Som man kanske förstår av titeln är det här en del i en serie. De tidigare är från i höstas, bloggsök på dem för att få sammanhang. Jag tänkte ha serien för dem tillfällen när jag hade tid att blogga, men inga aktuella idéer. Och så har det vart glest med sånt på sistone. Men nu då!
Polyproblem - poly+mono
Dagens avsnitt handlar om att samvara över relationsidégränserna. Vid första anblicken kan det kännas hopplöst. Men redan här vill jag lyfta fram en viktig poäng jag redan rört vid i de här inläggen, och som bir extra viktig idag. Poly och mono är inte två punkter i olika universa. De är snarare olika punkter på samma skala, och oklart om denna skala ens är en linje och inte någonting med fler dimensioner.
En annan sak jag vill lyfta fram är att alla har rätt till sina känslor. Som polyperson har jag ofta mött bilden av att jag ska förstås vara glad om jag träffar nån som delar mina uppfattningar i frågan, men det är en bonus. Blir jag ömsesidigt kär i en monoperson är det självklart att det är jag som ska vara resonabel och kompromissa hela vägen. Det vore inhumant att tvinga någon att ha öppet förhållande om hen inte vill. Men en polyperson kan förväntas strunta i sina polyidéer, och vill hen inte så har hen för höga krav. Det är en bild jag mött en del, inte alltid och från alla, men tillräckligt.
Samtidigt har jag hört om att det ibland anses vara så att det är den monogama som ska kompromissa hela vägen. Att låsa in folk i monogama relationer är ju himla småborgerligt. Att folk går med på öppna relationer av rädsla för att det annars blir ingen relation alls, och blir i slutändan utnyttjade. (För er begåvade med ryska - Majakovskij har en hemskt tragisk men rolig dikt på temat som handlar om en NEP-hipster som förför en flicka som sen tar gift)
Och jag vill poängtera en extra gång att jag som debattör och psykolog tycker att man ska acceptera att folk känner vad de känner, på riktigt. Det kan vara småborgerligt eller idealistiskt, det kan vara produkt av biologi eller uppfostran, men den är äkta känslor det rör sig om, och alla inblandade bör bli respekterade på samma villkor.
Påhittade fall
Tommy och Laura har möts genom vänner och strulat på ett antal fester. Efter att tag har de börjat inse att de faktiskt går på fester för att strula med varandra och börjat strula mer planerat. De fortsatte träffas, och i början var allt fantastiskt. Allt flöt bara på. Efter några månader började Tommy dock känna oro. Laura verkar vilja ses och hänga, ha sex och höra hur hans dag har varit, men hon vill inte riktigt bli ihop. Han har fört in samtalet på ämnet, men då säger Laura bara att hon är emot definierade relationer. När Tommy säger att han menar allvar med Laura blir hon sur - hon menar ju också allvar! Menar Tommy att allvaret ligger i vilka ord man använder?
När Maria träffade Jean och föll för hans vaxade hipstermuscha var Jean ihop med Lara. Cosmopolitan hade undrat om Maria ville bli en homewrecker, men Jean hade faktiskt öppet förhållande, så det gick hur bra som helst att inleda en relation. Maria hade aldrig tänkt på poly innan, men hon gillade ju Jean. Och så tänkte hon att antingen blir det en kort romans, eller så lämnar Jean sin Lara. och han och Maria blir monogamt ihop. Det är nu fyra år sedan det hände, och Jean och Maria trivs fortfarande ihop. Jean har till och med lämnat Lara. Men det blev inte som Maria tänkt, för Jean vill ha öppet förhållande.
Operationalisera
"Operationalsera" är psykologspråk för "terapeuten är jobbig och frågar vad jag menar rent konkret". Till exempel säger klienten kanske "jag vill ha fler vänner" och terapeuten frågar "Hur många? Typ tre? Sju?". Varför man terapeuten det? För att vara mer överens om vad man jobbar mot. En terapi är gemensamt arbete, vore dumt om man siktade olika. Och så är det bra att få bort orealistiska mål. Tänk om klienten vill ha tretti tusen vänner?
Sedan tar det här fram saker i ett nytt ljus. Klienten kanske vill ha fem nära vänner. Då får man gå in på vad en nära vän är. Man kanske redan har fler än man tror? Och man får veta vad man själv ska göra för att ens vänskaper ska vara ömsesidiga, hur man själv ska vara nära vän. Och så blir det förstås lätt töntigt att försöka kvantifiera och detaljbeskriva vissa saker, men det ska ju ses som riktlinjer. Det är hursom bättre än att använda luddiga begrepp som alla tolkar på sitt sätt.
Så i fallet med Jean och Maria vill man nog fråga Jean vad ett öppet förhållande är. Man kan fråga Maria vad det innebär att vara monogam. De har känt varandra länge och säkert diskuterat ämnet många gånger, så de är förmodligen medvetna om vad som menas. Å andra sidan är det inte alls konstigt att prata förbi varandra i fyra år, för att båda antar att de vet vad som menas.
Tommy då - honom skulle man vilja fråga vad en seriös relation är. Uppenbarligen är titlar viktigt - vad mer ska ingå? Och varför är titlar viktigt, i vilka sammanhang? Är det viktigt att man är Pojkvän och Flickvän när man äter frukost tillsammans, eller är det mest en fråga om hur man agerar utåt? Tommy kanske visar sig egentligen inte vara så intresserad av titlar i sig, som av att kunna prata om framtiden - men han antar att om man inte har ett särskilt namn på relationen så kan man inte heller tänka framåt.
Om man konkretiserar på det sättet blir det mer uppenbart var man tycker lika och var man är olika. Det blir kanske inte alltid så att man kan hitta en kompromiss som alla är nöjda med - ibland blir det bara mer uppenbart att det inte funkar.
Vad skulle det innebära om..?
Handlingar i sig är ofta inte lika viktiga som den laddningen man tillskriver dem. Om Laura är ute på en fest, dansar och sover över hos en kompis tycker Tommy kanske det bara är kul. Om Laura är på fest, hånglar och har sex hemma hos någon tycker Tommy kanske det är jobbigt. Tommy påverkar rent konkret precis likadant, men det blir ändå skillnad.
Så en sak som är bra att göra är att prata genom situationer man inte är överens om. Man kanske kan fråga Laura om vad det skulle betyda för henne om hon och Tommy började kallas för ett par. Här är en lista som hon presenterar som svar, för hon fick frågan i hemläxa (påhittade svar på påhittade frågor i påhittad terapi):
Finns det någonting de två kan göra för att Tommy ska kunna säga att han och Laura är ett par, men också se till att mildra konsekvenserna för Laura? Om de kan ha en relation där Laura inte känner sig inburad, så är det kanske inte så farligt att Tommy omnämner henne som sin flickvän ibland?
- Jag skulle känna mig inlåst
- Jag skulle kanske missa relationer med nya människor för att de tror att jag är "off limits"
- Jag skulle känna att Tommy har manipulerat situationen för att få sin vilja igenom
Acceptans och att drömprinsen kanske bara är en vanlig prins
Det funkar ofta så att man har en föreställning om hur man vill ha relationer i sitt liv långt innan man träffat människorna man ska ha de där relationerna med. Maria, till exempel. Hon har alltid antagit att hon ska ha ett par pojkvänner i unga år, och några strul. Vid 25-nånting blir hon ömsesidigt kär, hamnar i längre relation, skaffar barn och gifter sig. Det kändes rimligt och genomförbart, och så träffade hon Jean. Tack, livet. Verkligen.
Maria kan inte säga att hon trivts dåligt med Jean, inte ens när han var ihop med Lara. Helt ärligt tycker Maria det har mest varit positivt att de kunde starta det så soft, utan att på en gång behöva bestämma om de är ihop eller inte. Och Maria har ärligt talat inte varit svartsjuk på Lara heller, hon blev själv överraskad över hur bra hon fungerade i polysammahang. Nu har hon och Jean varit ihop i fyra år, och de älskar varandra, de trivs med varandra, allt är bra, men...
Men livet med Jean blir inte det livet Maria alltid drömt om. Även om de flyttar ihop och skaffar barn blir det inte riktigt rätt. Även om hon får sitt drömbröllop blir det inte riktigt rätt. Även om det egentligen känns bra nu så blir det inte rätt om man ser in i framtiden. Och inte blir Maria yngre, precis.
I en terapi skulle man här kunna jobba med acceptans och värderad riktning. Första steget skulle vara att acceptera hur saker förhåller sig. Jean vill inte vara monogam. Det är orimligt att blunda att hoppas att han nångång kommer känna för det, bara man väntar länge nog. Maria får bekanta sig med tanken att hon och Jean är olika i det avseendet, och Jean passar inte ihop med bilden av drömprinsen.
Att jobba med värderad riktning innebär att man bestämmer sig för vad som är viktigt för en och använder den ledstjärnan när man ska fatta beslut. Är det viktigaste att ha en chans till ett "normalt liv" eller att stanna ihop med Jean? Valet är svårt, för oavsett vad man väljer finns det ingen garanti på att man får det. Maria kanske lämnar Jean bara för att vid sjuttiotre års ålder inse att hon har monogamt gift och skilt sig tre gånger, och det blev ändå inget sagoliv. Eller så stannar Maria ihop med Jean, och blir lämnad barnlös vid femtiosju.
Inget lätt beslut, och inga rätta svar. Vad kan en terapeut göra? Terapeuten kan hjälpa genom att hålla Maria på rätt kurs och hjälpa henne konfrontera verkligheten. Hon har kanske tänkt de här tankarna i ett par år nu, men undvikit att gå hela vägen, att sluta blunda och hoppas att Jean en morgon vaknar som drömprinsen i villaidyllen. En terapeut kan hjälpa en att våga möta verkligheten.
En annan sak terapeuten kan hjälpa en med är att ifrågasätta. Om man har fattat ett beslut håller man gärna fast vid den, och slår bort all information som ifrågasätter det, för att det är jobbigt att ändra sig. Ju mer man har investerat i ett projekt desto svårare blir det att ge upp. Så terapeuten kanske kan hjälpa Maria att tänka runt kring livsplanen. Är det så hemskt om livet inte blir precis som man planerat sig? Är just en monogam relation viktigt för att livet ska lyckas? Det kanske det är för Maria.
En annan sak man kan jobba med här är kanske bilden av att man misslyckas om man gör slut. Att en lyckad relation är en livslång sådan. Här kan man kanske jobba med att Maria ska kunna göra slut med Jean utan att känna att de fyra åren har varit förgäves. Eller kanske fortsätta vara ihop med Jean tills vidare, men vara medveten om att den relationen nog inte kommer vara hela livet.
Kan man leva med det?
Det är sällan människor passar ihop helt perfekt. Köttätare kan bli ihop med vegetarianer, folk som snarkar kan bli ihop med folk som klipper tånaglarna i sängen. Det är väldigt sällan man hittar någon helt perfekt, och eftersom människor utvecklas över tid blir det ännu svårare att vara perfekt för varandra livet ut. Just hur man ser på trohet brukar ofta ses som en dealbreaker, men så behöver det inte vara. Faktum är att i de flesta par har parterna olika syn på var gränsen går. Och det funkar ändå för de flesta.
Om krocken känns allt för stor, men man vill försöka ändå, tror jag att det är viktigt att komma bort från tanken "jag är poly och du är mono". Vad betyder orden? Vad vill man ha ut av att ha öppen respektive sluten relation? De flesta kärleksrelationer varar inte livet ut - att man har bestämt någonting i just en relation behöver inte innebära att det ska vara resten av livet. Och så kan man prova olika saker i en och samma relation, det behöver inte vara samma deal från början till slutet. Det kanske blir tufft, men det behöver inte bli omöjligt.
En kunnig terapeut kan hjälpa de inblandade med att kommunicera bättre med varandra och sig själva. Dessutom har en kunnig terapeut fler perspektiv än parets personliga erfarenheter. En terapeut har tillgång till teorier och metoder som hen har fått under utbildningen och arbetet. Dessutom har hen samlat erfarenheter från tidigare patienter, och den samlade kunskapen kan hjälpa krockande polysar och monosar att hitta en lösning som fungerar.
.... i nästa avsnitt av serien - Styrkor i polyrelaioner! Källor! Sammanfattning!
29 kommentarer:
Det där med att ingen har fel är jättebra! Det där med att jag är poly (och allt annat som jag är som inte passar in i min pojkväns heteronormativa livsförväntningar) kom upp igen nyligen. Värt att säga är att det har aldrig varit något vi grälat om, det bara varit, mest då jag har uttalat att jag oavsett inte har social energi att hantera mer än en person för tillfället. Nu kläckte han däremot ur sig "Går det att göra nånting åt?" och när jag lite förvånad svarar att "Det är inget fel på mig." fick jag frågan "Men då är det fel på mig då?"
- Utmaningen därefter har varit att reda ut att det är ingens fel, inget annat. Jag insåg på egen hand (vuxet av mig) att om inte DET reds ut kommer vi inte komma vidare med någon annan fråga. (Som fö verkar bottna i svartsjuka, om jag tolkat samtalen rätt).
Återigen, jättebra serie - och bra tajmad denna gången...
De här inläggen är verkligen väldigt konstruktiva och bra.
Jag har dock inte något särskilt att säga om dom vilket är tråkigt men det är jättebra att du skriver det här!
"Men en polyperson kan förväntas strunta i sina polyidéer, och vill hen inte så har hen för höga krav."
Anledningen till att många anser att det är den som är poly som bör anpassa sig till den som är mono och inte tvärtom tror jag är att de inte värderar sex så högt. De (vi) ser det som onödigt att något så relativt trivialt som sex ska få förstöra möjligheterna att bygga upp en tillvaro tillsammans, bilda familj och så vidare. Även om många monorelationer spricker samtidigt som det finns polyrelationer som fungerar, så framstår det trots allt som mer komplicerat att skaffa barn och köpa hus ju fler man är. Så folk som värderar barn och hus högre än sex tenderar att se monogami som ett självändamål, eftersom det passar barnen och huset bättre. Så idén att polygama bör anpassa sig bottnar inte bara i ett motstånd mot den polygama läggningen som sådan, utan också i att man inte fullt ut delar idén att man måste bygga upp hela sitt liv kring sina sexuella preferenser. Åtminstone är det ofta så jag reagerar när jag hör talas om polyrelationer.
fri intellektuell: Jag är poly/RA/vad man än vill kalla det, inte minst eftersom jag värderar sex så lågt. Jag tycker att det är skitjobbigt att känna huvudansvar för någon annans sexuella tillfredsställelse. Alla jag har träffat vill ha mer sex än jag vill. Jag vägrar binda mig i en monogam relation och gå omkring och känna att min partner har en femtedel av det sex den vill ha, eftersom jag inte vill ligga.
Ur ett polyperspektiv är det ju monogama som lägger så mycket i sex: det är så centralt att man bara kan ha det med den person man vill bygga sitt liv med (om det finns en (1) sådan), och om man har det med någon annan så fungerar ingenting annat heller. Är inte utslutandet av sex med andra hörnstenen i den typiska (monogama) relationen? Och hur kan man då betrakta det som att man inte bygger sitt liv kring sexuella preferenser?
Jag har inget direkt att tillägga om själva ämnet, däremot stör det mig otroligt att alla alltid värderar Att Stanna I Relationen alt. Förälskelsen så högt. Visst vore det trevligt om man kunde komma överens om saker, men stora olikheter kommer man inte alltid över, och säg Maria kanske fått det bättre om hon bitit ihop, struntat i att hon är kär i Jean, gjort slut och letat efter någon hon faktiskt delar värderingar med? Istället för att kompromissa hela livet. Rådgivare säger alltid åt folk att inte ge upp, men ofta ofta verkar det vara den rätta lösningen, så länge man inte har barn tillsammans. Det är väl också en aspekt av den obligatoriska heterosexualiteten och allt vad den innebär av mononorm osv, att man anses suspekt och oseriös om man är FÖR seriell i sina relationer. Men som sagt, hellre det än att kompromissa sönder sig kanske?
Johan: Vad jag menar är att många monogama inte alls bygger sitt liv kring monogama sexuella preferenser, utan kring en monogam princip. På det rent sexuella planet hade säkert många av dem som lever monogamt kunnat tänka sig att blanda in andra. Men de väljer att inte leva ut sin polygama läggning, eftersom det skulle minska deras chanser till barn och huslån och så vidare. De ignorerar alltså sina sexuella preferenser för att resten av livet ska fungera.
Som ditt exempel visar så finns det praktiska skäl till att vara poly också. De är bara lite mindre vanliga.
Herregud vilket vältajmat inlägg, jag behövde verkligen läsa det här. Jag har aldrig "definierat" mig själv som poly, utan mest undvikit fasta seriösa relationer för att inte komplicera saker, tänkt att det är mig det är fel på och så länge jag inte är villig att göra annorlunda borde jag inte ens försöka. Nu är jag liksom på väg in i vad som har potential till en fast relation, men jag är livrädd. Han har tydligt sagt att i hans värld är det svartvitt, antingen vill man vara med 1 person mer än med alla andra, och då är man det. Jag vet inte ens hur jag ska börja snacket som leder till att jag förklarar att det inte är så det funkar i mitt huvud.
Jag behöver fundera vidare en hel del, det här inlägget hjälpte till att ge mig lite fler infallsvinklar. Tack!
Jag tror att en anledning till varför det är svårt kan vara att det finns många saker man förväntas kompromissa bort i ett förhållande. Och för att få ett förhållande att fungera behöver man kompromissa bort vissa saker, precis som i vilken relation som helst. När det kommer till sex med andra så är det en sak som så starkt är förknippat med en sådan kompromiss, att det är någonting man förväntas inte vilja eller i alla fall hålla under kontroll. När man inte vill leva så uppfattas man lätt som bortskämd, som att man både vill äta kakan och ha kvar den. Men så borde det inte alls vara.
Jag känner igen mig i det som Johan skriver. Jag vill inte ha sex lika ofta som min pojkvän, men samtidigt är det han som verkligen, verkligen vill leva monogamt. Både känslomässigt och sexuellt, egentligen.
Väldigt vältajmat inlägg. Jag har levt i ett poly-förhållande med L några år nu, men i praktiken begränsat till några kortare relationer vid sidan av.
Nu har jag träffat en tjej, B, som visste om att jag var poly vid vår första dejt men inte räknade med något mer än på sin höjd ett oseriöst strul - och så dök könslor upp och komplicerade bilden.
Hon är teoretiskt ok med att jag är poly, men har känslomässigt svårt för det. Att jag skulle ha fler lösa relationer förutom B och L funkade inte alls, så jag har sagt att jag är ok med att vara poly-trogen och se hur saker utvecklas (redan det något jag är obekväm med, då öppenheten är det jag uppskattat mest med poly).
Men hon vill inte heller att jag nämner L öht, vilket känns klart jobbigt, men jag har sagt ok till det till att börja med, för att B inte ska bli helt överväldigad.
På det stora hela ett antal varningstecken som gör mig orolig för hur vettigt det egentligen är att fortsätta med relationen; samtidigt klickar vi väldigt bra, och hon vågar prata om och berätta hur hon känner, så jag vill inte bara lämna det heller...
*suck*. Sådana här situationer verkar bli så sjukt komplicerade - jag varken ut eller in.
T-Anna: Jag tror också att folk ofta har alldeles för svårt att bara göra slut och gå vidare. Livet är för kort för att hålla på och kompromissa, kompromissa, kompromissa.
fri intellektuell: Jag känner mig både förolämpad och irriterad på ditt skitsnack om poly och sex.
"Anledningen till att många anser att det är den som är poly som bör anpassa sig till den som är mono och inte tvärtom tror jag är att de inte värderar sex så högt"
Vad fan har värderandet av sex med poly att göra? Man kan ju vara poly och värdera sex väldigt lågt.
Jag förstår verkligen inte alls vad fan det skulle ha med saken att göra.
Det sprider en väldigt ensidig och felaktig bild av vad poly är att dra upp det på det sättet.
Och jag förstår inte heller hur det minskar ens chanser till VVV-liv om man lever ut polysexuellt, det går utmärkt att ha den typen av liv med ett sexuellt öppet förhållande.
Trångsynt och trist syn på poly, och mono för den delen, du verkar ha.
T-anna, jag tycker lite tvärtemot dig vad gäller det där. Jag har just nu väldiga problem i mitt förhållande, men istället för att tycka jaha det är väl bara att lämna då så känner jag att det är väldigt viktigt att kämpa för att hålla kvar det. Jag tänker nämligen att om man lämnar så fort det blir problem, så kommer man ju att få fortsätta göra så resten av livet. För det är nämligen det enda som är säkert då man försöker leva ihop med en annan människa, att det kommer att bli problem. Jag tror att det är mer eller mindre omöjligt att dela sin vardag med någon annan utan att det blir konflikter och utan att man blir tvungen att kompromissa på ett eller annat sätt. Men jag tänker att historien bara kommer att upprepa sig i all oändlighet om jag väljer att lämna, vilket jag ser som att ta den lätta utvägen. Jag kommer att inleda ett nytt förhållande med någon, det kommer att dyka upp någon konflikt förr eller senare och så kommer jag att lämna det förhållandet också och så vidare. Jag personligen vill i mitt liv värdera kärleken och tvåsamheten högre än så, jag tycker att det är VÄRT att kämpa för att få det att fungera istället för att bara ge upp. Men precis som med många andra saker måste man ju välja sina strider och ibland inse att det bästa för en själv är att ge upp, och vissa förhållanden är inte värda att lägga ner en massa tid och energi på att få att fungera. Det svåra är förstås att kunna skilja ut när det är värt och när det inte är det.
Mattias S: Vem är egentligen trångsynt? Den som framför en avvikande åsikt eller den som kvickt dömer åsikter utanför hens egen subkultur som trångsynta? Vi skulle kunna diskutera det, men jag är egentligen främst ute efter sakdiskussioner. Finns det inte utrymme för sådana med någon form av bredd här så lär jag mig av mina misstag och slutar kommentera på den här sidan. Jag har nämligen inte alls för avsikt att göra någon irriterad. Du är ju en frekvent kommentsskribent här, så jag antar att du är någorlunda representativ. Jag får helt enkelt tacka dig för tipset.
fri intellektuell:
Jag tycker du ska prova igen, om du vill ha sakdiskussion (som jag tolkar till baserat på fakta?). En generell rekommendation är att ställa frågor och ta reda på hur det ligger till innan du bildar din åsikt, om du inte vill förolämpa människor/skapa irritation. Kanske formulerade du dig tokigt jämförd med vad du tänkte, kanske har du en fördom, kanske stämmer nåt av det du tänker eller kanske inget alls, men oavsett så verkade du lyckas irritera ett flertal människor som definierar sig som poly, undertecknade inkluderat.
Men jag är alltid öppen för relevant och saklig diskussion, så börja som sagt gärna om om du fortfarande vill. Nånstans blev det ju dock väldigt tokigt, och det lär inte bara vara vårt fel att vi blev upprörda, eller hur?
Det är väl inte annorlunda än vilken dealbreaker som helst. Om någon endast-poly-det-är-en-dealbreaker träffar någon endast-mono-det-är-en-dealbreaker så blir det inte de.
fri intellektuell: Jag förstod vad du menade med din första kommentar men såg också att det var väldigt lätt att uppfatta den precis så som den uppfattades. Sista meningen var inte nog för att uppväga intrycket från resten av den.
Håller med dig Patrik! Lika barn leka bäst. Har man ett krav man inte backar från så har man, oavsett om det är mono/poly/veganism/religion whatever.
Bara för att man har inställningen att man inte vill hålla på och slita och kämpa och kompromissa så behöver man inte vara dömd till ensamhet. Själv har jag varit gift i tio år nu. Men om förhållandet eller äktenskapet hade inneburit att jag var tvungen att kompromissa en massa och hålla på och kämpa och slita för att få det att funka, då hade jag banne mej hellre varit singel. Livet är jobbigt nog utan att man ska hålla på och dras med jobbiga förhållanden också.
Jag tror generellt folk kämpar alldeles för mycket, lägger ner alldeles för mycket tid och kraft för att få sina förhållanden att funka. Om man håller på och sliter och kämpar och kompromissar i sitt förhållande så missar man ju chansen att träffa nån det faktiskt flyter på med utan en massa jobbigheter.
Att folk kämpar och kompromissar så mycket för att få sina förhållanden att funka tror jag också är en stor anledning till att hälften av alla giftermål slutar i skilsmässa. Man har förhållanden där man kämpar och kompromissar i år efter år, och när man hållit på så i, säg, sex-sju år, så verkar det naturligt att gifta sej, för man har ju varit ihop så länge. Så går man från ett förhållande som kräver kamp och kompromiss till ett äktenskap som kräver detsamma. Och det kanske man står ut med i fem år eller tio år eller femton år, men till slut pallar man inte längre och så skiljer man sej. När det hade varit bättre att göra slut långt innan man öht kom till altaret.
Slime: Jag erkänner villigt att jag inte är någon mästare på att uttrycka mig väl. Därmed tror jag att detta retoriska minfält är helt fel plats för mig. Det är inget fel med fredade zoner på internet och jag tror att denna blogg bör betraktas som en sådan. Så jag ber om ursäkt för att jag formulerade mig illa på fel plats. Jag diskuterar gärna mono/poly-frågan någonannanstans om tillfälle uppstår.
Patrik: Tack.
Detta är varken en fredad zon eller ett retoriskt minfält och jag tror folk här gärna skulle vilja ha ett samtal med dig om detta.
Fri intellektuell - det är säkert så för en del poly/mono-folk, inte alla. Mattias S, du får gärna ta det lite lugnare, fast jag förstår vad du menar.
DHP: har du helt rätt i, visserligen. Är man tillsammans med någon som man i grund och botten inte passar ihop med, och man känner att man måste kämpa och kompromissa hela tiden, och typ ge upp sig själv, så är det ju inte värt det.
Men om man är tillsammans med någon som man verkligen passar ihop med. Man har samma mål i livet, samma tankesätt när det gäller grundläggande saker i livet osv. Då är det väl ändå värt det? Konflikter dyker upp i vilket fall som helst, som det gör i alla relationer som man har till andra människor, men jag tror att det största felet som folk gör i sina förhållanden är att de inte pratar om saker. Konflikter och småsaker byggs på varandra tills det finns ett helt jävla berg med saker som man inte tagit itu med, och sedan rasar allt plötsligt samman därför att man inte aktivt kommunicerat med varandra. Vad jag erfarit av mina egna och kompisars förhållanden så är det just det som är grundproblemet: brist på kommunikation. Däremot har jag inte trots skitmycket funderande över det i många års tid kommit fram till varför det är så mycket svårare att prata med sin partner än med en vän eller familjemedlem.
Fri intellektuell: Jag ber om ursäkt om du tåg åt dig så mycket.
Men grundtanken att sex är viktigare för polymänniskor, eller tvärtom för den delen, tycker jag känns väldigt fel.
Att du väljer att vända på det och kalla mig trångsynt för att jag attackerar din avvikande åsikt kanske är en naturlig reaktion.
Hade jag uttryckt mig mer diplomatiskt hade du kanske inte uttryckt dig så dumt.
Från mitt perspektiv så är både poly och mono så brett att även om det statistiskt skulle vara så att sex är viktigare för den ena eller andra gruppen så missar man hela verkligheten om man väljer att fokusera på det.
Och återigen, jag ber om ursäkt om du kände dig nedstamdap för att du kom med en avvikande åsikt, jag är antagligen bara lite känslig för att hela tiden höra att sex är så viktigt bara för att man är poly.
@peachmebaby. "Jag tänker nämligen att om man lämnar så fort det blir problem, så kommer man ju att få fortsätta göra så resten av livet." - -- men måste det vara fel då? Kan vi inte sluta döma olika livsstilar, vad de än handlar om? Hellre två dussin korta förhållanen som gör en lycklig än ett långt, som anses lyckat men mest är arbete. Sen menar jag ca som Dvärhundspossen sa, att man KAN hitta folk med liknande värderingar och faktiskt funka tillsammans i längden, istället för att traggla och traggla med ovärdiga förhållanen i det heliga ihophållandets namn. Jag hävdar dock med bestämdhet att sjävla ihophållandet inte har något egenvärde.
T-anna: nu skriver jag ju mest om mig själv och hur jag personligen handskas med förhållanden, som du ser. Givetvis dömer jag inte andra livsstilar, folk får vara ihop på precis vilka sätt de vill, men jag kan inte komma ifrån känslan att folk många gånger liksom bara kastar bort bra förhållanden på grund av EN kris. Jag pratar nämligen inte nu om förhållanden där man måste hålla på varenda dag och jämka och kämpa och ge upp sig själv, utan att jag tycker att människor idag har en tendens att ta den lätta utvägen. Har man ett jävligt bra förhållande och det dyker upp ett hinder på vägen, är det inte då mer värt att försöka hålla ihop through some rocky times och högst troligt ha ett ännu bättre förhållande efter det, än att bara sticka?
Peach, du pratar om bra förhållanden som kraschar för att folk inte kommunicerar. Men om man inte kommunicerar med varandra så var väl inte förhållandet så himla bra ändå?
Jag har verkligen bästa läsarna någonsin, alltså. Spännande att läsa vad ni skriver.
Det är en välkänd psykologisk effekt att ju mer man investerat i nåt, desto mindre vill man ge upp det. Ett bra sätt att lura in folk i sekter är att få dem att investera någonting litet, och fortsätta öka investeringarna långsamt. På samma sätt är det tyvärr så att man kan ha svårt att lämna en dålig relation just för att man redan kämpat så mycket.
Och jag tror inte det finns rätt svar på frågan om man ska kämpa mot alla odds, eller följa minsta motståndets väg. Det är upp till var och en. Alla får sätta egna gränser för när det får vara nog.
Jag är själv i en relation som varat i flera år och där det alltid varit underförstått att den kommer ta slut. Vi är rätt olika på många sätt. Samtidigt är jag också tacksam och glad att grabben inte har lämnat mig när jag blev sjuk. Det hade han ju kunnat göra, för det är kämpigt att vara ihop med mig när jag är sjuk - jag har svårt att ha sex och så blir jag en psykobitch. Men så känner jag också att det blir lättare att kompromissa i nuet om man är öppen med att man inte kommer vara ihop tills man dör. DÅ behöver man inte ändra hela sig för alltid, utan bara just kompromissa här och nu.
Pechmebaby:
"Däremot har jag inte trots skitmycket funderande över det i många års tid kommit fram till varför det är så mycket svårare att prata med sin partner än med en vän eller familjemedlem."
Bland annat för att det är "farligare", mycket mer står på spel. Jämför t.ex. skillnaden mellan att fråga nån man är kär i om hen vill ta en fika och att fråga nån som inte betyder lika mycket för en. Och även det faktum att både familjeband och vänskaper ofta i snitt har bättre och tryggare pålitlighet/hållbarhet än kärleksrelationer. Samt att det ofta på gott och ont finns ett inslag av "maktkamp" i ett förhållande, särskilt om man lever ihop. Och att öppna upp är att göra sig sårbar.
Vad gäller "maktkampen" brukar ett av områdena vara vem som "har rätt" i olika frågor, särskilt sånt som berör partnerns tankar och beteenden. Ett fascinerande uttryck för det, som jag mött ett antal gånger både privat och i jobbet (och varit i bägge ändar av), är hur en person kan vara mer eller mindre döv för ett synsätt eller perspektiv så länge det är partnern som framför det. Men om/när samma synpunkter kommer utifrån, eventuellt via en yrkesmänniska inom området, så går det helt plötsligt alldeles utmärkt. "Så du menar att ... Aha! Javisst är det så. Så har jag aldrig sett på det förut!" Att då sitta bredvid och vara den som redan förut sagt samma sak, kanske rentav återkommande, i åratal, kan kräva en viss självkontroll för att inte förstöra situationen med blandade, i och för sig helt sakligt motiverade, kommentarer. Typ "Äntligen!" eller "Vad var det jag sa!"
Jo: japp, så långt har jag ju kommit i mina tankar. Samtidigt är det svårt att förstå varför man gör sig mer sårbar genom att öppna upp i en kärleksrelation jämfört med en vänskapsrelation. Det leder ju vidare till andra frågor, som vad är kärlek, hur hanterar jag kärlek osv. Varför är kärlek till en partner annorlunda än kärlek till en vän? Varför förstärks inte banden i en parrelation över tid på samma sätt som banden i en vänskapsrelation?
DHP: jag tror att en kärleksrelation kräver mer underhåll än en vänskapsrelation för att funka. Det handlar väl om att ju närmare man är varandra desto MER måste man kommunicera och desto större risk att kommunikationen fallerar. Jag kan jämföra med då jag bott ihop med kompisar, där har vardagsproblem av samma typ som i kärleksrelationer dykt upp och alla gånger just på grund av brist på kommunikation. Att vi inte har pratat med varandra om vardagssaker som man går och stör sig på, och till slut exploderar någondera parten just därför att den byggt upp en massa skit inom sig osv.
Äh nu är jag skittrött och vet egentligen inte ens vad jag vill få fram riktigt!
Skicka en kommentar