- Rap français
- Shopenhauer
- Pål Hollender
- Solsemester
- Blogge Bloggelito
- Vit Man
- Postmodernism
- AZN
- Viktig bit i det popkulturella pusslet
- Rasism
- Sexism
- Bloggosfären
- DN Kultur
- Sex
- Våld
- Finkultur
- Fulkultur
- Naomi Klein
- Timbro-högern
- Rudyard Kipling
- Exotism
- Kajsa Ekis-Ekman
- Freud
- Tjejer som säljer sig billigt
- Clash of Civilisations
...men omslaget var i alla fall riktigt snyggt.Jag tyckte inte boken var bra, men den var i alla fall lättläst. Språket är så enkelt att det tar mer hjärnarbete att vinkla ögonen så att de kommer åt alla bokstäverna än att skapa mening av det man ser. Boken är tillräckligt spännande för att man ska orka lägga ner de timmarna som behövs - den första tredjedelen var det spännande att se om det skulle bli bättre och precis när jag insåg att det inte skulle det blev det spännande att se om slutet var lika förutsägbart som jag trodde. När det blev klart att slutet skulle bli precis som jag trodde var det bara ett fyrtio sidor kvar och dem läste jag ut fast det inte var spännande längre.
Vad handlar Plattform om då? Temat för dagen är sexturism, och romanens berättarjag tycker att sexturism är det bästa som kan hända det moderna globaliserade samhället. Han och några bifigurer börjar ordna sexturistresor, men sedan kommer militanta muslimer och sabbar allt. Jag har läst på Google att Houellebecq har beef med islam sedan tidigare, så det är ju passande att han ger muslimerna en känga även i den här boken. Fast det är förstås synd att han missade att skriva någonting om att det är bra att flyga flyg till de från Frankrike sett avlägsna sexturismorterna för då värmer man upp jorden ytterligare. Då hade han fått känna sig ännu mer rebellisk.
Det där med att Houellebecq ska få känna sig lite bad-boy-häftig och uppröra tycks nämligen vara syftet med boken. Jag kan inte komma på något annat. Det är inte temat som får mig att tro det, för man kan säga mycket om exempelvis samhället genom att skriva om distanserade vita män som gör sådant som samhället i allmänhet tycker är en dålig idé, men det har gjorts förut och bättre. Med framgång, till skillnad från Houellebecq.
Det finns mycket i boken som teoretiskt sett skulle kunna uppröra. Kvinnorna beskrivs genomgående som snygga bärare av våta springor, i de sällsynta fall då fula kvinnor dyker upp är de inte bara fula utan även osympatiska på andra sätt och berättarjaget tycker hiskligt synd om män som behöver ligga med dem. En och annan intvålad fitta dyker upp och en perfekt rund rumpa beskrivs som att den totalt saknar fett (!!!). Berättarjaget håller lyckligtvis inte låda om sin filosofi särskilt mycket, av det lilla av varan man får drar jag slutsatsen att jag skulle tycka än mindre om boken om jag fick läsa mer om varför kvinnor i väst är dåliga ligg medan kvinnor i öst är bra (orientaliskorna ställer lägre krav).
Men Houellebecq misslyckas med att uppröra. Istället suckar man som läsare och undrar varför. Vad får han själv ut av det? Vad ville han säga? Det känns ofta som att han ville låta sitt berättarjag göra sådant som han själv vill, men det anses vara för opassande. Skurklekar kan man leka hemma, utan att skriva 300 sidor om thailändska fittor och att Frankrike har ett rykte om att vara sååå sexuellt men egentligen är en sexöken (jfr samma uttalanden om Sverige, det är rätt kul).
Det som upprörde mig på riktigt är snarare att det här ses som någon sorts kvalitetslitteratur. När jag var yngre och läste att litteraturen är manlig och manliga författare bedöms vara bra för att de är män tänkte jag att det här ändå var att ta i. Att kvalitetslitteratur var manlig berodde helt enkelt på att män hade större möjligheter att utveckla sitt skrivande, de hade tillgång till studier och kunde lägga ned mer tid på sin konstnärliga utveckling, de fick ignorera sina ungar och ignorera familjen för att följa sitt konstnärliga kall... Trodde jag, alltså. På sistone har jag mer och mer börjat känna att de där feministiska artiklarna jag läste som liten hade rätt. Den enda anledningen till varför det här skulle räknas som "riktig" litteratur som man ska vara stolt över att ha läst, är att boken är skriven av en man. Hade en kvinna skrivit någonting så torftigt om ett kvnnligt alter ego hade det på sin höjd setts som kiosk-chicklit.
En annan sak som upprörde mig, i kölvattnet av min insikt om män och kvalitet, är att jag aldrig skulle kunna skriva en sån bok. Skriver en man om hur han utnyttjar sina vita västerländska privilegier är han ett svin. Skriver en kvinna om det är hon vad som helst, utom just svinig. Shoppar hon för mycket är det för att fylla ett tomrum i själen. Knullar hon för mycket är det också för att fylla ett tomrum i själen. Kvinnor kan vara dåliga mödrar, hysterikor, psykobitchar, men inte svin. Hade jag skrivit Plattform med kvinnlig huvudperson hade det setts som ett inlägg i den feministiska debatten. Hade jag skrivit Plattform med manlig huvudperson hade det också setts som ett inlägg i feminismdebatten. Som kvinna slipper man aldrig undan att bli sjuk- och feministförklarad. Houellebecq, trots att huvudpersonen Michel uppfyller alla krav för att klassas som själatomrumfyllande, framstår likförbannat som ett typiskt västerländskt svin. En Vit Man. Det är nästan så att jag själv börjar tro att jag dissar Plattform bara för att jag är avundsjuk på honom.
Intressant. Andra bloggar om: bokrecension, recension, plattform, michel houellebecq, houellebecq, sexturism
6 kommentarer:
Den står i min bokhylla! Jag återkommer med djupare kommentarer.
/Mattias
Åhå, har Plattform kommit ut som Panache nu? Det hade jag aldrig trott.
Jag tror att du misstar dig när du sätter in Houellebecq i ett feministiskt perspektiv. Visst, hans protagonist är en mansgris, ett svin, det behöver man inte ens vara registrerad feminist för att konstatera. Men att låta analysen stanna därvid är att göra det lite för lätt för sig.
De flesta väljer nog att tolka Plattform som civilisationskritik. Om boken hade skrivits av en kvinna hade den förstås tolkats som feministisk civilisationskritik, men eftersom män inte kan vara riktiga feminister och någon motsvarande ideologi för manliga författare inte finns (undantaget den så kallade ”humanismen” då) blir det mest civilisationskritik utan förled. I synnerhet som det är skrivet av en författare som man vet inte bara skriver kiosklitteratur, då blir man tvungen att försöka tolka den som något mer än bara kiosklitteratur.
Jämför gärna med Mara Lees Ladies, som på ett liknande sätt har förvirrat kritiker som hellre tolkar romanen som samhällskritik än chick-lit.
Mattias: Berätta gärna vad du tycker sen!
Iggy: Jag antog att boken skulle läsas som civilisationskritik och började så. Det gick inte, för då skulle läsupplevelsen varit lika med noll, i bästa fall. Så efter ett tag läste jag den för att högläsa dåliga sexskildringar för Stangelbröderna.
Åh, Plattform. Det var ett par år sedan jag läste den, men vid läsningen av ditt långa inlägg kom upplevelsen tillbaka: En stor, stor besvikelse. Minns däremot inte om jag lyckades använda någon av sexscenerna som onaniobjekt eller ej. Det allra bästa med "Plattform" måste ju vara den innehållsförteckning som för din del bifogades presenten.
"Det som upprörde mig på riktigt är snarare att det här ses som någon sorts kvalitetslitteratur." Som aspirant på att vara litteraturpretto vill jag försöka invända. Mitt intryck är att Houllebecq av etablissemanget placeras långt under allt annat som anses bra på riktigt. Och jag har inget att invända.
Houellebecq är i princip den enda ärliga och relevanta romanförfattaren som finns i dagens samhälle. Tyvärr, som alltid, kommer de flesta inte förstå.
Ja tror att man har mycket snäva referensramar om man tycker som du.
Skicka en kommentar