Dröm och verklighet möts i tvåsamheten (=bristfällig realitetsprövning?)

Jag hade ett seminarium i skolan idag och min seminarieledare fnissade som en tolvåring när hon berättade om den här artikeln. Och man kan ju inte riktigt låta bli när man läser följande:

[...] Anne berättar om de söndagsmöten hon inkallat Søren till:

”Tanken är att istället för att gå och gnälla och kritisera under veckan och hålla på och säga att du gör si och så, så skulle man säga alltsammans en gång i veckan på ett litet mer konstruktivt vis. Gärna i form av tre positiva och tre negativa saker.” ”Hur fungerar det?” undrar intervjuaren. ”Fungerade”, svarar Anne, ”Vi har slutat upp med parmötena. Søren blev riktigt trött på dem, för de handlade om att nu ska Søren ha skäll i två timmar.” Intervjuaren: ”Det var så han upplevde det?” Anne: ”Det var inte något han upplevde. Det var så det var.”

Intressant läsning, fram till slutet när Merete Mazzarella plötsligt flippar ut som om problemet i relationerna som beskrivs var parens försök att leva jämställt. Och så drar hon in pardans. Och så är det väl ändå inte så att det där med att kvinnor skulle uppfostra män var ett modern påhitt. Hade hon skrivit "sekelskiftet" och inte "millenieskiftet" hade jag antagit att det var förra sekelskiftet hon menade.

Men äh, texten är fortfarande intressant, om man tycker att relationer är intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, uppfostran, tvåsamhet, jämställdhet, pardans

Elin har gjort mig medveten om att det finns en ny matfixeringsnormaliseringsblogg på DN. Läs hennes vettiga inlägg!