Anna har bett mig att skriva om fenomenet "tjejer som skryter om att de bara har killkompisar". Jag tycker att det är utmärkt initiativ att be mig att skriva om saker, så om nån önskar någonting är det bara att fråga. Jag lovar ingenting.
(fig. 1) Representativt filmgängJag tycker inte att det är särskilt uppseendeväckande eller intressant om en tjej mest umgås med killar. Intressant blir det när tjejen får det att låta som någonting att vara stolt över, och riktigt intressant är det för att det verkar vara någon sorts mönster.
Jag känner mig trött när jag hör en tjej stoltsera med att hon bara umgås med killar som inte är som tjejer, men jag känner också igen mig. Jag har varit där, glad att slippa läskiga tjejgäng och kvinnerier, glad att ha accepterats av grabbarna. Jag minns inte när det gick över, men numera känner jag ingen extra stolthet över att jag har lyckats vinna en persons vänskap bara för att personen råkar vara flera stycker och grabbar. Det var ingen plötslig insikt som fick mig att växa upp och sluta tycka att killgäng var det mest åtråvärda som fanns i det sociala livet, det var en långsam resa med små steg.
Kanske upptäckte jag en gång att tjejer inte är som på film, och tjejighet i gäng inte behöver innebära konstanta ytlig- och våpigheter. Helt enkelt att jag faktiskt inte är den enda kvinnan i världen som är smart, intressant, rolig och värd att umgås med. En av askerna jag vill säga till one woman one of the guys-pridetåg är att de kanske skulle fundera över sin kvinnosyn. Dels bara för sakens skull, och dels kommer man kanske upptäcka att man faktiskt kan umgås med dem om man inte antar att de är förrädiska hyndor som snackar bakom ryggen på en. Ni vet, det skämtsamma pro-bi-uttalandet, att man inte ska nöja sig med halva mänskligheten? Det funkar med vänner också.
En annan upptäckt, som har kommit av att jag umgicks med killar, är att killar inte är så jävla häftiga. Visst var mina killkompisar kul att hänga med, men det var inte för att de var killar utan för att de var mina kompisar. Många killbekanta jag fick på köpet var helt ointressanta. Inte för att de var killar, utan för att de var ointressanta. Helt ovärda att kämpa för att få hänga med och sedan vara stolt för att de var faktiskt killar. Genom ens uppväxt har man som tjej skolats i att man var lite häftigare om man var med grabbar, och sedan insåg jag att verkligheten inte var som, ja just det, fiktion. Med tanke på hur "bli accepterad av hanarna" har alltid framställts som en social seger är det inte konstigt att många tjejer tokhävdar att de var pojkflickor som små eller att de är en av grabbarna nu, men verkligheten är inte en ungdomsbok om häftiga kids som löser brott.
Någonting som jag tycker kan slå mot en efter ett tag av umgänge i manlig miljö och med manliga kompisar är det där med grabbighet. Det ingår i bilden av "hur män umgås" som både män och kvinnor mer eller mindre köper, och till att börja med kan just det vara lockande. Det är inte så jävla snällt och PK hela tiden, det är rått och man känner sig tuff och som en av grabbarna tills det blir allt för uppenbart att man inte riktigt är det. Jag menar inte att alla grabbgäng och grabbmiljöer får någon gång den enda tjejen att vakna till och känna att nu har det generaliserats nedvärderande om kvinnor en gång för mycket (och när hon säger ifrån få svaret "vadå, du är ju inte en tjej" på ett sätt som visar att hon förväntas tacka) men det händer mer i killgäng än tjejgäng.
Tillbaka till tjejer som pratar om att bara umgås med killar som om det var nåt att vara stolt över. En ganska otrevlig följd är att man ofta ser sin plats som Tjejen i Gänget (fig. 1) som någonting exklusivt och det uppstår problem när en annan tjej dyker upp. There can be only one, och dessutom är man kanske inte så positivt inställd till kvinnor till att börja med om man inte vill umgås med dem. Det är inte särskilt sympatiskt.
Umgås med vilka du vill, även om jag personligen skulle tipsa på sympatiska människor av mer än ett kön (ja, kön spelar roll, för det spelar roll för uppväxtvillkoren och erfarenheterna), men tänk på vad du egentligen säger när du väljer bort halva mänskligheten. Och inte vilken halva som helst, utan din egen. Försök inte dra den om att du inte känner samhörighet med andra av ditt kön bara för att du har samma könsorgan, uppenbarligen känner du avsmak mot andra av ditt kön för att de har samma könsorgan och det är precis lika generaliserande, men betydligt mindre sympatiskt. Försök att tänka ett varv till och inse att du kanske inte är den enda kvinnan som inte känner någon lust till kuddkrig, manikyr och backstabbing, så det kanske går att umgås med kvinnor på andra sätt. Försök att inse hur mycket självförakt du utstrålar när du talar nedvärderande om gruppen kvinnor.
Det är dumt att välja bort halva mänskligheten.
Intressant, det tycker i alla fall Anna. Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, mön, killar, umgps med killar, grabbighet, killgäng, gäng, att vara en social varelse, fördomar, generaliseringar, självförakt, kvinnoförakt, pojkflicka, en av grabbarna
24 kommentarer:
Med risk för att bli bespottad:
Jag tror att du tänker lite fel i delar av inlägget (eller så misstolkar jag, eller så kan vi säga att det inte finns rätt och fel, bara sociala konstruktioner), t ex när du skriver om könstillhörighet som något essentiellt och att man väljer bort "sin egen" halva. Dels för att det inte är på grund av könet i sig som kvinnor väljer bort andra kvinnor, utan på grund av upplevda tillhörande egenskaper, medan du däremot förespråkar just solidaritet baserat på fysisk könstillhörighet. Dessutom är det inte självförakt att anse sig vara bättre än eller inte passa ihop med majoriteten människor av samma kön mer än det är det att anse sig vara bättre än majoriteten av alla människor -- jag tror du vet vad jag menar med det sistnämnda. ;)
Föreställ dig nu ett fåraktigt flin, ty jag råkade trycka på publicera-knappen lite för tidigt. Det verkar som om jag är dömd att slarva med kommentarerna på din blogg. Det var alltså inte meningen att vara anonym.
Jag bespottar inte folk, så du behöver i alla fall inte vara orolig för mig.
Mnja. Jag tror det är lite blandning av fördomar och upplevda egenskaper, i sådana fall. Det finns ju många mekanismer, och jag tror att även om oviljan att umgås med andra tjejer grundar sig i erfarenhet kan man inte bortse från faktorer som säg selektiv generalisering. Som till exempel om Nissinna var en jävla bitch mot en så tänker man att Nissinna var det för att Nissinna är tjej, och inte för att Nissinna är bitch/människa/har DAMP.
Jag förespråkar inte heller solidaritet, jag menar bara att det är lika generaliserande att tro att man inte passar ihop med en grupp på grund av gruppens könstillhörighet som att tro att man passar ihop med en grupp på grund av gruppens könstillhörighet. Och säger man att alla brudar har egenskapen e och är brud, så säger man faktiskt att man själv har egenskapen e. Har jag skrivit annat?
Jag vet inte vad du menar med det sistnämnda, faktiskt.
Angående (selektiv) övergeneralisering håller jag med, det finns alltid ett element av sådant med i våra bedömningar. Det betyder emellertid inte att bedömningarna är helt fel. Men visst, det vore bra om vi generellt (haha) kunde vara mer skarpt analytiska och inte ha en massa sorters bias, felattribuera, dra förhastade slutsatser, uttala oss auktoritärt om saker vi inte vet osv. Inte bara när det gäller vilket kön man föredrar att umgås med utan i livet som helhet. Det finns ju hur många situationer som helst som är relevanta i så fall. (Därmed inte sagt att du inte får välja dem du vill och skriva blogginlägg om dem.)
Du svarade: "Jag förespråkar inte heller solidaritet, jag menar bara att det är lika generaliserande att tro att man inte passar ihop med en grupp på grund av gruppens könstillhörighet som att tro att man passar ihop med en grupp på grund av gruppens könstillhörighet. Och säger man att alla brudar har egenskapen e och är brud, så säger man faktiskt att man själv har egenskapen e. Har jag skrivit annat?"
Enligt min tolkning är det där en överslätande omformulering. Den ovanstående meningen accepterar jag utan förbehåll. I inlägget skrev du däremot att kvinnor väljer bort andra kvinnor på grund av könsorganet. Jag menar att det är inkorrekt. De väljer som sagt bort pga upplevda (sanna eller falska) egenskaper hos personer som också har egenskapen kvinnligt könsorgan. Det är inte samma sak. Medan du däremot säger att de ska ge kvinnor en chans just för att de har kvinnligt könsorgan. Annars väljer de bort "sin egen halva av mänskligheten".
Om det vore så att tjejer valde bort alla tjejer som kompisar på grund av att de är tjejer och inget annat, och dessutom påstod att *alla* tjejer är ovärda att umgås med, då skulle du ha rätt. Det vore inte bara självnedvärderande utan dessutom ologiskt. Men så är det ju inte. Det de säger (enligt min empiriskt baserade tolkning) är att det ofta är så i tjejgäng som du menar att det inte behöver vara (som jag inte heller tycker att det behöver vara) och att en tillräckligt stor andel av gruppen tjejer är sådana för att det ska vara intressantare med killar. Dessutom är det väl så att många tjejer som hellre umgås med killar inte ens nedvärderar andra tjejer, de säger inte att tjejer som grupp är "dåliga", utan bara att de trivs bättre med killar i allmänhet. Att styvnackat och obstinat enbart umgås med killar och stöta bort och nedvärdera alla tjejer är väl inget som någon människa gör i realiteten? Det är en överdrift som du använder för att förtydliga ditt resonemang, eller hur?
Det sistnämnda var en skämtsam anspelning på att du är (och/eller anser dig vara) intelligentare och duktigare än de flesta. Jag kan ha fel, men det är inte så viktigt, för det finns hur många andra exempel som helst på samma princip.
Alexander: vad tror du är anledningen till att det är så många kända "åtråvärda" kvinnor som med en dåres envishet hävdar att de var pojkflickor när de växte upp? Kan det vara ett led i de övriga insatserna att behaga? En snabb beräkning av att det är högre status att inte vara en fjollig tjej?
Alexander:
Du vet att din senaste kommentar är ungefär två tredjedelar så lång som hela mitt inlägg? Då är det klart att man får plats med formuleringar som "De väljer som sagt bort pga upplevda (sanna eller falska) egenskaper hos personer som också har egenskapen kvinnligt könsorgan." snarare än inläggets mer komprimerade variant som jag förmodade att läsarna skulle kunna utveckla rätt grundat på innehållet i resten av inlägget. Jag tycker du ofta kommer med vettiga, om än inte alltid relevanta, invändningar, men här tycker jag faktiskt att du mest märker ord.
Det jag främst vänder mig mot och ifrågasätter är varför tillräckligt många tjejer för att det ska vara intressant att skriva om dem får sitt umgänge med killar att låta som någonting att vara stolta över. Inte varför de väljer att umgås med killar, eller om det finns fog att tro att umgänge med killgäng och tjejgäng kan generellt vara olika (det säger jag att det kan, förresten, se stycket om grabbighet).
Jag tycker det är en jävla skillnad på "bättre" och "smartare", faktiskt.
Jag tycker att din teckning är fin. Det är också (förutom vad inlägget handlar om) väldigt intressant att tjockisen så ofta är irländare, typ, dvs rödlätt och fräknig.
Vad gäller ämnet så har jag märkt att kvinnor också vid tillfällen uttrycker någon sorts stolthet i att 1) de har en man/män som vän/vänner öht 2) de har en man/män som vänner som de inte haft sex med (men i båda fallen är männen undantag i deras umgängeskrets)
Dvs lite att det är "vänskapen" med någon med "motsatt kön" som är grejen och att det är en grej eftersom inget heterosexuellt sexuellt är inblandat. Nästan lite som att det handlar om att stoltheten bla ligger i att inte ligga.
Samtidigt så finns det ju en sorts stolthet hos vissa män som lyckats ligga med sin tjejpolare.
Det kan ju vara så att motsatsparen som vanligt definierar varandra.
Jag kanske skriver om män som "bara" har kvinnor som vänner sen men känner att det är svårt att vara opartisk när jag övertygat mig själv om att anledningen beror på mitt manshat.
Intressant inlägg!
En annan del av den här grejen med tjejer som bara umgås med killar är en som jag ofta har stött på. Det är de där tjejerna som med en dåres envishet hävdar att de minsann inte är ett dugg kvinnliga. Trots att de har långt hår, smink och tjejkläder så är det väldigt viktigt att de inte är som andra kvinnor. Framförallt är de inte kvinnliga.
Det verkar finnas något slags missuppfattning bland de här tjejerna om att kvinnlighet = just backstabbing, tjejkvällar och manikyr, och om att de på något sätt är bättre, mer manliga och ärliga när de hellre spelar rollspel och tar sina konflikter rätt ut. Det om något är ju en skev kvinnosyn.
Oscar:
Det var fett medvetet att göra tjockisen blek. Undrar var hela grejen med att fetma är som fetast och äckligast när hyn är blek.
Vill fortfarande läsa. Jag har faktiskt fått en förfrågning av annan man att skriva om män som har kvinnliga vänner, så det finns intresse för ämnet =)
Anneli:
Hah, been there. Känner också igen det där med tjejer som hävdar att yttre kvinnliga attribut de ändå håller på med inte gör de kvinnliga på insidan, samtidigt som de inte riktigt kopplat att då är det kanske dumt att anta att andra som ser kvinnliga ut är brudiga på insidan me'.
själv har jag ju haft väldigt mycket kvinnliga bekanta, ibland kanske mer än manliga. Jag vet inte riktigt varför, är det en bra idé att reflektera över det och blogga?
Jag har mest haft kvinnliga vänner, eller, inte egentligen. Dom flesta av mina kompisar har alltid varit killar. Men dom som jag har känt mig närmre och som jag haft en lite djupare kontakt med har alltid varit tjejer.
Det är också så att jag känner mig helt ointresserad av killkompisar, visst, det händer ju att jag umgås lite med nån kille och vi blir kompisar men det är verkligen ingenting som jag var särskilt intresserad av egentligen.
Men det är relativt ofta jag träffar tjejer som jag blir intresserad av att verkligen lära känna bättre och bli bättre vän med.
Jag har typ aldrig känt en emotionell kontakt med en kille. Det har alltid varit underhållande och kul umgänge, men inte så mycket mer. Vilket känns rätt orättvist mot många av mina killkompisar. Men det är liksom så det är. Jag får utlopp för rätt liten del av mig själv när jag är med killar. Delar som jag har mycket lättare för att få utlopp för med tjejer.
Men det är främst intresset för killar respektive tjejer jag tycker är intressant.
Det bygger mest på mina föreställningar baserade på mina erfarenheter. Som kille är det väldigt lätt att umgås grabbigt, man gör det vare sig man vill eller inte i omklädningsrum och andra miljöer. Grabbigheten flödar. Många av mina kompisar har också varit väldigt väldigt grabbiga. Pratat om sex, tjejer och horor på ett sätt som bara känns så långt ifrån hur jag själv förhåller mig till om sakerna att jag känt mig totalt främmande inför dom här killarna. Många killkompisar har ju även inte varit fullt sådär grabbiga men ändå inte alls på en nivå där jag känner igen mig.
När jag var yngre umgicks jag väldigt väldigt lite med tjejer. Jag lyckades inte få kontakt med dom. Vare sig som vänner, kompisar eller älsklingar. Det var ju flera ytliga bekanta som klasskompisar och folk som umgicks lite i samma kretsar men det var aldrig en personlig relation på något sätt. Det har gjort att mina förväntningar på hur tjejer är bygger på mina föreställningar och inte på hur dom faktiskt är. Därför känner jag mig så intresserad av att lära känna dom. På senare tid har jag dock märkt att mina föreställningar är rätt off. Dom flesta tjejer är lika "dumma i huvudet" och omöjliga att relatera till som dom flesta killar.
Men mina föreställningar ligger ändå kvar känslomässigt. Och dom få personer som jag verkligen fått bra kontakt med har typ alltid varit tjejer.
Så, ja, det var väll det jag hade att säga om det ämnet så här på rak arm. :)
JAAAAAA! (vilket bra inlägg alltså.)
Mina egna erfarenheter av när tjejer dök upp i de "grabbgäng" som jag själv kan sägas ha tillhört, är nästan enbart positiva. Jag fick uppfattningen att dessa tjejer sökte sig dit inte för ragg utan för att umgås över gemensamma intressen, och därför blev det mycket lättare att umgås med dem, än med "de andra" tjejerna som var...liksom mycket mer inriktade på att vara stereotypiskt kvinnliga.
Tjejen i grabbgänget lade t.e.x. inte energi på att följa modetrender och dylikt, utan man fick intrycket att hon var mycket mer säker på sig själv.
Men vad vet jag?
Christina: Tack!
b8q:
Jo, det är generellt lättare att umgås med folk man har gemensamma intressen än folk man inte har gemensamma intressen med.
Jag skulle inte självklart dra koppling mellan att intressera sig för sitt utseende och att vara osäker på sig själv.
Antila:
Du frågar MIG om ifall någonting är värt att reflektera över och blogga om? ALLT är värt att reflektera över och blogga om! Typ persilja mellan tänderna är värd att reflektera över och blogga om!
Persilja = möjlighet att använda relevanta bilder från Utena, SÅKLART det har bloggvärde.
jag älskar detta inlägg. jag blir arg på detta inlägg. jag tänker på tillfällen i mitt liv när kvinnor försökt bonda med mig genom att snacka skit om andra kvinnor.
dessa gånger har jag ofelbart sagt: vad pratar du om, varför orkar du bry dig om hennes hår/röv/sexualitet, hitta på något roligare istället. låt folk vara som de är så låter de dig vara som du är.
nu låter jag sjukt präktig, det inser jag, men det är i det här sammanhanget, med er. det var faktiskt inte så jävla präktigt då, i mina kretsar. då var det snarare otrevligt och lite konstigt att inte vilja bonda på det accepterade sättet.
jag hade dessutom ett tag en pojkvän som såg det som självklart att ta med mig överallt. vi bråkade ofta, ofta om att han inte var lika öppen för att följa med mig överallt, men vi var olika uppväxta och han var modig på sitt sätt. han hade också fortfarande sin idé om kvinnligt/manligt, även om han alltid, både före och efter mig, valt tjejer med jävligt egna åsikter som styrde honom snarare än tvärtom, och inte de här mespropparna hans vänner valde. men vännernas val (valbarhet) berodde på att också de var mesproppar. som älskade att backstabba varandra och snacka skit så fort de kom åt. och detta var ett i huvudsak, då allt känt, heterosexuellt mansgäng, för att undvika eventuella fördomar. och detta vet jag då jag länge var den enda kvinnan i deras närhet.
jag var förvånad och hade åsikter om deras attityd. till slut slutade de, liksom kvinnorna, att snacka skit framför mig. jag vet inte om det var en vinst eller om jag bara fick dem att, liksom sverigedemokrater, dölja vad de EGENTLIGEN tyckte. om de blev förtryckta och lurade av mig, som det svenska folket blir av alla andra pk-ister.
anyway så fick jag den bästa, bästa komplimangen av en barndomskamrat som sa till mig så här: du har fått mig att tänka i andra banor. du har fått mig att tänka att jag inte bara ska tycka att den halvnakna tjejen är pundig utan att det kanske ligger annat bakom. detta, erkänner jag, var många år sedan och innan jag kommit fram till att man får vara halvnaken som kvinna UTAN att vara skadad, men det var ett alternativ till "gu vicken jävla hora". vi talar tonårsprat nu. i tonårsprat var en jävla hora dåligt på min tid. i dag tycker jag annat. i dag tycker jag att man får vara hora om man vill, jag önskar bara att ingen råkar illa ut.
fan, det blir ett sånt jävla pladder när man ska förklara vad man menar, eller snarare var man kommer ifrån, men vad jag egentligen vill säga är att jag älskar kvinnor. och män. vi har fantastiska samtal. alla tillsammans. hela tiden. men oftast med kvinnor numer, eftersom mina mansvänner, när de fått flickvänner, försvunnit ur bekantskapskretsen. samma sak gäller inte kvinnorna, oavsett plötslig cocooning. med dem är den temporär.
DETTA kan du få förklara eller diskutera i ett inlägg.
POST SCRIPTUM, jag läste nu igenom mitt inlägg pre publicering och insåg att det var sjukt självförhärligande. men okej, samtidigt som jag ville berätta en grej så är jag stolt över att jag åtminstone någon gång fått folk att tänka en extra gång. och jag orkar inte ens säga förlåt för jag har inte så mycket annat att vara stolt över. suck it up, fuckers.
herregud. till och med jag själv känner TL;DR
sorry. kom hem från vinfest och kunde inte hejda mig.
"Blame it on the wine (wine)
Blame it on the stars (stars)
Whatever you do don't put the blame on you
Blame it on the wine yeah yeah
You can blame it on the wine"
milli vanilli håller med, det hör jag ju
Innan jag ens läst den långa kommentarer har jag en sak att säga.
Don't blame it on sunshine
Don't blame it on moonlight
Don't blame it on good times
Blame it on the boogie!
Jag tycker du missar en aspekt i texten, som för övrigt är jättebra. Det jag reagerar mest på hos tjejer som umgås med killar är att de inte bara gör det och känner sig tuffa för att de är med killarna, utan att de i varje mening måste berätta hur mycket de hatar att umgås med tjejer. Att tjejer är mycket falskare, killar är rakare, tjejer snackar mer skit och tjejer kan man inte lita på. Det här reproducerar ju de här fåniga fördomarna och är man tjej själv borde man ju snarare vilja göra något åt saken än acceptera att det är som det är. Ett evighetslångs trashande av människor som har fittor och deras sociala förmågor (vilket är ironiskt eftersom flickor förmodligen blir mer tränade i såna aktiviteter) är vad jag upplever det som. självförtryck i sitt esse.
Jag tycker inte jag missar det, men jag går kanske in på det specifikt. Hur som helst - tru tru.
Som en person som varit tjejen i killgäng, killen i tjejgäng och den queeriga transpersonen bland andra queeriga ger jag tummen upp för detta inlägg!
Varför?
1. Vad är grejen med att bestämma sig för att det inte finns några andra tjejer/killar med samma intressen? WTF.
2. Det fick mig att tänka vidare om att umgås i gäng där könstillhörigheterna inte är lika själklara, men där de istället uppkommer situationer där person tycker att "jag umgås typ bara med HTB-personer etc fast jag är hetero och cisperson (http://sv.wikipedia.org/wiki/Cisperson) för cisheteros är ju så joooobbiga" alternativt "jag umgås typ bara med cisheteros trots att jag inte är ett själv för queers are ju så jooooobbiga"
Intressant! Självföraktet lever i dikotomierna.
Jag blev så himla himla glad över inlägget! Och tyckte att det var ett sånt DJÄVULSKT bra sådant! Så jag har inte så mycker mer att skriva än; TACK! Tusen tack!
Och: <3!
YOYOYOYO!
/ Anna
Ja jätteintressant inlägg! Själv har jag varit "den där tjejen" i många sammanhang, tjejen som fick "lov" att vara med killarna, som blev stolt över det och inte ville konkurreras ut av någon annan tjej (för det finns ju, som sagt, bara en).
Att jag ändå inte helt var en i gänget förstod jag den gången killkompisarna, en gång när jag inte var med, bestämt sig för att sätta betyg på tjejers personligheter och utseenden. Jag var den enda som fick en tia som betyg (högsta betyget alltså) på min personlighet. Det berättade min killkompis för mig - kanske för att göra mig glad, jag vet inte. Han sa inte vad jag hade fått för betyg i utseende, men jag antar att det var lägre. Den gången fattade jag alltså att jag trots allt inte var en av killarna.
Idag tycker jag det är trevligt att umgås med killar och män och med tjejer och kvinnor och andra. Alla grupperingar har sina för och nackdelar och man kan känna sig mer eller mindre hemma. Men ibland har jag ändå funderat över min kvinnosyn och det är något jag ska fortsätta reflektera över!
Skicka en kommentar