När jag gick på gymnasiet var jag "dalta inte med mig"-feminist. Tillsammans med mina kompisar satt jag och ondgjorde mig över allt tjat om att det inte finns starka flickor i barnböcker. Flickor kan ju identifiera sig med andra figurer än flickor. Och det hade vi förstås rätt i, men det är bara en sida. Den andra sidan kom mer och mer fram när jag senare i livet kom att tänka på hur det egentligen var när jag gick på dagis och i lågstadiet. Att visst levde jag hellre in mig i Jim Hawkins än... öh... hans mamma? Finns det fler kvinnor i Skattkammarön?
Jag minns alla dagisfajter med andra flickor om vem som skulle få vara Pärlan när man lekte Räddningspatrullen. För hon var enda tjejen. Det var alltid fajt om att få vara tjejen när man lekte någonting från TV. Senare i livet har jag upplevt obehaget som uppstår när tjejens ställning i ett i övrigt manligt gäng hotas när en till tjej kommer in.
Pärlan var hur som helst mer värd att slåss för än många andra kvinnliga figurer, för man skulle för en gång skull slippa vara söt och präktig. Jag minns att jag redan som barn ofta kände mig helt desperat när den enda kvinnan som fanns att välja på var så som många vuxna i min omgivning önskade att jag var, och vilket jag ständigt misslyckades med (jag failade dessutom med att vara pojkflicka, snacka om att aldrig få känna igen sig!) - den omvårdande, blåhåriga Malvina i Buratino ger mig fortfarande ångestkväljningar.
Lekar med litterära förlagor såg ut som stereotypa bolagsstyrelser och som flicka fick man vara glad om man över huvud taget släpptes in. Jag minns att mina medsystrar i dagisgruppen försökte övertyga pojkarna om att musen i Tom & Jerry var en hon. Faktafel, fick jag lära mig i efterhand (Jerry är liksom inte ett helt vanligt namn i Ryssland och alla vet ju att utländska tjejnamn ofta slutar med i-ljud), men annars skulle vi ju aldrig få vara med överhuvudtaget. I alla fall i de relevanta delarna, för man lekte liksom inte romantiska sidospår i Tom & Jerry eller De tre musketörerna.
Nu klagade jag på genustrubbel av gammal vana, men naturligtvis fanns andra standardnormer med. Skilsmässa var det inte en jävel som skrev om (utom Krapivin, men jag läste inte Krapivin som liten, tack och lov) och när de väl skrev om var skilsmässa någonting hemskt. Kär blev man i någon av det motsatta könet (enda tjejen i huvudpersonen eller huvudpersonen i enda tjejen, eller kanske huvudpersonen och enda tjejen i varandra). Etc etc etc. Heteronormen oroade jag mig inte över som liten för jag visste ett bra tag inte ens att man kunde vara homo, men det är ingen efterhandskonstruktion när jag säger att jag kände mig exkluderad av de ständiga kärnfamiljsskildringarna.
Det här med exempel skriver jag för att jag har, i diskussioner om barnböcker, ofta hört att barn inte alls är "sådär PK som vuxna" och inte ska utsättas för indoktrinering. Barn kan relatera till vem som helst och bryr sig inte om huvudpersonen är svart eller vit eller grön eller bög. Men tänka sig, jag har massor av otrevliga barndomsminnen som förknippas med stela könsroller och familjenormer i film och böcker. Och jag önskar att allt berodde på att jag växte upp i en mer sexistisk miljö än mina svenska jämnåriga eller att jag läste rätt mycket klassiker, men vi kan nog vara eniga om att kulturen/underhållningen som riktas till barn i dagens Sverige inte är så jävla progressiv hela tiden.
I DN idag kan man läsa två debattartiklar om barnböcker och hur utgivarna kan förhålla sig till att värdera böckerna ur andra synvinklar än konstnärlig kvalitet.
Först Karin Salmson från Vilda Förlag - Våra böcker ökar toleransen.
Sedan replik av Lotta Olsson (Salmssons inlägg är kommentar på hennes uttalanden i Kulturnyheterna) - Propaganda kan inte motverkas med annan propaganda.
Jag kan förstå båda och hejar på Karin Salmsson. Hon uttrycker sig bättre. Hon pratar om normer och värderingar, inte propaganda. Jag ser inte alls hur hennes perspektiv hotar konstnärligheten. "Jag tror inte att man motverkar propaganda med annan propaganda, och skönlitteraturen har en långt större uppgift än att vara propaganda" skriver Olsson och hon verkar missa två för mig självklara punkter. Den ena är att en bok kan uppfylla två krav samtidigt - vara konstnärligt intressant och ideologiskt uppbyggande. Den andra är att all skönlitteratur förmedlar någon sorts budskap, vare sig det är meningen eller ej. Det är alltså inte i sig skadligt för det konstnärliga värdet att ha budskap i böcker, det gäller bara att sköta det väl. Även normala normer kan sabba läsupplevelsen om de används idiotiskt.
Att Olsson använder ordet "propaganda" ser i sammanhanget ut som ett tecken på total brist på argument, likaså att hon spelar ut PK-kortet genom att dra in gamla böcker som innehåller ordet "neger", och att hon försöker få in någon sorts poäng med att barnlitteratur inte ska vara slätstruken (om jag förstår rätt) är ytterst förvirrande. Hon skriver ju själv att "[b]ra litteratur ger både fantastiska skönhetsupplevelser och vilda, spretiga och obekväma bilder av verkligheten. Ibland går den på tvärs med allt vi tror på, ibland flätar den in sig i våra värderingar. ". Ja men då så? Då är det väl fantastiskt att någon anstränger sig för att det ska finnas fler bilder av verkligheten i barnlitteraturen?
För det finns massor av högkvalitativ barnlitteratur som förmedlar gårdagens normer och värderingar, jag ser ingen anledning att slänga gamla böcker bara för att författaren kallar svarta för negrer, i enighet med hur man gjorde när boken skrevs. Men det behövs även böcker som förmedlar dagens normer och värderingar. Och även morgondagens. Det är faktiskt framtiden barnen ska leva i.
Intressant. Andra bloggar om: Karin Salmson, Lotta Olsson, barnböcker, ungdomsböcker, skönlitteratur, normer, värderingar, PK-kortet, propaganda
För övrigt skriver Malin om sexistisk atmosfär och svårigheter med att ange exakta koordinater.
10 kommentarer:
Eftersom Tom uppenbarligen är en hankatt (tomcat), så kanske Jerry i
någon mening är en hon (i serieskaparnas mer eller mindre medvetna fantasier), vilket kanske framstår klarare för de rena barnasinnena, som inte har blivit informerade om något annat.
Bra skrivet, som vanligt. Folk snackar om propaganda så fort man vill ha med lite PK saker, men ingen tycker att den normen som varar nu är propaganda - nej den påverkar ingen för den är redan så djupt i våra sinnen. Däremot så fort man vill ha en stark kvinnlig karaktär, en homosexuell kärlekshistoria, en mörkhyad huvudperson eller en lite djupare historia - då försöker man bara vara PK och ska fräsas åt. Propaganda, ropas det. För att man för en gång skull vill göra ett undantag. Öka mångfalden. Men man ska visst inte "HJÄRNTVÄTTA" barn att bli PK, tycker vissa. Aaarrgh! Det är intressant att det nästan alltid är vita, heterosexuella, medelklassmän som tycker det. Ibland är det vita heterosexuella medelklasskvinnor också. Nu kommer någon säga att jag är "lika fördomsfull som dom".
Btw. Jag var lite kär i Pärlan. Jag projicerade alltid det kön jag ville ha på karaktärerna i alla fall. Jag fantiserade att alla snygga tjejer hade snopp and that's it. Så enkelt var det att byta kön på någon. Men jag tvivlar på att alla tänkte som jag och många barn tycks vara beroende av att identifiera sig med någon som har samma kön och hudfärg. Det är kanske inget barn som klagar, men det är för att de inte vet bättre - de får ju inga alternativ. Barnböcker består fortfarande av kvinnliga prinsessor och manliga sjörövare och få nyanser är tillåtna för då gör man barnen "förvirrade".
På ett litteraturseminarium om barnböcker talade vi om hur hjälten i boken ofta(st) är en kille, och att tjejer därför lär sig att identifiera sig både med kvinnliga och manliga huvudpersoner, eftersom de gärna läser böcker med båda delarna. Killarna däremot läser böcker som (eller får dem lästa för sig, beroende på ålder) har manliga huvudkaraktärer, och lär sig inte att identifiera sig med kvinnliga karaktärer i samma utsträckning. Generellt sett, alltså.
Om detta är sant, kan man utgå ifrån att böcker med manliga huvudkaraktärer automatiskt får en större läsekrets. Vilket får i alla fall mig att undra över hur poppis JK Rowling blivit om hennes böcker handlat om Harriet Potter? (Inte för att tracka Rowling, men det är ett bra exempel).
När jag var liten lekte vi Turtles, men jag var aldrig April. Jag tror inte att någon alls var April. Jag var Raphael, eftersom han var cool och badass. Och hade tuffa knivar.
Tur att man kan sätta serier som Nausicaä i händerna på sin egen dotter (ja, senare när hon kan läsa alltså)...
/b8q
Stefan Hallgren: Jerry är en hon bara på det sättet att han är mindre och jagas av den större. Jävligt feminint. Att Tom är en hankatt vet man ju annars för att
1. Han heter som Tom Sawyer
2. Han inte bär rosett eller beter sig kvninnligt (se nästa punkt)
3. Han stöter på en katt som tydligt beter sig kvinnligt, så man vet vad man ska jämföra med.
Scharonne: Tack!
Det där med att byta kön på figurer och så - jag hade (öh, har) ju inga problem med att leva in mig i manliga figurer, men man kommer ju ändå inte riktigt ifrån att veta att jag är flicka och Malvina är flicka och där finns det en länk. Sedan är varierande figurer bra ut fler synpunkt än som medel för att barn ska kunna leva in sig i böcker... =)
Sliven: Det har jag också hört. Passar utmärkt in i "män är människor och kvinnor är kvinnor", motivationen till Lessings Nobelpris ("that epicist of the female experience"), etc etc etc.
Jag måste ha helt missförstått Aprils rollfigur som liten, för jag tyckte hon var stencool. Men jag hade en väldigt romantisk bild av korrar, så det kunde varit det.
b8q: Ibland blir man förundrad över att det kan komma något jämställdhetspositivt från det landet.
Tanja, jävligt feminint ur nåt BDSM-perspektiv kanske, is all I was thinking. Dessutom läste jag på internet att det finns en scen där Tom rakar av Jerry pälsen och då har han trosor och BH på sig!! Okay, Tom stöter på en honkatt också, och Jerry på en honmus. Det kan således vara så att Jerry är en trans-hanne, eller lesbisk, eller också har Tom bara extremt perversa fantasier.
Jag slog de tjejer på dagis som ville vara Pärlan, för det var ju helt uppenbart (för mig) att jag var den som var perfekt för rollen. :P
Det där med att lägga till ännu en tjej i en mansdominerad grupp känns också skrämmande nära då jag ofta funderar på hur jag skulle känna mig om någon av mina killkompisar skulle skaffa tjej som skulle hänga med överallt.. Instinkten säger "hell no!" fastän jag vet att det är fel.. shame on me.. Jag är bara så van vid att vara "tjejen" i gruppen att jag inte gärna lämnar över titeln.
Stefan Hallgren: REGEL 34 PÅ JERRY I DAMUNDERKLÄDER!
Enmi: Det skulle vara intressant med en seriös studie av varför Enda Tejen upplever det som så hotfullt. Djup fucking analys.
På ämnet barnkultur och öppenhet så vill jag återigen slå ett slag för BBCs "Doctor Who". Executive Producer: Russell T. Davies ("Queer as Folk).
Där framställs ofta homosexuella förhållanden (man/man eller kvinna/kvinna) som något helt normalt. Det ifrågasätts inte. Bästa karaktären där är onekligen Captain Jack Harkness http://en.wikipedia.org/wiki/Jack_Harkness
Och detta är i mångt och mycket ett barnprogram. Riktat till åldrarna åtta och uppåt ungefär. (Sedan att programmet även tilltalar även vuxna är väl ingen nackdel)
Överhuvudtaget är barnkulturen i England vida överstigande många andra platser i världen. Ta bara deras barnbokskultur. Diana Wynne Jones, som skriver enormt underhållande böcker (som håller ända upp i vuxen ålder) beskriver gärna sina manliga hjältar som vaga och utseendefixerade medan kvinnorna gärna är ytterst praktiska och kapabla.
"Det skulle vara intressant med en seriös studie av varför Enda Tejen upplever det som så hotfullt. Djup fucking analys."
Väldigt intressant. Gerd Lindgren har skrivit lite om det. Hon studerade arbetsplatser och fann att en roll vissa kvinnor tog på sig för att skaffa makt var bidrottningen, och i bisamhället finns som bekant bara en drottning.
Jag vet inte hur mycket stöd som finns för att detta är överförbart på människor men som metafor har den sina poänger.
Skicka en kommentar