torsdag, mars 10, 2011

Nej, det måste du inte.

När människor säger "det här måste sägas" eller "jag måste bara säga" så tänker jag ofta att det måste det inte alls, och nej, det måste du inte. Inte för att jag tycker att man ska tiga ihjäl saker och ha det förbannat konsensusmysigt hela tiden. Jag är själv bra på att säga vad jag tycker, även om det är obekvämt. Men kanske just därför har jag med åren sett allt mindre egenvärde i att säga sanningen bara för att den är sann.

Två pluggminnen.

***

Föreläsare berättar om ett experiment man gjorde för att veta mer om depression. Man lät två personer prata i telefon. Den ena var försökspersonen, collegestudent. Den andra var en person som antingen var deprimerad eller inte. Collegestudenten och en deppad (eller frisk kontroll) samtalade i tjugo minuter om vad som helst utom huruvida samtalspartnern var deprimerad eller inte. Sedan bad man collegestudenterna svara på frågor om hur samtalen gick.

Det visade sig att collegestudenterna var mindre sugna på att prata igen med deprimerade än med personer utan diagnos. Man analyserade samtalen och det visade sig att deprimerade personer hade en benägenhet att prata mycket om sig själva. Dessutom pratade de om personliga (ofta jobbiga) saker - allt för personliga för ett första samtal med en främling. Det kallades "inappropriate self-disclosure".

Utifrån studien kan man tänka sig att arbeta med sådant i behandling. Ja, det kan vara så att du inte bara inbillar dig att du är jobbig och folk tycker det är tråkigt att prata med dig. Det kanske faktiskt är så. Lösning: tänk på vad du berättar, och för vem. "Hur mår du?" är inte en fråga som alltid måste besvaras sanningsenligt.

***

Föreläsare pratar om psykopati. Hon har jobbat mycket inom kriminalvården och berättar om ett När lammen tystnar-moment när en klient berättade precis vem hon var för henne. Det ändes obehagligt. Sedan säger hon, fritt citerat

"Det finns en bild av att psykopater är himla smarta och kan se genom en. Jag tror att vi alla avläser människor. Man går in i rummet och man kollar av läget, man registrerar signalerna och vad man kan avläsa i det man ser. Vi läser alla andra människor - kläder, rörelser, sättet man pratar på. Skillnaden är kanske att om man inte är psykopat så berättar man inte rakt ut om vad man har kommit fram till."

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

11 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Och tack för en intressant post. Men misstänker att du inte får så stor respons i kommentar fältet. När det kommer till att läsa av människor så är jag Själv väldigt duktig på det. Men det har alltid varit väldigt naturligt för mig. Har i princip aldrig blivit lurad av någon. Och har först på senare tid insett min förmåga att läsa av människor. Framför allt så är det intressant att se hur olika man kan uppfatta en situation mellan människor och hur fel en del har i . (Klart att man själv har sina luckor här men men) Det jag funderar på är om du känner till några studier i hur bra olika människor är på att läsa av människor. Den förmågan och icke förmågan är ju tämligen intressant . Men ändå ytterst sällan diskuterad. //Tupp.

Anonym sa...

Kan nämna att jag inte gjorde speciellt bra resultat på att läsa av ansikten på papper. Så min "metod" är inte speciellt visuell.

Andreas sa...

Som fellow psykologstudent var det här väldigt relevant 2 my interests och precis så klarsynt som du brukar skriva. Brukar ofta känna "WTF?!" när jag första gången läser något du har skrivit, men sen smälter jag det några sekunder och tänker oftast: "fett smart".

Dvärghundspossen sa...

Jag har själv funderat på varför så många verkar upphöja "ärlighet" till dygden framför alla andra dygder. Det spelar liksom ingen roll om man är en elak jävla mobbare och ett stort svin - så länge man är ÄRLIG så är man ändå en bra människa. Och omvänt, att vara snäll och göra sitt bästa är typ ingenting värt ifall man kommer med nån vit lögn ibland, eller om man ibland kan beslås med nåt litet hyckleri...
Det är klart ärlighet är viktigt, men när man blåser upp ärligheten på bekostnad av alla andra dygder (som t ex att vara lite normalt hänsynsfull) så blir det jävligt snett. Ibland är det viktigt och beundransvärt att ställa sej upp och säga som det är även om alla kommer att hata en för att man gör det. Men vid andra tillfällen är det bara meningslöst och sadistiskt att trycka upp sanningar (eller "sanningar") i ansiktet på folk.

Tomas Antila sa...

jag har kommit fram till att "hur är det?" är nån slags hälsningsfras där man inte riktigt bryr sig vad man får för svar. Att svara för ärligt på det är som att bevara "vackert väder vi har" med att jorden håller på gå under i en klimatkatastrof.

Jag har lärt mig att svara "jodå själv" på frågan hur jag mår. Jag gillar inte att ljuga, men när folk verkligen bryr sig frågar de med en annan ton. Vissa svarar till exempel i telefon med frågan hur det är. Och när man ringer till någon vill man oftast något helt annat.

Annika sa...

Jag hade en vän en gång som man skulle kunna kalla en energitjuv. Han menade att ärlighet var att säga precis vad man tyckte och tänkte hela tiden. Och han tänkte inte alltid fina och snälla tankar om en. Vilket ledde till att efter att man umgåtts med honom ett par timmar, över en fika, var man helt slut och kände sig som världens sämsta människa.
Det som gjorde att man fortsatte umgås med honom var kanske någon lärd övertygelse om att ärlighet är en dygd och ibland sa han ju fina saker också, som gjorde att man kände sig speciell.

Mycket intressant post! Vilka kloka föreläsare du har.

Tanja Suhinina sa...

Oj, jag känner av att jag har varit askass på att vara interaktiv i bloggen. Ska bli bättring. Tack så mycket för de snälla kommentarerna!

Sofia sa...

Blir själv mycket irriterad av frågan "hur är läget" när jag är deppad, men inte när jag mår bra. En vet ju om att personen inte vill höra i detalj att en mår kasst och varför, samtidigt känns det oärligt att svara "bra" som vanligt, även om det är det rationella och socialt kompetenta att göra.

Jag brukar kompromissa och säga att det är rätt kasst, men sen vända tillbaka det med någon variant av "men sånt är livet ibland, du då?". Under vissa omständigheter kan jag rentav muntra upp mig själv lite.

Elca sa...

Jag brukar uppmuntra mina sociologstudenter att de ska köra ett Garfinkel-experiment på sin omgivning. Att svara "jo tack bra, själv" på frågan om hur man mår är det förväntade svaret i en vanlig social situation när man möter en bekant på stan eller något i den stilen. Men om man istället, likt Garfinkels studenter fick göra, besvarar frågan med ett "vad menar du med bra?" eller något sånt, så rubbar man den förväntade samtalsrytmen. Likt Tomas säger, hur är läget eller hur mår du är frågor man inte "bryr" sig om svaret av om nu inte svaret bryter totalt mot de sociala spelreglerna. Och bryter man mot de sociala spelreglerna riskerar folk att uppfatta en som konstig.

Jack sa...

Jag blir så avundsjuk på alla intressanta föreläsningar du verkar få gå på!

Tänkte på det här:

"Ja, det kan vara så att du inte bara inbillar dig att du är jobbig och folk tycker det är tråkigt att prata med dig. Det kanske faktiskt är så. Lösning: tänk på vad du berättar, och för vem. "Hur mår du?" är inte en fråga som alltid måste besvaras sanningsenligt."

Mycket intressant. Verkligen en svår sits för den deprimerade att ta sig ur. Man brukar väl prata om social isolering som ett vanligt problem hos deprimerade. Hur tar man sig ur det om man är tråkig? Och hur bemöter man någon som är lite seg och tråkig pga av depression? Knepigt...

Ester sa...

Ja det vet man väl att man är obekväm och jobbig när man pratar om sin psykiska ohälsa. Men det känns som ett fruktansvärt hyckleri att stå där och jamsa för hundrade gången: jadetärbrahurärdetsjälv när det känns som jorden går under konstant.Man har ingen skyldighet att få andra människor att känna sig bekväma. Sen behöver man ju inte vara överdrivet dramatisk. Men jag tror till viss del att det är en solidaritetshandling att berätta om depressioner, med tanke på hur vanliga dem är.