Anna frågar, jag har inget schema

Anna, en läsare, har flippat ut och ställt en massa frågor. Jag har verkligen inget bättre för mig, och tycker att frågorna är bra, så jag svarar.

Är det moraliskt acceptabelt att vissa får starta sina liv med stora tillgångar medans andra föds helt utfattiga?

Men, vadfan, Anna! Vad är det för en jävla fråga att starta med?!

Är det någonsin moraliskt acceptabelt att köpa sexuella tjänster om vi t ex antar att den som säljer tjänster får bra betalt och det inte finns någon hallick som snor åt sig av vinsten?

Jag har inga invändningar alls mot kommersiellt sex, faktiskt. Jag har ju själv jobbat med det, även om det var i mildare form förstås, och har inga problem med konceptet.
Det har ju också med hela "hantera sex annorlunda från allt annat i livet" att göra, som jag skriver om lite varstans, exempelvis i föregående inlägget. En ganska vanlig "om" hos folk som tycker att "sexförsäljning är okej om" (som i frågan, "om den som säljer får bra betalt) är att den som säljer inte ska påverkas av det i sin privata sexualitet. Att kommersiellt sex inte är okej om det påverkar ens sexliv utanför. Som om ens sexualitet var ens innersta väsen. Man kan säkert koppla ihop det med våldtäktsdiskursen också, Allt som är ditt, det där.
Typ det enda bra med Fråga Olle-dokumentären om porr vad tjejen som var rätt ny i branschen och pratade om att hon privat var rätt asexuell av sig.

Är det moraliskt acceptabelt att döda i följande fall; att ge dödshjälp till någon som plågas svårt och som därför själv vill dö? att döda i självförsvar? att döda 1 för att rädda 10?

Dödshjälp tycker jag personligen är okej. Sjukt svårreglerat i sådär verkligheten, förmodligen, men helt okej som koncept. Självförsvar beror väl på vilken risk man utsattes för, men man är inte heller kapabel till bra riskbedömning när man blir anfallen. Att döda en för att rädda tio låter bra rent hypotetiskt, men det är väl sällan man ställs inför dillemmat formulerat på det sättet.

Att döda djur för att få mat eller kläder, även om det innebär att dom lider?

Svårt, det här. Jag vill inte tillskriva djur samma rättigheter som människor, jag äter själv djur och använder läder. Men jag reagerar starkare om man slänger kött än grönsaker, t ex.

Finns det brott som är så hemska att gärningsmannen förtjänar dödsstraff?

Det där med brott och straff är ju rätt komplicerat, för vad vill man åstadkomma med straffet? Vill man rehabilitera brottslingen till en normal miljö, eller vill man just bestraffa eller vill man att de ska förstå hur illa de gjort någon och sona sina brott? Dödsstraff är ju rimligt om man tänker att man har någon som aldrig kan släppas ut i samhället, och man tycker att hela poängen med straff och fängelse är att hålla farliga individer borta från vanligt folk.

Anta att en mycket välmeriterad man och en mindre välmeriterad kvinna konkurerar om ett jobb i ett starkt mansdominerat yrke, är det orättvist mot mannen att ge kvinnan jobbet?

Jag är lite kluven i kvoteringsfrågan, men inte helt emot. Det beror lite på om de uppfyller kraven för jobbet - om båda uppfyller kraven är det mindre orättvist än om kvinnan faktiskt är sämre på jobbet än vad som behövs och mannen uppfyller eller överuppfyller kraven.
Sedan är det ju det där med rättvisa i enskilt fall och i större perspektiv. Mannen kanske är mer meriterad för att han har lättare att få meriterande jobb. Hur ska man resonera då?

Tycker du att vi har några moraliska förpliktelser mot andra än oss själva, eller är det acceptabelt att bara ägna sitt liv åt privata projekt som att sänka sitt handikapp i golf?

Det beror väl på hur mycket man anser att andra ska satsa på att få ens liv att gå ihop medan det enda man gör är att spela golf.
Åh, det här är ju som hela geni-diskussionen! (Isabelle Ståhl började, t ex Julia fortsatte) För å ena sidan är det något omoget att tro att man bara kan göra det roliga och andra ska ta hand om ens skit. Å andra sidan finns det ju tusen folk som får ut massor av att ta hand om andras skit, leva genom andra, agera marksupport, spela martyr, finna sitt värde i att golfspelaren ju inte klarar sig utan markstödet.

Är det moraliskt acceptabelt att staten förbjuder oss att använda droger? och hur ska vi då göra med alkoholen?

Alltså, det där med moral. Vems moral? Jag vill gärna tycka att människor ska vara fria och starka och välja. Å andra sidan kan jag inte släppa tanken att nån måste rycka in när människan tappat greppet, och knark är typiskt ett fall där folk tappar greppet. Då staten lätt får vara den som får rycka in är det rimligt att staten vill minimera antalet sådana inryckningstillfällen. Jag tänker fan inte personligen hjälpa främmande människor som knarkat ner sig, så jag tycker att staten för all del får bestämma lite där.
Jag tycker överlag att staten och kommunen och skatt och så är ett trevligt system. Det är liksom, ja, jag tycker att det är bäst att broar byggs och barn får gå i skola oavsett föräldrarnas inkomst. Men jag skulle ju aldrig palla att donera till varje ändamål som känns rimligt, varenda infrastrukturlösning i Norrland och polistjänst i nåt annat för mig inte direkt bekant geografiskt område. Då är det trevligt att kunna ge en klumpsumma och så löser det sig, så slipper jag stressa med att ha koll.
Alkohol tycker jag är ett kapitel för sig. Jag har bloggat lite om det och jag ska nog blogga mer för det är sjukt intressant hur särbehandlat och både hajpat och tabubelagt det är.

Tycker du att det är okej att sälja en produkt genom att se till att den förknippas med lättklädda, sexiga kroppar?

Det som inte är okej att lättklädda sexiga (kvinno)kroppar verkar vara det första folk tänker på när de ska sälja en produkt. Jag stör mig på det som feminist, jag stör mig på det som en människa som intresserar sig för reklam, jag stör mig på det som människa som stör sig på slentrian och autopilotlösningar. Jag har mycket lättare för reklam där man uppenbarligen har tänkt cyniskt och naket än där man verkar ha tänkt "vi har en halvsida över, vi stoppar in en halvnaken brud!". Det är väl strukturer man inte tänker på som är stabilast, va?

Är det moraliskt acceptabelt att döda i krig?

Jag tycker att krig inte är så moraliskt okej till att börja med.
Sedan har jag ju ett antal promille krigsromantik i ådrorna, sovjetta som jag är.

Känner du dig utanför ibland?

IBLAND???? Nämenfaktiskt. Jag växte upp rätt annorlunda från mina jämnåriga, och är rätt van att bara anta att jag inte vet hur normalt folk gör. Om jag inte automatiskt attraheras till ett sällskap har jag svårt att komma in, även om jag har många gånger suttit i utkanten av ett fungerande sällskap och önskat jag kände mig mer inne. Det vore behändigt. Men å andra sidan söker jag sällan tillhörighet för tillhörighetens skull, jag ryggar tillbaka när vi-känslan prackas på mig innan jag är redo, och mitt utanförskap är oftast självvald. Jag har människor att inte känna mig utanför med, och jag vet att man inte dör av att vara utanför, så jag kan leva med det.
Sedan finns det betydligt mindre självpåtagna utanförskapet i och med att jag är invandrare. Det är ju väldigt osynligt, men det är påtagligt och ibland väldigt sorgset. Oftast är det bara att leva med det, ibland väljer jag att faktiskt uttrycka det. "Oj, vad utanför jag känner mig när ni pratar så". Det beror helt på sällskapet och situationen och vad benämnandet av utanförskapskänslan kan tänkas få för resultat.

Vad tänker du på när du hör ordet kärlek?
Hur har din syn på kärlek utvecklats med åldern?

Med tiden har kärlek för mig mer och mer blivit ett paraplybegrepp för alla upplevelser över att någons blotta existens tillför lycka i mitt liv. Eh. Nåt sånt. För att uttrycka det lite torrt. Annars blir det för såsigt.

Vilken är din största rädsla?

Att dö plågsamt, att Basiron ska sluta verka, att bli mellanchef.
Det här är i alla fall mitt standardsvar. Zemfira sammanfattar nog en av mina större rädslor med "jag är så rädd för att inte hinna att hinna åtminstone någonting". Jag är rädd för att såra människor också. Oavsiktligt. Går jag in för att såra är jag en lean min såra folk-machine.

Vad skäms du mest över i din karriär?

Vilken karriär?
Jag skäms iofs över hur kass jag är på att vara psykologstudent. Jag har någonstans tappat gnistan och kan inte riktigt skärpa mig ur svackan. Jag hoppades att praktiken skulle hjälpa, men jag hamnade på en plats som är okej, men väldigt utanför mina intressen. Jag tycker fortfarande att psykologi är najs, men jag önskar jag var sådär engagerad och driven och integrerade min utbildning i mitt övriga liv som t ex min kursare Linda.

Vad är du mest stolt över?

Jag är rätt dålig på att vara stolt. Om man ser prestationer som resultat av begåvning och arbete, har jag problem med båda delarna. Jag är väldigt bra på att vara tacksamt för sånt jag fått gratis, och är väldigt medveten om att jag fått en del på konton för begåvning och sociala förutsättningar. Eftersom jag fått det gratis kan jag dock inte riktigt känna mig stolt över det. När jag väl har arbetat mig till nåt kan jag inte heller känna mig så stolt, för herregud, det var ju bara att ta och göra. Det kan ju vem som helst. Jag är på många sätt tacksam och positiv, och har lätt att inte se hinder, så när jag lyckas med någonting är det lätt för mig att bortse från alla hinder jag fått övervinna och istället tänka på alla bra förutsättningar jag hade. Vilket nog är bra i många lägen, men är kass förutsättning för att man ska känna sig stolt - snarare känns det som att jag borde kommit mycket längre med dem förutsättningarna jag hade. Om jag bara arbetade hårdare. Men arbetar jag hårdare känner jag mig inte stolt heller, för då är det ju bara resultat av arbete. Och så snurrar jag på. Jag får ibland små glimtar av insikt över att jag ändå lyckats åstadkomma saker man kan vara stolt över, som fått till en bok helt på skrev bra blogg-meriter, eller kommit in på medelavancerad på Swedish Swing Society. Sen går det över.
För ungefär ett år sedan var jag i ett väldigt knepigt läge privatlivsmässigt och jag lyckades ta mig genom saken utan att rucka på mina övertygelser, hur frestande det än var. Situationer när jag visat karaktär och viljestyrka, när jag lyckats vara en hygglig människa, sånt kan jag känna mig stolt över.

Bryr du dig om vad andra tycker?

Ja. Nej. Beror på. Vilka, när, tycker om vad. Eftersom jag har, som ni kanske listat ut, lite kass självkännedom och -insikt är jag beroende av andra i bedömningar av om jag gjort bra ifrån mig. Jag kanske inte känner mig stolt, men om Nisse tycker jag borde vara stolt så har jag ju lyckats. Det är viktigt att folk med enligt mig gott omdöme är stolta över mig, för deras uppfattning är min stödbarometer.
Men som ni kanske listat ut också är det inte så sjukt viktigt för mig att känna gemenskap och passa in och då får folk tycka som de vill. Jag bryr mig oftast inte om vad folk som inte är min danspartner tycker om hur jag dansar lindy, men jag bryr mig om vad min danspartner tycker. Förutom när det är audition, och då ger jag blanka fan i vad han tycker, för det är inte han som bestämmer om jag får komma upp en nivå eller inte.
Hela saken fluktuerar med hur jag mår, naturligtvis. Och även om jag inte bryr mig om vad nån tycker kan det ha konsekvenser jag inte känner för att hantera, och då bryr man sig ju ändå, på nåt sätt.

Om din favoritregissör får för sig att göra en film med riktigt ”elak ironi” som du inte gillar, tackar du då nej till huvudrollen?

Det beror på vad man är ironisk över, är det för att det är samhällssatir kan det bli riktigt vasst, och så undrar man varför barn mobbas. Etc.

Om man bortser från själva lagstiftningen ang. abort i Sverige, tycker du då att det är en moralisk rätt att på det här viset hindra en ny människa att från att komma till världen?

Att hindra ett foster från att utvecklas är ju, när det gäller moralisk tyngd, ingenting emot ett beslut att sätta ett nytt liv till världen. Tycker jag. Men det beslutet ses som mycket mindre dramatiskt.

Intressant. Etiketter kommer sen kanske. Fråga mer, för all del, eller önska inlägg.

PS. Mattias S svarar också!