Jag fick ett mail igår där en läsare skrev en samlad kommentar kring mitt animébloggande. Rolig tajming, tyckte jag, för att jag såg ut som ovan när jag fick mailet, och det är andra gången i mitt liv jag är utklädd till animéfigur. En av grejerna personen kommenterade var att jag dissat Puella Magi Madoka Magica i förbifarten och hen undrade om jag kunde utveckla det. Jag tänker att jag ska passa på att utveckla det i bloggen, för att det flyter lysande i ett annat ämne jag velat skriva om länge - varför jag inte kan med Joss Whedon.
Jag har en gammal vän som vi kan kalla Fåffla. Jag känner inte Fåffla så väl längre, men när den här historian utspelade sig var jag inget större fan av henom, även om vi umgicks. Fåffla var också... hur ska man uttrycka det... Inte den mest klassikt bildade i den umgängeskretsen. Och det tyckte hen var jobbigt, och blev ibland defensiv, vilket bara lyste upp hens bildningskomplex. Resten av gänget var typ gymnasiepretton, så Fåffla hade det inte lätt. Fåffla hade även en vän som hette Ötzi. Ötzi var gymnasiepretto och gillade att shinea med sin bildning. Problemet var bara att Ötzi inte var så imponerande bildad. Så en gång satt jag, Fåffla och Ötzi och umgicks. Ötzi ville bekräfta sig på annans bekostnad, så hen började bildningstracka Fåffla och försökte alliera sig med mig genom att att säga till "Tanja, vi som är intellektuella människor vet förstås det här", typ. Då lackade jag och röt till åt Ötzi. Hela situationen var rätt otrevlig, men droppen för mig blev när Ötzi tyckte att hen skulle dra mig ner till sin oimponerande nivå av bildning och intelligens. "Vi som är intellektuella", fattar inte hen att jag svävar en kilometer över henom?! Ååååh jobbiiiit!
Ja, det där kanske inte var en särskilt smickrande bild av mig, men det är lite samma känsla jag upplever när jag ser Joss Whedon-produktioner. Teve som han gör anses vara intelligent. Det är det säkert också, om man jämför med mycket annat i genren, och jag skulle inte ha nåt emot det om serierna inte profilerade sig som smarta. När jag ser en Whedon-serie ser jag nåt rätt mediokert i intellektualitet som samtidigt skriker "Fatta det här är smart! Ni i publiken fattade att det var smart för att ni är smarta! Så vi är smarta tillsammans! ;D ;D ;D". Jag vill bara skrika att den ska sluta förolämpa mitt intellekt genom att påstå att jag och Firefly är på samma nivå.
Jag och Fredrik Stangel försökte se Firefly eftersom den var så hajpad. Så vi började. På det dära rymdskeppet fanns en prostituerad. Serien gjorde det tydligt att det var helcoola med att hon var prostituerad för vi är coola moderna människor som kan se bortom enkla fördomar ;D ;D ;D. Och bara några avsnitt in blev den där prostituerade utsatt för otrevlig behandling av en kund (minns inte vad som hände längre, men det var nåt med att kunden gjorde otrevliga saker) och då kom hjälten in och räddade horan. Ojoj vad edgy och smart ;D ;D ;D. Och så kom det in nån sorts manic pixie och då pallade vi inte se längre. Och så en detalj till - konceptet var ju cowboys i rymden. Det råkar vara så att cowboys i rymden hade gjorts tidigare, och dessutom bra.
Ungefär samma grej hände med Puella Magi Madoka Magica. Jag läste en recension på bloggen Colony Drop som sa att den var smart. Jag såg den. Serien sa också "Jag är smart, jag dekonstruerar magisk flicka ;D ;D ;D". Jag tyckte att ca allt smart i den var otroligt banalt, men jag hade stått ut med det om den inte gjorde ;D ;D ;D-grejen. Skriker man att man är smart ska man ta och leverera. Den skrek också att den var artsy med de där magiska miljöerna den hade för sig, ni vet vad jag menar. (De av er som inte sett den och inte vet vad jag menar - jag orkar inte förklara. Det är en animéserie från 2011. Googla själva, eller ge upp på att fatta.) Visst var de häftiga och så, men det blev ju väldigt enformigt väldigt fort. Precis samma problem som med de uppdaterade versionerna av apostlarna i Evangelion-rebuilden. Nu ser de ju likadana ut. Förr, när det var bättre, hade alla apostlarna sin egen grej, de var inte lika de föregående. Nu har de nån sorts 3D-skit för sig. Allt det suggestiva ba *poff*. Boooring. För att inte nämna sjukt daterat, såväl i nya Eva som i PMMM.
Personen som mailade mig om PMMM länkade även till ett inlägg om den på en annan blogg. Jag håller helt med om att det är bra och viktigt med serier om kvinnor och flickor. En av anledningarna till att jag fastnat för animé är just att det är så vanligt med kvinnliga huvudpersoner och generellt jämn könsfördelning. (Det är ytterligare en anledning till varför jag inte blir imponerad av det feministiska i Whedons projekt) Men när analysen av PMMM kommer igång tänker jag att den är lite önsketänk - och att allt som ska vara bra med PMMM gjordes för 15 år sedan, och bättre. Om jag skulle tvingas att välja enbart en animé att kora som min absoluta favorit skulle det vara Utena. Den hanterar allt som det ovan länkade inlägget påstår att PMMM tar upp, plus mer därtill, och på en nivå som i mitt tycke gör Utena inte bara "bra för att vara animé", utan helt enkelt bra, intressant och intelligent kultur.
48 kommentarer:
Jag ser ju inte Whedon alls som du gör, och dessutom tycker jag du har fel. Mycket av spelet med den där horan och hjälten handlar ju om att hon INTE behöver en hjälte som räddar henne.
Sen kan hålla med om att även om jag älskar Whedon och tycker det är smartare än det mesta andra så är det ju inte direkt smartheten som är grejen. Verkligen inte alls. Men det har jag aldrig någonsin fått intryck av när jag har pratat om Whedon med någon annan som gillar det heller, därför känns din syn på honom och hans grejer extremt främmande.
Kanske senare. Men vi pallade inte förbi "vi har inga problem med att hon är hora, men nu ska vi visa hennes jobb och såklaaart blir det trassel med en kund" och "här är en magisk tjej som är magisk".
Jag har sett Whedonfans beskriva hans verk som feministiska och smarta väldigt ofta.
Jo, det kan du ju lägga in som en kritik att det presenteras så men sen så blir det smart och vänder på dom där fördomarna, men att det inte är så smart egentligen.
Jag har också läst massa sånt, och beroende på vad man jämför med så stämmer det olika bra.
Men alla jag personligen pratat med som också älskar Whedons grejer så har det på sin höjd nämnts som en kommentar i förbifarten.
Det som jag, och dom jag pratat med, älskar med Whedon är hans karaktärer, gruppdynamik och karaktärsutveckling.
Det känns så otroligt främmande att läsa dig skriva om Whedon. :)
http://thesummoningdark.tumblr.com/post/44062124449/whedonesqued-they-have-fantastic-teeth-as-well#notes
Såg den här typ två minuter efter att jag läst ditt inlägg. Tyckte den passade!
Buffy är det enda jag är beredd att helt lyfta till skyarna av Whedons produktion. Dollhouse imponerade inte nämnvärt på mig. Firefly tycker jag är bra, och mycket estetiskt tilltalande, men inte lysande. Angel är OK underhållning, men inte så mycket mer än så. Jag gillar whedon allra mest därför att jag tycker att han (i Buffy) fångar hur tjorvigt i hjärtat det är att vara människa på ett bra sätt. Jag tycker att han i Buffy många gånger är bland det emotionellt träffsäkraste jag sett, särskilt vad gäller bristfälliga bra människors tampande med sig själva. Han lyfter vardagens moraliskt-etiska frågeställingar på ett sätt som känns vettigt, och som jag faktiskt känner igen mig i, i hjärtat. Jag vill rätt bestämt hävda att Whedon, åtminstone i Buffy, är rejält emotionellt smart.
Sen har han ju ett intellektuellt ego stort som avskjutningsramperna för saturn 5-raketer. Men det stör mig inte alls. Jag känner igen mig i det också. Och rätt fångad av USA-isk kommersiell underhållningstradition, vilket känns lite mer avigt.
Och mitt intryck av hur du tolkar spelet kring den prostituerade kvinnan i Firefly låter det i mina öron som om du bara har analyserat den ytligaste nivån av åtminstone fem. Känner t.ex. inte alls igen mig i att det skulle vara framställt som att de övriga protagonisterna inte alls skulle ha några problem med att hon var prostituerad.
Jo:
Grejen med den prostituerade kvinnan. Såhär, jag upplevde att liksom själva seriens signaler var "fatta vi är häftiga och har med en prostituerad just like that", men vill minnas att kaptenen hade issues med det, men jag uppfattade det som tillfälle att sänka hans trångsynthet, typ. Och sen gick det snett med kund och så fick han "rätt". Värt att notera att jag försökte se Firefly nångång på Phonephucker-tiden och då var jag jääävligt känslig på framställningar av sexarbetare.
Det du nämner med USAskhet har jag också tänkt på, att det är kanske är en bidragande faktor. Tycker mkt av det jag sett av honom känns främmande för mig på samma sätt som den här vurmen för zombies. Så jag saknar kanske strängarna han spelar på?
Och alltså, jag fattar att man gillar honom, och jag tror på det ni säger om figurutveckling. Men mig går han på nerverna nåt otroligt.
Tanja:
I någon utsträckning kanske det rentav är frågan om "personkemi", typ? Själv har jag sedan länge noterat att vad jag tycker om och inte tycker om inom kultur och underhållning följer ett mönster som påminner om det med personkemi mellan människor. Jag kan tycka om objektivt sett halvtaffliga saker för att kemin är rätt och tycka illa om objektivt bra saker för att kemin är fel.
Tanja:
Som jag minns det ickeverbala spelet, så var det bara piloten (alltså inte kaptenen) av besättningen som inte hade några issues alls. Min gissning om hur Whedon tänkte är ungefär "Här har vi nåt som behöver tampas med (vad folk tänker och känner kring prostituerade), så låt oss lyfta in det och tampas med det. Inte ge några solklara svar, men jobba med frågan."
Det är en av de saker jag uppskattar med whedon, att han relativt ofta landar i att det inte finns några motsättningsfria svar, ingenting som "löser" problemet. Man får leva med att det är olösligt, att ambivalensen består, att man förblir svag och vilsen i tillvaron, att det kommer att förbli svårt och krångligt att leva.
Jo:
Fast jag uppfattade det just som att serien försökte nyansera det, men det föll bara platt eftersom skaparna inte riktigt kunde leverera den där nyanseringen.
Hihi, tyckte det var en kul beskrivning. Själv älskar jag Buffy, tycker Angel är bra och har inte sett särskilt mycket annat.
Men det framförallt jag kan relatera till är avsmaken för en serie som försöker bevisa något. Jag tror en del av din upplevelse är relaterat till att man ser serien med en vetskap om vad den "ska" vara och att man då inte kan uppskatta det. Den potentiella upplevelsen blir förstörd av de förväntningar man har.
Men det är trots allt bara TV-serien. Fortsätter man leta kanske man kan bli lurad av en TV-serie som är tänt att vara smart till slut :D
Tanja:
Åtminstone för mig var ju Inara i Firefly (var tvungen att kolla upp, är dålig på namn) den med god marginal mest sympatiska beskrivningen av en prostituerad* jag sett i underhållnings-TV. Hög status, hög klass, stilfull, respekterad, stolt, självständig, stark, smart och mycket kompetent.
http://en.wikipedia.org/wiki/Inara_Serra#Inara_Serra
* Fast ordet prostituerad har helt fel konnotationer jämfört med hur jag uppfattade hennes yrkesarbete. Hetaera är bättre, men det är det ju få som har hört och förstår.
Min TV-kost har i huvudsak bestått av svensk och amerikansk mainstreamproduktion, har du några förslag på positivare hetaera-karaktärer än Inara så delge dem gärna. De enda lika respektfulla motsvarigheter jag tror jag stött på är i bokform, fr.a. Spider Robinsons berättelser om Lady Sallys place.
Jag vill bara säga att jag vill höja både Angel och Firefly till skyarna utöver Buffy.
Dollhouse var rätt bra och jag tycker det hanterade och tog upp en del intressanta saker kring vad gör oss till vem vi är, vad innebär valfrihet osv. Det fick dock aldrig utvecklas eller komma någon vart för att jag ska hylla det.
Angel tycker jag ofta är intressantare än Buffy, Buffy för mig är popkulturreferenser, underbara karaktärer och känslor. Det har en del moraliska pekpinnar som ibland fungerar bra, se Innocence, ibland inte, se "Beer Bad".
Buffy har också flera väldigt intressanta grepp, som utan dialog i Hush (avsnittet som fick mig att bli intresserad av Buffy på riktigt), musikal i Once more with feeling (mitt favoritavsnitt) och The Body (både kul och fint exempel på hur det ser ut när Whedon ska vara lite artsy med kameran).
Angel däremot tycker jag känns mycket vuxnare, mörkare och tar upp intressantare saker på ett lite större sätt. Buffy handlar mer om mänsklighet och personliga hinder och problem. Angel ställer oftare lite större frågor, jag gillar verkligen hur den klassiska frågan "är det rätt att döda 1 för att rädda 10?" lyfts i säsong fem. Dock är det så synd och tråkigt att serien lades ner som den gjorde och det inte fick komma fram mer.
Jag gillar även hur Angels son hanteras och Wesleys karaktärsutveckling är det mäktigaste jag sett någonstans öht.
Firefly är så kort att jag har mycket svårare att prata om den, däremot så känner jag verkligen inte alls igen Tanjas beskrivning, dom flesta på skeppet har mer eller mindre problem med Inaras yrke. Tycker inte alls det känns så där coolt accepterande öht på något sätt alls. Snarare tvärtom som sagt.
Och sen det där med att hjälten räddar den stackars horan är som sagt också tvärtemot hur jag uppfattar Firefly.
Whedon tycker om att spela på stereotyper och klyschor för att sedan vända på steken eller komplicera den bilden.
Till sättet han tycker om att göra det på så kan jag förstå att man tycker att han är så där grupp-fnissig "titta vad vi är coola och smarta som använder dessa föreställningar för att sedan vända på det hela" men jag gillar det verkligen.
Vare sig det är så enkla småsaker som att sparka in en onding i en motor när han hotar om vad hans chef ska göra eller hela upplägget i Buffy som är den lilla blonda tjejen som inte är offer utan rövsparkare eller med synen på den prostituerade.
Det är klart att hjälten har rätt nu när han har räddat den stackars horan, både i hjältens och i åskådarens ögon. Men nej, det har han inte. Och hon är stark nog att stå upp för sig själv. Bara för att hon räddats betyder det inte att han har rätt. Samma sak kan ses i Buffy när Angel stalkar henne och sedan räddar henne. Det är inte okej att han förföljer henne även om det just den här gången visade sig vara lyckosamt. Till skillnad från Twilight som gör tvärtom där t.ex.
Men börjar man titta på Buffy, eller annat av Whedon, med inställningen att det ska vara sådär smart, djupt och edgy som jag erkänner att vissa framställe det som, så ja, då lär man bli väldigt besviken.
Helt OT, men jag chansar på att det kan vara av värde ändå. Rätt många landsting använder nu SITH-kort som standardiserat inloggningssätt för vårdpersonalen ...
Underbar humor på mer än ett sätt om man vet en del om hur vården "utvecklats" de senaste decennierna.
Alltså, okej, en gång till om Inara. Nej, figurerna i serien är inte coola med hennes jobb. Men jag uppfattade som att serien visade det för att liksom visa att "titta här har de fördomar", och skrek verkligen "här ska ni se på en nyanserad skildring! Och så är det första som händer när hon jobbar at en kund beter sig svinigt. Man ba "gonatt, jag somnar". Sen kan ja på rak arm inte komma på nån prostitutionsskildring som jag skulle lyfta fram som exemplarisk, men de flesta om skildrar horor lovar ju inte först att här får man sig en tankeställare.
Jag ser ofta folk nämna att det är nån sorts grej att hylla att Buffy var att den gör en liten blondin till kickass-hjältinna. Alltså, jag fattar itne hur "smal snygg kvinna slåss" kan kännas så stort för vissa. Och asså, ajg såg Buffy när den först gick på teve, det kändes inte revolutionerande då heller, tyckte jag. Hon ser ut som brudar på teve gör, och att ha brudar som slåss är väl rätt vanligt i sån där kultfilm som Buffy uppenbart är inspirerad av?
Jag började inte titta på Buffy med nån särskild inställning, det var en omskriven serie från USA som började gå på teve. Sen såg jag lite när den blev populär i mina kompiskretsar. Försökte se Firefly. Tvingats närvara när två fans skulle se typ det första som släpptes av den där musikalen, vad den nu hette. Och jag upplever att detta "såg ni vad jag gjorde där, va? ;D ;D ;D" och "kolla popkulturreferens, ni fattade den, vi som skrev la in den, så nu ska vi bonda över att båda fattar en referens" syns jättetydligt i berättandet.
Och ursäkta, men såhär. Jag fattar att det är kul att det finns ett musikalavsnitt. Jag vet att alla gillar det, jag har sett det. Jag fattar att det är kul, jag fattar att det är fanservice, men hur kan man tycka att det är ett intressant grepp? "Å, ska vi inte göra [ickemusikal]-the musical?!" är typ en jättevanlig och självklar tanke. Och det är kul, visst, men det är varken modigt eller nyskapande.
Sen kan jag tro att det finns massa figurutveckling och sånt. Men jag klarar verkligen inte av berättandet med alla blinkningar och bondningar.
Är det förresten ingen här som vill prata om Madoka Magica?
Tanja: Ang. Inara. Okej, jag upplever det verkligen inte alls så.
Ang. Smal, liten blondin som slåss, jag upplever det inte heller som stort. Men hur många kvinnliga hjältinnor fanns det i mainstream-kultur i USA på 90-talet?
Jag har ingen jättekoll, men att vifta bort det som ingenting tror jag är orättvist.
Ang. musikalavsnittet sättet han gör det på och dom känslorna som kommer fram på det sättet är helt fantastiskt. Det är så mycket saker som har legat och grott i 10 avsnitt och hur det sedan tar sig uttryck i musikalavsnittet är det som gör det så fantastiskt. Det är inte att det är ett musikalavsnitt i sig utan hur man använder musikalen för att förmedla sakerna inte bara till oss som tittar utan framförallt hur det tvingar fram kommunikation mellan karaktärerna på ett sätt som jag tycker är helt fantastiskt och som jag aldrig sett maken till någon annanstans.
Jag vet inte om jag vill kalla det modigt eller nyskapande, eller jo, nyskapande vill jag nog säga. Att man under så lång tid bygger upp massa saker som sedan tas itu med genom musikal har jag aldrig sett förut. Hur man låter karaktärerna förmedla känslor som dom burit på och inte orkat/kunnat/velat visa men tvingas göra det genom sång och dans tycker jag är nytt.
Jag har iaf inte sett något ens liknande någon annanstans.
Ang. Popkulturella referenser, ja, men jag gillar det. :)
En av dom första sakerna jag såg med Buffy och som fick mig att vilja se mer var när Xander och hans tvilling Star Trek skojade.
Ang. Madoka Magica så har jag den, Appollon eller Utena som manga-serie jag har tänkte att se härnäst.
Mattias, asså, bra att du gillar Joss Whedon. Men jag gör det inte. Jag ser saker där som du ser. Det finns också massa folk som inte vill se på anime för att det är tecknat. Det får jag leva med.
Sen att snygg tjej slår monster var ovanligt på 90-talet i väst är ju ett faktum, men det ger mig ingenting eftersom mitt kulturutbud inte är begränsat till västerländska serier gjorda till och med 90-talet. Tur är väl det.
Men kan ju passa på att fråga - varför är Whedonfans så kära i honom?
" varför är Whedonfans så kära i honom?"
För att han är så manipulativt charmig.
Det är väl som med Evangelion för mig. Jag är tveksam till serien ffa pga dess fans.
Tanja: Ja, jag kan leva med att du inte gillar Whedon. Men när du kritiserar saker som jag tycker du har fel om vill jag diskutera det. :)
Som svar på varför jag är så kär i honom så är det för att han har skapat några av dom finaste och bästa vänner jag haft.
Alltså. Det här kommer säkert att låta jätteelitistiskt nu, men det finns nog ingen väg runt det: min erfarenhet är att Joss Whedon är jättepopulär just därför att han är så jävla fejkintelligent. Massor av nördar har ett behov av att känna sig smartare än andra, som kompensation antar jag för allt det där andra som de suger på, men eftersom nördar har samma begåvningskurva som alla andra så blir ju inte saker som är intelligenta på riktigt populära, utan det som smickrar tittarnas självbilder.
(Nu menar inte jag att man måste sitta och läsa Bourrrrdieu hela dagarna, tvärtom, de flesta riktigt klipska människor jag känner gillar typ... Jules Verne och Miyazaki. Saker som är helt opretto men välgjorda, för vad har de att bevisa för nån?)
Firefly är en av de plattaste serierna som jag har sett någonsin. Inte bara med den där låtsasprogressiviteten utan över brädet. Jag fattar verkligen inte hur folk kan oja sig över "ååh, piratkaptenen som är hederlig skurk! Åh horan med ett hjärta av guld, gud så innovativt!" Jag har full förståelse för att serien blev nedlagd, det hade jag också gjort. Det märkliga är ju att Buffy inte blev det.
Snygg och bra!
Hatnörden:
Jag har en IQ kring 140-150, och ingen behöver smickra mitt intellekt. Whedons IQ är nånstans i de faggorna, kanske en bit högre. Buffy var inte låtsasprogressivt med USAska mått mätt på 90-talet. Framför allt inte för att vara något som definitivt riktade sig till, och nådde fram till, en mainstreampublik. Nåt som var GJORT för att förskjuta värderingar hos en mainstreampublik en bit åt ett lite sundare håll. Jag har mycket större respekt för någon som genomför och lyckas med målsättningen i en rimlig kulturpolitisk agenda än för någon som säger den snitsigaste "sanningen" om saker och ting, på ett skitsnyggt sätt, men som bara når fram till ett fåtal.
Whedon är (eller åtminstone var) realpolitiker och hantverkare i första hand. Konstnär (eller vad man nu ska kalla det) bara i andra hand.
Dessutom tycker jag att Whedon väljer skitläckra brudar som skådisar.
Hatnörden: Du är det du kritiserar. :)
Du framstår som otroligt okunnig och korkad när du gör en så extremt platt och inkorrekt analys.
Om du inte tycker om det så har jag inga problem med det alls.
Men om du vill komma och argumentera kring varför det objektivt är dåligt eller platt dom du säger så får du allt se till att faktiskt säga någonting som har med materialet du kritiserar att göra.
Sen vill jag på inget sätt argumentera för att Whedon framhäver unika eller nyskapande karaktärer på något sätt.
Han använder sig av ganska klassiska sådana, ibland med en liten twist.
Det han gör som jag tycker är så fantastiskt är att han gör dom allt mer mångfacetterade allt eftersom, låter dom utvecklas och ibland bli till någonting helt annat än dom började som osv.
Det här handlar inte om hur viktig eller stilbrytande Buffy och Whedons andra verk är. Jag håller helt med om att Buffy var viktig för USAska teveserier på sin tid. Jag håller med om att Buffy i viss mån påverkade popkultur i allmänhet och folks syn på saker. Men det har ingenting att göra med att jag inte kan med en av sakerna i Whedons tilltal.
Det här handlar inte heller om hur smart Whedon är. Han kan vara en miljard IQ hög, jag säger ingenting om hans personliga intellekt eller dolda lömska feministiska agenda. Jag tror till och med att det kan handla om ett medvetet grepp, att man attraherar tittarna med att få dem att känna sig smarta pga de fattar referenser och dyl.
Det här handlar om att jag upplever at hans verk har ett visst tilltal som jag inte kan med. Det här är ca som när jag kanske vill tipsa nån om Evangelion, men personen ej klarar av dem pga står inte ut inte fanservice. Det är ingen kritik mot Evas plats i animékanon, eller mot Evas kvalitet.
Angående Inara. Såhär. Oavsett avsikt eller så så handlar det om en prostituerad (vilket ord man än väljer) och det första som händer när hon jobbar är att en kund är elak. Jag upplever det som väldigt trist, särskilt när tonen är uppenbart inställd på att synen på prostitution ska skärskådas och nyanseras.
Jag vill inte riktigt dra det här så långt och hävda att det 100% är så, men det kan va värt att betänka följande aspekt. Jo och Mattias är mig veterligen män som inte sålt sexuella tjänster. Jag är kvinna som sålt sexuella tjänster. Om det här inte handlade om oss personligen, hade inte ni tyckt att jag har lite tolkningsföreträde?
Det med Inara är alltså för mig jämförbart med följande:
...man skulle nyansera bilden av feminist, vast det föesta som händer är att feministen är ful och behöver hjälp från en man.
...man skulle bredda bilden av blinda, men det första som händer är att blinda personen tafsar nån i ansiktet.
... man skulle diskutera bilden av Ryssland och så började man med att filma lerig väg och Krustjev-byggen.
Tanja: Den första anledningen till att jag inte ger dig tolkningsföreträde här är att du helt enkelt inte har sett tillräckligt mycket för att uttala dig om den poängen.
Även om det kanske är det första vi ser så är det inte alls den helhetsbild som visas.
Hade du tagit upp dom delarna också hade jag lyssnat på dig på ett helt annat sätt.
Den andra anledningen till att jag inte ger dig tolkningsföreträde är att jag har erfarenhet av sexsäljande kvinnors syn på Inara som skiljer sig ifrån din och ligger närmre min.
Men det är framförallt det att du helt saknar det helhetsperspektiv som jag tycker är viktigt som gör att jag väljer att argumentera emot dig.
Nu var det ett tag sedan jag såg serien men jag ser det du tar upp som kritik som ett grepp som används.
Det i sig kan kritiseras på många olika sätt men för att jag tycker den kritiken ska kännas relevant så måste den på något vis ta hänsyn till det andra också. Annars blir det bara fel och man argumenterar emot sina egna fördomar istället för att argumentera kring den faktiska skildringen.
Framförallt när jag tycker att Whedon spelar på just det du kritiserar så blir din kritik rent av felaktig utan mer information kring det.
Det handlar också om hur du formulerar dig, som "Serien gjorde det tydligt" istället för "jag upplevde det...".
Framförallt när jag tycker att serien har en väldigt mycket mer mångtydig skildring än så.
Dock kanske du ser igenom det direkt och du har rätt i att det är en accepterande bild som målas upp och du har ju rätt i din beskrivning på det viset.
Men den tvetydighet som målas upp kanske är genomskinlig men så borde också hur hjälten räddar horan också vara det.
Det är ett typiskt Whedon-grepp. Man använder en klassisk scen men vänder på steken.
Blonda lilla tjejen blir attackerad av ett monster, men det är monstret som får stryk för att ta det tydligaste exemplet. Men det återkommer om och om igen hur han spelar på förväntningar av vad man är van att se.
Och jag tycker det är en del i det tilltal du inte gillar med blinkningar och referenser, mycket av detta tappar sin betydelse utan referensramar upplever jag det som.
Så när du kritiserar hjälten räddar horan i sig på samma sätt som serien i sig kritiserar just det samma senare så kan jag inte ge dig tolkningsföreträde där.
Sen var det ingen särskilt djuplodad kritik du framförde och det var heller inte en särskilt djuplodad kritik mot din kritik jag bjöd på.
Men utav det lilla du sade så tycker jag att just den grejen totalt missar målet.
Det betyder inte att allt är bra och perfekt osv, men just den kritiken stämmer helt enkelt inte på det sättet den framfördes.
Men nu var det inte riktigt så jag uppfattar att ditt inlägg var tänkt heller men jag tycker det var värt att säga ifrån på den punkten.
Men usch, jag gillar inte alls min ton här och jag vet inte alls vad det är jag försöker säga egentligen.
Jag vill egentligen inte försvara det hela som jag gjort här och blääääääääääääääääää.
Mattias:
Grejen är att när jag fick en sån örfil i början av serien så hade jag faktiskt ingen lust att se vidare. Det blir säkert jättebra sen, men det finns liksom... lite gränser för vad jag pallar med i örfilsväg. Jag hade exakt noll lust att se ifall han skulle vända på nåt när jag först såg den superklyschiga saken med Inara, och sen hon magic pixie psyksjuk flicka. Då kände jag att det här är möjligen progressivt för amerikansk teve, men tur man har som har annan kultur att konsumera.
Återigen, det kan vara hundra revolution i USA att snygg blond tjej slogs, men jag upplevde inte det som omtumlande ens när serien gick på teve första gången. Jag minns att jag tyckte att Willow var cool och ovanlig, men Buffy? Ens i USA-popkultur var det inget nytt med snygga smala tjejer som slogs, typ ca superhjältar och allt? Men jag har fattat av andras reaktioner att Buffy var viktig för många. Dock har jag ju en bredare kulturell bakgrund än USA-teve så för mig var det ingen big deal.
vänder på steken
Men då är det ju fortfarande samma sega bit kött...
Tanja: Ja, det kan jag verkligen förstå. Och i kombination med massa annat du inte gillar så blir det inte lättare att ta.
Men just att Inaras roll så mycket bygger på att hon inte är ett offer som behöver räddas av hjälten och hur svårt det är för hjälten att acceptera detta tycker jag är väldigt viktigt att lyfta och påpeka i sammanhanget.
Men det gör ju inte din upplevelse mindre värd eller att den klyschan hela tiden ska användas, oavsett syfte.
Angående det revolutionerande med Buffy i sig så håller jag med dig, jag upplever det inte så öht men har också förstått att det var en stor grej för många, och för popkulturklimatet i USA överlag.
Det är ett tag sen nu, men jag minns det nog också som att Inara var rätt entydigt negativ till kaptenens "traditionellt manliga" förhållningssätt, inklusive självpåtagen beskyddarroll och "äganderättsimpulser", och att hans attityd till kärlek och till hennes jobb var en sak som i hennes ögon sabbade möjligheten att ha en bra kärleksrelation med honom.
Ren rak kritik av klassisk amerikansk mansroll och den syn på kärlek och sex som ingår i den. Ren rak kritik av av sexuell monogami som det enda rätta. Ren rak kritik av "äganderättsdimensionen" i kärleksrelationer. Eller lite grovt "Beter du dig som en "riktig traditionell karl" så förstör du både för dig själv och för de du bryr dig om." Inte första gången whedon framför det grundbudskapet heller. Också en beskrivning av hur icke ifrågasättande kaptenen egentligen var gentemot sin inställning, och hans oförmåga välja sig ur den. Vilket är en rätt adekvat beskrivning av hur det är för många som någorlunda entydigt skolats in i den mansrollen. Den sortens mansroll beskrivs av whedon som ett fängelse med bortslängd nyckel, men de som sitter där ser inte ens att det finns väggar utan tycker bara att allt är precis som det ska. Rätt många mansrättshaverister sitter i precis det fängelset, jag tycker whedon beskriver det bra. Jag drar en direkt parallell mellan den sidan av kaptenens personlighet och somliga kommentatorer på Pär Ströms blogg förut.
Jag tycker också om att whedon inte gör den sortens fängelse till något ondskefullt eller fult utan till något tragiskt.
Jag uppfattade det som att det i Inaras yrkeskunnande ingick alldeles utmärkt kompetens att handskas med besvärliga eller farliga kunder, och att hon var väl förberedd på dessa situationer både praktiskt och mentalt/emotionellt. Och att whedon ser till att vara övertydlig vad gäller detta så att ingen manlig tittare med halvsura könsstereotyper i huvudet ska kunna missa poängen.
Tanja:
Eftersom grejen med Inara handlar lika mycket om mansrollen, och om mäns syn på sex och kärlek, så om det här inte hade handlat om oss personligen, hade du inte tyckt att jag och Mattias S har lite tolkningsföreträde? ;)
Förlåt. Kundente låta bli.
Jo:
Klart jag får lyssna på er extra när det kommer till mansrollen. Helt utan smileys.
Men när jag pratar om grejen med Inara händer det som stör mig innan nån mansroll hinner komma in. Eller ja, den våldsamma farliga mannen då, i form av kunden. Det är där jag tappar förtroendet. Jag fattade ju att serien byggde upp till "här ska det nyanseras" och sen var det same fucking old när kunden visade sig (suuuurprise!) vara elak. Det är liksom redan där jag känner mig sviken. Hade Inara klarat sig ur situationen själv hade jag också känt mig sviken.
Rent allmänt är det en rätt stor del av värdet för mig med bl.a. Buffy. En fristad (jaja, allt är relativt) från könsrollsfängelset, en fristad från en mansroll jag aldrig vare sig klarat av eller känt mig bekväm med att ens försöka klara av.
Xander som är rätt misslyckad som karalkarl men ganska framgångsrik som varmhjärtad människa, och som räddar världen genom sitt kärleksfulla och öppna hjärta, inte genom sin förmåga att tjäna pengar, beskydda kvinnor eller slåss. Jag skiter i om det är en omkastad schablon eller vad det nu är. Det känns skönt.
Whedons rätt genomgående sätt att på ett för mig träffsäkert sätt beskriva hur ömtåliga manshjärtan är i kärleksrelationer.
Ömtåliga och svaga och mesiga och viljesvaga och förvirrade och moraliskt förkastliga män har fullt existensberättigande (jaja, allting är relativt) i whedons värld. På ett sätt som vi inte har i de flesta både mäns och kvinnors föreställningsvärldar om hur en man bör vara.
En av grundfunktionerna i action-TV är väl att helt eller åtminstone i stor utsträckning hoppa över beskrivningen av den fungerande vardagen och gå direkt på de farliga och dramatiska undantagen? Greppet är ju lika gammalt som TV öht. Att Inaras löpande vardag i jobbet inte består av farliga kunder, utan att det just är ett sällsynt (men förekommande) undantag tycker jag framgår rätt väl av serien som helhet. Ett bra jobb, men med vissa risker som man bör ha i åtanke. Stämmer väl med min högst amatörmässiga uppfattning om hur prostitutionsyrket kan fungera i bästa fall. (Har fortfarande lite problem med det ordet, eftersom jag inte upplever Inara som en försäljerska av sexuella tjänster utan som en person som bl.a. säljer sex men även mycket annat. Jag upplever inte ens att sex är det självklara centrumet för vad hon säljer.)
I en väldigt annorlunda värld skulle jag kunna se en viss överlappning mellan prostitutionsyrket och psykoterapeutyrket.
Tanja: Jag förstår dig bättre att du blir besviken på det även om det används som ett grepp att på många sätt säga motsatsen. Att det används och finns där kan upplevas som örfil i vilket fall som helst.
Jag kan försvara användandet av det som grepp hur mycket som helst, men det spelar ingen roll. Ur vissa perspektiv är det lika tjatigt och tröttsamt för det.
Jo: Inara är en hora. Hon gör det horor gör.
Hon må vara en dyr och fancy hora, men hon är fortfarande en hora.
Klä upp henne i fina dyra kläder, ge henne exklusiva kunder och respekt. Men det spelar ingen roll, hon är en hora.
Jo:
Men det hade ju gått att skapa action på en massa andra sätt än att kunden varit dum?
Mattias S:
Om du med hora menar alla som säljer sex, så ja. Men om man drar en parallell till vårdarbetare så är det en jädra skillnad på t.ex. vårdbiträden och psykoterapeuter i vad de gör för slags arbete. Jag uppfattar att Inara ligger på psykoterapeutnivå, minst.
Tanja:
Ja, det finns alla möjliga sätt att skapa action. Men jag ser inget större fel i att använda ett tema som (utifrån mina mycket amatörmässiga uppfattningar) verkar vara en mycket vanlig oro/vaksamhet hos de sexarbetare som träffar sina kunder live. Oron för den sällsynta men existerande farliga kunden. Skulle tro att det är ett väldigt naturligt grepp (åtminstone i amerikansk underhållings-TV) vilket yrke man än skulle vilja göra en actionscen kopplat till. Det farliga men existerande undantaget från vardagslunken. Själv hade jag tyckt att det kanske varit bättre om någon av Inaras kunder råkat ut för något problematiskt och farligt som hon fick hjälpa honom/henne att fixa, men i kommersiell amerikansk underhållningstvlogik är det greppet inte förstahandsvalet så vitt jag kan minnas. Och hade inte varit en fungerande grund (åtminstone inte emotionellt) för den frågeställning whedon ville jobba med.
Whedon jobbar överlag inte i första hand med att påverka vad folk medvetet tänker kring saker, utan med att påverka vad folk känner kring dem.
Jo:
Jag fattar vad du menar. Men såhär. Hade Inara varit med kund och så råkar kunden ut för action, då hade jag känt att det som uppenbart utlovas i serien faktiskt levereras. Nu tycker jag att den lovar för mycket.
Jo: Precis som alla andra. Vad är det för skillnad? Hon är hora. Hon säljer sex och fantasi till sin kund. Precis som alla andra sexarbetare.
Att skilja det hon gör ifrån andra sexarbetare tycker jag mest visar på fördomar kring hur sexarbete faktiskt ser ut.
Angående just den där kunden så känns det väldigt medvetet att man använder en sån klassisk grej men sen att resultatet av det hela inte blir vad man väntar sig.
Jag tycker det är ett grepp som funkar väldigt bra, framförallt på en personlig nivå i hur relationen mellan Inara och Mal utvecklas under seriens gång.
Men jag kan förstå att man reagerar negativt på det öht.
Som en jämförelse, att man skämtar om att afro-amerikaner är lata för att driva med rasister kan ha sin poäng men samtidigt är det väldigt tröttsamt att man fortsätter använda den negativa fördomen, oavsett anledning.
Mattias S:
"Hon säljer sex och fantasi till sin kund."
Hon säljer mycket mer än så.
Jo: Vad?
Sex saker jag stör mig på med Joss Whedon:
1. Det finns alltid med en tjej som inte har några repliker och nästan inte agerar, er som en möbel än en roll. (tara, cordelia, river, alla i dollhouse etc.)
2. Alla sånger låter ju exakt likadant! Varenda musiknummer i musikal-asvnittet och hela Dr. Horrible.
3. Alien 4
4. Den värdelösa fortsättningen på Grant Morrissons fantastiska New X-Men
5. Att han har lyft fram Alyson Hannigan, vår generations i näst tristaste skådis (etta är Ryan Gosling, som skrämmande nog inte kan säga mer än fyra-fem ord sammanhängade)
6. Att varenda jävla nörd ska gilla Joss, förbehållslöst och hävda att ha gör intelligent tv.
Särskillt folk som hävdar att Cabin in the Woods var smart. De hatar jag extra mycket.
Sex saker jag gillar med Joss
1. Dialogerna han kan skriva
2. Humorstilen som blir tydligast när Xander och Giles är själva i en scen
3. Iden att presentera varenda grej som var jobbig med att vara tonåring som ett monster
4. Avengers
5. Att han har lyft fram Amy Acker, som när hon blir ett väsen med kosmiska krafter i Angel skådespelar skiten av resten av casten, fast hon måste han nån fånigt blått hår och blå panna.
6. Hur han kan ta fram ett tydligt koncept och sen bara köra på det utan att ängsligt se sig om eller skämmas, typ som med Cabin in the Woods.
Mattias S:
Inte exakt vad jag menar, skulle bli för långt att förklara, men så du får en uppfattning om åt vilket håll jag tänker:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Firefly_characters#Inara_Serra
http://en.wikipedia.org/wiki/Hetaera
Skicka en kommentar