Attackera och gå på, det kan löna sig!

Elin har skrivit på Aftonblandet.se om den idag hajpade undersökningen som visar att ungdomar har sex på internet (på min tid hette det minsann cybersex eller c6). Det är intressant, för att inte säga talande, att bland de sju kommentarerna som har hunnit komma in finns det redan en som visar att inte alla i vårt samhälle har begripit vad "se men inte röra" kan betyda:

Elin Grelsson...Herre Gud man blir ju rent ut sagt tokig på artikeln du skriver. Har du kollat snyggast.se? Unga tjejer som visar upp sig halvnakna...ofta tjer i åldern 13 till 14 år. Tycker du det är okey? Jag tycker inte det. Var är föräldrarna? Har dom inget ansvar för vad deras unga döttrar gör på nätet? Sen anklagar man snuskgubbar för att dom attackerar dessa unga tjejer. Du borde nog tänka efter vad du skriver Elin.

-man, 39

Ja, man, eh, anklagar folk som attackerar folk. För det är liksom olagligt att attackera. Man har faktiskt rätt att slippa bli attackerad ens om man är en ung tjej som är sexig på nätet. Tänka sig.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om elin grelsson, nätsex, snuskgubbar, unga tjejer, flås, våldtäkt

Rå jargong

Ett tema som jag fastnade för i sammanhanget som rör föregående inlägget (attraktionsdiskussionen, alltså) är "rå jargong". Dels för att det är närliggande till Bad Boys vs Nice Guys-diskussionen som aldrig slutar vara min lilla guilty pleasure, dels för att jag tycker det är fascinerande hur det verkar finnas många människor som likställer "prata sex" med "rå jargong". Jag tycker att "rå jargong" är bland det mest larviga och avtändande jag vet i samtalsväg. Vettigt sexsnack är både intressant och faktiskt sexuellt attraktivt. Vi tar mer om det sen.

För mig är det uppenbart att det finns skillnad på sexprat som är "rå jargong" och öppet sexprat som inte är det. Samtidigt kan jag inte riktigt sätta fingret på vad skillnaden skulle vara, och då ringer min moralism-varningsklocka och påminner mig om att bara för att jag tycker det finns en gräns betyder det inte att gränsen är universell och allmängiltig. Det är som pornografi och erotik, jag kan göra skillnad på dem två, men jag skulle inte förvänta mig att någon annan drar gränsen på samma ställe, och jag skulle aldrig hävda att det finns principiell skillnad mellan dem i en debatt.

Men jag försöker åtminstone sätta fingret på skillnaden för mig själv.

FAIL: "schyssta pattar!"
WIN: "hon har riktigt snygga bröst, faktiskt"
Det här är bara ett exempel, men det hänger mycket på ordvalet för mig och det är inte helcoolt med objektivitet och så. Alltså, vilka ord man uppfattar som nedvärderande och okej är ändå rätt personligt. Jag kör själv på kuk-fitta-knulla och jag vet att en del tycker att det är lite väl hårt. Samtidigt skulle jag själv ha svårt för nån som refererade till mitt könsorgan som "mus". Så det här är verkligen... ja, inte särskilt objektivt nånstans.

FAIL: Att man pratar om att man knullar någon.
WIN: Att man pratar om att man knullar med någon.
Man kan inte riktigt dra meningar ur sammanhang, men om helhetsintrycket är att sexskildringen handlar om två av varandra oberoende kroppar får det inte Tanja godkänner-stämpeln.

FAIL: Den som pratar är uppenbart obekväm med ämnet, tycker att sex är nåt att per automatik skratta åt, behandlar sex som en aktivitet helt separerat från övriga livet och uppenbart upplever orden som används som laddade.
WIN: Den som pratar är bekväm med ämnet, skrattar inte åt sex om det inte är roligt, behandlar sex som en naturlig del av livet och ha inga problem med att använda de ord som krävs.
Å, det här var ju en exakt lista på saker, ja. Det där med att oprovocerat skratta åt sex är någonting jag har stora problem med, men det behöver ju naturligtvis inte röra sig om "rå jargong" - det kan vara "fniss slida fniss" istället för "höhö FITTA höhö". Båda är lika enerverande.

FAIL: Nåt halvolkart med att syftet är ett dumt syfte som att göra sig lustig på nån annans bekostnad, höja sin status på ett puckat sätt eller fördöma andras preferenser.
WIN: Nåt halvoklart med att syftet är ett vettigt syfte, som att det är intressant att prata om en ändå rätt stor del av livet, erfarenhetsutbyte, anekdoter som är intressanta inte bara för att de handlar om ligga utan för att de faktiskt är intressanta, tips.
Jag säger ju att det är halvoklart. Men känns ändå rätt centralt. "Rå jargong" är inte särskilt konstruktivt, även om det förstås fyller viktiga funktioner.

FAIL: Signalerar att den som pratar är kass i sängen.
WIN: Signalerar att den som pratar inte är kass i sängen.
Duuuuh. Men på något sätt tänker jag "rå jargong" vara begränsad till ganska få aktiviteter som beskrivs ganska onyanserat. Tanja approves-sexsnack tyder på att den som talar har åtminstone grundläggande förståelse för sexualitetens nyansbredd och omfång.

Och så någonstans det där med objektifiering som jag verkligen inte kan sätta fingret på.

Ser man på WIN-listan är det noll konstigt att jag tycker att förmåga att prata sex är en attraktiv egenskap. Man signalerar att man är bekväm med sexualitet. Man signalerar att man kan kommunicera kring det. Man signalerar att man vet vad man gör när man får till det. FAIL-listan är nog lika uppenbart avtändande. Det känns fortfarande uppenbart att det är skillnad. Men jag kan fortfarande inte riktigt precisera.

Några åsikter?

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om rå jargong, sexsnack, sex, sexualitet, win, fail

Tillbaka till evolutionen

Jag sitter och läser Pelle Billings blogg med kommentarer och har så svårt så svårt. Det diskuteras attraktion (här, t ex). Attraktionsfrågan dyker då och då upp i feministiska samtal, men för antifeminister verkar den vara väldigt central.

Jag har så svårt för det för jag känner inte igen mig i hela "kvinnor är privilegierade på köttmarknaden"-grejen. Men jag kanske inte känner igen mig för att jag är blind för mina privilegier. Eller så beter jag mig okvinnligt. Eller så umgås jag i fel miljö, jag är ju själv först med att erkänna att jag och krogen inte har med varann att göra. Jag känner inte igen mig, och jag stör mig när det står att kvinnors preferenser är si eller så när det är preferenser jag aldrig sett förut eller möjligen känner igen från min lista på avtändande saker, men jag kan ju inte heller uttala mig generellt utifrån vad jag själv vill ha.

Och så evolutionen. Jag har ett gammalt inlägg om ett av mina problem med evolutionstänket, jag länkade till det redan i förra inlägget, men det är bra så jag gör om det. Problemet, för er som inte kan med bilder på Zac Efron, är att amatördarwinister verkar väldigt ofta tänka i riktningen "det är så nu alltså var det så förr", och det är inte så evilutionen funkar.

Men det kanske ännu större irritationsmomentet är när två egenskaper som förut kunde ha tänkts vara var en och samma är numera rätt av varandra oberoende. I det legendariska förr behövde kvinnor män som kunde skydda och försörja avkomman, t ex. Det sköttes, enligt legenden, av alfahannar som hade status och muskler. Status och fysisk styrka hängde ihop. Hävdas det. Av det kan man ta två slutsatser om moderna kvinnor, om man nu antar att allt jag just sa om status och styrka stämmer. Ett är att kvinnor gillar starka män med muskler. Två är att kvinnor gillar män med status. Är man en antifeministdebattör i en diskussion om vad kvinnor vill ha är det tydligen fritt fram att välja, beroende på vad det är man själv saknar. Är man otränad och plufsig är det muskler honorna dras till, t ex. Det verkar i alla fall vara någon sorts oskriven regel.

Man brukar förresten även blanda in aggression, alltså att förhistoriska kvinnor som låg med starka, aggressiva män med status fick avkomma som överlevde mer än andra tack vare sina pappor.

Och jag tror inte att jag någonsin hört någon biologist säga att en av egenskaperna som kvinnor dras till rent biologiskt sådär är att mannen verkar vara ett bra ligg.

Jag vill prata attraktion. Men jag vågar inte riktigt. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, och hur jag ska orka bemöta ogenomtänkta kommentarer om att jag ska sluta tro att jag vill ha mjukismän, för min livmoder vill ha en man som inte frågar mig om jag vill ha sex. Har ni några uppslag? Ni kan i alla fall börja förklara hur folk som tror att det är fritt att välja vilka egenskaper moderna kvinnor attraheras av tänker.

Tillägg 11/9: Relevant artikel frn Newsweek. Tror det var den som refererades till nånstans i DN häromveckan.

Det här var ganska heteronormativt skrivet, ba så ni vet att jag vet. Läs även andra bloggares åsikter om evolution, evolutionism, biologism, attraktion, alfahane, förr, dejting

Jag söker förresten fortfarande lägenhet! Etta! Stockholm! Gärna åt Tyresöhållet! Hjälp!

Modern forskning finner svaret på gåtan om varför dinosaurier dog ut

Jag vet att det här inte är så upphetsande och lite odl, men jag måste kommentera en sak med den för världens välbefinnande inte helt nödvändiga skribentens Malin Wollins uttalande om en ammande man.

Det är sån här idioti som gör att jag vill slå kvinnokampen rakt på äggstockarna och gå tillbaka till hemmafru, hustrun äter rester i köket när mannen har ätit färdigt. Plötsligt vill jag tillbaka till en tid då jag inte hade rösträtt och måste gifta mig för att överleva. Jag vill tillbaka till ett könsuppdelat samhälle i protest. Om jag måste välja mellan Ragnar och ett liv i ett mansfängelse så väljer jag ett liv där jag är förtryckt för att jag är kvinna. Om obstinate Ragnar ska börja amma vill jag inte vara med längre.

Om jag lever i hundra år så kan jag inte komma på något så avtändande som en ammande karl.

-Här!

Jag tycker alltid att det är lite intressant när folk börjar använda "jag tycker det är osexigt" som argument i vad som helst som rör jämställdhet eller genus. Lite relaterat till det här. Och känns lite evolutionistiskt också, sådär skönt "aaaah om alla börjar göra så kommer ingen tända på varann och då kommer alla bara dö ut!!!". (självreklam, men jag skrev ett bra inlägg om vad jag tycker om evolutionism förut)

Som nån smart människa vars blogg jag läser påpekat - Wollin kan gärna flytta till ett land där kvinnor är superförtryckta, det finns gott om sådana.

////

Tillägg 10 sep
Jättebra inlägg på temat naturligt/onaturligt och sexigt/osexigt.

I is fashion icon!

Stockholms psykologstudenter har ett fanzin som heter Oxytozine. Jag har inget med det att göra utom att jag för sjukt längesen lovade att illustrera och sen inte riktigt hörde av mig. Jag skäms.

Nåja, jag fick just ett nummer i brevlådan, och hihihi....

Den där längst ner i mitten är ju min tröja! Alltså, inte som i "jag har en likadan" utan att jag har gjort en sån själv! För jag tyckte det var en kul idé. Här, bild!

Nöjesguiden. Ahhh, det var trevligt att vara ung, snygg och photoshoppad!

Hihihihihi. Min Skinnertröja. Hihi.

PS.

Okänd eller ökänd?

Jag har på sistone gått ett steg längre i att läsa antifeministbloggar och börjat kommentera hos Pelle Billing. Jag tycker hans inlägg ofta är vettiga, däremot finns det ett stort antal puckon i kommentarerna. Jag försöker lyssna så gott jag kan, men när de är uppenbart helt ointresserade av vad jag har att säga orkar jag inte riktigt tjafsa.

Hur som helst, har Billing postat ett gäng inlägg på temat manlig sexualitet. Här är det första och jag håller verkligen med originalinlägget. Sedan kom en kommentar som jag ville svara på så jag gjorde det och har numera blivit upplyst om att dagens unga tjejer inte alls är blyga som de kanske var på min tid. Men Anders och jag fick ihop ett hyggligt samtal i alla fall.

Det det rör sig om är att Anders påpekade att män som inte får ligga framställs inte särdeles positivt i media. De hånas, de skrattas åt, de ses som löjliga och patetiska och man kan göra en hel komedi med temat "titta, en 40-årig man som aldrig fått till det". En tonårspojke som runkar gör det typiskt aldrig för att det är skönt utan för att han inte får ligga med en flicka - har man the real deal behöver man ingen fröken Höger, och har man inte the real deal är man inte riktigt en riktig man. Jag håller helt med om att män som inte får ligga framställs ensidigt och ovänligt.

Det jag ville uppmärksamma är att visst kan man ju se det som positivt att tonårstjejer slipper vara humorobjekt på samma sätt, men å andra sidan beror det på att sprängkåta men oknullade tonårsflickor inte får synas i närheten av lika mycket som killar i motsvarande situation. Tonårsflickor beskrivs sukta och vara olyckligt kära, inte toksurfa porr och bli påkomna av en förälder som sedan har ett uppbyggande samtal om "jag har också varit ung" och donerar några sönderlästa porrblaskor till dottern.

När kåta killar i yngre puberteten framställs positivt är de lite naaaaaaw-gulliga och det är sådär coming of age-romantiskt, när kåta flickor i tidiga puberteten framställs positivt är de nymfetter.

Jag skulle kunna konkretisera med ungdomar som inte får ligga i några sidor till, men det jag är ute efter är det generella som säkert finns beskrivet kortfattat och bra av någon filosof i en skrift jag inte har läst - ska man tala synlighet är det inte bara på vilket sätt man syns som är det intressanta utan även om man syns över huvud taget. Det känns som båda sidorna i debatten - om man kan tala om feminister och antifeminister som två olika sidor - missar det ganska ofta. Nej, just det könet framställs inte negativt i just det sammanhanget - men framställer man det könet i det sammanhanget över huvud taget?

Jag befarar tyvärr att även om man lyckas ta det steget kommer diskussionen kansek ändå inte röra sig framåt eftersom sidorna kommer börja bråka om vilka det är mer synd om.



Jag avslutar med en låt av Zemfira, här till videomaterial från Utena. Den heter Созрела (Har mognat) och handlar om en tonårsbrud som ingen vill ligga med som sitter på sitt rum och onanerar. Alltså, Zemfira. Allså, så jävla den artisten som mest av alla gjorde min tonårstid uthärdlig.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om feminism, antifeminism, feminister, antifeminister, synlighet, diskurs, nucka, oskuld, förlöjligande, naaaw, porr, pubertet, zemfira

Inte för att vara en sån, men jag letar fortfarande etta-tvåa i Stockholm åt en kompis! Klart ni har en!

Redan de gamla grekerna pratade klassisk grekiska - det var bättre förr!

En liten fågel har viskat i mitt öra att folk är upprörda för att en bloggande fjortis har bloggat på YouTube och valt att inte profilera sig som intelligent. Människor är tydligen oroliga för mänsklighetens framtid och ojar sig över nån sorts sjunkande bildningsnivå och att inte alla andra kan just det de själva tycker är allmänbildning, och framför allt inte på sju europeiska språk varav tre döda.

Jag tycker så illa om sådant att det finns inte. Till och börja med alla katastroftankar om att världen är på väg i ett puckokrati, alla bara blir dummare och det var bättre förr. Vilket jävla förr? Alla som förfasas över den allmänt sjunkande bildningsnivån, vad jämför de med? Ja, det finns sjukt intellektuella texter från förr. Tror vart är världen på väg-folket att alla satt och läste dem bara för att de fanns?

Andra irritationsmomentet är att människor som ställer till med en scen varje gång någon visar tecken på "nya tidens idioti" är, i min erfarenhet, inte själva så bildade att det stör. Det är oändligt sällan jag hör "riktiga intellektuella" dra långt gående slutsatser om den allmänna allmänbildningen utifrån att någon i deras sällskap just erkänt att hen inte vet vem Tarkovskij är, jag har hört många pretto-wannabe-gymnasieintellektuella hålla på sådär. Om min observation stämmer kan man tänka fram flera olika sannolika förklaringar. Dels har riktiga intellektuella förmodligen bättre saker för sig. Dels behöver riktigt bildade människor kanske inte riktigt hävda sig så fort de får chansen mot nån stackars sate som råkat avslöja ett hål i sitt inre bibliotek. Och dels tror jag att människor som vet mycket inser också att kunskap inte är gratis, att det kostar att få det, att det är nåt man väljer att skaffa sig och kan alltså välja bort.

Jag hade själv en ögonöppnande erfarenhet våren 2005. En grupp på fyra- jag, en jämnårig tjej Tove, och två några år äldre killar - skulle skriva ett kort spex. Killarna var på prettodrygt humör och jag hade kul och ville dessutom jättegärna att de skulle fatta att jag var cool och bildad. Spexet skulle innehålla en massa mer eller mindre aktuella mediepersoner, tyckte grabbarna, bland annat Linda Skugge och Helge Fossmo och Simone de Beauvoir. Det var då det uppdagades att Tove inte visste vem Simone var och jag och grabbarna reagerade med dissande förvåning. Tove undrade när hon skulle lärt sig om vem Simone de Beauvoir var och vi föreslog typ gymnasiet eller högstadiet eller nåt. Tove svarade då, något defensivt med väldigt rakryggat för den situationen, att på den tiden tränade hon gymnastik tusen timmar i veckan.

Och jag kan tyvärr inte säga att det var direkt då jag fattade hur puckad jag var som hävdade mig genom att dissa Tove, men det var den händelsen som så småningom sjönk in under huden så pass att jag insåg att den tiden jag lade ner på att bli bildad var tid jag inte lade ner på, ja, exempelvis träning. Att jag var hyfsat bildad, men Tove var stark, smidig och snygg, och visst kan man tycka att kroppslighet är ytligt och inte lika högstående som intellekt, men mens sana in corpore sano. Det handlade om prioriteringar, vi båda hade valt bort någonting, och även om vi båda säkerligen kände att vi valde rätt kunde man inte prata om att valen var bättre eller sämre för någon annan än just mig och Tove som individer. (Det är här Petter håller käften om att han minsann tränade alla pass i veckan men kan ändå recitera poesi vid passande tillfällen)(Jag kan förresten tillägga att jag har haft nöjet att lära känna Tove närmare över åren som gått och kan inte säga annat än att hon är en grym och bright tjej som jag har oändlig respekt för, och jag hade varit ett pucko om jag inte hade mognat och slutat se ner på folk på puckade grunder)

Vad som hör till almänbildningen är känsligt, vad man ska förväntas känna till är oklart, inte minst om man till exempel är ung stockholmska med pretentioner på att vara en sån som vet saker, och måste förhålla mig till både klassisk bildning och koll. Ska jag på min generöst tilltagna fritid satsa på Stravinskij eller Yelle? Ska jag förvalta mina ryska kultursidor genom Khlebnikov eller ryskspråkiga bloggosfären? Ska jag sätta in mig i samlad filosofisk visdom genom förstahandskllor eller ska jag hålla mig uppdaterad med feminismdebatten i dagens Sverige? Vad jag än väljer kommer jag ha stora bildningshål, helt enkelt för att jag inte hinner med allt. En sak är säker, om någon börjar förfasa sig över mänsklighetens framtid för att jag inte känner igen ett namn eller inte kan redogöra för en teori, är människan officiellt ett ärkepucko.

Om man argumenterar emot "ingen kan latin längre och det är ett stort problem, inte för att jag kan latin"-folket framstår man lätt som en Wikipedia-kramare som tycker att faktakunskap är såå 1900-tal, och jag vill jättetydligt säga att nej, jag är inte en sån. Det är nånstans här jag skulle vilja klippa in min favorit-Berglinstripp (bara för att jag har en favoritstripp med Berglin är ju ett säkert tecken på att jag snart kommer uttala mig om att bildning är bra...) som handlar om bland annat att lärare kanske ska kunna ämnen de lär ut. Sista rutan föreställer ett gäng Berglinfigurer som sitter i en datasal och en säger "man kan googla franska revolutionen!" och så googlar hen med ljudeffekten "google google".

Klart man kan googla, men man ska också veta vad man ska googla efter, och man ska kunna hantera informationen man får och bedöma trovärdigheten. Och för det behöver man så mycke faktakunskap att man kan lätt börja längta tillbaka till korvstoppningsskolan. Visst är det sjukt behändigt att kunna slå upp saker lätt, jag gör det hela tiden, men det är ofta jag känner att jag saknar utantillkunskap som jag behöver för att veta var jag ska börja söka. Ingen Wiki i världen kan koppla det jag kan koppla i huvudet. Möjligen har behovet av utantillplugg minskat, men verkligen inte tillräckligt mycket för att man ska tala om att utantillkunskap inet längre behövs. Det här gäller givetvis inom samma ramar som det jag skriver om ovan - om man prioriterar att kunna saker får man snällt ta och lära sig utantill idag som för trettio år sedan. Om man inte prioriterar att veta saker kunde man inte vilket år franska revolutionen var för trettio år sedan heller.

Jag letar förresten efter en lägenhet till en kompis. Sjukt ordentlig, skötsam och bra tjej. Stockholm, etta eller liten tvåa, andrahand. Så fort som möjligt. Jag vet att alla letar etta i Stockholm, men det är just därför man utnyttjar att man har en blogg som folk typ till och med läser.

Utantillkunskap om Tanja - Tanja har läst både latin och klassisk grekiska. Inte för att det har hjälpt det minsta. Läs även andra bloggares åsikter om intelligens, bildning, youtube, utantillkunskap, wikipedia, infosök, koll, allmänbildning, klassisk bildning, grekiska, latin, bättre förr, ju förr desto bättre, puckon, självhävdande puckon

Visst var det skitsnyggt när jag stoppade in mens sana in corpore sano? Liksom så sjukt medvetet, med latinsk fram som några kommer behöva googla och några kommer bli helt ba "oj jag kände igen det jag är så 1337" och vissa kommer typ tänka "hihi mens". Men ååååh! Så medvetet! Så snyggt!

Ring Around the Sun

Det finns en SF-författare som heter Clifford Simak. Jag läste en del av honom när jag bokslukade i mellan- och högstadieåldern. Om jag inte minns helt åt skogen fel har han skrivit en bok som heter Ring Around the Sun som handlar om blaha blaha parallella jordar blaha nåt mer och att utomjordingar som ogillar hur jordmänniskor sköter sitt samhälle saboterar samhället genom att på marknaden introducera eviga versioner av varor som normalt behöver fyllas på - som glödlampor och rakblad.

Jag kan inte direkt säga att Simaks böcker lämnade något större avtryck på mitt psyke, förutom just den boken när jag befinner mig i sådana djupt intima sammanhang som hos gynekologen. För det är då jag tänker på den och så spyr jag mental galla över att människor som blint tror på att kapitalistisk darwinism leder till att bra produkter som konsumenter vill ha kommer helt oproblematiskt och naturligt vaskas fram genom efterfrågan. För det finns faktiskt, på riktigt, episka puckon som på fullt allvar tror att världen är så enkel som att konsumenter väljer det som gagnar dem och efterfrågan är king. Utan att komma ihåg att om man nu ska prata kapitalism för tredjeklassare rör det sig faktiskt om tillgång och efterfrågan. Och liksom hela grejen med att vinstdrivande företag inte har kundens bästa som mål, oavsett vad de säger i sin slogan. Och liksom hela grejen med tillgång på information och tillgång till informationskanaler.

Jag tänker på sånt när jag är i gynekologrelaterade miljöer för att där ligger det broschyrer om preventivmedel som hoppsan alla råkar vara p-piller, och där jobbar en massa i övrigt kompetent personal som får sin första upplysning om menskopp av mig.

Första gången jag hörde talas om menskopp var på MyVag, det verkade vara värsta grejen. Jag skaffade min för tre år sedan. En kompis flyttade nyligen in i mitt bostadsomrpde och jag skulle handla allt som hör en ny lägenhet till på lokala Vi. Hon behövde tamponger. Jag visste inte var hyllan med mensskydd låg. Jag hoppas att mina läsare förstår hur stort och magiskt det är.

Numera skaffar fler och fler menskopp, men det verkar fortfarande vara genom alternativa informationskanaler mina menssystrar får reda på att någonting sådant över huvud taget finns. Bloggar, internet, kanske någon amerikansk feministtidskrift eller miljömuppsammanhang. Inte tjejtidningar, inte skola, inte gynmottagning eller Apoteket eller reklam på TV.

En menskopp kostar ungefär trehundra spänn och den kortaste garantitiden jag har sett på en har varit 8 år. Menskopp är episkt överlägsen ungefär allt annat i branschen (om man tål att stoppa in saker i slidan, vill säga). Det känns inte allt för långsökt att misstänka att en anledning till varför så få har hört talas om menkopp är att det är ett alltför vinnande koncept - om jag var ett företag skulle jag nog snarare satsa på att kränga engångsprodukter än någonting som håller en kvinnas hela fertila liv.
I mina vidare utläggningar kommer jag få assistans av broschyren Myter och fakta om p-piller som jag har fått tag på på en gynmottagning. Hoppas att Bayer Schering Pharma inte tar illa upp. Om ni gillar den kan ni beställa en likadan på femalelife.se.

När jag satte in kopparspiral var det inte för att jag var galen och principiell motståndare till främmande hormoner i min kropp, utan för att jag tänkte att det vore puckat att inte kolla om jag kunde slippa det. Dessutom kändes det lockande att fixa 5-10 års preventivmedel i ett gynbesök. Och se, det gick.

(Okej, nu ska jag visa att jag är trovärdig debattör genom att motsäga mig själv lite. Jag hört att det är bra diskussionsknep som får alla att tro att man är ödmjuk.
Efter att man har installerat spiral är det viktigt att då och då kolla att den sitter där den ska. Det har jag aldrig gjort. Det borde jag ha gjort, det tycker i alla fall barnmorskan som häromveckan skulle kolla om den satt rätt och upptäckte att jag har slarvat bort den helt. Jag ska få göra ordentligt ultraljud snart för att se om spiralen inte har trotsat alla naturlagar och vandrat ut nånstans i kroppen, men det mest sannolika är att jag har blödit ut den. Nu tror jag i alla fall på det de sa om att det gör ont att sätta in spiral, men inte att ta ut den - jag märkte ju verkligen inte när den försvann.
Så ni alla som har kopparpimpat era livmödrar - kolla att eländet sitter där det ska efter att ni haft mens. Det var sjukt pinsamt att först hävda att man hade en för att sedan inte leverera.)

Den första sidan från broschyren är rätt typisk för den här typen av p-pillerinfo, att genast börja prata om uppfattningar som lever sedan 60-talet. Jag känner, ärligt talat, inte riktigt igen mig i den bilden, de uppfattningar om p-piller jag har mest hört om att allmänheter har är inte riktigt på den skalan. Jag känner däremot verkligen igen mig i motsvarande bild av kopparspiral, fler än en välbildad människa har reagerad med "kan du ha det? Jag trodde bara kvinnor som fött barn kunde ha spiral" när jag berättat om min. När man kollar information om preventivmedel och läser om spiral står det ofta att det är vanligast att man sätter in det på kvinnor som har fött, och det är det säkert. Med tanke på att ingen någonsin berättar att kvinnor som inte fött kan ha spiral, vem skulle komma på tanken att spontant fråga om det är en lämplig preventivmetod när man sitter på en mottagning med en barnmorska som man tror har koll?

Nä, seriöst. Typiskt prevmedelbesök i mitt liv: Jag är på nån mottagning och ba "jag vill ha nåt annat än kondom". Och hon ba "har du provat p-piller?". Och jag ba "ja, jag fick lite biverkningar jag ogillade". Och hon ba "vill du prova en annan sort?". Hade jag inte tillbringat halva min ungdom surfande sexinfo på nätet hade jag ju lätt sett det som att det inte finns andra alternativ än p-piller (eller jo - p-stav). Nu är jag lika påläst som vänligt och bestämd, och jag fick min spiral helt utan tjafs, men det är vad jag vet inget som spontant föreslås så värst ofta. Förslaget att byta p-piller är däremot en klassiker. Broschyrerna i väntrummet brukar förmedla samma p-pillerhegemoniska världsbild. Och det är bara så sorgligt.

De här fyra (av broschyrens sju) uppslagen är mest här för att vara lite representativa i största allmänhet. Jag gillar verkligen sättet som viktökning och minskad sexlust behandlas på - nejnej, och du kanske t o m blir kåt och smal! För att inte nämna att dagens p-piller är inte bara preventivmetod utan även acnebekämpningsmedel! Använd kondom, förresten.

Jag tycker i och för sig att punkten "låna p-piller" är lite extra intressant. SUDDENLY! Personliga p-piller. Mycket personliga, till och med.

Nu menar jag inte att låta som att inlägget går ut på att tokdissa p-pillret och superhajpa spiralen. Jag tycker bara att det är fruktansvärt synd att hur pass kända, missuppfattningstyngda och fästa i det allmänna medvetandet dessa preventivmedel är inte riktigt står i proportion till hur bra de är som preventivmedel. För hade man gått fram till randomkvinnor och helt förutsättningslöst bett dem att välja mellan hormonfri p-metod som räcker i 5-10 år och en hormonell p-metod som man måste tänka på varje dag hade nog fler varit nyfikna på den första än om kvinnorna fått välja mellan spiral (som man väl bara kan ha om man fött barn) och p-piller (som alla har).

Hållbarare och miljövänligare. Besparar en massor med tid och huvudbry för att man inte behöver oroa sig för att ha glömt p-pillerkartan hemma eller fått slut på tamponger mitt i natten. Ingen oöverkomplig införskaffningskostnad (kopparspiral är gratis att sätta in) och massor av vinst i längden. Nog är världen inte så enkel som bra produkt = alla köper den.

Det här är intressant tycker jag som numera kan kallas slarvfitta, bokstavligen. Läs även andra bloggares åsikter om p-piller, kopparspiral, menskopp, preventivmedel, mensskydd, tampong, slarvfitta, sådan är kapitalismen, information, information är makt

Antichrist - lite övertolkning , men ändå

Jag ville helt galet mycket se von Triers Antichrist tills jag fick höra att man får se en kvinna klipper av sin klitoris med en rostig sax. Sen ville jag inte längre. Inte av ideologiska skäl, utan för att AJ SOM FAN. Det har inte stoppat mig från att smått hänga med i Antichrist-debatten (i andra kretsar skulle ordet "wank" användas snarare än "debatt", nåja) i DN. Jag tror den börjar här och sen finns det länkar till fler inlägg. Jag har lite svårt och förstå varför DN har fått för sig att det är bra att ge så mycket utrymme till en sådan uppvisning i folk som pratar förbi varandra, men det är säkert bra.

Att jag över huvudtaget skriver om det beror på det senaste, tror jag, inlägget. Skrivet av Christian Braad Thomsen (filmregissör och författare till biografier över Fassbinder och Hitchcock). Det är följande del jag fastnat för.

”Feministerna” bekräftade Hollywoods förenklade världsbild och efterlyste kvinnliga hjältar av John Waynes snitt, me­dan vi andra önskade John Wayne åt pepparn eftersom vi hade en annan världsbild.

Hela filmhistorien igenom har män framställts som cowboys, gangstrar, våldtäktsmän och mördare utan att vi för den skull har protesterat å könets vägnar.

- här

För det första motsäger han ju sig själv litegrann med att å ena sidan prata om att "vi andra" (artikelförfattaren är sjukt duktig på att via) hade invändningar mot John Wayne och å andra sidan hävda att "vi" inte protesterade.

Men det är framför allt det sista citerade stycket som jag vill belysa. Hade jag bara sett det som argument i den här artikeln hade jag inte brytt mig nämnvärt, men den låter lite för mycket som en av de vanligare argument som ska framställa feminister som paranoida hysterikor. Ni vet, "ni (feminist)kvinnor gnäller för minsta lilla, men vi män har aldrig protesterat".

FYI, det är inte en dygd att hålla käften och inte påpeka att någonting är fel. Det är absolut inget som ska låta som en bra sak, det är inget att vara stolt över. Att mansrollen inte har ifrågasatts och diskuterats offentligt lika mycket som kvinnorollen, och att män inte har engagerat sig i jämställdhetsfrågor i samma utsträckning som kvinnor är väldigt väldigt kasst. Det betyder inte att kvinnor också ska bita ihop och stå ut, det betyder att män är högst välkomna att joina.

Nu menar jag förstås inte att män eller kvinnor aldrig ska framställas på ett visst sätt på film, men den här diskussionen handlar väl i slutändan inte om enskilda fall utan mönster - även om debatten har just Antichrist som tema handlade ursprungsinlägget om von Triers samlade produktion - och att påpeka att man inte protesterat mot stereotyper utan att reflektera att man på det sättet försvårade för kommande generationer människor som måste förhålla sig till genusschablonerna, det är liksom inte helt min kopp te.

Ordning!

It's all over the blogosphere, men utifall någon missat.

Kammaråklagare Rolf Hillegren vid City åklagarkammare i Stockholm uppskattar att rättssäkerhetsaspekten betonas.

[...]

– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse, säger han.

-SvD

Bra jobbat, grabben, bra jobbat.

Inside and outside

Jag gick i Prideparaden i år, andra året i rad. Egentligen enbart för att jag är med i Sommarorkestern (Stockholms studentorkestrar spelar och dansar tillsammans under sommaren) och Sommarorkestern går med i Prideparaden. Annars hade jag nog bara tittat på. Jag har ingenting emot paraden eller Pride, men jag är rätt ointresserad. Jag tycker att det är någonstans lite underligt.

Det angår ju mig...
För jag haft min beskärda del av queerhet och normöverskridning. Under puberteten var jag väldigt obekväm med att bli kvinna, använde gärna manliga attribut i klädseln (jag hade slips på ett klassfoto i sjuan, och det var inte mainstream nånstans då) utan att för den delen vilja bli av med mina bröst eller klippa av mitt superlånga hår, och var fast besluten att ändra namn till könsneutralt. Jag har faktiskt inte tänkt på det på sjukt länge, för det var en så naturlig sak för mig och könsidentiteten var dessutom inte det mest påtagliga av mina 99 problems, på den tiden hade jag en hel del annan identitetstjafs att lösa.
Även om jag har i praktiken varit väldit hetero, har tanken på att jag bara skulle hålla mig till killar aldrig slagit mig när jag tänkt på frågan. Jag tror det är lite av en kompiskretsgrej - jag har alltid umgåtts i, ur den synpunkten, "normala" kretsar och då är det ju statistiskt logiskt att det lätt blir så att man lever hetero. Kär i och tänd på kvinnor har jag varit. Men det är faktiskt först det senaste året som jag har tänkt "oj, jag kanske är hetero" och känslan det har väckt är nog mest "jaha, intresseklubben antecknar".
Och så hela fuck-konventionella-manusrelationer-grejen, förstås.

Men jag har ändå aldrig känt för att ansluta mig till någon grupp och engagera mig i det där.

Jag är ju aktivist...
Samtidigt skulle man ljuga eller bara råka säga fel om man sade att jag inte engagerar mig. Jag har alltid varit intresserad av diskussioner i ämnet, jag bloggar, jag har snackat icke-monogami i media. Det senare är i och för sig någonting som jag aldrig tyckt var särskit intressant eller särskilt jag. Att skriva om sådant på Internet, däremot, det har alltid känts väldigt jag. Både i "jämställda" samtal som forum, och i mer "ensidiga" samtal som blogg. Jag har aldrig sett blogg som "jag skriker och ni lyssnar", utan som mitt fucking forum där jag sätter agendan för vad det snackas om och får inleda med att tala hur mycket jag vill från vilket perspektiv jag vill, men det skulle vara poänglöst om ingen svarade.

Men jag har aldrig känt någon som helst lust att marschera under banderoll med "stolta [vadnu]" på, oavsett hur stolt och öppen jag är med ämnet. Och "ingen lust" är ändå det mest positiva jag känner inför tanken, sen går det mot motvilja i olika grader.

Och jag är inte sån där självförhärligande OMG-individualist heller...
Jag tycker inte om att skylta med normavvikelser, jag tyckte aldrig riktigt om att vara i media som tjejen-som-är-poly, det kändes alltid åt cirkusdjurhållet. Samtidigt har jag inget intresse av att dölja sådant och jag är nog egentligen mer av en vardagsdemonstrant. Sån där som orkar avvika på fikarasten och vara jobbig med "eller hon" eller att faktiskt undra vad folk hade för trohetsöverenskommelse i relationen som diskuteras. Hade jag varit i homosexuell romantisk relation hade jag varit en sån där som jämt måste berätta om sin sexualitet, medan vi heterosexuella inte känner nåt behov av att skylta. Jag tycker jag gör väldigt mycket nytta så, om man ska snacka normbelysningsnytta. Det låter väldigt "jag tror på individen och på riktigt tror att jag är helt utanför sammanhang och att alla andra också är det" (relevant inlägg), men jag är ju inte sån. Jag tycker det är viktigt att tala om strukturer och tänka i grupper och organisera sig (utan att glömma att individen faktiskt kan agera), jag tycker det är bra att andra marscherar med banderoller och visar upp sig i egenskap av normavvikare. Men jag vill inte. Jag tycker det är oerhört viktigt att visa även för dem som inte redan är frälsta/medvetna att "det här går också" och därför är det viktigt med parad och viktigt med cirkusdjur i media. Me jag vill inte.

Vill inte vill inte vill inte.

Men...
Jag har svårt att sätta fingret på vad får mig att känna så pass do not want. Jag vill verkligen inte framstå som en "ni kan inte sätta mig i ett fack, motherfackers!!!", men jag har aldrig gillat grupper med stark vi-känsla och massor av normer som gäller saker som inte är den uttalade gemensamma faktorn i gruppen. Typ att man klär sig på ett visst sätt fast subkulturen inte handlar om kläder, det är en massiv turn-off.
Samtidigt har det inte stoppat mig från att vara manganördsaktiv eller studentorkestermänniska. Å andra sidan är det trots snacket om "PQ är som en andra familj" som jag stannade kvar i PromenadorQuestern, inte för det.
Det har alltid känts som att normavvikande grupper har sina normer (eller känts och känts, klart de har) och att de skulle kännas ännu snävare än de vanliga, kanske på det sättet som Elin skriver om här, eller på det som VSASS-Hanna skriver om här. Det har på något sätt alltid känts bekvämare att handla i den så att säga vanliga världen med handlingsutrymmesutvidgande etiketten "Tanja är konstig" än att riskera att vara konstig på fel sätt.
Jag kanske helt enkelt tycker mer om att definiera mig som någonting jag inte är än som någonting jag är, det är liksom mer brett och fritt att säga"jag venne riktigt, men jag är i alla fall inte en sån" än "jag är sån".

Det här har malt i mitt huvud i många år nu och jag kan inte sluta undra varför jag inte vill, och varför det stör mig litegrann att jag inte vill.

Nu när jag skrivit såhär långt får det fan ta och vara intressant. Läs även andra bloggares åsikter om normer, grupper, outsiders, individualism, pride, prideparaden, identitet

Så 2008. Så 1800-tal. Så stenåldern.

Genom Johanna Sjödin (som jag läser ofta) har jag hittat ett inlägg av Henric Grubbström (som jag läser ibland, så jag skulle hittat det förr eller senare) som jag tyckte var intressant. Jag har inte tillräcklig koll på bloggosfären (jaja) för att kunna säga om jag helt håller med om analysen, men nog känner jag igen beteendet. Sexradikalism = att unga kvinnor ska ha rätt att vika ut sig på Intrawebs så att äldre män kan evolutionstända på dem. Tycker man att porr och kommersiellt sex är det minsta problematiska är man (statsfeministisk) torrfitta. Nog har jag hört det Grubbström skriver om, jag vet bara inte riktigt hur stort och hegemoniskt det är. Jag är lite för Internetgammal för att fortfarande tycka det är nån poäng med att läsa såna bloggar for the lulz.

Det påminde mig om en grej just Johanna Sjödin skrev på den tiden bloggosfären pratade om övergreppet på Blondinbella.

Röd Libertarian hyllar Blondinbella. Han är den enda av sexradikala bloggare (förutom Tanja Suhinina och kanske någon till) som skriver ut att Isabella Löwengrip inte har sig själv att skylla. När alla andra skriver att kvinnor har rätt till sin egen sexualitet förstår jag inte vad de menar när de i nästa sekund hävdar att Löwengrip har ansvar för det som ägde rum. Vad vill ni?

- här

Jag kom ihåg stycket för att 1) det värmde, och 2) det handlade om någonting som jag minns blev så uppenbart just då.

När ens liv är något klyschigare än "Avatar - the Last Airbender"

Jag var mobbad som liten. Förstås. Alla coola var mobbade som små. Det bekymrade inte mig sådär värst mycket, eftersom när man är liten tror man att det som händer en är normalt och det enda möjliga. Det var när jag kom till skolan i Sverige som jag fattade att det kunde existera helt normala skolor där det inte ingick att få spö typ dagligen. Det tog många år till innan jag kopplade att alla inte fick spö typ dagligen, utan att jag faktiskt hade lite extra tur på området. Det tog ytterligare några år innan jag insåg hur sanktionerat av vuxenvärlden det var.

Nåja. Eftersom det för mig var en lika naturlig del av uppväxten som att man växte ur sina kläder eller att man lärde sig skriva tänkte jag inte så mycket på mobbningsepisoderna först jag var 19-20 och började fatta att shiiit, det var ganska omfattande. Det intressanta när minnena började komma tillbaka (jag menar nu inte att jag hade bortträngt saker och ojojoj, utan mer att de var sådär förmedvetna) var hur filmiska dessa episoder var. Inte att undra på att mycket kreativt folk gör nåt på temat hur de var små och mobbade - man har ju ett färdigt manus, bara man minns det!

Jag tror förresten inte att mina minnen är så filmiska för att mitt minne är färgat av alla filmer jag sett, utan mest för att all mobbning ser ungefär likadant ut och man har sett tusen liknande situationer på film att känna igen sitt livs historia.

Ta till exempel det här. Jag går i trean-fyran och vi har gympa tills klockan är någonting och klassen ska till skolsköterskan på läkarundersökning. Klassen går med läraren, men jag hamnar lite efter för jag måste knyta ett skosnöre och sätter mig på bänken. Tre i klassen märker det och stannar också kvar. De ställer sig i en halvcirkel rut mig och sparkar på mig samtidigt som de säger nåt, jag minns inte vad men säkert nåt om att Suhinina ska sluta tro att hon är nåt. Att Suhinina trodde att hon var nåt var det som officiellt gjorde det legitimt att ge sig på mig. Ledaren står i mitten och sparkar mest. Jag knyter skorna och tänker på att inte gråta. Jag tror jag lyckas. Jag minns inte.

Visst var det ganska igenkännbart från popkulturen? Hela arrangemanget med tre som står i halvcirkel, med ledaren i mitten? De var ingen fast grupp, men han i mitten var lite av klassens alfahane och en av mina värsta plågoandar.

Han var förresten gympalärarens son.

Och här är anledningen till varför jag skriver om det här. Jag har nyligen fått reda på den största ironiska popkulturklyschan i den här historien. Grabben är vuxen nu. Grabben har utbildat sig och jobbar. Grabben jobbar som polis.

När vi ändå pratar min barndom, nu ska vi leka "hitta Tanja". Tips: leken skulle också kunna heta "hitta Suhinina som tror att hon är nåt".
Gympalärarens son är tvåa från vänster i översta raden.

Intressant, men vi har hört det förr. Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, barndom, ironi, klyschor, popkultur