inte dig personligen och kan därför inte veta allt om dig.
3: Som förklarat ovan, ber om ursäkt för det
4: Jo jag vet precis vad det innebär, frågan är, gör du det?
5: Den här var klart intressant, "Att ha kakan och äta den samtidigt" d.v.s Att få båda resultaten från 1 val där det ena automatiskt utesluter det andra. Var i min kommentar har jag gjort det misstaget?
Vad är isåfall din kommentar till det första svaret i bloggen?
Din bedömning av Atlas shrugged var att den var överlag dålig, men sedan ser jag detta inlägg
"Bra att du kommenterade först! Nu kan ingen säga att mitt inlägg var sådär negativt och dissigt."
Tala om att vilja ha kakan och äta den, ditt inlägg var dissigt och negativt, du kan inte påstå annat, även om det är din rättmätiga åsikt
Kommentaren om att jag inte kan läsa var aningens onödig då du faktiskt inte har diskuterat enbart i skönlitterärt syfte, eftersom hela ditt inlägg börjar med att analysera ideologin, för att sedan lägga din dom över den.
2 frågor i övrigt, om du är intresserad av att svara på dem:
1: Varför är du så fascinerad av att se en karaktär kämpa i 10 år för att enbart misslyckas?
2: Vari ligger irritationen över likheterna mellan Atlas shrugged och Fullmetal alchemist?
Jag läste förresten i metro och såg till min förvåning att det var dig det stod om ang. publiceringen av phonephucker.
Grattis och hoppas det går bra för dig i framtiden (jag menar det)
Simon
Det är nog ingen slump att du inte gillar boken. Att hoppas på att Rearden ska misslyckas det är precis vad de "onda" karaktärerna i boken gör hela tiden. De hatar nämligen framgång, framsteg och livet.
Hela din recension säger mycket mera om vilka mänskliga egenskaper du drömmer om (misslyckande t.ex) än vad den gör om inehållet i boken.
Skicka en kommentar