söndag, maj 25, 2008

Romancing the våldtäkt

Jag har nu läst ut Våldtäkt och romantik.

Någonting kändes väldigt konstigt. Någonting var väldigt väldigt off.

Någonting i fråga var det Anna Svensson har skrivit om i flera inlägg (här, här, här, här). Våldtäkt och romantik består av två delar, två sorts kapitel som turas om. Dels kapitel som handlar om diskussionen, syn på våldtäkt, olika feministiska inriktningars sätt att hantera våldtäkt på, teorier, ismer, kopplingar. Dels kapitel som bygger upp en historia om en våldtagen kvinna, från kvällen innan, genom våldtäkten, genom tiden efter, genom magiska piller, tills våldtäkten inte finns där längre. Ingenting i bokens upplägg skiljer delarna åt. Historien är berättad i jag-form.

För läsaren är det självklara att anta att händelserna är självupplevda av Katrine Kielos. Det är de inte. Varken den våldtäkten eller någon annan, Kielos har inte blivit våldtagen.

Jag menar absolut inte att få det att låta som någonting dåligt. Att hon inte blivit våldtagen, alltså.

Jag menar att Katrine Kielos måste vara fullt medveten om att läsaren kommer att läsa de av berättarjaget självupplevda delarna som självupplevda av Kielos. Hon måste vara fullt medveten om vad det innebär i att den delen inte ifrågasätts. Hon väljer ändå att aldrig förklara att fiktionen är just fiktion, att den finns där för att illustrera bokens andra kapitel, de med ismer och analys. För inte kan väl någon mena att Neil Gaiman-plankade
This is a work of fiction. All the characters in it, human or otherwise, are imaginary., excepting only certain of the fairy folk, whom it might be unwise to offend by casting doubts on their existence. Or lach thereof.
fyller den funktionen, att tydliggöra vad de narrativa kapitlen har för ursprung och funktion?

Kielos har haft rykte om sig att ha blivit våldtagen. Kielos har, som jag förstått det, ofta tigit när tillfällen att dementera uppstod. Kielos har nu, i samband med boken, sagt att erfarenheterna inte är hennes egna. Men det spelar ingen roll, ingenting om Kielos som person utanför boken spelar roll, för boken ska kunna stå utan att man vet vem sjutton Katrine Kielos är. Och utan bakgrundsresearch är det en bok skriven av en kvinna som har blivit våldtagen och som till hälften handlar om hennes resa. Och i och med det en bok där man som läsare inte får ifrågasätta hälften av innehållet, för man ska inte ifrågasätta subjektiva upplevelser.

För den fiktiva delen är inte fiktion för fiktionens skull, utan illustrativ fiktion som knyter an till teorierna, till poängen författaren vill få fram. Och alltså borde kunna ifrågasättas på helt andra premisser än egna subjektiva upplevelser eller skönlitteratur.

Varför gör hon så? Varför välja en väg som får henne att framstå som om hon försökte få billig legitimitet och immunitet? Vad fanns där att vinna? Alla poänger som boken har i övrigt (jag hittar inget nytt, men å andra sidan har ju Kielos själv sagt att hon inte tillför någonting eget, bara formulerar om) förloras mot bakgrundskänslan av att författaren försöker lura läsaren.

För övrigt tycker jag att omslaget är intressant. Vad var tanken med att välja att ägna hela omslaget åt författarporträtt? Vad var tanken med själva bilden - ögonkontakt, smink, snygg, särade läppar?

"Snygga brudar säljer"? "Hur smart man (kvinna) än är måste man dessutom vara snygg för att få finnas"? Det här är berättarjaget när hon är sexig och utmanande men tom inombords? En signal att man inte får våldta någon, inte ens tjejer som ser på en sådär och särar på läpparna sådär och uppenbart är medvetna om effekten? Att alla kvinnor, inlusive författaren, är våldtäktsbara?

Intressant. Andra bloggar om: , , , , , , ,

29 kommentarer:

Anna Svensson sa...

Tack för ett fint inlägg, bra poänger men det visste du ju att jag skulle tycka.

Undrar också hur hon tänkte. Men känns ju också som att det är få som uppfattar detta som en enkel väg till immunitet och legitimitet.

F.ö har detta fått mig att fundera över min egen legitimiet. Men det är en annan fråga. Jag försöker hålla mig från att prata om våldtagna som grupp och hoppas det räcker.

Har också undrat mycket över baksidan men inte orkat säga ngt eftersom jag redan härsknat till så det räcker. Fastnade för våldtäktsbarheten. Oavsett poäng med bilden läser jag in en tydlig hybris hos gänget som producerade boken. Den rosa Hello Kitty-pälsen och det svarta lacket ökar på den känslan.

Tanja Suhinina sa...

Jo, jag hade en känsla att... =)

Du har väl, om inte annat, rätt att känna dina känslor och tänka dina tankar och uppleva din upplevelse. Det är ju det det handlar om.

Omslaget är så jobbigt öht, men det kändes lite onödigt kritiskt att hoppa på det också. Men hallå. Rosa ludd underst, svart lack övrst. Våldtäktshinnan över det känsligaste, mjukaste, lenaste? Måste finnas poäng med det där. De kunde väl inte valt just det omslaget av rent estetiska skäl.

Anna Svensson sa...

Jo menar mest att det blir så lätt att folk reagerar som "Åh här har vi ju en våldtagen berätta nu hur det känns!" och det känns så elakt mot de andra. Det är väl därför tydlighet är viktig och därför jag inte orkar med Kielos.

Haha estetiska skäl! Den var bra. Annars gillar jag att hon heter "Våldtäkt och romantik" i mellannamn. Alt. Katrine Kielos a.k.a "Våldtäkt & romantik"

m sa...

Konstigare saker har hänt, än den att det möjligen bara var av "estetiska skäl" som boken ser ut som den gör. Jag upphör aldrig att förvånas över hur lite intresse det finns hos "avsändare" att försöka föreställa sig hur en bilds "budskap" kan tänkas tolkas. Aldrig.

m sa...

p.s. Tanja - bilden blir ju extra snurrad i just din version, med det där blänket på hennes vänstra överläpp.

scharonne sa...

Jag har inte läst den här boken eller ens hört talas om den och sin författare, men det du skriver om att hon använder en fiktiv våldtäkt (utan egen erfarenhet) som "argument" eller "bevis" i sin bok (som annars diskuterar själva fenomenet våldtäkt på ett politiskt och feministiskt plan?) verkar ju idiotiskt. Det låter skumt. Kanske lite propaganda? Jag kan inte uttala mig så mycket om just det här fallet för jag har inte läst boken som sagt.

Anonym sa...

Omslaget var nog antingen avsett att vara säljande eller provocerande. Det har lyckats med att provocera mig. Det är fullständigt oseriöst. Likaså undertiteln om "den kvinnliga sexualiteten". Borde fokus trots allt inte vara på den manliga? Det blir också konstigt när Kielos skriver om "kvinnan", som om det hon skriver skulle gälla för alla kvinnor, och alla våldtagna kvinnor. Den här boken har fått mig att vilja skrika många gånger, precis som Anna Svensson skrev i sin blogg. Jag tycker Kielos exploaterar kvinnor som blivit våldtagna.

Anna Svensson sa...

En kul grej är att KK mailade mig efter första inlägget och sa att jag skulle ringa men jag hann inte svara och sen ville jag vänta lite och tänka och till slut så messade jag att hon kunde ringa mig. Det gjorde hon inte och nu ångrar jag mig för jag hade velat veta vad hon sa. Så om KK hör av sig tycker jag du ska ta chansen direkt!

Tanja Suhinina sa...

Anna Svensson 1:
Alltså, det borde inte vara så roligt, men det är SÅ UNDERBART FANTASTISKT HUMORISTISKT med "jag heter katrine Kielos, men de kallar mig 'Våldtäkt & Romantik', om du förstår vad jag menar...". Iofs är det ju logiskt att kalla henne Katrine "Våltäkt och romantik" Kielos nu, på samma sätt som typ, öh, Joseph "Moment 22" Heller eller Lewis "Alice i Underlandet" Carroll.

M: Så sant så. Jag känner mig ibland lite väl överakademisk när jag tolkar omslag på autopilot, men hallå! *fniss*http://ablativ.blogspot.com/2008/01/statliga-feminister-och-att-se-lngre-n.html*fniss*

Ang bilden - det råkade bli så. Jag tänkte "oj, det ser ut som någon sorts anspelning på sperma runt munnen, kanske nåt med suga mediakuk till och med, men mina läsare är mogna och kommer inte associera nåt". Det första min pojkvän sa när han såg inlägget var typ "åh, fint blänk på överläppen". Suck.

Scharonne: Det kunde varit ett bra grepp. Om det skötts bra.

Anonym: Jag ser inga problem med att tala om "kvinnan" när man talar om hur kvinnlighet konstrueras, rollen kvinna, sånt. Det har jag inga invändningar mot. Jag tycker inte heller att fokus borde vara på den manliga sexuealiteten, då boken handlar om hur våltäkt påverkar bilden av den kvinnliga sexualiteten.
Att strukturer sedan inte ska generaliseras på individer rakt av är en annan sak.

Anna Svensson 2:
Jag kollade genom din kommentar när jag fick det på mailet och trodde först att du pratade om någon knullkompis. Undrade någon sekund vad sjutton den delen av ditt prvatliv hade med saken att göra. Sedan förstod jag. =)

Anonym sa...

Fast jag skulle vilja säga en sak. Det är inte Kielos, utan grabbförlaget Modernista man ska puckla på. Jag tycker Kielos brukar skriva intelligenta saker. Men jag tror att hon har försökt anpassa sig till Modernistagrabbarnas förväntningar. Det är också en del av systemet. Nu tycker jag lite synd om henne, för efter en ganska konstig hajp framförallt på Aftonbladets och Svenska Dagbladets ledarsidor så har hon blivit väldigt mosad från andra håll. Jag tror till exempel inte på att hon har försökt ge sken av att ha blivit våldtagen som något slags knep. Jag är nästan dubbelt så gammal som hon, har blivit våldtagen och blir mest förbannad på Modernista.

Anonym sa...

Det är inte Kielos, det är fan Modernista.

Tanja Suhinina sa...

Anonym 1: I så fall undrar jag än mer hur Kielos tänkte, för förlagets fel eller inte är det hennes namn som står på boken, och det är hon som framstår som icke-trovärdig.
Att jag i inlägget undrar hur Kielos tänkte och att jag öht är förvånad beror just på att jag hade fått intrycket av att Kielos är en sån som tänker.

Anonym 2: Vad är inte Kielos/fan Modernista?

Johanna Sjödin sa...

Jag har läst flera bloggare som kommenterat boken nu och kan ärligt säga att min motivation att läsa igenom den dött en aning.

Du länkade till hennes uttalande om att hon upprepar sig men med finare formuleringar (min gissning...)

Den finns inte på biblioteket här i stan och jag tänker inte betala för den för det verkar den inte vara värd.

Döm inte boken efter omslaget (hah!)

m sa...

Ja DET omslaget är ju så ... hysteriskt roligt. Det är så roligt att det känns sådär ni vet - jag drar inte på munnen ett enda dugg, jag ger inget ljud ifrån mig, mitt ansikte är helt nollställt, men längst inne i kroppen så kittlar det helt tortyriskt, det börjar i magtrakten och sprider sig ut genom benen och armarna, och jag håller på att skratta på mig. Det där omslaget är alltså inte roligt på ett tråkigt ytligt vis. Det är så roligt att det känns I RYGGMÄRGEN.

Är människorna som har gjort det omslaget dumma eller cyklar de i badkaret, liksom?

m sa...

Per Ströms, alltså.

Anonym sa...

Modernista borde byta namn till Sexista.

Anonym sa...

Den som vill göra karriär inom kultur och media måste distansera sig från alla kvinnofrågor. Våldtäkt betraktas inte som ett problem, feminismen är hatad. Det är i det ljuset man måste se Våldtäkt och romantik. Kielos fejkar en våldtäkt, rafsar ihop lite teorier och avfärdar sedan frågan. Den är bordlagd. Diskussioner med våldtagna kvinnor kommer inte på tal, de är nämligen losers, och Kielos är en lätt psykopatisk vinnare. Jag är också trött på den här debatten, den stora bluffen är meningen "vi måste prata om våldtäkt", för på intet sätt presenteras det som en tung och viktig politisk fråga.

Therese sa...

Kielos kommer att gå hur långt som helst. Hon är oerhört skicklig, kaxig och skriver bra. "Up fly words...." Jag försökte föreställa mig vad som hade hänt om någon försökt introducera positivt tänkande på något annat område, genom att utge sig för att ha erfarenheter av någon form av övergrepp, och sedan lämnat det hela bakom sig och ryckt på axlarna... Auschwitz, inte vet jag. "Juden konstruerar sig själv som utrotningsbar". Jag uppfattar boken som en spottloska mot våldtagna kvinnor, kanske särsk. när Kielos skriver att våldtäkten var det mest meningsfulla hon varit med om. Vad menar hon med det? Är det ironi?

Anonym sa...

Tack alla.
Jag funderade mycket om det om att det var det mest meningsfulla i hennes liv. Då trodde jag hon varit med om det.

Anonym sa...

Katrin Kielos är obehaglig som få. Har ni sett hennes blogg http://kkielos.blogspot.com/? där skämtade hon bort kritiken den första veckan men sen (när boken råkade ut för hårdare kritik och inte bara Lena anderssons trams i svenskan) har det varit tyst som i graven...

Therese sa...

Det är en typisk patriarkal strategi, att aldrig erkänna några egna fel. Kielos har kallat sitt fiktiva jag i V & R för ett "öppet jag". Hon ironiserar över våldtagna kvinnors invändningar mot boken. Men hon har hundraprocentig uppbackning från tidningsvärlden och den politiska världen, som fortfarande - trots att där finns kvinnor - har patriarkala värderingar. Hon sparkar neråt när hon ger sig på Ann Heberlein, och utanför den trånga mediekretsen väcker det upprördhet. En del kvinnor, som Linna Johansson, har lyckats undvika den personlighetsförvandling som krävs av kvinnor om de ska fortsätta verka i media. De har kvar glöden, demokratin och feminismen. De andra blir kallhamrade eller lama.

O J sa...

Det här är den konstigaste boken jag läst tror jag! Jag kände mig yr och lite illamående efteråt. Maken till spekulativ gegga!

Författarbilden klarar jag inte av att kommentera ens. Men jag tror inte vi ska skylla på förlaget för varje gång jag sett henne på bild har hon sett ut så där ju. Det var väl inte bara jag som studsade till inför hur hon lät sig fotograferas i dn-s 8 mars-artikel?

Titta själva:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=748097

Lady & Lufsen anyone? Hjälp mig någon för jag fattar ingenting. Är det ett skämt alltihop? vad tror ni?

Martin sa...

Kejsarens nya kläder. Eller chic neofeminism. Medger att jag bara läst här och var, uppfattade det som att hon ville vara sexuellt utmanande. Det ser ut som om hon vill illustrera våldtäktsbarheten, särskilt som berättelsen övergår till att hon försöker få en man att våldta henne, när han inte vill det lämnar hon honom. En del har velat göra boken obligatorisk i skolorna. Jag tror inte det är bra att lära flickstackarna att försöka få någon att våldta dem.
Som man vågar man knappt ha invändningar mot att författarinnan poserar. Om jag lät bli att censurera mig skulle jag säga att Kielos säljer sig. Det är trots allt så det ser ut. Och hon har förstås ingen rätt att vara nedlåtande mot våldtagna kvinnor. Då skäms jag som man. Det vöcker upp mina beskyddarinstinkter. De som har farit illa får inte bli dubbelt förödmjukade.

Anonym sa...

Hm. Intressanta synpunkter. Martin: beskyddarinstinkter, finns de? Det finns ju en ideologi som går ut på att alla män är våldtäktsmän. Enligt mig lika sant som att alla kvinnor är horor. Ska nog läsa den där boken trots allt. Men hon är väl postmodern, menar att könet är en konstruktion? Ïnstinkter, finns de?

Anonym sa...

Ja jävlar. Nu förstår jag vad ni menar. Det är så jävla sjukt. En parodi. Ursäkta om jag trillar in sent. Jag är en varm anhängare till Anna Svensson, och rädd nej skitskraj för mediepsykopater. De kan ta vilka ämnen som helst och vara hur motsägelsefulla som helst, byta åsikt mitt i en mening, skriva medryckande med fingertoppskänsla och till och med utge sig för att ha blivit våldtagna och med hjälp av ett sjukt bimboomslag försöka skjuta feminismen i sank. Klart att Svenska Dagbladets ledarsida applåderar. Jo jag har läst Kielos blogg, hon har en hejaklack som brukar säga "fan va du är grym", tror det stämmer, grym alltså. En äcklig soppa, snaskromantikboken. Man borde förstås inte ens kommentera den.

Jack sa...

Tankar om omslaget:

Kielos brukar diskutera våldtäkt ute i skolorna och jag tror att omslaget är en del av bokens pedagogiska upplägg (i linje med att använda en fiktiv våltäkt som illustration av teorierna). Att illustrera för grabbar och tjejer att man vara både vacker, enigmatisk och ge ett lite skört intryck och samtidigt vara sylvass,intellektuellt urstark och blixtrande intelligent- som Kielos själv.

Såg förresten att boken har börjat sälja riktigt bra. Så snart kommer alla att vara experter på det här med romantik, våldtäkt och könsroller. Finns nog mycket kvar att diskutera om denna bok har jag en känsla av...

Anonym sa...

ang. omslaget och att kvinnor alltid till syvene och sist måste vara vackra tänkte jag tipsa om boken "bakom spegeln" och "kopiornas uppror" av Åsa Crona-Leandoer som kom ut på tidigt nittital. Grymt bra.

disa sa...

花鄉,愛情海,百威,為楓精典,比佛利,新阿里山,儷京,御花園,風華,溫莎堡,晴海冷泉,紐芬堡,歐悅,名湖水岸,歐悅,萬里仙境,北極星,皇居,禾楓.湯泉,香緹,湯野,水漾,金色河畔,戀愛,新阿里山,皇家花園,山櫻花,名家,風華,美麗殿,艾蔓,薇星,皇城,泰皇,風雅頌,欣歡,名爵,竹田驛站,薇星,風雅頌,愛摩兒,墾丁,雅柏,天母,威斯堡,嘉賓閣,伊都,衣蝶旅店,樹林月圓,萬里仙境,北極星,華都飯店,馥嘉商務,唐城,雙橡園,百老匯,紫園,夏卡爾,竹林雅緻,好來屋,馬德里,湖山度假,蔚藍海岸,約客頂級,儷灣,真善美,歐香,愛莉園,人客

Anonym sa...

Therese,

- "när Kielos skriver att våldtäkten var det mest meningsfulla hon varit med om. Vad menar hon med det? Är det ironi?"

Möjligen en fullt medveten referens till en annan, mer inflytelserik, feminist.

Catherine Comins, för att vara exakt:

- "Men who are unjustly accused of rape can sometime gain from the experience."

Om jag som man kan "gain from the experience" av att bli falskt anklagad för våldtäkt, vad säger att en autentisk våldtäkt inte kan vara en minst lika utvecklande och givande upplevelse för en kvinna?

- "Det är en typisk patriarkal strategi, att aldrig erkänna några egna fel."

Och det där är projektion. Är det en grupp som utmärkt och undergrävt sig genom sitt slentrianmässiga avfärdande av allting som "inte riktig feminism", "ironi", "feltolkningar", "satir", etc, närhelst någonting hos och från er rörelse kritiseras utifrån, är det ni.