Puss, gumman!

I helgen var det rephelg inför min studentorkesters årliga konsert. Heldagar med dans fika dans mat dans fika dans stretcha kollapsa fest. På lördagkvällen var vi några stycken som lämnade Nymble och jag och ytterligare en kvinnlig dansare utbytte några entusiastiska rop med innebörden "du dansar bra!" respektive "du med!".

"Vad gulliga ni är" sa en manlig vän och fick genast en föreläsning i tillämpad feminism. Lite synd för det var egentligen inte han som behövde den. Det är bara det att jag reagerar när snubbar kommenterar hur brudar är trevliga mot varann.

Jag kan istället berätta om en snubbe som hade behövt den. Det var på Facebook, i en diskussionsgrupp. Jag minns inte vad huvudämnet var, men någonstans fick en snubbe för sig att berätta för då bland annat ett gäng kvinnor hur kvinnor fungerar. Snubbe hade nämligen en flickvän och denna flickvän hade berättat att tjejer ger varann mycket komplimanger typ "vad fin du är gumman" men de klingar falskt.

Tack, o flickvänsförsedda snubbe. Nu vet jag allt om tjejer. Här får du föreläsningen som nu istället hamnade hos en kille som en gång - ja, du hörde rätt, snubbe med flickvän - råkade avbryta mig och sen sa att jag inte ska låta honom avbryta mig och sen lät mig prata vidare. Okej, nu lät det som att jag har väldigt låga krav på män. Okej, vi går vidare.

Jag är så jävla trött på att det uppfattas som falskt eller överdrivet när jag och mina kompisar är trevliga mot varann! Ursäkta mig för att jag gillar kvinnorna jag umgås med, liksom! Ursäkta mig att jag är glad för deras skull! Ursäkta mig för att jag uppmärksammar när de gjort nåt bra, eller åstadkommit nåt de velat! Nej vänta ursäkta inte alls, jag gillar att ha det så, för jag gillar att umgås med trevliga och kompetenta människor.

Varför tror alla alltid att man har baktankar när man är snäll och fin och bra mot sina polare, om man är tjej och inte lindar in ord i ståltråd? Fan är problemet? Varför antas det bara att kvinnor väntar på första bästa tillfälle att backstabba varann, och kan absolut inte mena det trevliga de säger? Tänk om de menar det?! Varför tror alla alltid så lätt på konspirationsteorierna och inte ba typ köper att brudar ifråga kanske gillar varandra och har en fin vänskap eller respekterar varann eller nåt?

Fan, jag menar ju liksom "Puss, gumman!" när jag skriver det till Alex! Varför skriver inte du "Puss, gubben!" till dina polare, va va?

Samhällsnalys och individualterapi

Läkartidningen lägger upp en kort text om patienters upplevelse i samband med bemötande i samband med psykisk sjukdom. Intressant och bekräftar min (och säkert många andras) bild. Men!

Jag tänker att det här finns två perspektiv i denna analys som är viktiga att hålla i huvudet samtidigt. Perspektiv ett är den grundläggande analysen av diagnostisering och medikalisering. Alltså detta att inse att diagnoser inte är huggna i sten. Att man enkelt kan skriva ut mediciner för symptom som kanske skulle behandlas annorlunda. Det är liksom det som menas med "Det är ett allvarligt fel om vi gör ett medicinskt problem av något som egentligen är en folkhälsofråga. Ohälsa som beror på strukturer och processer i samhället försvinner inte genom att skriva ut läkemedel till den enskilde", och absolut, det är viktigt att tänka på. Att det allt för ofta blir så att man sjukskriver och KBT:ar/mindfullar personer som egentligen hade behövt interventionen "anställ fler på arbetsplatsen så arbetsbördan minskar". Och jag har just lagt ner 7,5 hp av mitt liv på att diskutera att diagnosen "minskat sexuellt intresse" förutsätter att alla ska vara kåta hela tiden, annars är det fel på en.

Viktigt att fatta, absolut.

Perspektiv två är att vårdpersonal inte är politiker. Eller trollkarlar. Eller några som kan skriva ut "revolution" på recept.

Enligt pressmeddelandet kopplade patienterna symtomen till påfrestande yttre faktorer, till exempel arbetslöshet eller förlust av en närstående. Samtidigt upplevde de att läkaren avfärdade detta genom en omtolkning till medicinska problem som krävde läkemedelsbehandling.

Jag förstår absolut att problemen ofta är helt rimliga reaktioner på en dålig situation. Jag förstår att patientupplevelsen kan vara att man inte blir lyssnad på när läkaren föreslår piller. Men vad ska läkaren föreslå? Vad ska läkaren göra om inte medicinera? Läkaren har 20 minuter per patient och hen gör vad hen kan - det hen kan göra är att ställa diagnoser och skriva ut läkemedel (nu förutsätter vi att den hypotetiska läkaren inte är ortoped eller kirurg, men de brukar nog ändå inte föreslå sina paradmetoder mot själslig smärta...). Läkaren kan inte ge en jobb. Läkaren kan inte hämta tillbaka ens anhöriga från dödsriket. Läkaren är inte där för att göra en samhällsanalys. Läkarens uppdrag och profession är att ägna sig åt medicin.

Jag jobbar med samtalsterapi. Mitt jobb är också att på uppdrag från samhället behandla individer, även om jag kan se det problematiska i miljön. Och jag sitter där med beteendeaktivering mot arbetsmarknadshaveri, tillämpad avslappning mot patriarkatet, värderad riktning mot bostadsbristen. Vad ska jag annars göra? Det är det jag kan. Det är därför människor kommer till mig. Har jag tid, och om patienten är intresserad, sätter jag gärna individen i sammanhanget, validerar, bekräftar. Men sedan kan jag inte göra mer än att erbjuda evidensbaserad psykoterapi. Inte för att jag behöver skaffa mig en analys, utan för att det är vad jag kan göra.

Jag tycker mig ofta höra vårdkritik från normmedvetna personer. Men man måste kunna hålla två saker i huvudet. Att kunna förstå att diagnoser kan vara och ofta är problematiska, att personer erbjuds piller när det är miljön som är giftig. Och att kunna förstå att vi i vården behandlar individen inte på grund av bristande analysförmåga, utan för att vi inte kan skriva ut rättvisa på recept. 

Modell över heteromannens självbild beroende på hur lättkommen partnern är

Jag har ju skrivit om heterosexuella roller förut, så lojala läsare har nog hört detta att en kvinnlig orgasm är ett kvitto på mannens kompetens. Bland annat här, ett bra klassiskt inlägg med bilder. I och med detta så är det ju uppenbart att hur lättkommen en kvinna är påverkar mannens självbild och hans bild av hur lyckat sexet är. Så jag tog upp detta på Twitter igår, kan en kvinna vara för lätt- eller svårkommen? Jag fick ett gäng svar och ritade en modell baserad på dem.

Diskutera!

Obs lättkommen är inte samma sak som lättfotad. Lättkommen är ett bra ord för "har lätt för att få orgasm".

But first, let me take a selfie

Tydligen har Friends kört igång en kampanj som heter #unselfie. För att visa unga tjejer (eftersom de ofta kränks på internet) att det är insidan som räknas. Hej Blekk har skrivit bra.

Jag vill utveckla en grej jag egentligen skrivit på socmedia tidigare. Att insidan ska fukkin kunna räknas även om man har en utsida. En kampanj som hade gått ut på att uppmuntra unga att blogga eller twittra, det skulle vara att visa att deras insida räknas. En kampanj som hade uppmuntrat dem att starta youtube-kanal kring nåt de tycker är kul, det hade vart en uppmuntran till att visa insidan.

Att trakka ner på selfies är inte att visa att det är insidan som räknas. Det är att visa att utsida och insida står i motsatsförhållande. Sluta visa utsidan, tjejer, för visar ni den kommer folk inte fatta att ni har en insida. Vet ni va, unga tjejer på internet? Vad sägs om ni slutar synas alls? Vore ju ännu bättre. Då blir ni inte kränkta.

För det är ju det som Friends säger. "Sluta synas, ungdomar". Bra jobbat från en antimobbningsorganisation.

De är (inte) olika

En artikel från Expressen kom upp på psykologernas hemliga gömda Facebooksida, och jag hade ägnat hela kvällen åt att snacka sexologiforskning i den efterkommande tråden. Artikeln är av "nu är det bevisat"-slaget, och inom popsexologin är det nästan alltid samma grejer som nu är bevisade:

• G-punkten finns (inte)!
• Det finns (inte) olika typer av orgasmer!
• Män och kvinnor är (inte) lika!

Den här artikeln var av subgruppen "nu är det bevisat, kvinnor har två olika orgasmer". Jag har kollat snabbt och det som verkar stämma överens med Expressen-artikeln som är plankad från Daily Mail är en pilotstudie där man kollat vilka delar av klitoris stimuleras vid olika stimulans. (De som inte är bekanta med att klitoris är större än "knappen" kan ägna fyra minuter åt detta bildande.) I alla fall, när man stimulerar klitorisollonet så stimuleras klitorisollonet. Om man stimulerar inifrån slidan så stimuleras även de "underjordiska" delarna av klitoris. Captain Obvious dagsverke, förstås, men även sånt behöver forskas på.

Enligt abstracten drar forskarna slutsatsen att "Despite a common assumption that there is only one type of female orgasm" så finns det nog (minst) två orgasmtyper. Sexologen i mig undrar genast sedan när antagandet att det bara finns en orgasmtyp är sådär vedertaget som forskarna vill påstå. Har läst massor av litteratur där man talar om två eller fler orgasmtyper (oftast typ klitorisorgasm, vaginalorgasm, cervixorgasm). Och vanliga reaktioner på sådana tidningsartiklar om att kvinnor kan få olika typer av orgasmer är ju ofta nåt i til med "bara två?" eller " men det här har vi ju vetat hela tiden". Men stopp... vad menar vi nu med olika typer?

Menar man att typen bestäms av var man pillar för att den ska hända? I så fall finns det massvis för belägg (både från självrapportering och labbstudier) för att det finns fler typer än två. Men ska man nu kalla varje orgasm för egen typ? 

Eller menar man att det beror på vilken del av klitoris stimuleras? Vad ska vi då göra av alla orgasmer där klitoris inte petas på alls? Å andra sidan har jag hört förklaringen att orgasmer av exempelvis kyssar uppstår av att ens redan erigerade klitoris stimuleras av rörelsen från runtomkringliggande muskler. Och om detta är orsaken till orgasmen så är väl alla orgasmer av klitorisstimulanstyp ändå?

Kortfattat kan man ju säga att det man åtminstone vet säkert är att fittfolk kan få orgasm av att bli stimulerade på väldigt olika sätt. Det vet man i alla fall säkert.

Om man då bortser från att man inte riktigt lyckats definiera vad en orgasm är.

Dansens drottningdöme

I helgen var det åttonde mars och jag hade dansrep med Baletten Paletten - det enda könsblandade sällskapet jag varit med om där det rådit kvinnligt tolkningsföreträde.

Paletten är en dansgrupp kopplad till PromenadorQuestern. Ja, ni som följt mig ett tag vet, jag är studentorkestermupp, jag dansar charleston och lindy hop och sånt, det finns lite tidigare inlägg om mitt dansande. Ja. På ett personligt plan har det inneburit oändliga förändringar för mig att börja i dansgruppen. Jag har en helt annan relation till kroppen nu än förr, till exempel. Jag har fått massor med vänner och personer jag har samarbetat kring projekt med. Jag har lärt mig hur det kan vara att vara med i en grupp där man litar på varann. Helt fantastiskt.

Jag har skrivit om det förut, men jag kan påpeka igen - Paletten har varit jättetidiga med att ta in killar i sin dansgrupp. Såväl KI:s som SU:s orkestrar har börjat med det under min tid som aktiv. Kollar man runt om i landet så är det fortfarande vanligt med helkvinnliga dansgrupper. Chalmersbaletten fick förra året ett jämställdhetsstipendium från Chalmers för att de har börjat ta in manliga dansare. Alltså, seriöst, på riktigt. Hursom, Paletten har länge varit könsblandad och jag har inte tänkt mycket på det. Men jag har alltid känt att det är nåt med den som skiljer sig från andra könsblandade jag vart med om, och det är först förra året jag kopplade - det råder kvinnligt tolkningsföreträde i Paletten.

Det är så jävla häftigt, och jag tror att det är utvecklande för alla medlemmar.

Hur märks det? Ja, exempelvis genom att när man pratar scenkläder för en specifik dans så pratar man alltid om de kvinnligt kodade kläderna. Trots att män har utgjort cirka en tredjedel av medlemmarna, och trots att det ofta är hälften män på scen, så är svaret på frågan "vad har vi på Black Bottom?" givetvis "Charlestonklänningar! Alltså, nej, inte charleston-charleston, utan nattlinnena med spets". Sen kommer "och killarna kan ha... eh... byxor, skjorta?".

Det märks på vilka ämnen anses vara rimliga att diskutera högt och ogenerat. *MENS SPIRAL BRÖST REPEAT* Det märks på att det äts och dricks typiskt kvinnligt kodade mat- och dryckesvaror. Det märks på att det är manlig ankenhet som anses vara intressant och spännande.

Det märks på att killar inte antas vara ansvariga. Om någon utomstående kommer in i rummet och frågar nånting om verksamheten kommer det i de flesta fall vara en tjej som blir tillfrågad. För tjejer antas vara de med koll.

Det märks på att alla förväntas ha koll på typiskt kvinnligt kodade saker som smink, frisyrer och nylonstrumpbyxor. Det märks på hur jag behandlas i egenskap av en person som är mån om ytan. Att jag är sminkad, stylad och allmänt fixad anses inte vara ett tecken på att jag är korkad, saknar djupare själsliga processer, eller vill ha uppmärksamhet. Mitt och andras intresse för ytligheter ses som kompetens. Man får respekt för att kunna foundation och klackskor. "Snygg" står inte för "behaglig att vila ögonen på", "snygg" står för koll, kompetens och skills. Folk frågar en saker, folk vill lära sig. Och med "folk" menar jag "även manliga dansare". För de förväntas också lära sig sminka sig, själva. Inte vänta på att en brud fixar det åt dem. (Precis som våra kvinnliga dansare som inte vanligen sminkar sig, alltså) Man förväntas inte kunna smink och stil när man börjar, men man förväntas vara intresserad av att lära sig.

Jag tror det är svinbra att ha en sån grupp att hänga i. De med snippa lär sig att antas vara kompetenta och ta ansvar. De intressen som vanligtvis tillskrivs deras kön, och vanligtvis avfärdas som trams, ses här som viktiga färdigheter. De med snopp lär sig att inte behöva ta ledningen, men också vad det innebär att vara det andra könet. De får lära sig hur det är när det andra könet sätter agendan och hur man kan bete sig i sådana situationer.

När jag har pratat om det här med vänner har några påpekart att det ju rör sig om vilka personer har styrt och ställt. De har pekat ut några alfahonor och poängterat att det kanske rör sig om att det är individerna (hittepånamn) Vendela, Rakel och Jenny som vart styrande. Och visst, de individerna är bossiga så det räcker och blir över. Men samtidigt som de tog ledningen fanns det också individer (fler hittepånamn) Magnus, Anders och Tomas som egentligen var lika lämpliga kandidater som Vendela, Rakel och Jenny. Bara det att det automagiskt antogs att Vendela, Rakel och Jenny liksom var självklara val. De fick blickar när kandidaturer började diskuteras. Det var dem man bad att hjälpa till när man behövde en som kunde hålla i uppvärmningen och strech. Äldre ansvariga gav dem en extra push. De hade förebilder att se upp till och inspireras av.

Jag har umgåtts i mpnga rent kvinnliga sällskap där kvinnorna satt agendan. Men av dem sammanhang där jag vistats i är Paletten det enda där det är typ som i en grupp med bara kvinnor, fast män också är med.♥ ♥ ♥ Paletten ♥ ♥ ♥

Ang en svartsjuka i öppen relation-fråga på Psykologiguiden

Igår kväll blev jag uppmärksammad på att det på sidan Psykologiguiden och deras "fråga psykologen" förekommit ett okunnigt och otrevligt svar på en fråga från en poly. Jag bytte genast om till Polypatrullen-uniformen och kommenterade detta på Psykologiguidens Facebook, samt lite annanstans på sociala media. Psykologiguiden har hittills hanterat frågan föredömligt, kontaktat mig, och även kontaktat annan psykolog för att skriva nytt svar på frågan. Bästa bemötandet någonsin som jag fått när jag härjat om poly! Verkligen bra!

Flera har frågat mig hur jag hade svarat. Så här kommer det! (Jag klistrar in frågan för läsbarhetens skull, hoppas att det är okej)

Känner mig plötsligt svartsjuk i vårt öppna förhållande

Min man och jag är och har varit väldigt öppna och ärliga mot varandra. En av våra gemensamma komponenter var att ingen av oss kände någon som helst svartsjuka gentemot kompisar eller sexkompisar. Vi har levt i ett öppet förhållande där vi båda har träffat andra för att bara ha sex. 

Vi båda två har inte haft några problem med det....tills min man träffade en ung tjej som han ville vara med. Jag ville inte det och han va okey med det. Men han slutade inte prata med henne. De sms.ar med varandra varje dag och skickar sexiga bilder till varandra. Han säger att det bara är på lek och att det är roligt. Hon är en kompis som han har allmänt roligt med och som han inte vill bryta kontakten med. Jag har bett honom göra det men han vill inte. Han hatar att jag är svartsjuk på den uppmärksamhet han ger henne men som han inte ger mig. Henne kan han ge komplimanger till men inte till mig.

Hans beteende i övrigt mot mig har inte ändrats något men det är just själva grejen att han vägrar sluta prata med henne trots att jag mår dåligt över deras relation. Det har inte gått en dag på 13 veckor som de inte har skickat nåt sms till varandra.

Till saken hör också att hon är 18 och min man 30. Hur ska jag göra för att hantera situationen?

En del av mig litar på det han säger och en del av mig vill bara skrika rakt ut att han snart får välja mellan henne och mig. Varför känner jag sådan svartsjuka när jag aldrig har gjort det förut?

Hej!

Mitt svar kommer att bestå av två delar. I den första delen ska jag försöka besvara din fråga. I den andra kommer jag förklara varför jag tycker att svaret du fick från Carazo är oacceptabelt.

Så först till din fråga. Du undrar varför du känner sådan svartsjuka när du inte känt den förut. Jag skulle vilja börja med att försöka utforska din svartsjuka och se vilka känslor som finns inblandade. Svartsjuka är ju egentligen inte en enskild känsla, utan ett paraplybegrepp för smärtan man kan känna när någon an tycker om själv tycker om någon annan.

I ditt fall kan jag skönja några anledningar som kan förklara varför du känner dig svartsjuk i den här situationen, trots att du inte tidigare känt så. Till att börja med verkar det som att du redan från början visste att det var en annorlunda situation, då du har bett din man att inte inleda relation till den kvinnan. Det låter som att det är första gången du gör någonting sådant. Det låter som att nyckeln till din nyfunna svartsjuka kan ligga där.

Jag har några gissningar förstås. Det kan röra sig om att de tidigare sidorelationerna har varit rent sexuella, medan den här relationen är annorlunda. Kanske är det främst skrämmande för att det är nytt. Du vet ju att det funkar för er att ha sexuella relationer med andra, men du har aldrig befunnit dig i den här situationen, så du känner dig otrygg. Du säger också att det första gången du känner sådan svartsjuka, och återigen kan nyheten i sig vara svår. Det är en stark obehaglig känsla du beskriver, och eftersom du inte har känt den förut har du inte heller lärt dig att handskas med den.

Jag kan också tänka mig att åldersskillnaden spelar in. Du verkar befinna dig i en ålder där en slutar vara "ung kvinna", då rynkorna börjar visa sig, och en tvingas börja förhålla sig till att man förlorar den egenskapen som i samhällets ögon gör en kvinna attraktiv. För din man är stigande ålder snarare en tillgång på äktenskapsmarknaden. Att han nu träffar en mycket yngre kvinna kan därför kännas extra hotfullt, och väcka frågor om er gemensamma framtid.

Du undrar vad du ska göra för att hantera situationen. Jag tycker du ska försöka undersöka svartsjukan mer och fundera på exakt vad det är som gör ont. Ta detta med uppmärksamhet och komplimanger. Är det jobbigt att hon får det, eller är det svåra att du inte får det? I din svartsjuka kan det finnas oro för att relationen kanske tar slut, det kan finnas sorg över att du själv åldras, det kan finnas längtan efter att bli uppvaktad, och det kan finnas ilska mot den nya kvinnan. Ju mer du lär känna din svartsjuka desto tydligare kommer du veta vad du behöver för att kunna hantera situationen.

Oavsett hur du väljer att agera kommer du behöva dras med smärta ett tag till. Det finns ingen smärtfri väg ur din situation, att avsluta relationen är ju inte heller smärtfritt. Fundera på vad du vill med relationen, utifrån de förutsättningarna du har just nu. Var ärlig mot dig själv, du kan inte önska bort den nya kvinnans existens. Försök gärna tänka lite större - här och nu känns 13 veckor som en oändlighet, men det är förmodligen en kort tid jämfört med hela relationen. Har din man tidigare visat vilja dig väl, vara pålitlig och älska dig? Har han på det stora hela fått dig att känna dig älskad, attraktiv och viktig?

Sammantaget skulle jag råda dig att försöka ta reda på vad exakt det är som gör ont. Sannolikt kommer det finnas ledtrådar till hur du ska gå vidare. Kanske blir svaret att du måste lämna relationen. Kanske blir svaret att din man kan hjälpa dig att känna dig mer trygg, samtidigt som du helt enkelt accepterar att du just nu är svartsjuk på den nya kvinnan. Av din fråga verkar det som att er relation i övrigt har varit bra och ni har kunnat lyssna på varandra och vara ärliga mot varandra. Förhoppningsvis kan ni fortsätta kunna vara öppna, ärliga och kärleksfulla mot varandra trots krisen. Lycka till!

Nu vill jag gå över till andra delen av mitt svar - nämligen varför jag tycker att svaret du fick av Staffan Carazo verkligen inte är ett svar du borde behöva höra. För läsbarhetens skull kopierar jag in hela svaret. Jag ändrar givetvis detta om Carazo själv eller Psykologiguiden önskar det.

Staffan Carazo svarar:
Tack för din fråga. Det du beskriver är ovanligt [1]. Jag antar att du själv är medveten om att de flesta människor [2] skulle reagera på att ens partner har sex och/eller flörtar med andra. 

Det var många som gjorde erfarenheter med öppna förhållanden under den sexuella revolutionen på 60-70 talet. Och det är nog få personer som tror att det är hållbart [3]. Det är en stor risk, att förr eller senare, hamna i den sortens känslomässiga problem som du beskrivit [4]. 

Du skriver att ni är ärliga mot varandra. Om ni är det så skall du också kunna vara ärlig med din man med hur du känner i det här fallet. Det finns ingen anledning att lida för ”principens skull” (om principen är osund) [5]. 

Det finns sund svartsjuka [6]. En relation som baserar sig på en djup känslomässig anknytning kommer per automatik att innehålla en viss grad av potentiell svartsjuka. En ytlig relation kan utgöra ett skydd mot svartsjuka, men blir istället inte lika känslomässigt tillfredsställande [7]. 

Om man har en svag/sårbar självkänsla blir man mer utelämnad för svartsjuka [8]. Det finns människor som försvarar sig mot det genom att leva med ytliga relationer [9]. Men förr eller senare blir man kanske kär på riktigt[10] och man blir då avklädd sina försvar. 

Du undrar varför du känner svartsjuka nu, när du inte gjort det tidigare?
Kanske du helt enkelt mognat [11]? Att du känner svartsjuka nu, betyder framför allt att du känner [12], och det kan vara något positivt.. Det är mitt råd att du tar det du känner på allvar. 

Med vänliga hälsningar,
Staffan Carazo, leg psykolog, leg psykoterapeut, spec i klinisk psykologi

Jag antar att du, precis som många andra som väljer att inte leva monogamt, har fått dina livsval ifrågasatta många gånger. Att personer inte tog din relation eller känslor på allvar även när det var problemfritt för dig och din man att ha sexuella relationer med andra. Jag vet att många polypersoner drar sig för att berätta om sitt liv för vårdpersonal, av befogad rädsla av att bli illa bemötta. I ljudst av detta är det fruktansvärt trist att du har fått ett så dömande svar.

Carazo poängterar vid flera tillfällen att ditt sätt att leva på är ovanligt, och att det inte vad de flesta hade valt [1, 2, 3]. Man kan förstås tycka att någonting är ovanligt utan att tycka att det är dåligt, men av sammanhanget framgår det rätt tydligt att det inte är vad Carazo anser. Han försöker exempelvis ganska tidigt i sitt svar förpassa "öppna relationer" till 1960-70-talet som någon sorts trend eller historisk parentes [3]. Hur troligt är det att en monogamt tvåsam person som vill få råd om svartsjuka hade istället fått en föreläsning om att det kärleksbaserade monogama äktenskapet hittades på under 1800-talet?

Vidare blir det uppenbart att Carazo anser att "principen" att ha en öppen relation är osund [5], att icke-monogama relationer är ytliga [7, 9], omogna [11], och att de innebär att man inte är kär på riktigt [10]. Du sökte hjälp med svartsjuka och fick istället en recension av din förmåga att känna kärlek! Vilket sätt!

Inte nog med det, Carazo fortsätter gnugga in sin övertygelse om din förmåga att känna känslor genom att ta svartsjuka som ett kvitto på att du känner överhuvudtaget [12]. Det är en sak när en programledare i Aftonbladet TV häver ur sig att jag minsann är mänsklig när jag kanske eventuellt känner nåt dåligt när en av mina partners träffar nån annan (trots att jag innan pratade varmt och kärleksfullt om mina partners!), men Carazo är en psykolog med en lång meritlista. Du borde verkligen kunna vänta dig bättre behandling!

Det värsta är ändå att du får alla dessa nedvärderande omdömen, men inte någon vägledning att tala om. Carazo nämner att svartsjuka kan hänga ihop med dåligt självförtroende [8], men går inte vidare med det, utan återgår till att kritisera din relationsform. Han hade kanske kunnat beskriva hur du gör din svartsjuka sund [6], men det gör han inte heller. Istället för att se svartsjuka som någonting som kan dyka upp i nära relationer överhuvudtaget väljer han att ignorera problemet du vill ha hjälp med, och istället lägga all skuld på relationsformen [4]. Istället för bekräftelse, förståelse och hjälp får du fördomar och ännu en påminnelse om att du är avvikande.

Jag hoppas verkligen att om du vågar vända dig till en psykolog om du någon gång i framtiden behöver det. Jag önskar jag kunde lova dig att detta inte händer igen, men det kan jag tyvärr inte. Det finns alltid en risk att du stöter på liknande bemötande. Men jag vill att du ska veta att det finns psykologer med polykompetens, och psykologer som helt enkelt skulle sätta in sig i din situation och arbeta utifrån dina förutsättningar.

Med vänliga hälsingar
Tanja Suhinina
leg. psykolog, läser för närvarande masterutbildning i sexologi och är själv icke-monogam

(PS. fixat lite stavfel)

Only in Russia

Det här var någon gång 1995-96. Jag minns inte om jag redan hade flyttat till Sverige, eller precis skulle flytta. Strax innan bröllopet mellan mamma och en svensk man, eller något år senare. Hur som skulle denne mans föräldrar besöka min mormor i Olaine, och det var då detta hände. Mormor hade putsat och fixat lägenheten, städat och ordnat, lagat god mat. Men det första som svenskens föräldrar gjorde var att ta fram kamerorna och fota den slitna nedgångna porten.

Jag minns att mormor var upprörd, men jag tänkte inte så mycket på det då. Nu tänker jag - fan va otrevligt.

Så nu tänker jag prata lite om fattigdom. Det blir nämligen ganska uppenbart att många svenskar inte riktigt fattar att Ryssland är ett fattigt land. Och jag vet inte hur ni tänker, men jag tycker det är motbjudande att som rik och privilegierad skratta åt fattigdom. Men det hela hänger förstås ihop med hur man spontant tänker att fattigdom ser ut. Extrem fattigdom är ju när mörkhyade människor bor i ett varmt land. Vanlig fattigdom lämpar sig utmärkt som bakgrund till musikvideor där människor ska vara enkla, glada och härliga. De ännu mer fattiga är det synd om. Vissa gör bra rekvisita för jättefina naturfoton. Men jag ser sällan svenskar anklaga dessa människor för dålig smak.

Men är det vita människor i Ryssland, då är det en annan sak, då blir misär en helt annan sorts underhållning. Klicka på gilla, klicka på dela. Titta vad tacky de är, och se vad löjligt det blir när de tar sexiga foton i ett slitet rum! Fulla är de också. Och kan inte engelska. Lol.

Jag börjar med en avstickare. Ofta handlar det om bilder där människor gör töntiga saker, typ poserar parodiskt med vapen eller bygger fallosar av grönsaker. Jag vill bara påminna allmänheten om att det inte bara är vi rika människor försedda med god smak som kan göra saker ironiskt och på skoj. Precis som vi här kan exempelvis ryssar tycka det är en bra idé att ta töntiga bilder när de är fulla. Tänk på era festbilder. Tänk på era vänners festbilder. Hur ser ni på dem jämfört med andra människors festbilder? Diskutera inte i smågrupper, sätt dig istället för dig själv och tänk lite.

Nu till huvudämnet. Jag undrar ibland om svenskar som delar sådana bilder fattar att de skrattar åt misär och fattigdom. Många av personerna som delar sådana bilder som Facebook-humor är annars så kallade medvetna personer. Feminister. Antirasister. Det är klart att man kan vilja vara en person som skrattar åt andras elände, men ni som inte vill det, kan ni sluta?

För ni fattar väl att dessa människor inte bara kan ta och välja att lämna rummet med den fula bäddsoffan och de slitna tapeterna, och gå till ett ljust och fint inrett hem. Ni måste ju fatta att fattigdom handlar till stor del om att inte kunna välja eller välja bort. Man kan inte välja en gata utan djupa vattenpölar. Man kan inte välja en vacker trappuppgång att fota bröllopsbilder i för att det är så ens trappuppgång ser ut. Man har inte möjlighet att välja god smak, det är den verkligheten man lever i, och det är den verkligheten som dokumenteras på bilder.

Det finns en uppfattning om att människor som lever i fattigdom måste vara ledsna och eländiga precis hela tiden, annars tar man inte dem på allvar som fattiga. Är du en ryss från tätort i Sibirien får du väl sitta och gråta. Försök inte vara sexig, dricka, festa, skämta till det. Försök att aldrig ha kul eller vara glad över att du nångång lyckas lyxa till det. Ta inte bilder på ditt bröllop. Då kommer nämligen rika människor i väst tycka det är jätteroligt att du försöker att ha ett liv, trots att du råkat födas i ett fattigt land.

Detsamma gäller förstås fattiga i Sverige. Ni har kanske hört att man inte ska använda uttrycket "white trash", eller skratta åt fattiga svenskars "dåliga smak". Men tänk gärna på att även fattiga i Sverige har oftast en möjlighet att befinna sig i en rikare miljö, med hela asfaltvägar, hus som inte faller sönder, kollektivtrafik med mjuka säten. Ryssarna ni skrattar åt har inte ens det. Ska de ta bilder överhuvudtaget kommer det vara i fattig miljö. Kommer de försöka ha kul kommer det inte vara i en smakfull miljö.

Nästa gång du ska dela roliga bilder från Ryssland, fundera på vad det är som är så jävla roligt. Varför tar du dig rätten att ta andras privata bilder, ofta från viktiga ögonblick i livet, och sprida dem som föremål för hån. Tycker du att det är roligt med fattiga människor som försöker ha det trevligt, så kör. Vill du vara en anständig människa, låt bli. Och snälla rara, säg inte att du "belyser korruptionen i Ryssland" om ditt enda engagemang i frågan har varit att dela bilder på toaletter.

(PS. Vid annat tillfälle ska jag blogga om misärporr och hur illa jag tycker om det.)
(PPS. Och nej, jag tänker inte lägga upp exempel på bilder som jag skriver om.)
(PPS. Rättade lite stavfel)

Härlig spontan tjej i media

Det här med medier och typ ca kändisskap är lustigt. Av dem jag känner genom sociala medier, på Twitter och så, där har alla nån form av mediekarriär. Ingen tycker det är märkligt att tycka saker offentligt, synas i teve, eller vad det nu kan va. I de kretsarna där jag oftast umgås fysiskt har ca ingen nå mediejobb överhuvudtaget och knappt ens Twitter. Och så finns det gamla Mangakaikretsen där folk är kulturarbetare och det är en helt tredje relation till offentlighet och synlighet i media. De är ju mer doldisar, det är deras verk som syns, inte deras personer. Så i köttet möter jag sällan folk som också ibland skriver debattartiklar. Det är mest skönt, men lite ensamt ibland för jag har ingen att lära mig av hur man gör saker som att reagera rimligt när fans kommer fram på stan eller en bekant har sett en på teve. Jag kommer nog skriva mer om detta när jag breakat ännu mer.

Jaja, i alla fall. I onsdags mailade Karlavagnen och ville ha mig i radio för att de skulle prata swingers. Det visade sig att enda tillfället de kunde liveintervjua mig var i början av programmet som började 21. 21:25 gick mitt nattåg till Malmö. Så jag fick stå på perrongen och jag har inte hört inslaget, men babblade vääääldigt fort. Men vi säger att jag var charmig. Folk jag litar säger att jag gjorde bra ifrån mig. Här kan man lyssna på webben.

Typ en halvtimme senare råkade en kompis till mig zappa till UR-sändning där jag satt och pratade raggning. Det var ett avsnitt av Tänk till som spelades in i somras och som jag helt hade glömt bort. Kul insiderinfo - jag hade typ knappt sovit den natten på grund av ett av 2013:s mest minnesvärda ligg. Så 1) jag vet uppenbarligen vad jag snackar om. 2) Jag har sugmärken to prove it. Sugmärkena är iofs från ett tidigare tillfälle, nu när jag tänker efter. Jävlar jag hade flyt då. 

Slutligen har Per Köhler satt press på mig genom att tipsa om mig som vetenskapstwittrare i Internet World. Känner mig smickrad. Drabbas av akut sympati för de stackarna som har följt mig och nu måste dras med allt jag skriver. 

En tanke om Frost

Såg Frost/Frozen på bio i torsdags och dog lyckodöden. Jag blir alltid så glad när man gör en film som uppenbart är tänkt att vara PK, att det inte bara råkar vara så utan att den är genomtänkt normbrytande, och den är bra. Så jävla känga i nyllet på alla som hävdar att historier skulle vara tråkiga om man typ hade tjejer i huvudrollen, eller kritiserade romantisk kärlek, eller hade icke-heterofolk i, eller... jamen. Åh. Så jävla bra. Hur som, tänkte ta upp en grej som jag tänkt på med den.

SPOILER FÖR EN GREJ SOM HÄNDER TIDIGT I FILMEN KOMMER NU

Jag hade ju såklart läst artiklar om filmen och visste ju att Elsas förmågor lätt kan (och nog är tänkta att kunna) ses som parallell för exempelvis att vara gay. Och det gör det ju, filmen funkar jättebra på det planet. Men en grej jag tänkte extra på var pappa kungen. Jag tycker det är så uppenbart att han har samma kraft som han lärt sig att dölja. Att han vet att de ska till trollen, att han snabbt säger att krafterna är medfödda, att det är han som säger åt Elsa att dölja dem och såklart hans plågade ansiktsuttryck på kröningsbilden. När jag sa det kontrade en av kompisarna jag såg filmen med att då hade han ju kunnat frysa vattnet runt skeppet och överlevt. Men det känns ju bara som en poäng, att han hållit tillbaka sina krafter och det slutar i katastrof. Elsas katastrof är att hennes krafter ändå bryter ut till slut, hans är att han aldrig låter sig lära känna sina krafter, ända in i döden.

Jämställdhet leder till mindre sex och popsexologi i allmänhet

En kompis frågade mig om artikeln Does a More Equal Marriage Mean Less Sex? i NY Times är trams. Jag tycker mig se ett ypperligt tillfälle att diskutera vanliga tramsigheter i populärpsykologi och -sexologi.

Läs gärna artikeln. Den är lång, men längden är faktiskt intressant i sammanhanget. Det är väldigt mycket soppa som kokas på väldigt lite spik. För det som det hela inleds med är en studie från 2013 där man analyserade data från många par och kollade hur arbetsfördelningen i hemmet samvarierade med  hur ofta paret hade sex. Arbetsfördelningen var uppdelat i "core housework" (diska, städa, traditionellt kvinnligt) och "non-core housework" (fixa bilen etc, trad manliga saker), och man fann att de paren som hade delat upp hemsysslor mer traditionellt hade sex oftare. För att "ofta" och "sällan" ska ha nån mening kan jag upplysa att medelvärdet är ungefär 5,5 samlag/månad (standardavvikelse på ca 4,5-5, ej normalfördelad, medianen rapporteras inte). Jag har bara bläddrat genom forskningsartikeln och den verkar bra (vill nån läsa har jag fulltext att maila ut). Kan poängtera att medan studien är från ifjol så är data man använde sig av från tidiga 90-talet.

Att tänka på 1: Vem argumenterar vi emot?
Såväl studien som NYT-artikeln utgår från antagandet att mer jämlikhet i hemmet leder till mer sex. De får det att låta som att det är ett vanligt påstående. Det vete fan, alltså. Jag tycker till exempel att påståendet att könskonformerande olikheter leder till mer sex är minst lika vanligt. Men det är vanligt i popvetenskap att man framställer sin tes som spännande och banbrytande. Enskilda studier får betydligt mer vikt än de förtjänar. Premissen blir "nu har denna studie kullkastat allt vi vetat i hundra år" och sen bryr man sig inte så mycket om att studien inte är replikerad, att modellen inte är utforskad under andra premisser och i andra grupper, och hur välgenomförd den är. Och det är klart man är mer benägen att rapportera roligare och spexigare studier som visar på oväntade saker och har sämre design än studier som visar sånt man redan vet och har bättre design. Ja, ni vet, man bet hund.

Att tänka på 2: Vem är expert?
Skribenten beskrivs som psykoterapeut med inriktning på relationer och använder en del exempel från egen erfarenhet. Enligt Wikipedia har Lori Gottlieb examen i franska och oavslutade studier i medicin. Hon har även skrivit en del, bland annat en bok om att gifta sig, och jobbar för bland annat The Atlantic. I artikeln nämner hon "a yearlong training in marriage therapy".
När personer hävdar expertis är det alltid bra att kolla upp vad de är experter på. Här vet man till exempel inte vad personen har för utbildning i terapi, hur länge hon har arbetat, vad det är för klienter hon möter och vem som kontrollerar om hon faktiskt gör nåt vettigt. Det gäller andra personer som omnämns i artikeln också. Daniel Bergner, exempelvis, han skriver i NY Times magazine och skrivit en bok som heter What Do Women Want?. Kul med expert på vad kvinnor vill ha, synd ba att boken är rätt kass.

Att tänka på 3: Vilka möter man i terapi?
Som terapeut möter man per definition människor som har problem. Det är viktigt att komma ihåg, att bara för att man möter en grupp personer i terapi innebär inte att alla i den gruppen har problem. Gottlieb möter säkerligen i sitt arbete massor med par som fördelar hushållsarbete traditionellt och ändå har sex sällan eller kasst.

Att tänka på 4: Dagens avsnitt av att resonera bakvänt

But Pepper Schwartz says that while women may have always had these types of fantasies [om att vara undergivna, min anm.], now they have permission to give voice to them because of how much power they have in real life. “The more powerful you are in your marriage, and the more responsibility you have in other areas of your life, the more submission becomes sexy,” Schwartz says. “It’s like: ‘Let me lose all that responsibility for an hour. I’ve got plenty of it.’ It’s what you can afford once you don’t live a life of submission.” Married women, she adds, may have had a very different relationship to their fantasies back in the ‘50s, but even so, “this mixture of changing gender roles and sexual negotiation is tricky.”

Det här var bara lite lättsam pausunderhållning. Jag återkommer till idén om att man tänder på motsatsen till vad man är i övrigt sedan.

Att tänka på 5: Vi förändrade A, och A förändrades, buhu.
En återkommande grej i artikeln är att påpeka att trots att man satsat på interventioner så har sexlivet inte blivit bättre. Logiken är strålande.

1. Jämlikare fördelning av hemarbetet leder till större lycka i äktenskapet.
2. Par omfördelar arbete så det blir jämlikare
3. Större lycke i äktenskapet infinner sig
4. Mer sex infinner sig inte! Skandal! Katastrof! Vilket skulle bevisas!

Det är som den där studien där man bevisade att kvinnor inte kan göra pull ups genom att ta kvinnor som inte kan göra sådana och träna dem i annat än att göra pull ups. Är det verkligen så förvånande att en intervention påverkar det interventionen sägs påverka och inte nåt annat? Villman öka sexfrekvens får man väl helt enkelt ta och jobba med nåt som ökar sexfrekvens.

Att tänka på 6: Har ni ens ändrat på A?
Ett fallexempel som ska förklara att jämlik arbetsfördelning inte leder till mer sex låter såhär:

“I’m very attracted to you,” she said earnestly. “You know when I really crave you? It’s when you’re just back from the gym and you’re all sweaty and you take off your clothes to get in the shower and I see your muscles.”
Her husband countered by saying that this very situation had occurred that morning but that his wife became irritated when he tossed his clothes on the floor, which led to a conversation about his not vacuuming the day before, when she worked late. He had worked late, too, which accounted for the lack of vacuuming, but still — she hated waking up to a messy room, and it was his turn to vacuum.

Den observanta läsaren kan observera att mannen hade inte gjort det han skulle. Jag tror inte att nån av dem som påstår att mer jämlik fördelning leder till mer sex menar att det räcker med att man fördelar arbetet. Jag tror de menar att parterna även ska göra sin del.

Att tänka på 7: Man tänder på det man inte är.
Som jag har redan påpekat i punkt 4 finns det en idé om att människor tänder på motsatsen till vad de är om dagen. Hur många gånger har man inte hört den om att högt uppsatta chefer vill leka rollspel där de är bäbisar eller åtminstone bli dominerade av nån i lack. Liknande tankar framförs även i artikeln.

Jag har aldrig sett någon forskning som bekräftar detta. Aldrig. Nevar. Och hade detta stämt så hade manligt och kvinnligt i sängen kodats helt annorlunda mot hur de ser ut. För som det ser ut idag förväntas män vara initiativtagande, starka och drivande såväl i sex som i andra sammanhang. Kvinnor förväntas vara svaga, responsiva och service mindeade i sängen och andra sammanhang. En oerhört puckad idé, upphör genast med att snacka om den. Ja, vissa människor har sexuella preferenser som kanske inte påminner om deras övriga personlighet och preferenser. Det är inte nån standardregel i sexologi.

Att tänka på 8: Att vara aktiv är inte att köra över andra.
Annan korkad tanke som jag stöter mycket på är att vissa aktiviteter i sex implicerar maktobalans (och könsroller). Att vilja att ens manliga partner är fysiskt aktiv under sex och visar vad han vill likställs ofta med att han ska vara drivande, dominant och en äkta grottman. Samma sak gäller en man som typ slänger en på köksbordet och knullar en hårt. Att visa vad man vill är inte att vara dominant, det är att kommunicera under sex.

Här är en lista på saker man kan önska som inte automatiskt betyder att man vill ha en grottman:

• Man vill att sexet ska vara intensivt
• Man vill att mannen ska visa vad han vill
• Man vill att mannen ska visa att han är kåt och tänder på en
• Man vill inte ha mycket s k förspel
• Man vill att omslutande samlaget ska vara "hårt"

Kom ihåg, grottmannen sitter inte i frekvensen och amplituden på jucken. Grottmannen sitter i Satoshi Kanazawas och Herman Ottossons gemensamma fantasi. 

Att tänka på 9: Polarisering.
Det finns även en idé om att det för attraktionen är viktigt att polarisera. Det intressanta är att denna tanke bara gäller polarisering åt ett håll. Ponera att det faktiskt stämmer, att det är döviktigt för knulleriet att den ena är stark och fixar karriären och den andra är vän och fixar disken. "Det blir inte bra om båda gör båda" skriver vänner av ordning. Sedan stöter de på en kvinna som är stark och fixar karriären. Vad vore bra ur polariseringssynpunkt? Att stärka henne i att vara stark och fixa karriären, förstås, och att hitta en svag diskande man för bästa polaritet. Men nej, istället ska kvinnan på nåt sätt neutraliseras i sin styrka och karriär. Hur fan är detta polärt?

Att tänka på 10: Det här är nog skrivet för en annan planet
Som avslutning får ni detta exempel på fritt svammel som styrker ens argument typ?

Take the fascination with MILFs — consistently one of the most-searched porn categories and a staple in mainstream media — in which mothers are depicted as alluring and sexually lively. In the past, a fantasy woman may have been the young, single secretary; now she’s the middle-aged mother of three with a graduate degree. 

Raw man, det är inte så man för.

Raw man, det är inte så man för.

"Ottosson har helt missförstått vad förning är" menar Tanja Suhinina, psykolog och följare
11 februari iår lade Aftonbladet upp en märklig video där en ledare för manskurser skulle förklara hur manlig och kvinnlig energi fungerar genom att exemplifiera med föra-följa-dynamik i styrdans. När han ska demonstrera detta på den kvinnliga reportern blir det dock alldeles uppenbart att Herman Ottosson helt har missförstått vad dansdynamik handlar om. Jag menar att detta kan få farliga konsekvenser för männen som deltar i hans kurser - även utanför dansgolvet.

Pardans är ofta en missförstådd aktivitet där rollerna tillskrivs egenskaper som för riktiga dansare ter sig helt främmande. Oinsatta kan lätt anse att föraren har hela makten och ansvaret i dansen, medan följaren är en foglig viljelös docka. "En bra förare kan föra vem som helst" är ett uttryck man ofta hör från personer som inte har förstått att följaren följer för att hen väljer att lyssna på en signal från föraren - inte för att föraren förflyttar henom med hjälp av fysiskt våld.

Redan vid 2:20 inser man att Ottosson är en oseriös och potentiellt skadlig förare. Han skapar ingen kontakt med reportern, bygger ingen connection. Han greppar hårt i hennes överarmar och närmast knuffar henne till platsen där han anser att hon ska stå. På ett seriöst dansgolv skulle sådant beteende leda till en omedelbar reaktion från följaren. Föraren skulle i bästa fall anses vara en nybörjare, eller kanske berusad. Den typen av brutal behandling av en medmänniska är ingenting som uppmuntras av seriösa dansare. Förning handlar istället om kommunikation, att känna av och lita på sin följare, och att skapa tillit från hens sida.

Ottosson fortsätter sedan bryta mot all rimlig vett som förare. Istället för att få följaren bekväm och avslappnad påpekar han att reportern verkar vara nervös - någonting han även bidrar med genom att minska avståndet dem emellan utan att få samtycke från följaren. Han säger sig känna av de obekväma vibbarna från reportern men han agerar inte utifrån den informationen, istället framkallar han ännu mer obehag genom närgången fysisk kontakt som hon inte följde in i.

För mig som seriös följare med många års erfarenhet känns det obehagligt att denna man använder sig av dansspråk för att sedan sprida en helt felaktig bild av dynamiken mellan en förare och en följare. Det framställer styrdansen som en rå och brutal syssla där samspelet ersätts med rå styrka och total brist på hänsyn till partnern. Ottosson är oinsatt och kränker en konstform som handlar om två samarbetande personer som båda är starka och musikaliska och där samarbete och lyhördhet är A och O. Det är sorgligt att denna person tillåts sprida fördomar om pardans på Sveriges största webbtidning.

Tanja Suhinina är följare och feminist

Sexualitetens arkitektur och stadsplanering

I veckan var jag på en föreläsning i sexologi som bland annat berörde unga svenska heteromäns syn på engångsligg. Det framkom bland annat att de ibland egentligen inte är så sugna, men känner att de måste ha sex med en tjej de tagit hem. 

Jag kom att fundera på hur engångsligg ofta är tvungna att organiseras utifrån hur husen och staden ser ut. För ett klassiskt engångsligg börjar med ett möte i någon offentlig lokal, ganska sent en helgkväll. Sådana lokaler brukar finnas i stadskärnor. Om jag tar Stockholm som exempel så är det inte där unga människor generellt bor. 

Så om man möter någon på klubb eller fest och tycke uppstår så man man inte omedelbart skrida till verket. Man måste först ta sig någonstans där man kan avancera bortom hångel. Nu måste det egentligen inte vara så att sex måste hållas avskilt, men det finns en del regler och lagar i Sverige som omöjliggör detta. Dessutom vill nog många heller inte ha sex öppet där andra kan se. 

Så man ska ta sig någon annanstans. De utrymmen i offentligheten som finns där man kan låsa om sig är främst toaletter. Så visst sker det en del sex på offentliga toaletter, för det är så vi har byggt våra miljöer att det sällan finns rum i anslutning till festlokaler dit man har enkel tillgång. Det finns inga särskilda sexbås på vanliga klubbar, och inte heller kärlekshotell modell Japan. Där kan jag verkligen slå et slag för studentfester. De må vara töntigare än riktiga klubbar men man festar i anslutning till ett brett urval av inomhusställen som står tomma under festtid. Och som bekant har KTH-studenter sex på lokalerna.

Japanska kärlekshotell, för övrigt, de finns ju för att man i Japan ofta bor trångt och lyhört. Liknande mekanismer störde sexlivet även för sovjetter. Mamma berättar att man under högskoletid bodde i antingen kvinno- eller mansrum som man då delade med flera studenter. Om exempelvis en man ertappades i ett kvinnorum på natten kunde båda bli relegerade från högskolan - även om de var gifta. 

Hur som, vi är tillbaka till våra unga tu som har hånglat ner varandra på klubben och nu söker någonstans att vara. På sommaren är det lättare att lösa, förstås, för att då kan man bekvämt och med viss skandinavisk romantik vara ute. Där är det dock fortfarande viktigt att minnas att utomhusmiljön i städer är planerad och designad. Man försöker bygga bort avskilda ställen utan insyn för att göra staden säkrare. Det leder till att det blir svårare att gömma sig i skuggorna och råna förbipasserande, men inte heller frivillig avskildhet blir då möjlig. Det unga paret påverkas även av hur mycket tillträde man har till offentliga halvoffentliga rum. Att bryta in i en dagisbyggnad för att ligga är ett stort steg, men om gården omges av ett lågt staket med en symbolisk grind blir det möjligt att hitta nån sorts privacy på gården.

Men nu är det vinter och paret väljer kanske att dra hem. Vi säger till och med att de har SL-kort, för att det blir ännu krångligare om vi drar in en kostnadsanalys i samband med sex och stadsplanering. Eller, vi drar in analysen bara så pass att vi konstaterar att taxi från innerstan till en förort är dyrare än vad många har eller tar sig råd med. Varför antar jag att paret ska till en förort? För att på grund av rådande bostadspolitik, samt gammal bostadspolitik, samt hur staden är tänkt att fungera, så är det svårt för unga ensamstående att bo i innerstaden. 

De kåta, fulla och feststinna ungdomarna hamnar alltså i kollektivtrafiken som på nätterna går mer sällan och tar ofta längre tid. Det innebär en transportsträcka (hihi transport) på kanske någon timme mellan klubben, där båda var peppa och ligga verkade som bästa idén någonsin, och någons hem. Uppsluppen avklädd stämning som byts mot att åka buss med folk som kräks, och en person som du gärna vill ligga med, men kanske inte vill typ prata med riktigt, interaktionen på en klubb överförs inte enkelt till interaktion på en buss. Och klockan blir bara mer, och när man är framme är hon redan fyra och båda är trötta. Berusningen har kanske förlorat sin charm, och sex verkar liksom inte heller så roligt. Men nu har man ju åkt hela vägen till Råcksta, och nu har man ju släpat med främlingen. 

Jag säger inte att alla engångsligg är så. Jag säger inte att det måste vara så. Men jag tänker att det här är typiskt en situation där själva rummet runt oss påverkar sexualiteten. Där våra sexliv ramas in av sådana saker som hur man valde att bygga toalettbås och klippa buskarna i parken. Sexualiteten påverkas av huruvida man måste dela rum med en kompis för att få bo överhuvudtaget, och hur sent på natten tunnelbanan går. Sexualiteten påverkas av huruvida man valde frostat glas som inomhusvägg och av vilka lokaler vissa har tillgång till (icke-studenter har inte passerkort till KTH:s nattomma salar). 

Visst är det spännande? Jag tycker det är jättespännande!