tisdag, december 07, 2010

Nämen privat.

Eh, hej.

Jo, jag tänkte bara säga att jag inte mår så bra. Eller, såhär är det.

Jag har höstdepressioner. Det har jag haft i stort sett varje höst de senaste elva åren, minst, förmodligen längre tillbaka ändå. 2007 var nästan helt lugn, 2008 var jag stressad och lyckades fixa semester mitt i terminen, 2009 var piss, och i år hade förmodligen varit något bättre om det inte var för att sommaren varit kass och jag är konstant sjuk.

Depression, alltså. För er som sluppit undan kan jag berätta att det suger. Man mår dåligt och är ledsen utan anledning. Jag blir inte entusiastisk över någonting och har ingen livslust. Jag blir orklös, och får tydliga smällar på minnet och tankeförmågan. Jag tänker långsammare än normalt. Jag minns mindre än normalt. Jag kan inte koncentrera mig. Som tur är jag sjukt smart, så jag klarar mig.

Den här terminen har handlat mycket om depressioner. I skolan, alltså. Jag hade en aha-upplevelse när de pratade om hur depression påverkar dt sociala livet, och hur det sociala påverkar depression. Att ha ett rikt och omväxlande umgänge är bra för att skydda en från att deppa ihop. Men umgås är också nåt som deprimerade ofta skär ner på, man orkar inte med människor. Så ens kompiskrets krymper under en depression. Det kan bli en ond cirkel om depressionepisoderna är återkommande.

Det förklarade genast varför jag är så kass på att behålla ytliga kompisar. Nära vänner kan jag. Men inte bekanta. För varje höst tackar jag nej till förslag om att umgås för jag orkar inte och jag orkar inte heller höra av mig. Sen krälar jag ur depressionen, men då får jag ju dåligt samvete över att jag vart kass kompis. Och ni vet hur det lätt kan bli när man har dåligt samvete över att inte ha hört av sig till en person - man fortsätter att inte höra av sig. Lika bra förresten att inte skaffa nya kompisar om man är så kass på att hålla kvar folk.

Upprepa nästa år.

Varför skär jag ner på umgänge och party? För att jag inte är så jävla kul att umgås med om jag är deppad. Mycket i att klara sig genom depression handlar om att göra saker ändå, fast man är ledsen. Gå upp, läsa skolböcker, diska. Man får gråta samtidigt, men man diskar, duschar, går och handlar. Men man gör det, man får saker gjorda. Och det här går noll med umgänge. Jag kan inte umgås med nån och umgänget blir gjort fast jag stirrar in i en vägg, zonar ut och snyftar. Det funkar inte så. Grejen med umgänge är att man ska reagera på den andre på ett adekvat sätt. Jag reagerar inte när jag är deppad och det blir lätt tillgjort och stelt om jag fejkar. Elin skrev om att vara engagerad nyligen och jag svarade, och hon svarade jättefint till mig, men jag har (karaktäristiskt nog) inte svarat och berättat att jag blev riktigt rörd och glad.

Så ja, om hösten blir jag nedtryckt av en våt filt och livet blir till en kamp för att klara vardagen med värdigheten i behåll, och helst utan att gråta på offentlig plats. Det är nästan det jävligaste. När jag är deprimerad är då jag kämpar mest i livet. Och det är en styrka som ingen ser. Tvärtom verkar jag som mest skör då, precis då som det krävs styrka för att ens kunna uppnå den nivån av skörhet. Det är när jag är som mest patetisk som jag verkligen förtjänar medalj. Folk har sagt att jag måste vara så stark som lärt mig ett nytt språk eller så duktig som skrivit en bok. Allt det där är småpotatis jämfört med mina höstkamper. Men ingen fattar. Det känns ensamt.

Men jag klarar det mesta rätt bra, så länge livet flyter på okej så funkar jag. Jag stannar kanske hemma mer än jag borde, jag gråter mer och jag blir inte lika upphetsad över projekt, saker och människor som normalt. Men jag lär mig att handskas med monstret bättre för varje år. Jag är sjukt duktig på strategier och lösningar och få saker gjorda fast livsgnistan är sådär. Jag lärde mig massor förra hösten och den här hösten skulle bli bättre. Det skulle det säkert också blivit, om jag inte blev sjuk i juni.

Jag fick underlivssmärtor. Typ svamp fast inte svamp. Som inte blev bättre av en veckas dansande i Herräng, ni minns hur varm sommaren var? Smärtor ledde till stress, jag vaknade om nätterna och jag var stel i hela kroppen. Relationstrassel som råkade tillkomma då förvärrade stressen. Stressen förvärrade relationsproblemen. Underlivssmärtorna förvärrade relationsproblemen. Alltihop ökade på stressen.

Gynundersökning visade ingenting. Antibiotika fick mig att må illa, inte kunna äta ordentligt, jag blev ännu mer svag och orklös. Antibiotikan dödade av alla bakterier och mitt stackars underliv utsattes för ett utopiskt projekt att döda av allt för plantera ny och underbar bakterieflora. Jag kopplade så småningom hur allt - stressen, spänningarna, relationstrassel - hängde ihop och började göra avslappningsövningar. Det hjälpte något. Det blev nästan helt bra i början av oktober.

Sedan började allt om igen. Smärtor, jag tog ut spiralen för att det kanske skulle hjälpa, relationstrassel. Sexlusten levde ett sprattlande zombieliv. Jag blev sjuk i allt, gick genom antibiotikakurer fyra och fem sedan augusti. Återigen utan att kunna äta som en människa. Återigen med avdödad bakterieflora och besök till gynakuten. Och stress, ångest, tårar, vakna mitt i natten av att det gör ont, lustdöd, hopp och förtvivlan. Nu är allt på väg mot att eventuellt bli bättre. Jag återställer återigen bakterierna. Det svider bara lite. Snälla snälla snälla?

Jag vet att det kan vara värre. Jag klarar ju ändå skola, vilket är det viktigaste. Relationerna har inte sprängts i luften, studentorkestern där jag fixar med dansgruppen rullar på. Men jag är så himla sliten nu. Bara smärtorna hade jag klarat. Eller enbart depressionen. Eller både och om jag visste att jag kan få adekvat vård. Allt samtidigt, och att vården bryr sig varken om depp eller underlivssmärtor om man inte orkar slåss mot vårdmaskinen (och jag orkar en del, men inte tillräckligt för att åstadkomma mirakel), det blir lite för mycket.

Eh hej.

Varför bloggar jag ens om det här? Jag vet inte riktigt, faktiskt. För jag behöver inte riktigt sympati. Inte råd heller, om det är depressionsråd. Har nån nåt vettigt om underliv, säg gärna till. Jo, nu vet jag. Jag har tänkt på det här alla gånger som folk kommenterat bloggen, eller twittrat och sagt att jag är bra, och jag inte orkat reagera. Förlåt att jag inte alltid svarar. Jag blir så glad som jag överhuvudtaget förmår över att det finns människor som tycker att det gör en skillnad i världen att jag finns. Tack. I'm still here, jag orkar fortfarande skriva och tänka. Fast lugnt, och i snömodd, och lite avtrubbat sådär. Men jag vaknar nog till så småningom, gör jag alltid.

PS. Jusstja. Folk jag umgås med IRL som nu inte vet vad ni ska göra. Allt är som vanligt. Att jag skriver det här förändrar ingenting för det har alltid vart såhär, det är bara att ni kanske inte märkte nåt. Jag är samma som alltid. Gör som ni alltid gjort.

37 kommentarer:

ida sa...

åh fy fan. du är jag. hela det här inlägget är som att läsa om sig själv. tack. och hjälp?

Tanja Suhinina sa...

Ida:
+1 på hjälp
Finns det nåt jag kan göra?

Louise sa...

Jag tycker din blogg är så jävla bra och blir så glad att det känns lite i magen när jag ser att det finns ett nytt inlägg.

Ville bara att du skulle veta. Ingen respons förväntas.

Malin sa...

Vet att du inte frågar efter sympati men vill ändå säga: Tanja, du äger!!!

Saga sa...

du är så bra.

betto sa...

Åh, nu känner jag igen mig så mycket att jag nästan börjar grina. Sitter här på jobbet och borde skriva en text. Men. Det. Går. Inte. Helt jävla kört. Hemma hopar sig dammet, har massor med meddelanden från kompisar jag borde svara på, räkningar jag borde betala... men allt går så trögt: som man sitter fast i sirap eller något.

Håller med om att det inte syns utanpå att man sliter som ett djur, men det är ju just det man gör. Jag kämpar på, snart lättar det. Hoppas det gör det för dig också.

Anna sa...

Åh. Slänger in ett "hoppas du får ett slappt och soligt jullov" samt ett "du är så himla bra och värdefull".

Ylva sa...

Hej! Sitter här och är lite novembernere (det hjälpte inte att det blev december). Jag blev lite tårögd när jag läste ditt inlägg. En del känner jag igen. En del tycker jag är skönt att jag slipper.

Du skriver i alla fall en fantastisk blogg. Tack. Cyberkram och krya på dig, på alla plan.

Charlotte W sa...

Jag vet precis.
De allra enklaste, mest grundläggande sakerna (tvätta, gå & handla, diska) kan bli så jävla slitsamma när livsglädjen saknas.
För att inte tala om stiga upp på morgonen.
Du verkar ju klara det där med rutinerna rätt bra ändå - grattis till det. Men såklart blir det dubbelt värre när kroppen också sviker. Hoppas innerligt du får hjälp med det, det akuta, snart.

Anonym sa...

Finns det en direkt korrelation mellan att vara smart och deprimerad?
Det stämmer med exakt alla jag känner; till och med att graden stämmer överens med hur smart jag uppfattar personen vara.

Anonym sa...

Tack för ett återigen mycket bra och givande blogginlägg. Och det är lite fachinerande att höra hur Låg du är när du uppenbart besitter så mycket positiva och bra egenskaper och färdigheter.
För min egen del så har jag den här hösten för första gången fått en lätt höstdeprision som påminner mycket om din. Så det var bra att se din "diagnos". För min del så berodde det antagligen på att jag i sommar fick mindre ljus än vanligt.
För min del så har jag dock märkt att mitt mörka dova deprisions lock släpper om jag tränar hårt. Och det verkar som om det håller sig borta så länge jag tränar. Det svåra är ju att få det gjort...

/Tupp!!

DB sa...

Kram.

Emi sa...

Skitbra inlägg, jag säger som Ida: som att läsa om sig själv. Intressant att se hur någon med koll på psykologi hanterar sånt här. Krya på dig!

christina sa...

åh tanja. kram!

Anonymus Maximus sa...

Krya på dig, och: Nu är det bara 14 dagar tills det blir ljusare.

eva sa...

Det är så skönt att du sätter ord på det. Tack för inlägget!

Anonym sa...

Känner igen allt det där (förutom underlivsproblemen). Bra inlägg som jag ska be mina vänner läsa, så de förstår varför jag är som jag är mot dem.
/david

Sabina sa...

Jag gillar verkligen din blogg, hur mycket som helst.

Depressioner vet jag ingenting om, men jag vet att Locobase är en väldigt bra fet kräm att använda i underlivet när slemhinnorna känns torra och irriterade. Det är väldigt bra att röra vid ställena där man har ont, även om det tar emot. På något vis lär man kroppen att det inte är farligt.

Du kanske redan vet det i och för sig, jag vet att du är insatt. Ville bara dela med mig av det som har funkat bäst för mig.

Hoppas det ordnar sig för dig!

Sofia sa...

vet inte om det gör dig glad eller mer deppig om jag säger att jag tycker mycket om din blogg...eh. men hur som helst: det gör jag och jag är impad över hur du tog dig an alla antifeminister ensam (jag hade aldrig orkat vara så resonabel och lugn så länge som du var). din blogg är en frisk fläkt bland alla andra bloggar om sex jag läst, och dina inlägg om feminism är så vettiga.
själv har jag vårdepressioner så jag vet hur du mår nu, och det är hårt. hoppas min pepp känns ärlig och värmer lite iaf. lycka till med att finna något som hjälper dig. mig funkar det med atarax för att kunna ta mig upp ur sängen, men man blir absurt trött och trög av dem.

enmi sa...

Depressioner suger, men du har rätt i att man är stark i skiten medan man går igenom den, det syns bara inte. Jag kämpar också mot det dåliga samvetet över att jag ibland är en kass kompis eller en trist människa som inte vill hänga med på någonting. Jag tycker att det är viktigt att fler snackar öppet om sånt här, så tack för ett fint blogg-inlägg!

Mattias S sa...

Alltså, när någon så snygg, cool, duktig och intelligent som du har massa problem och depressioner så känns det liksom lite lättare att hantera ens egna...

Anonym sa...

Tack. Jag känner igen hur jag haft det de senaste åren. Spiralerna som förstärker varandra. Skuld, dåligt samvete, skam. Avslappningsövningar låter helt rätt - kanske en väg att gå vidare med, ett kravlöst yogasammanhang kanske vore något? Om det går att hitta något som inte flummar igång på panflöjt och "manliga" och "kvinnliga" energier.
Fint att det finns några nära vänner IRL. Det behövs kanske bara någon enstaka, i alla fall för mig. De där förväntningarna - ett liv med många bekanta har jag tagit ledigt ifrån.
/ R

Lovisa sa...

I know the feeling. Jag har aldrig insett hur mycket smärta och sjukdom sliter på en, jag har också varit sjuk och haft underlivsproblem och en massa onödigt ont som ingen verkar kunna göra någonting åt. Inte konstigt att man blir trött... Känns väldigt skönt att höra, framför allt från dig som jag litar på, då blir det lättare att förstå depressionen. Vi borde bara slå oss ihop alla osociala deprimerade människor och sitta och stirra in i väggen tillsammans, så kan man umgås ändå :)

Krya på dig, och ta hand om dig. Det ska jag göra.

(Förresten höll jag det där talet om dig/att inte tala sitt modersmål, och det gick jättebra! Tack för inspirationen!)

Like A Bad Girl Should sa...

Jag fattar.
Eller, det låter ju så torrt när nån skriver så, för liksom, "ingen känner precis som jag!!" vill man skrika och kasta något på dem.
Men jag fattar.
Kisses.

Anonym sa...

Försök få remiss till Danderyd, det finns behandling för vestibulit där (om allt annat har uteslutits). Tyvärr hjälpte det inte mig, men det kan ju funka för andra. Sedan får man också emellanåt höra av en del gynekologer typ att "ja, fast vestibulit är ju ingen egentlig diagnos utan mer nåt man säger om all smärta som inte går att diagnosticera som nåt annat". Så då använder väl jag begreppet så också. Generella tips jag kan komma på - men som du säkert redan känner till - är att bara använda receptbelagda tabletter mot svamp (aldrig receptfria krämer), inga hormonella preventivmedel... alla vestibulithistorier jag har hört talas om har börjat med onda cirklar av p-piller (säkert även andra prev.medel med hormoner), svamp och fel behandling mot svamp.

Anonym sa...

Hej!

Titta in på www.vestibulit.com! Försök verkligen få resmiss till en vulvaklinik. Försök också undvika antibotika och svampmedel, det gör det oftast värre. Akupunktur (finns sjukgymnaster som kan ge mot både stress och smärta) kan hjälpa, byt menskydd till något ekologiskt, man kan bli överkänslig mot plasten de vanliga märkena. Vill du ha mer tips om smärtan så har jag massor ...

Tanja Suhinina sa...

Hej!

Jag orkar inte riktigt tacka alla personligen just nu, men tack så himla himla mycket för era kommentarer. Hit ska jag återkomma när jag behöver pepp för att hålla näsan över vattnet.

Underlivet verkar funka rätt bra nu, faktiskt, men jag är ju rädd för återfall. Fick remiss till vestibulitmänniska på Danderyd. Jag har ju turen att ha koll på hur man behandlar den psykiska delen av underlivssmärtor, det är fan guld värt. Hade haft det tusen jobbigare annars.

Johanna sa...

Jag skrattade högt (och tyvärr rätt igenkännande) av dina gyn-tweets! Ett par underlivtips är att allt som inte hittas behöver inte vara vestibulit. Tjata på dem så du är säker på att de utesluter Endometrios (okänd alldeles för vanlig sjukdom som kan kräva titthålsoperation för att bli rättdiagnositerad) om de inte redan gjort det, skriv upp och för smärt-dagbok för att ha stenkoll på när det är hemskt och när det inte är det, drick tranbärsjuice i mängder när bakteriefloran fuckar ut för att undvika urinvägsinfektioner ovanpå allt. Annars, fet idominsalva och väldigt mild kortisonsalva kan också vara räddning då och då.

Johanna sa...

Andra bra saker för underlivet är Intim, apotekets glidmedel speciellt för kvinnor & menskopp!

Ivar sa...

Mycket bra.

Ia sa...

<3

Elin sa...

Åh. Igenkännelsen. Exakt så är det. Kram och krya på dig.

Tanja Suhinina sa...

Johanna:
Alltså, det där men menskopp. Jag fattar att grejen generellt är bra, har det själv. Men har nån med penetrationssmärtor nånsin lyckats använda menskopp? Mens är mitt stora skräck under smärtperioden. Särskilt senast, kunde fan inte använda nån menskopp. Fast det var i samma veva som jag inte ens ville sitta om jag fick välja.

Anonym sa...

Det är säkert någon som skrivit detta redan, men jag hade massor av problem med underlivssmärtor och det försvann helt och hållet när jag slutade med p-piller. Jag kör pessar (femcap) nu och det funkar hur bra som helst (viktigt att inte använda toxiskt spermiedödande medel till utan den gel man köper till).

Jag känner också verkligen igen mig i det du skriver om depressioner, med skillnaden att min varit året runt i många, många år. Det är precis som du skriver, man orkar inte umgås, allt är en kamp, man fattar inte varför man mår dåligt.
För mig började allt vända när jag började äta Cipralex. Jag hade testat säkert 20 andra antideppmediciner innan och vet inte alls varför just Cipralex var den enda som funkade. Men jag tycker verkligen att det låter som att du borde testa dig fram med mediciner när det är så tydligt säsongsbundet.

Kram!
M.

A sa...

Hej duktiga och intelligenta Tanja, fy fan vilket bra inlägg. Jag har skämts jättemycket för att jag fungerar som du beskrev. Det här med kompisar speciellt, och att all energi går åt till att hålla sig flytande. Typ diska. Jag önskar att jag var lika insiktsfull som du!

Emil Nordlander sa...

Vet du, jag har oftast gillat det du skrivit men de senaste månaderna har jag tänkt på att du skrivit både fler och mer välformulerade inlägg än typ någonsin. Om du tänker långsammare än normalt har du uppenbarligen mycket att falla tillbaka på. Hoppas att du snart är på väg uppåt!

li sa...

Om höstdepressionen: Har du provat ljusbehandling? Högdoserat D-vitamin (2000 IE/dag)?

Jag har en säsongsberoende depression och det är två saker som har gjort mina vintrar oändligt mycket mer uthärdliga. Slipper de flesta symptom nu för tiden.

Tycker f.ö. det låter som att du hanterar deppen fantastiskt konstruktivt och önskar att du får må så bra du kan.