Nu ska jag lära er att skilja mellan saker som är bra, naturliga och ärliga och saker som är dåliga, indoktrinerande och manipulativa.
Dåligt: Sovjetisk barnkultur som genomsyras av ideologi, propaganda och moralism. Så fort man ser en unge bär denne propagandistisk skoluniform, så fort det ör röd dag är det firande av årsdagen av revolutionen, och till råga på allt är det moralkakor där barn som beter sig fel straffas.
Bra: Västerländsk barnkultur som inte innehåller några moralpoänger eller buskap över huvud taget. Barn gör naturliga barnsaker som att ha barnkläder och fira jul. Inga beteenden straffas eller belönas.
Dåligt: När folk har otraditionella relationer, som de uppenbarligen har av teoretiserade och politiska anledningar (se t ex stycker om Lili Briks relationssyn)
Bra: Äkta och naturliga relationer som kommit till på grund av känslor och råkar dessutom vara monogama och tvåsamma, gärna också hetero och barnalstrande.
Dåligt: Genusdagis där man försöker manipulera barnen, och likaså annan genusuppfostran där man inte låter barn vara barn utan låter dem bli offer för vuxnas värderingar.
Bra: Vanlig uppfostran där barn får göra precis som deras personlighet säger dem och aldrig utsätts för de vuxnas värderingar.
Dåligt: Kvotering där man låter fler egenskaper än de för jobbet relevanta påverka beslutet.
Bra: Vanlig rekrytering, där man går på kompetens och inget annat.
Jag hoppas att ni med hjälp av dessa konkreta illustrationer nu insett att så fort man har tänkt till, flyttat sig utanför de vanliga referensramarna eller satt ljus på någonting som normalt inte sker explicit är det indoktrinering, propaganda, teorier och moralkakor. Det är lite fascinerande och lite obehagligt att observera hur många i övrigt helt välfungerande människor som tycker saker missar helt något så enkelt som att man påverkar barnen i genusfrågor även om man inte har en genomtänkt genuslinje i uppfostran, eller att skillnaden mellan kvotering och inte kvotering är i många fall att urvalet på andra grunder är kompetens görs i det första fallet explicit. Eller, varför inte, att RFSU:s sexualundervisning inte är sexualmoralneutral.
Det där med barn, till exempel. Klysch-"jag är mot feminism men för jämställdhet"-människan uttalar sig ofta om att man ska låta barn leka hur de vill och inte påverka. Det här fastnade från en artikel i Svenskan
Här skulle straw-genuspedagogen hoppa in och försöka få pojkar att leka sagoprinsesslekar och straw-antifeministen skulle invända att man inte ska påverka barns lekar och leker pojkar och flickor - so be it.– Pojkarna satte på sig klänningarna, speglade sig, gick på tå och svängde på rumpan. De prövade att använda ett mer kvinnligt kroppsspråk, men det var inte helt vanligt att de lekte prinsessa, säger hon.
Flickorna lekte istället mer traditionella prinsesslekar ur sagorna där några var prinsar som kom och räddade prinsessorna.
Och då missar straw-antifeministen att barnen måste ha fått de där prinsessagorna från någonstans, och det var nog genom vuxenvärlden och ja, vuxna har nog påverkat. Även de som inte hade en medveten tanke med vad de ville förmedla till barnen.
Samma sak med kvotering, som Kalle Olsson (som jag hittade genom Johanna Sjödin) uttrycker det:
Hur kul är det för kvinnan att känna att hon blivit inkvoterad till styrelserummet? Ja, fråga mannen som sitter bredvid henne.Bara för att man inte pratar om någonting betyder inte att det inte finns. Bara för att man inte blivit explicit vald delvis på grund av sitt exempelvis kön betyder inte att könet inte var till ens fördel.
Sovjetisk kultur är kanske ett något smalt irritationsmoment, jag har nog mer än andra konfronterats med folk som ser indoktrinering och ideologi i allt som händer i sovjetiska böcker eller film, samtidigt som de uppenbart inte inser att böcker från den kulturen de själva växte upp i förmedlar precis lika mycket om kulturen. Hur som helst är det ett bra exempel på att sådan hemmablindhet gäller inte bara "omedvetna" normyttranden utan även sådana som kommer från ens egen hemmiljö. Det är också intressant hur ofta moraliska budskap i sovjetiska barnböcker uppfattas som genomtänkt propagandistiska, att författaren medvetet tänkte "nu ska jag skriva en bok där barnen ska lära sig att de som ljuger är dumma och de som säger sanningen är bra", medan precis samma budskap i en västerländsk barnbok skulle ses som en naturlig del av handlingen och ingenting författaren försöker mata barnen med. Så fort det inte är normalt måste det vara genomtänkt och i och med det konstruerat, manipulativt och dåligt.
Gång på gång behöver man höra på människor som missar att man förmedlar långt mer än det man förmedlar medvetet, och de budskapen som är dolda är, om jag vet någonting om hur sådant fungerar, mer kraftfulla. Tänk på det, och slå mig i huvudet om jag failar på den här punkten.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om hemmablindhet, normer, majakovskij, multik, kulturkrock, egocentri
PS. Youtube-klippet i början är episkt. Det är rätt stora namn i sovjetisk barnkultur som står bakom filmen, som dessutom baseras på moralkakornas moralkaka av Vladimir Majakovskij. Den är uppenbarligen skriven utan någon större inblandning från musan, och heter Vad är bra och vad är dåligt, som att det är bra att tvätta sina kläder och dåligt att rulla i gyttja. Det underbaraste med den är att Majakovskij är ett geni, så alla hinder till trots är dikten inte dålig. Det ni.
5 kommentarer:
Gyttja är trevligt. (Ibland.)
Also, you're right as usual.
Tack för detta inlägg!
Jag blev väldigt glad av att läsa det här inlägget, kanske finns det lite eftertänksamt hopp för världen iaf
Förra veckan satt jag och tittade på deckare från DDR. Fullt med indoktrinering, eller? Knappast. Snarare fungerade kulturproduktionen så att man skrev manus och censorn strök det som inte passade sig – inte att det satt något ideologiministerium och skrev filmmanus.
Det man snarare lägger märke till är hur tv-deckare är precis likadana världen över, i alla länder. De handlar om vad som anses vara dagens samhällsproblem, antingen gestaltade i form av ett brott eller i form av brottslingens och polisens vardagsliv. Olika samhällens har olika problem, eller definierar olika problem, men i kulturen behandlas de på samma sätt.
Ang. kvotering...Bort med kvotering - det är ett dåligt styrinstrument!
Jag tycker kvotering är ett märkligt resonemang för att få en ökad förståelse och lösningar på problem i samhället gällande jämställdhet. Att kvotera är inte rätt väg att gå. Problematiken gällande jämställdhet är många gånger mer komplext än att det bara handlar om en grupp. Tillämpar man kvotering tar man till en enkel och kortsiktig lösning på problemet - det handlar då mer om att man vill snygga till statistiken.
http://marlenekopparklint.blogspot.com/2009/11/kvotering-nej-tack.html
Skicka en kommentar