Bakom kulisserna

Min mindmap för debattinlägget.

Jag har aldrig varit en sådan människa som tyckt att folk som har kreativa yrken gör fel, att man bara ska rita det man vill och skriva det man vill, utan att sälja det. Men jag känner mig ändå som en smutsig äcklig hora. Litegrann.

Alltså, såhär. I måndags kom jag upp vid elva. Jag och sambon hade gäster från Lettland och har man gäster går man upp sent. Jag gick alltså upp vid elva, läste tidningen, konstaterade att debatten om Dunka mig har fått alldeles för stora proportioner och var alldeles för söndertuggad, men efter Carin Rydbergs uppslag i DN Kultur kunde man i alla fall anta att det skulle vara över. Det fanns inte mycket mer att säga än det som redan sagts där och Studio 1.

Vid tvåtiden var jag klar med att laga frukost, servera frukost, äta frukost och umgås med sambon och gästerna och tänkte kolla in min epost. Hoppsan, mail från Expressen. De ville visst ha en debattartikel. Jag kände att det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Dels skulle min förläggare dödat mig om jag missade en sådan möjlighet (boken är ju liksom i stort sett färdigskriven, så det är okej om jag försvinner, det blir bara mer rock'n'roll så ;). Dels skulle alla döda mig om jag tackade nej till summan de erbjöd mig för en A4 text, jag är liksom fattig student med extraknäck jag snart måste säga upp mig från. Dels (fast jag tyckte att det där med att skriva ett inlägg om ett ämne jag inte ville se diskuteras var lite oss, och att pengarna inte var helt livsnödvändiga) gillar jag att få testa nya saker och se vad som händer. Typ som att sälja telesex.

Jag tackade ja, skickade iväg gästerna till stan och satte igång med en mindmap. Jag undrade vilka frågor jag ville ta upp. Svaret var förstås "inga". Jag undrade varför jag tackade ja, egentligen. Pojkvännen nämnde summan i svenska kronor. Jag kom fram till att jag inte ville ta upp:

• Att en hel jävla massa låtar är värre, men man har liksom vant sig vid exempelvis att amerikanska rapartister rappar om hyndor.
  
• Att "tänk om man bytte roller så att det var en kille som sjöng om att knulla runt", för jag är trött på det. Alltså, först skrev jag in det som exempel på metoder för snabbgenusanalys, men sedan tänkte jag att folk gjorde det automatiskt utan att jag behövde skriva dem på Expressen.
• Att tjejer faktiskt kan vilja ha annat sex än sådär mjukt och mysigt. Fan, hans moster och mosterns älskare har alla uttalat sig om detta före mig.
  

Jag funderade på om det fanns någonting som jag tyckte var intressant. Det fanns två punkter

1. Den där grejen med "älska mig gul och blå".
   
2. Alltså, de ska från festen klockan fyra, och hon jobbar sju, så deras maximala effektiva knulltid blir typ två timmar. Och så ska de hinna sova också, egentligen, men det kan man bortse ifrån. Hur gul och blå hinner man bli på två timmar?
   

Jag tänkte på det och kom fram till att det är sånt man bloggar om, inte skriver i debattartiklar i stora tidningar. I och för sig är hela låten sånt man bloggar om. Men jag tänkte att om jag ansträngde hjärnan lite, så skulle jag kanske få nåt någorlunda relevant och nyskapande att skriva till det svenska folket. Jag kom fram till några punkter.

• VARFÖR ÄR DET ENS DEBATT OM DET HÄR? SOMMARNYHETSTORKA? SKRIV OM SÄLPEST ISTÄLLET!
  
• När ska "kvinna pratar sex = automatiskt intressant" gå över, egentligen?
• Jösses vad alla är glada i att berätta att kvinnan inte är en crazyslampa utan gift småbarnsmamma. Liksom, hur ofta blir folk så lyckliga om att informeras om att berättarjaget i sången inte är sångaren?
  
• Jag vet att det är frestande att dra slutsatser om en låt utifrån titeln, men hur svårt skulle det vara att lyssna på texten och typ höra annat än "dunka mig gul och blå"?
• Så vill man ha snällt sex ska man gå till en tjej? Det står om grejen i senaste Ottar, men jag kan inte minnas att jag hört någon anmärka på det i Muranius-debatten.
  

Detta försökte jag få in. Ni som aldrig har skrivit en A4 på beställning tror kanske att det är lätt, men jag saknar utbildning i hur man skriver till tidningar och är van att bara skriva när jag vill om vad jag vill. Jag skrev. Jag raderade. Jag skrev om. Jag raderade igen. Jag skrev. Jag såg på önskemålen. Roligt och lite snuskigt ville Expressen ha det. Jag skrev in lite snusk och tvingade pojkvännen att läsa genom. Han skrattade på två ställen, alltså var det roligt någonstans. Jag skrev en rad om mig själv, bifogade en bild och mailade iväg.

Sedan gick jag och ugnsrostade rotfrukter. Jag hade nämligen inte ätit sedan frukost, och trots att min pojkvän påstod att det hade för mig räckt att gå ut på balkongen och öppna munnen så skulle de stekta sparvarna dyka upp, tyckte jag att palsternacka var the way to go.

Morgonen därpå kollade jag Expressens webbsida för att se om det hela inte rörde sig om ett avancerat practilal joke. Det hade det inte. Debattexten var där, med fyra sidor kommentarer. En del påpekade att det var en helt onödig debatt, vilket jag ju höll med om. Andra klagade på att de inte såg någon poäng med inlägget, vilket jag kunde förstå. En massa folk skrev om "tänk om det var en kille" och gangstarap och det var mest tröttsamt. Eftersom jag inte var helt nöjd med texten och dessutom fullt medveten om att jag bara bidrog till att debatten skulle tuggas om ännu mer och dessutom mest hade skrivit för att få cash passade jag på att känna mig som en smutsig äcklig hora innan jag åkte in till stan för att fika med min lettiska görlfriend.

Nu har den första nervositeten för länge sedan gått över och jag roar mig åt kommentarerna. Jag har två favoriter, båda herrarna grundar sina uttalanden på två rader om vem skrev artikeln: Tanja Suhinina är psykologstudent och telefonsexsäljare. Det senare skriver hon om i sin debutbok ”Phonephucker” som kommer ut i höst:

1. Wolldemar (man, 43): psykologistudent? ååå så märkvärdigt då!.
2. Bromma_Herman (man, 19): Vem fan skryter över att hon säljer telefonsex? En person som använder det som merit är svår att ta på allvar.

Månadens trend verkar vara att jag upprör män genom att konstatera fakta om mig själv.

Och jag sitter här, en erfarenhet och N svenska kronor rikare och kompensationsbloggar för de dagarna jag lät bli för att jag hade viktigare saker att göra. Typ irra runt på stan och dricka kaffe. Och, slutligen, eftersom folk tenderar att missförstå mig:

• Det var intressant och lärorikt att känna sig som en smutsig mediehora
• Det jag menar med mediehora är inte att jag skrev någonting jag inte menade för pengar, utan att jag skrev någonting jag personligen inte tycker hör på en debattsida i en större tidning. Å andra sidan tycker redaktionen det och det är redaktionens sak att bestämma.
  
• Jag gör gärna om det här.
  
• Fast jag vill helst få förfrågan tidigare än vid deadlinedagens lunchtid, annars händer det lätt att blogginlägget om texten blir bättre än texten själv.
  

Pusskram.

Fortfarande intresserad? Andra bloggar om: frida muranius, dunka mig gul och blå, mediehora, expressen, tanja suhinina,