Ny forskning visar att en skilsmässa är bäst för barnen enbart i de fall det förekommer öppna konflikter med eller utan fysiskt våld. Så är det endast i en tredjedel av alla skilsmässor. För barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte. Bara vi inte bråkar.Stycket ovan förvirrar mig. Ska man se till att barnen får se konflikter och våld om man ska skiljas, för att det är bättre för barnen? Är våldsamma skilsmässor bättre än lugna sådana, tvärtemot vad uppfattningen har varit under min uppväxt? Eller menar de att skilsmässor bara är bra om de avslutar en konfliktfylld relation? Hur är det då med relationer där man känner på sig att det kommer bli konflikter om man inte skiljs? Ska man vänta på att konflikterna faktiskt kommer?
Förresten, "endast i en tredjedel av alla skilsmässor"? Hur ser deras definition av öppna konflikter ut egentligen? Det måste vara rätt våldsamt om bara en tredjedel av paren som skiljs har sådana. Kalla mig cynisk, men är inte konflikter en naturlig del av alla långvariga nära parrelationer?
Och visst är det trevligt att använda svepande formuleringar, men "vi" är inte alltid det bästa pronomenet att välja.
Vi är stolta över att våra barn får växa upp i ett av världens mest jämställda länder, men bekymrar oss inte särskilt mycket över alla de tusentals barn som varje år får vara med om en uppslitande skilsmässa. Vi talar om hur viktigt det är med hög kvalitet i förskolan, men inte så mycket om hur viktigt det är med en kvalitet och hållbarhet i parrelation. Vi framhåller hur betydelsefullt det är för barnen att papporna tar föräldraledigt och är hemma och närvarande under barnets första år. Men att många barn sedan får växa upp med en frånvarande pappa som de sällan eller aldrig ser betraktar vi inte som ett lika stort problem.Vilka är "vi"? Artikelförfattarna? De verkar ju bekymra sig om barn som får genomleva uppslitande skilsmässor. Och vilka vi är det som inte tycker att frånvarande pappor är ett problem? Visa mig dessa vi så sliter jag ut tarmarna på dem. Eller i alla fall blänger på dem argt. För i min verklighet bryr vi oss.
Hur som helst, om folk nu ska stanna ihop och vänta ut att barnen blivit stora så att man äntligen får skilja sig, hur har artikelförfattarna tänkt sig att nativiteten skulle hållas på vettig nivå? För numera är det ju vanligt att man skaffar barn, skiljs, stadgar om sig och skaffar barn med den nya partnern. Skiljs man inte blir inga halvsyskon gjorda.
..eller... vänta? Man kanske fortsätter bo ihop och skaffar nya partners och de flyttar in och man bor i en härlig storfamilj med en massa kärleksfulla vuxna och en massa halvsyskon att leka med. Det måste vara precis så som artikelförfattarna tänkt! Då förstår jag!
Andra bloggar om: skilsmässa, gifta föräldrar, ogifta föräldrar, för barnens bästa, synliga konflikter, konflikter, vi
6 kommentarer:
Textens föfattare:
Alf B Svensson,Leg psykolog
Lars-Göran Sundberg,Fil doktor, själavårdspastor
Magnus Göransson,Barn- och ungdomsläkare
Annelie Enochson, riksdagsledamot (kd)
Hälften av författarna är religiösa alltså, varav en riksdagsledamot. Det är inte så konstigt att texten känns lite färgad. Man kan också undra vilken politisk/religiös färg har de två andra författare, som accepterar skriva en "vetenskaplig" artikel om barnets psykologi med dem. Det låter inte speciellt objektivt.
Jag menar inte att vi borde utesluta religiösa/politiska människor från debatten, utan att man åtminstone borde göra en skillnad mellan fakta och åsikter. En artikel skriven av både sakkunniga och ideologi-drivna människor kan vara förvirrande.
Oavsett vad man tycker om vuxna människors skilsmässor är de ett gissel för barnen. Inte bara skilsmässan i sig, utan följderna med delad vårdnad, dubbla bostäder, pendling mellan föräldrar som ibland inte ens pratar med varandra och nya, invecklade och obeständiga familjerelationer. Frågan är vad man kan göra åt problemet.
Anonym:
Fasst hade de presenterad fakta på ett vettigt sätt hade det inte varit något större problem, tycker jag.
Iggy:
Problemet är ju att man inte väljer mellan en lycklig familj och skilsmässa. Och det går liksom aldrig att jämföra hur det skulle kunna varit med hur det blev i verkligheten. Det där föräldrarna som inte ens pratar med varandra efter skilsmässan skulle förmodligen inte varit så bra att växa upp med även om de inte hade skiljts.
Jag tror att de presenterade sådana fakta på ett förvrängd och överdrivet sätt pga deras "ideologier". Är man pastor eller riksdagsledamot är det svårt att uttrycka sig neutralt, och sådana männsikor är faktiskt inte mer experter i psykologi än allmänheten.
Enligt egen (begränsad) erfarenhet är det viktigare för barn att ha båda föräldrarnas närvaro än att föräldrarna bor stillsammans (och den ena innebär inte den andra). Det är viktigt att de är bra vänner, att de bor nära varandra och kommer överrens om vad som är bäst för barnet. Det kan ibland påverka barn när en förälder är olycklig och önskar ett annat liv, och en sådan påverkan är kanske mer negativ än en skillsmässa som går bra(tyvärr, inte de flesta skillsmässor). Det är inte roligt att ha en mamma som klagar hela tiden att hon egentligen inte vill stanna, men stannar ändå "för barnens skull". Det skapar skuldkänslor hos barnen och det är inte speciellt hälsosamt.
Det finns en massa andra faktorer som spelar en större roll för barnets utveckling än om föräldrarna bor tillsammans. Skillsmässor har inte samma påverkan beroende på bernets ålder, och alla de andra faktorer som man bortgick från i studien.
Intressant att författarna säger att äktenskap = närvarande pappa. Precis som att det är ett naturligt kausalt samband. Det är för övrigt det mest irriterande med denna typ av artikel överlag. Den totala bristen på insikt att samband inte är synonym med orsaksförhållande.
”Trots denna kunskap har samhället inte gjort mycket för att förebygga separationer. I stället har det blivit enklare, snabbare och billigare att skiljas.”
Hmmm. Man kanske skulle börja i andra änden? Det kanske kan bli svårare att gifta sig och skaffa barn från första början? Man kanske skulle kunna erbjuda folk fler verkliga valmöjligheter att förverkliga sig själv än genom den heteronormativa kärnfamiljsidyllen? Bara en tanke.
Lite sent, men ja. Men som ni alla påpekar blandar artikelförfattarna friskt "frånvarande pappa" med "skilsmässa" och motsatsen verkar gälla i deras värld. Mycket intressant verkar gälla i deras värld. Hur som helst behandlar de verkligen statistiken helt som de vill.
Skicka en kommentar