torsdag, september 10, 2009

Tillbaka till evolutionen



Jag sitter och läser Pelle Billings blogg med kommentarer och har så svårt så svårt. Det diskuteras attraktion (här, t ex). Attraktionsfrågan dyker då och då upp i feministiska samtal, men för antifeminister verkar den vara väldigt central.

Jag har så svårt för det för jag känner inte igen mig i hela "kvinnor är privilegierade på köttmarknaden"-grejen. Men jag kanske inte känner igen mig för att jag är blind för mina privilegier. Eller så beter jag mig okvinnligt. Eller så umgås jag i fel miljö, jag är ju själv först med att erkänna att jag och krogen inte har med varann att göra. Jag känner inte igen mig, och jag stör mig när det står att kvinnors preferenser är si eller så när det är preferenser jag aldrig sett förut eller möjligen känner igen från min lista på avtändande saker, men jag kan ju inte heller uttala mig generellt utifrån vad jag själv vill ha.

Och så evolutionen. Jag har ett gammalt inlägg om ett av mina problem med evolutionstänket, jag länkade till det redan i förra inlägget, men det är bra så jag gör om det. Problemet, för er som inte kan med bilder på Zac Efron, är att amatördarwinister verkar väldigt ofta tänka i riktningen "det är så nu alltså var det så förr", och det är inte så evilutionen funkar.

Men det kanske ännu större irritationsmomentet är när två egenskaper som förut kunde ha tänkts vara var en och samma är numera rätt av varandra oberoende. I det legendariska förr behövde kvinnor män som kunde skydda och försörja avkomman, t ex. Det sköttes, enligt legenden, av alfahannar som hade status och muskler. Status och fysisk styrka hängde ihop. Hävdas det. Av det kan man ta två slutsatser om moderna kvinnor, om man nu antar att allt jag just sa om status och styrka stämmer. Ett är att kvinnor gillar starka män med muskler. Två är att kvinnor gillar män med status. Är man en antifeministdebattör i en diskussion om vad kvinnor vill ha är det tydligen fritt fram att välja, beroende på vad det är man själv saknar. Är man otränad och plufsig är det muskler honorna dras till, t ex. Det verkar i alla fall vara någon sorts oskriven regel.

Man brukar förresten även blanda in aggression, alltså att förhistoriska kvinnor som låg med starka, aggressiva män med status fick avkomma som överlevde mer än andra tack vare sina pappor.

Och jag tror inte att jag någonsin hört någon biologist säga att en av egenskaperna som kvinnor dras till rent biologiskt sådär är att mannen verkar vara ett bra ligg.

Jag vill prata attraktion. Men jag vågar inte riktigt. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, och hur jag ska orka bemöta ogenomtänkta kommentarer om att jag ska sluta tro att jag vill ha mjukismän, för min livmoder vill ha en man som inte frågar mig om jag vill ha sex. Har ni några uppslag? Ni kan i alla fall börja förklara hur folk som tror att det är fritt att välja vilka egenskaper moderna kvinnor attraheras av tänker.

Tillägg 11/9: Relevant artikel frn Newsweek. Tror det var den som refererades till nånstans i DN häromveckan.

Det här var ganska heteronormativt skrivet, ba så ni vet att jag vet. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Jag söker förresten fortfarande lägenhet! Etta! Stockholm! Gärna åt Tyresöhållet! Hjälp!

30 kommentarer:

Iggy D sa...

Attraktionsfrågan är krånglig eftersom vi i det specifika fallet upplever attraktionen som personlig, och många skulle hävda att det är just vad den är. Sedan hävdar många på ett högre plan att det är socialt eller biologiskt styrt, och alla har lika mycket rätt och fel eftersom det är människor vi talar om.

Lars Lowe sa...

Åh vad roligt att prata attraktion!:D

Min bild av betahannen är någon som är väldigt förutsägbar (i samspelet med kvinnor överlag), inte tar för sig osv. osv. Och hur roliga är saker som är förutsägbara i längden? INTE roliga. Man ledsnar. Han klarar inte av att skapa några känslopikar hos kvinnan.

En egenskap hos alfahannen är att han kan skapa känslor hos kvinnor, må vara dåliga (bad boys) eller bra (godtycklig filmhjälte), så länge det är några känslor över huvudtaget.
Sen finns det ju en miljon sätt man kan göra det på... status, oförutsägbar osv.

Hur som helst tror jag att det är en av de grundläggande faktorerna...

Mariah sa...

Jag rör ju mig en ganska begränsad medelklassmiljö men där tycks de flesta kvinnor ha attraherats av lagom trevliga, lagom snygga män som å ena sidan hämtar på dagis å den andra gärna spelar fotboll. De kanske slår dem och våldtar dem, skriker och gormar och är kriminella i smyg? Vad gäller evolutionen har de flesta två eller tre barn, så de här lagom trevliga, lagom snygga, lagom jämställda och lagom grabbiga männen verkar inte har några problem med att reproducera sig.

Evolutionsteori är jättekomplext, de som pratar om vad kvinnor EGENTLIGEN vill ha är oftast helt enkelt vulgoevolutionära.

christina sa...

roligt ämne!

jag både faller och faller inte in i den klassiska synen på "vad kvinnor vill ha". jag klarar inte av muskler och aggression och styrka, det plockar fram mina värsta sidor. jag ser NER på män som ser ut som köttkor. i den kategorin hamnar i princip allt som har varit på gymet mer än i löpspåret. jag blir föraktfull, tänker att de nog är sinnesslöa och troligtvis bonniga wifebeaters. å andra sidan trillar jag då dit på det traditionella mönstret att heteroförhållanden består av en kvinna som är sjuksyrra och en man som är läkare, eller som i mitt och min partners fall: en civilingenjör (jag) och en doktor i matematik. jag tycks ha svårt för den klassiska alfahannen därför att jag tror att han är _sämre_ än jag, och det strider emot vad jag lärt mig om hur kvinnor ska vara, dvs "mindre" än män.

allt detta stör mig vansinnigt och jag vill inte alls vara typisk. jag skyller på min samtid.

Alexander sa...

Usch, det är ju komplicerat. Och som du säger väljer folk ofta någon aspekt att fokusera på när det finns så många möjliga inverkande variabler.

Evolutionsresonemang är ofta efterkonstruktioner och kan som sådana verka väldigt övertygande, men det är först när de används som prediktioner som man kan avgöra om de har någon validitet, tycker jag. Det blir förstås en tillfällig validitet, som med all vetenskap, men åtminstone något. Det är tyvärr väldigt lätt att vara spekulativt evolutionistisk och bygga upp ofalsifierbara förklaringar till saker. Det är lätt även utan evolutionen, men evolutionen ger en sorts vetenskaplig lyster till förklaringar som kan vara mer eller mindre rena spekulationer. När det gäller beteenden, inklusive attraktionsrelaterade sådana, är det knappast så enkelt som att någon enskild genkombination styr hela köret och att den gör det på samma sätt oavsett de yttre omständigheterna. Sedan får man tänka på att även när något hävdas vara statistisk norm kan det finnas många (och stora) avvikelser. Riktigt vad epigenetiken har för inverkan är också svårt att veta.

En sak som slår mig är att Richard Dawkins en gång yttrade (om jag minns rätt) att en viss gen kan ge upphov till helt olika fenotyp-påverkan beroende på den yttre miljön. Om det t ex finns en genkombination som idag kodar för homosexualitet så behöver den inte ha tagit sig det uttrycket tidigare i historien.

Men man kan ju också diskutera typiska beteenden (på krogen och annorstädes) och vad de beror på utan att nödvändigtvis blanda in just evolutionen. I många fall blir evolutionen bara en krycka, tycker jag, något som egentligen inte tillför något, att jämföra med en helt deskriptiv psykiatrisk diagnos vars främsta effekt blir att "det är okej/inte okej att vara på ett visst sätt, för man kan inte hjälpa det, för nu är det sjukförklarat, men förut var det inte sjukt och då kunde man påverka det".

Nu känns det som om jag håller på att glida över i en diskussion om den (troligtvis icke-existerande ;) fria viljan, så jag avslutar med att meddela min distinkta upplevelse av att det definitivt är så (åtminstone i vår kultur) att på köttmarknaden (krogen, internet, m m) är det framför allt män som tar initiativ och försöker få till det och kvinnor som väljer och sållar, ofta på ett rätt hänsynslöst sätt, vilket troligtvis speglar (den upplevda eller faktiska) ytligheten i det manliga beteendet. (Höna/ägg?) Min gissning är att det beror till stor del på en långvarig tradition vars olika orsaker man kan diskutera, men även på vissa biologiska skillnader (som kan vara delorsak till traditionen). Det är trots allt stor skillnad på att ha miljontals könsceller att slösa med varje dag och att ha en per månad samt tillhörande uppehälle för den potentiella parasiten...

Alexander sa...

Btw, evolutionen har ju inte alls samma betydelse längre som den tänktes ha förut. Idag spelar det ingen större roll om man är fysiskt oattraktiv, svag, dålig på det mesta osv. De allra flesta hittar ändå *någon* att reproducera sig med, om det är det de vill. Och med den moderna civilisationen och läkarvetenskapen räcker det. Vi behöver inte längre kämpa för överlevnaden. I princip alla (som vill) klarar sig till nästa generation. Så i den utsträckning vi fortfarande fungerar som vi gjorde under den tid vi evolverade som bäst (inklusive det sexuella urvalet/attraktion) kan man faktiskt hävda att det är väldigt dåligt anpassat till den miljö vi lever i nu. Men det var väl inget revolutionerande uttalande precis. Det bara tål att tänkas på att sådant som vi imponeras av kanske egentligen ofta är ganska irrationellt med avseende på omständigheterna vi lever i. Men det beror ju på hur flexibelt systemet är. Vissa hävdar t ex att det finns en evolutionär grund till att smala människor nu anses vackra -- eftersom vi har ett överskott av mat och det är lätt att vara fet blir det de smala som är åtråvärda istället för tvärtom, som när man har ett underskott av näring. Osv. Detta skulle alltså inte vara godtyckliga kulturella nycker utan biologiskt determinerat.

Alexander sa...

En annan tanke, som delvis motsäger det jag skrev ovan, är att folk tenderar att hålla ihop i parförhållanden när deras fysiska attraktionsförmåga är ungefär jämlik. Jag läste någonstans att det är den mest avgörande variabeln. Om man för diskussionens skull antar att det stämmer och att det dessutom är ett tecken på "goda gener" att vara snygg, så kan man tänka sig att det fortfarande pågår en "förädling" av mänskligheten, där de snyggaste parar sig med varandra och producerar ännu snyggare och bättre avkomma, medan de fulare rör sig i motsatt riktning. Men det är förstås kraftigt förenklat och motsvarar knappast verkligheten. Däremot skulle det vara ett intressant fenomen att studera...

Malinka sa...

Apropå evolution – eller snarare människans utveckling – läs Lasse Bergs Gryning över Kalahario – hur människan blev människa för en berättelse om människans ursprung, utan ugh-ughande grottmän som släpar kvinnorna i håret.

Jag har precis kommit till avsnittet när människan lämnar det samlande/jagande livet och blir jordbrukare. Mycket sorgligt.

/flitig läsare, oflitig kommenterare

Malinka sa...

Kalahario? Kalahari!

Alexander sa...

Man kan förstås också finna spår i historien, vare sig de är evolutionära eller bara kulturella. Som det där med jägare/samlare, där man antar (bl a genom studier av sådana idag existerande kulturer) att män och kvinnor, liksom människor i allmänhet, var mer jämlika, och att det som senare blev till det vi idag betraktar som ojämställdhet (som kanske eller kanske inte var det innan, beroende på hur man betraktar saken) var en socioekonomisk anpassning, en optimal arbetsfördelning. Som alltså inte gäller (åtminstone inte lika mycket) längre, men eftersom traditioner tar lång tid att förändra även då de överlevt sin användbarhet...

Pelle sa...

Undrar hur Darwin skulle värderat antifeministiska bloggare? Vetenskapen har väl kommit bra mycket längre än bara linjärt svartvitande att muskelmän medför överlevande avkomma? Och hygien/preventivmedel/penicillin-civilisationen också? Väl? Attraktion som jättegeneralisering funkar ju knappt att prata om. Och attraktion på individnivå är så härligt olika att vi knappast kan enas om något generellt. Men kanske hitta mer sidor att attraheras av hos fina människor. Min alldeles egen attraktion är bunden en underbar människa som absoult inte är top of the heap enligt Darwin, men däremot enligt modern humanism: Klyftig, livserfaren, skitsnygg och full med jobbiga hangups. Bra för mej.

Ylva sa...

Vill bara slänga in en kortis om "kvinnor är priviligerade på köttmarknaden" vilket måste vara en otroligt seglivad myt. Jag tror inte på argumentet att det är något fel på mig, det är lika mycket som ska klaffa i tjej-raggar-kille som kille-raggar-tjej. Jag är väl inte heller representativ, men vilken kvinna är det.

Det är en tröttsam myt/tanke/sanning. Har du skrivit om det tidigare, länka! Annars är det ett ämne jag gärna skulle läsa om :)

m sa...

What Pelle said: "Attraktion som jättegeneralisering funkar ju knappt att prata om".

Jag tänker på de senaste årens fokus på vår personliga historia och barndom och UPPFOSTRAN i relation till våra relationsmönster (t.ex. Josefsson blablabla). Den diskussionen kan man ju tycka vad man vill om, men är det inte spännande hur den liksom lever i ett parallellt universum till "evolutionsteoretikerna"? För de två går ju liksom inte att förena. Väl?

Å! Nu känner jag för att börja rota i hur antifeministerna tog emot "Hemligheten". Eller så orkar/vågar jag inte. Det här är ny bloggmark för mig, och jag blev faktiskt lite rädd när jag läste kommentarerna du länkade till.

Sen, hallå va, darwinismen handlar väl inte om att den starkaste överlever, utan om att den mest anpassningsbara överlever? Fit to survive = välanpassad. Hur kan man då komma med argument av typen "Redan på stenåldern använde kvinnor stringtrosor för att männen tyckte det var attraktivt."? HUR?

m sa...

Och om vi sen tar in det här med "nice guys" i resonemanget. (från kommentarerna du länkade till:)

"Angående rå jargong (om man vill kalla den manlig eller ej kan man ju diskutera) och annat sexobjektifierande av tjejer så kan jag bara kyligt konstatera att den tonårspojke som tvärtom inte använder rå jargong, inte ser kvinnor som sexobjekt inte direkt blir tackad för det, utan resultatet är typiskt att han får vänta tills vuxen ålder innan han får ha sex med dem. Det betyder förstås inte att tjejer kräver rå jargong av killar de attraheras av, utan att det kan vara kopplat. Den med rå jargong kan stärka sitt självförtroende mot tjejer och på det sättet bli mer attraktiv, och den som tvärtom är försiktig med att tala och i förlängningen tänka på tjejer på nedsättande vis sätter ofta upp tjejerna på en piedestal och blir mindre attraktiv, den typiske “snälle killen” som inte lyckas få några tjejer."


Är det tack vare, eller trots, evolutionen som nice guys inte får ligga, då?

Nu har jag det också så svårt så svårt.

Tanja Suhinina sa...

Men... oj... vad många kommentarer. Jag börjar bakifrån.

m:
Jag funderade nästan på att kommentera det där om jargong i eget inlägg, eller här, eller nåt. Det är så intressant hur de verkar likställa "prata sex" med "rå jargong". Som om _hur_ man pratar inte spelade roll. Som om _varför_ man pratar inte spelade roll.

Jag tycker också det är intressant hur man i liknande diskussioner ibland stoltserar med att man minsann tror på individens fria handling och vilja och att man inte ska rota i det förflutna för att förklara sitt beteende nu. Liksom, eh, fria val som inte är kopplade till tidigare erfarenheter. Bra tänkt, där. (Också, på nåt sätt, "ofria val" som baseras på biologin verkar vara mer relevanta, ineressantra och legitima i vissa samtal än "ofria val" som baseras på tidigare upplevelser. Intressant...)

Tanja Suhinina sa...

Ylva:
Vet inte om jag skrivit om det specifikt.
Sen kan jag tänka mig att gå med på "de som tar första steget riskerar att få nobben och det är fan jobbigt" och att första steget fortfarande förväntas av män mer än kvinnor. Å andra sidan har jag svårt att se hur den traditionella kvinnan anses ha så jävla mycket makt att vara den som väljer om hon bara tillåts att välja bland dem som frågar.

Pelle:
Jag kan tycka att det är kul och relevant att generalisera om attraktion och se om det finns evolutionära fördelar. Men då misstänker jag att faktorer som "ni ska vara immuna mot olika saker" spelar betydligt större roll än vad som framkommer i diskussioner om dejtingvärlden.

Christina:
Riktigt intressant, det där om bättre-sämre-grejen. Och ja, precis, vilken förhistorisk instinkt ska du förväntas följa?

Lars Lowe:
Det är ju ett intressant ämne, det är bara jobbigt att det lätt blir så personligt och så mycket dirt.
Jag har ju snackat nice guys hur mycket som helst, och folk verkar ibland ha svårt att första att kvinnor har till exempel större chans att attraheras av någon som de till exempel vet att han finns än nån som är helt neutral och inte märks ett dyft och inte vågar prata med henne...

Iggy D:
Apsis!

Tanja Suhinina sa...

Alexander:
Jag har kommenterat lite om fri vilja till m. Och jag är rätt på det där med att miljön nog spelar roll för hur det medfödda manifesterar sig.

Lars Lowe sa...

"Och attraktion på individnivå är så härligt olika att vi knappast kan enas om något generellt"
Pelle:
Om du träffat någon som är duktig på att ragga så ser du att det faktiskt finns vissa saker som generellt är väldigt attraktionshöjande. Kanske inte något att bygga ett förhållande på, men för att skapa attraktion i de första interaktionerna med någon.

m sa...

Nu är det här det enda jag tänker på. Jag är helt fascinerad.

Men jag får verkligen ta de där kommentarerna hos billing pö om pö, med långa pauser emellan, för jag har väldigt svårt att hänga med ibland. Nu har jag kommit till diskussion om hur man som kvinna hanterar män som blir stötta över att man inte utgår från att de ska betala notan på krogen, typ. Och om det är okvinnligt att hålla upp dörren för män (eller hur det var, jag hänger verkligen inte riktigt med).

Kanske skulle Magdalena Ribbing kunna vara till hjälp för de här människorna att navigera i dejtingdjungeln? Jag ska undersöka saken.

Tanja Suhinina sa...

m:
Just i diskussionen jag länkar till pratar väl Erik om att det blir bara förvirring om man som kvinna slutar betala notan? Hjälp, vad ska man göra om det inte finns färdiga dejtmanus?!

m sa...

Det blir förvirring om man inte följer det som _vi_gemensamt_har bestämt_ska gälla_i samhället.

Och vi har inte bestämt att alla kan göra lite hur som helst. Jag TROR vi har bestämt att mannen betalar.

Men r-feministerna (rabiatfeministerna?), de vill inte att vi ska bestämma nånting. Så fort vi bestämmer hur det ska vara, då gnäller de och kallar det för "normer".

(Jag tycker den sista delen av resonemanget var ganska gullig, faktiskt. Klaga på normer så fort vi har bestämt hur det SKA VARA.)

Nä nu är jag inte konstruktiv alls. Nu är jag arg. Nu går jag och gör mig lite kaffe istället.

Iggy D sa...

Tanja, kan det inte vara så att kvinnor på köttmarknaden generellt sett är ”snälla killar”?

Jack sa...

Tanja skrev:

"Det är så intressant hur de verkar likställa "prata sex" med "rå jargong". Som om _hur_ man pratar inte spelade roll. Som om _varför_ man pratar inte spelade roll."

Här kommer vi in på något intressant, nämligen bad boys. En av de tydligaste "badboy-markörerna" som jag ser det är ju just somliga killars förmåga att prata sex och sexuella preferenser öppet (tänker väl främst på tonårstiden nu). Detta är nog ganska hårt sammankopplat en av bad boyens trademarks; skamlöshet. Man minns hur det var, hur vissa killar liksom pratade om bröst, rumpor och kvinnoben utan att ens reflektera över att de sysslar med en form av objektifiering av kvinnor. Jag menar, om jag gick å såg en hollywood film, kunde morsan lite anklagande fråga, "och hur mycket bar kvinnohud var det i den filmen då?" Man vet alltså någonstans med sig att objektifiering av kvinnor är fel men ändå tillät sig vissa busgrabbar att reflektera öppet och prata varmt om kvinnors kroppar. Bad boys.

Nu glider jag väl iväg i vanlig ordning här men jag brukar ofta landa i the Game och Neil Strauss när jag tänker på bad boyrelaterade saker, och i synnerhet i "rå jargong"-fallet. För grundbudskapet i hans böcker och dito pua-seminarier är ju alltid ungefär detsamma: Du behöver inte skämmas.

Och det är en ögonöppnare för många unga killar och män, garanterat . För vad Neil och Co (via en del smått omständliga turer) blottlägger är att man, trots att man inte rikigt kroppsligt ser ut som en stjärna, eller "alfahane", eller är den sociala medelpunkten så kan du ha sexuella behov, du kan vilja ragga, och det behöver inte vara något äckligt eller motbjudande med det (med stoor emfas på det sistnämnda). Pua-gurus säger; ni fulisar och mesar får också vara med! och blir rika på kuppen. Att toppkillar och vinnare har en sexualitet accepterar vi väl tror jag, men det är lite mer komplicerat när vi snackar nedre mitten och bottenskikt bland grabbarna. Detta vet Neil Strauss , Mystery och de andra kärlekskonsulterna, det är den insikten som är deras ständiga jackpot (ja jag är lite avundsjuk på dem för att de hittade denna guldgruva. jag vill också bli rik.).

Att sexprat bland tonårskillar betecknas rå jargong är väl för att det kan innefatta ett mått av objektifiering av kvinnor (något torftigt formulerat jag vet..) Det är lite busigt , helt enkelt Jag minns "bad boyen" i mitt tonårsällskap, han kallades av vissa tjejer för snusk-Peter (peter heter egentligen något annat såklart) Han kunde öppet erkänna att han sett ett par snygga bröst på stan och var "snuskig" enligt tjejerna. Men också synnerligen liggbar. Så det var lite dubbelt, som tenderar att vara. Så, alltså sexprat, innefattandes öppet erkännande av egen sexualitet och preferenser, tron på att man kommer att få ligga med en tjej (lite badboyigt hybris sådär), och att någon faktiskt bryr sig om att man skulle ha en sexulitet är ett mycket laddat ämne för många blyga, tillbakadragna och försiktigt lagda killar (och de är nog ingen jätteliten majoritet). Så var det för mig och och somliga av mina vänner. Så ,jo jag tycker att prata sex i vissa sammanhang nog ändå kan klassas som rå jargong oavsett vilka ord man använder elle vilka tankar som ligger bakom.

Pelle sa...

Lars Lowe: Du har rätt, visst kan jag identifiera signaler som tänder de flesta. En viss sorts blick, en glimt eller en min som indikerar något lovande. Svårt att få ner i ord så här snabbimproviserat, men ja!

Jag tänker ändå mest på efter den där allra första dallrande sekunden. Evolution premierar de mest välanpassade. Men i vår värld är missanpassade individer jäkligt attraktiva för vissa. Och en HIV-smittad kan vara den vackraste människan i världen. En med grav vestibulit som aldrig kan ha penetrerande sex kan samtidigt vara otroligt tilldragande. En steril kan vara stans tjejmagnet. Samtidigt som någon sjuklig, allergiker med mentala sjukdomar i släkten kan vara en riktig frögurka till barnproducent. Det är lite så jag menar, att allt är så himla olika och vi har så olika villkor eller lustar, så attraktion-evoultion blir bökig att generalisera om. Fast det är ju kul att se hur långt ens tankar lyckas sträcka sig.

Kristina sa...

Jack, det är intressant och verkar logiskt det du skriver. Jag blir lite nyfiken på om du tror att killarna vill diskutera med tjejer eller inte?

Det Tanja presenterar tolkar jag som... tja en bra väg för att kunna åstadkomma ett utbyte över könsgränsen (även om det finns mycket som handlar om individuellt sätt att tala).

Iggy D sa...

Jack, vad är det för fel på att objektifiera kvinnors kroppar?

Jack sa...

Kristina:

Tanjas ursprungsinlägg syftade till att få igång en diskussion om attraktion, så min "rå jargong"-refklektion blev mest en möjligen lite OT-reaktion på hennes kommentar om hur vi pratar sex och hur detta prat tolkas och uppfattas. Hon påpepar, vilket jag ju i grunden håller med om, att hur och varför sexjargong används och uttrycks har stor betydelse. Sen lade jag (min vana trogen) till individperspektivet. Att vem som säger vad också kan ha betydelse, särsilt under tonåren. Så för att besvara din fråga så tror jag att killar och tjejer vill nå varandra (verbalt, alltså i hur man pratar om sex) och också gör så i rätt stor utsträckning (kanske ännu mer nu än när jag var tonåring på nittiotalet).

Att jag landar i individperspektivet har nog mycket att göra med att jag själv var extremt blyg som tonåring (och ansågs nog rätt ful av tjejerna i min klass på högstadiet om jag uppfattat saken rätt) och sexprat och i synnerhet den öppna "rå jargong"-varianten inför andra bara är helt otänkbart, out of character beteende för mig. Jag ansåg mig inte ha mandat att prata om sånt helt enkelt (oavsett hur moget, snyggt och rätt det än gjorts). Jag tror fortfarande att det där känslan av mandat kan ha en viss betydelse (för hur man hanterar sitt sexprat och hur man ser på andras sexprat), i synnerhet som sagt, hos tonåringar, men kanske också lite grann uppåt i åldern. Har man ingen känsla av att det där sexdryftandet i alla dess former är acceptabelt och socialt godtagbart när det kommer ur ens egen mun finns det troligen en risk att man betraktar andras sexsnack som rå jargong, eller möjligen väljer att lite småsint beskriva andras fria orerande om sex för elak jargong eftersom man själv känner sig förbjuden att gå på i samma bekymmersfria anda om kroppsdelar och ställningar.

Jag tror att det där mandatet kan vara kopplat till hur snygg man anses vara, vilken roll man har i gruppen och vilken social status man innehar. Utstrålar man sex?, är man det sortens livsbejakande sociala virvelvind som kan prata om sex, fester och och vad man gillar utan att det blir fel? Många unga hittar sin väg , sitt sätt (sätt som nog kan variera stort;arbetarklass, om man ska drista sig till att använda en sådan term, pratar nog inte sex på samma sätt som individer som har sina rötter i akademiskt bildad överklass) men ibland känns det som att det i alla diskussioner om sex förutsätts att alla bara kan vara med. Att det är fritt fram och världens naturligaste för alla att prata om. Och då i synnerhet den där rätten, det där mandatet finns där naturligt installerad hos alla. För mig är det mer komplicerat och kommer nog alltid att vara. Sen om det beror på migsjälv, min personlighet och bakgrund, eller om det vi generellt lägger väldigt stor vikt ur vilken mun sexsnacket kommer har jag inte riktigt nått klarhet i.

Iggy D:

Jag har inget direkt emot objektifiering (dock tycker jag att det är lite synd att just ordet objektifiera har kommit att bli så laddat). Och rent intelletuellt får man nog konstatera att objektiering är oundviklig, den finns där vare sig vid vill det eller inte. Så att ogilla det skulle nog vara bortkastad tid. Dock, när jag var tonåring, och i viss mån fortfarande, kan jag ändå på det personliga planet känna en viss skam över objektifierande av kvinnorkoppar. Det är inte fel som sådant, jag har inga större problem med att andra objektiferar, det är när jag gör det som jag blir lite tveksam. Får jag? Är jag äcklig som objektifierar? Det är sådana hangups som gör att man riskerar betrakta allt sexsnack som rå jargong. Och jag tror att detta problem, om man vill beskriva det som ett sådant (vissa tycker nog att skamsenhet är lite gulligt) är lite mer utbrett hos killar och män än vad vi kanske anar.

Tanja Suhinina sa...

Jack:
Åskter om http://ablativ.blogspot.com/2009/09/ra-jargong.html ?

Iggy D sa...

Jack, vad är det för fel på att vara äcklig?

Jezz sa...

Om lägenhet fortfarande sökes, och det där med närhet till Tyresö inte är så jätteviktigt, så har jag en etta i Vällingby jag vill hyra ut till någon vettig person ganska omgående. Låter det minsta intressant/du vill ha mer info så maila mig på lorraly at gmail dot com.

Um. Gillar din blogg!