tisdag, maj 27, 2008

Svenska självbiografiska ångestserier - programförklaring och recension

Jag läser serier, en del, då och då. Jag tycker om serier. Jag avskyr svenska fult tecknade (pseudo)självbiografiska serier som genre. Det gör inte Seriefrämjandet och ger Urhunden till såna.

Det är inte så att allt i genren är dåligt, Hey Princess var riktigt bra och jag minns att jag gillade Sjunde våningen. Det är bara det att ibland får man en känsla av att det de lär ut på serieskolor är:
  • rita ett gäng lika stora rutor på ett papper
  • ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult
  • fyll i med svart där det ska vara svart
  • kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografisktoch handla om pinsamma, jobbiga och superprivata (pseudo)minnen
  • m du är kvinna är det bra med extra mycket fokus på sexism
  • fula kukar är alltid ett plus
  • kroppsutsöndringar är alltid ett plus
  • sex ska helst vara äckligt
  • om sexet inte är äckligt utan ömsesidigt trevligt ska sexet se äckligt ut, testa att rita tungor som sticker ut och mycket saliv
  • ...
  • URHUNDEN!
Nu vet jag ju att det inte ser ut så, men det är lätt att få det intrycket.

Så, men min inställning i genren i stort kan ni börja läsa vad jag tyckte om två relativt (nåja) nya svenska seriealbum som båda har starka drag av självbiografisk svensk ångest och pinsamhet.

Bild snodd från randigtochprickigt.blogg.se för att det råkar vara precis de två albumen jag tänker skriva om.

Vi börjar med Pojken i skogen. Den handlar om Mats Jonssons pinsamma jobbiga uppväxt med livets små jävligheter i form av småstad som övergår i landsbyggd, neuroser, flickor, katt som dör, småmobbning, barngymnastik... En massa småepisoder från de första minnena till slutet av nian, blandade med lite släkthistoria och några sidors utläggning om mobbning och hur lätt det är att falla i klyschor när man behandlar ämnet.

Seriealbumet är tjockt och genomarbetat, lättläst utan att vara fördummande och flyter bra. Proffsigt. Men ganska intetsägande. Jag tycker att de historiska detaljerna är intressanta, jag har alltid tyckt om hur ett lands historia lämnar avtryck i varje familj, men Jonssons barndomshistorier... Gulligt, kanske, men för långt och för utdraget och om det är mobbning som är seriens tema så är det dessutom ganska misslyckat. Jag har lite svårt att se "baserat på en verklig händelse" som egenvärde om det inte hände någon väldigt intressant människa, och jag är ointresserad av Jonssons person.

Men för all del. Jag läste genom boken utan att vilja slänga den i väggen trots alla självutlämnande pinsamheter och fula snoppar, det är mer än vad kan sägas om Amatörernas afton som fick Urhunden året innan...

Mikrohistoria möter sån där riktig historia: -is -is -ibus
Snabbläst: -is -is -ibus -ibus
Fult tecknad svensk självbiografisk ångestserie: -is -is -ibus -ibus -ebus
Skulle jag köpa den på bokrean?: -is

Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu läste jag inte trots att den är någonting utan för att ungefär allt jag tidigare hade läst av Nina Hemmingsson varit fantastiskt. Så även denna samling som innehåller dels singelrutor och dels korta grejer som ofta är självbiografiska och ångest. Det är där man hittar samlingens svagaste länkar, men lägstanivån är så hög att det inte är någon fara. Serierna handlar ofta om kvinnofrågor och ångest. Trots hög potential sparkas praktiskt taget inga öppna dörrar in.

Sedan finns förstås problemet med att Hemmingsson är rätt egen och när man streckläser genom albumet kan det bli lite mycket. Det löser man enkelt genom att inte streckläsa. Dessutom är hon så bra att det inte är någon fara om det blir lite för mycket.

Ovanliga kvinnogestalter: -is -is -ibus
Roligt: -is -is -ibus -ibus -ebus
Fult tecknad svensk självbiografisk ångestserie: -is -is
Skulle jag köpa den på bokrean?: -is -is -ibus

~*~

Och apropå svenska serier var en telesexkollega till mig med i ett P3-program om kvinnor som säljer sex. Det är så kul att höra folk som jobbat på samma jobb, för man vet ju precis hur det är. Om du också vill veta precis hur det är kan jag berätta att min gamla chef ringde häromdan och de har tydligen lite personalkris. Är du intresserad av att jobba med improvisationsradioteater för två - kontakta mig!

Galet intressant, nästan så jag ska teckna en serie om det. Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

10 kommentarer:

saom sa...

Jag älskar Mats Jonssons självbiografiska trilogi. Även om jag får ont i magen av en del pinsamheter.

Ah, nu blev jag sugen att läsa om Persepolis.

Henric sa...

Jag gillar inte Mats Jonsson, har inte varit med i Seriefrämjandet på snart 20 år och jag har ofta undrat varför det har blivit lite av en dygd att teckna på det sätt du beskriver. Men jag kan ändå inte komma ifrån att den genre du sågar nog ändå är bland det som temamässigt lyckas roa mig allra mest. Producerar man enligt formeln så behöver det liksom inte vara direkt "bra" för att kännas underhållande. Det är lite som med igenkänningshumor, kan folk bara relatera till det du berättar så gör det inte så mycket om din poäng skulle vara svag.

dancing-moon sa...

Jag håller med på alla punkter. Alternativ måste inte betyda fula bilder, kolla på t.ex. fransmännen

Bobbi sa...

Tjiho, jag hittade just din blogg. Den är jätteintressant.

Håller med om svenska serietrenden. Mest irriterande är väl just att alla verkar känna sig nödgade att göra exakt samma sak.

Återkommer! ^^
/Bobbi

felmoftan sa...

Sträckläsa heter det, inte streckläsa. Så där, nu vet du det.

Jag la av med att prenumerera på Galago förra året för att jag tröttnade på de mindre begåvade serierna av den typ du beskriver. Ännu tunnare blir soppan om man använder stilen till politisk agitation i stället för självutlämneri. Att inte vem som helst kan göra en Joe Sacco har också blivit smärtsamt uppenbart. Surrealistiska serier är kul om de håller sig på max en sida, är de längre blir de det tråkigaste och meningslösaste som finns.

Pojken i skogen har jag just läst om och gillar den skarpt. Bokens överordnade tema är att han försöker lära sig något om vem han är och försona sig med sig själv, mobbningen är ju bara en del av det. Mobbningstråden i sig fungerar bra tills den kulminerar i en hemsk västgötaklimax i form av en halvsida där han vänder sig direkt till läsaren i stället för att göra det i ordentlig serieform - det är som om känslorna tog överhanden och han hade för lite distans för att lägga upp det på ett mer effektfullt sätt. Men sen kommer bitarna om hans släkt, då förlåter jag allt.

Jonssons fula teckningar är inget plus, men man får tåla dem för att få en bra berättelse. Det viktigaste för att en serie ska vara bra är inte teckningarnas kvalitet, utan berättarrytmen. Men allt ska ju tolkas av idioter, så då blir det förstås till att fula teckningar = bra serier.

Nina Hemmingssons senaste bok har jag inte läst, men hon är Gud. Hon och Henrik Bromander. Пушкин båda två, бля буду.

Fredrik Stangel sa...

Och fultecknad pseudo-självbiografiskt kan också bli vanvettigt bra - som i Saffo.

Tanja Suhinina sa...

Saom: Persepolis är för övrigt en sån där serie som är självbiografisk, handlar om mycket elände och är BRA.
ag tyckte som sagt att Hey Princess var bra, men just pinsamheterna... alltså, det känns ofta som att att visa pinsamheter är poängen i sig, sjäva släjvutlämnandet, och det är inget jag tycker är särskilt givande.

Henric:
Jag tror dt blir lite "även om det inte är bra så är det SANT", det finns liksom något inbyggt värde hur kasst det egentligen är. Men jag tänder inte så mycket på sant, så jag blir inte särskilt roat.

Bobbi:
Kul att du gillar!
Jag skulle inte ogillat genren i närheten av så mycket om det inte var så att den är så jäkla dominerande.

Felmoftan:
Det är en sak att veta, en annan sak att faktiskt skriva vad man vet är rätt.
Den politiska motsvarigheten, snackar vi typ Liv Strömquist? FUCK YEAH. Jag skulle säga mycket om det där med att alla tjejer både får och måste uttala sig om jämställdhetsfrågor hela tiden. men då kastar jag sten i glashus och ja... Elin gjorde bra Galagopastischer för nåt år sen, kolla http://www.galago.se/ och två inlägg till.

Håller med om mobbingtråden och utflippet. Fram tills dess kändes det som en barndomsskildring med inslag av mobbning, och så blev det plötsligt en misslyckad mobbningsskildring. Dumt. Och du har också rätt om det överordnade temat, men han övertygar aldrig mig om varför jag ska vara intresserad av hans självsökning.

Med "fult tecknade" menar jag inte bara tekniken, utan även... jag får ofta en känsla av att det finns en poäng i serierna att även stilistiskt framställa världen som oerhört ful, även när det inte egentligen passar stämningen i övrigt. Som de där förbenade hångelscenerna.

Det jag läst av Bromander tyckte jag inte om. Jag är dock alltis öppen för försök att övertyga mig om att världen är bättre än jag tror.

Stangel: Ja jusste!

felmoftan sa...

Haha, ja Liv Strömqvist var det hon hette ja! Hohoho. Och Joe Sacco-kommentaren handlade om Fabian Göransson, eller vad han heter. Han gjorde ett seriereportage om facklig kamp i Bolivia som nästan fick mig att kväva mig själv till döds med gammalt hår ur badkarsbrunnen. Inte på grund av hur jobbigt bolivianerna hade det (de har det jobbigt), utan på grund av hur bottenlöst tråkig och fantasilös serien var. Jag tänder på sant, men sant kan väl åtminstone tvätta sig en gång i veckan.

Jag känner igen mig en hel del i Jonsson, det gör väl inte du. T.ex. är han född typ två veckor efter mig. Så särskilt allmängiltig är han kanske inte.

Bromander däremot. Vilket geni. Det som vann mitt hjärta var att han använder den självbiografiska seriens form, men han berättar fiktiva historier. Jävligt bra fiktiva historier, dessutom, med få undantag. Jag har inget emot Bromanders teckningar heller, jag tycker att de är väldigt bra som serieteckningar - för mig är det viktigt att en serieteckning förmedlar information, och det gör de bra. Men det är som seriemanusförfattare han är riktigt stor.

Martin sa...

"Amatörernas afton" tycker jag bra om, och jag tycker att det är vackert och skickligt tecknat (bortsett från det hemska omslaget). Vad har du emot det?

Tanja Suhinina sa...

Felmoftan: Jag borde, rent rekniskt, känna igen mig i Jonssons berättelse. Men det är förstås skillnad på teknikaliteter och känsla.
Bromander kan få en andra chans, alla kan få en andra chans, men jag gillade inte.

Martin: Nu var det ett tag sedan jag läste den så jag kan inte i detalj berätta vad jag ogillade. Men vad jag minns tyckte jag inte den innehöll någonting nytt och det gamla den innehöll serverade den kasst.