Till alla som hävdar att det förr gick att leva på en lön och nu inte, och det i samband med hemmafruar, barn-som-inte-får-träffa-sina-föräldrar och förtryckande feminism som tvingar båda ut i arbetslivet.Meh. Inga nya tekniska prylar eller möbler bara för att det går, inte köpa nya kläder och accessoirer utan använda de gamla år efter år, låta ungarnas kläder gå i arv mellan syskonen och i bekantskapsgränsen, skaffa mindre lägenhet, glömma utlandssemester eller -klassresa, laga mat hemma och inga snacks eller läsk utom på särskilda tillfällen, lära sig stoppa strumpor... ja, och några åtgärder till. Då är man sannolikt nere i en lön, som förr. Och levnadsstandard som förr. Bara att köra!
Nämenbuhu, jag vill ha samma standard som familjer med två föräldrar som jobbar, fast med hemmafru! Läs även andra bloggares åsikter om det var bättre förr, ju förr desto bättre, levnadsstandard, feminism, hemmafruar, hemmafru, lön
18 kommentarer:
Man klarar sig på en lön, men det är fortfarande 2 jobb...
boendealternativet för en lön är ju två vuxna (och alla barnen) i en tvåa. = inget privatliv.
och att skilja sig... no way. då blir det fattighuset. eller gifta sig igen, fast det gör ju bara misslyckade kvinnor.
det skulle vara riktigt intressant att jämföra levnadsstandarder beroende på före och efter hemmafruepoken.
the cake is a lie!
Okej, nu blir jag kanske lite självutlämnande här men... Bara för att infoga lite fakta från mig som vet:
Jag är student och får för tillfället ingen csn, har inget (betalt) extrajobb. Men jag och min sambo bor ändå i en stor trea och lever inte på svältgränsen direkt. Visst, vi har inga barn, men det handlar ändå väldigt mycket om vad man tror att man MÅSTE kunna ha råd med (i-pod, weekendresor till NY, bil) Man behöver inte ens kunna stoppa strumpor för att klara av det, det gäller bara att inte okynneskonsumera så himla mycket.
PS. Min sambo är INTE höginkomsttagare DS
Den stora grejen är ju att ni inte har barn. Hade ni haft det hade det nog inte varit lika lätt.
Men visst har du rätt, jag tycker allt för många spenderar allt för mycket pengar på oviktiga saker och samtidigt klagar på att dom har för lite pengar.
Som studenter som klagar på studiebidraget och så, samtidigt som dom super för 500 kronor varje helg. Jag känner mig jävligt trött på sånna människor. Jag tycker jag lever väldigt gott för ca 10.000 i månaden.
Under ska jag säga...
Jag tror att folk inte ens inser hur mycket "enklare" liv man kan leva. Typ att man har EN festblus och EN festkjol som man har på sig på fest, och två halsband och vill man ha annat lånar man av mamma eller syster eller väninnor. Man har även en uppsättning kläder till jobbet och så har man kanske tre blusar till teh jobbkjoldräkten som man tvättar ofta. Till exempel. Bara det, liksom.
Hemmafrun är dessutom ett mycket kortvarigt fenomen om man undantar översta överklassen (och även drottningar ägnade mycket tid åt sömnad osv). Min gammelmormor födde 11 barn, matade alla dessa, tvättade, skötte fruktträdgården, tillverkade kläder för hela familjen, tog hand om hönsen och ankorna och gud vet vad mer. Utan el.
Det är fan inte att vara "hemmafru".
Mmm, de som i alla fall kan greppa konceptet att den moderna hemmafrun inte är relevant till bondesamhället brukar ändå ha en underlig bild av bondesamhället. "kvinnor satt hemma med barnen och män arbetade ute" fås till att kvinnor var föräldralediga medan männen yrkesarbetade och drog in cash. Uh, yeah.
Man kan också:
Baka allt sitt bröd + skorpor, kakor etc själv (det blir dessutom godare)
Åka och handla på t.ex. Willys även om man bara har busskort och inte bil. Man kan köpa en dramaten billigt på Rusta.
Sluta dricka alkohol eller i alla fall köpa sin dricka på Systemet istället för på krogen om man känner att man måste ha en cider eller lite vin ibland.
Det här går ju lite utanför hemmafru-ämnet, men ibland när jag läser om hur folk inte klarar sig på t.ex. studiebidrag och sen läser om vad som räknas med i sådant man "måste ha" i en månadsbudget blir jag så himla arg. Inte för att folk vill roa sig, men för att det faktiskt är skillnad på att klara sig och att kunna göra en massa extra grejer (t.ex. gå ut och dricka).
På den gamla goda tiden var det olika tabeller med mindre skatt ju fler som skulle försörjas av lönen. Då var det fullt accepterat att vara hemmamamma. Sen kom Alva Myrdal och feminismen och det blev fult att vara hemma med sina barn. Sossarna tog, på 70-talet, bort försörjningsmöjligheten och införde helt enkelt ungkarlskatt för alla. Om två har samma inkomst, en är ensamstående, den andre har hemmafru och flera barn, så betalar de ändå lika mycket i skatt. Självklart kan ingen numera vara hemma med barnen. Det är iskall beräkning av hänsynslösa politiker.
Feminix: Jag förstår absolut att man kan se det så. Men man kan också se det att man trots att man hävdar att man är för att en förälder ska arbeta och den andra stanna hemma väljer att låta båda föräldrarna arbeta. Trots att det faktiskt skulle gå att klara sig på en lön, även med dagens skatt.
Du hittar rätt.
Hemmafruar har sedan antiken kännetecknat den yttersta överklassen; i jordbrukssamhället så bidrar typiskt både man och hustru med produktivt arbete.
Det var under rekordåren i mitten av 1900-talet som en något större del av hushållen i västvärlden hade råd att leva gott på en lön. Sen växte befolkningspyramiden på höjden, och folk fick återgå till den normala ordningen att både män och kvinnor jobbar.
Hemmafruandet har alltså alltid varit ett ideal att sträva efter, även om det långt från alltid har varit det vanliga.
Jag känner en ensamstående mamma med tre barn (6,8 och 12). De bor i en femma som kostar 7200 kr i månaden. Hon är undersköterska men sjukskriven. Efter skatt har hon 10 000 kr i månaden. Hon får bostadsbidrag, så hon betalar "bara" 5000 i hyra. Alltså 5000 kr kvar att leva på, plus barnbidraget. Barnen har varsina Nintendo SD och en Nintendo Wii. Allt på avbetalning så klart. Veckan innan barnbidraget kommer är pengarna oftast slut, så då blir det makaroner med ketchup till middag. Utan hennes egen pensionerade mammas ekonomiska hjälp skulle det vara rätt kört.
wow. du beskrev just min exakta uppväxt. båda mina föräldrar jobbade arslena av sig. nej, det går inte att hålla en familj på fler än 3 personer flytande på en enda lön.
delirium:
Om en person får in tiotusen i månaden efter skatt och lägger ned fyra av dem på boende kan en familj på tre klara sig hyfsat på resten. Och vi kan nog vara överens om att tiotusen inte är nån fantasisiffra.
Jag menar inte att förringa dina erfarenheter, men det är betydligt mer möjligt i dagens Sverige än vad folk väljer att ha hemmaförälder.
Tanja:
precis vad jag sa alltså, en familj på 3 personer kan säkert klara sig på ca 10 lakan, men har du mer än 3 personer i din familj så är du pretty much körd.
Delirium:
Fast tio papp i månaden är medelinkomst för kvinnor i hela riker. För män är det 14, och så skatteåterbäring och barnbidrag på det. Eftersom det bara är en som jobbar är man mer flexibel med att flytta till billigare ort.
Oavsett är det liksom inte science fiction att leva på en lön i Sverige om man verkligen vill prioritera att vara hemma (med barnen).
Skicka en kommentar