På högstadiet gick jag i Engelbrektsskolan och att svänga förbi standsbibblan på väg hem var mer norm än undantag. Hade någon brutit mina armar och ben samt bundit för mina ögon hade jag ändå kunnat krypa till SF-hyllan och mina inre blödningar till trots lyckas låna en klassiker. Jag läste mycket science fiction och jag är fortfarande svag för genren - det finns så mycket man kan säga om oss nu genom att visa en annan planet, en annan tid, en annan utveckling.
På högstadiet var SF-hyllan i Asplunds runda bibliotek en av de fasta punkterna i min tillvaro. Nu, nästan tio år senare, är hyllan omflyttad och känns så liten som allting ska kännas när man kommer till sin barndoms stad i vuxen ålder. Jag har aldrig fått uppleva det med just städer - Petersburg är fortfarande enorm, Olaine har alltid gått att korsa på en kvart och Krasnoarmejskaja har jag inte varit i sedan jag var femton. Science-fiction-hyllan, däremot, den hade verkligen krympt i mina ögon.
Jag tittade på titlarna, lånade Mona Lisa Overdrive och åkte vidare till Medis. Där, av en slump, såg jag Beatriz och himlakropparna, en roman jag läst om i DN i våras, när den släpptes på svenska (hej, Täby!). Jag lånade. Jag läste.
Det här är omslaget, se och njut.Ja. Vad säger man. Bok. Trevlig. Lättläst. Inte dålig. Språket är sådär kaxigt som omslaget lovar. Ung tjej, knark, gamla värderingar, nya värderingar, kärlek, relationer, familjespöken, kropp, sex. Genom hela boken kände jag att jag hade kunnat skriva en sån, vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak. Det som var dåligt, åtminstone för min läsupplevelse, var att den hela tanken gick "jag hade ju kunnat skriva en sån, fast jag skulle skämts sedan för att den var så explicit".
Jag har någon sorts uppfattning om att det inte är särskilt coolt att skriva "Mary-Jane var en bitchig bitch", man ska istället försöka visa det genom Mary-Janes beteenden, andra romanfigurers beteenden mot Mary-Jane och så vidare. I Beatriz och himlakropparna är allting väldigt tydligt och pedagogiskt förklarat. Visserligen fint beskrivet men ändå lite väl tydligt för att jag ska bli imponerad. Förvisso gillade jag just precis den här berättande och allvetande tonen i Öster om Eden, men kanske passade den mer till den sorts historia som Steinbeck berättade. Eller så är Steinbeck en bättre författare.
Inte för att Beatriz och himlakropparna är en dålig bok, den är sammanhållen och konsekvent, personligheterna är framställda på ett sätt som gör deras påverkan på varandra fullständigt naturlig. Om det här var en recension skulle jag rekommendera den till gymnasieungdomar som kan känna igen sig i Beas problem.
Hur som helst gillar jag inte att få saker skrivna på näsan. Jag tycker mycket illa om det. Det är i grund och botten en fråga om hur mycket min intelligens betyder för min självuppfattning - ifrågasätter man den genom övertydlighet blir jag defensiv. Att det finns en personlig ingrediens i att jag föredrar att inte får saker skrivna på näsan borde dock inte påverka helhetsinställningen till att jag tycker om när skönlitteraturen nöjer sig med att berätta, inte förklara eller lära mig hur världen fungerar eller bör fungera. Det är här jag tänkte skriva några rader om Peter Pohls nya, Nu heter jag Nirak.
För er som missat den lilla debatten som förts: boken är en ungdomsbok och handlar om en fjortis som ligger med sin mammas nye man och njuter av det. Jag har inte läst boken, det har inte Mikey heller, men han skriver ner några viktiga tankar och vill ni veta mer får ni gå till hans blogg.
Jag blir inte upprörd över att människor har svårt att hantera det där med att en flicka har sex med någon som är tre gånger så gammal som hon. Det är ett svårt ämne... Men för knullet, jag trodde att vi alla var överens om att skönlitteratur inte ska behöva ha någonting med vare sig läsarens eller författarens eller någons överhuvudtaget moral att göra. Varför diskuteras Nu heter jag Nirak på det sättet?
WRYYY????!!!!
Tipsa mig gärna om bra social-SF. Det gillar jag.
Intressant. Andra bloggar om: sf, science fiction, bibliotek, beatriz och himlakropparna, bokrecension, peter pohl, nu heter jag nirak, boecker
4 kommentarer:
Jag vet inte om det räknas som social-sf, men om du inte har läst Joe Haldemans "The forever war" eller "Forever Peace" kan jag rekommendera dem. "Flowers for Algernon" av Daniel Keyes är också given i sammanhanget. "Solaris" av Stanislaw Lem är mer psykologi-sf, men den känner du förmodligen redan till. Robert Heinlein är förstås också ett mer eller mindre säkert kort, de flesta av hans böcker är väl smått politiska, antingen allegoriskt eller genom ett utifrånperspektiv. Eller ville du ha mer obskyra tips?
Greg Egans "Permutation City" är filosofi-SF men den är så briljant och sinnesvidgande att jag tipsar om den ändå.
Åh, jag önskar att jag hade nån bra sf att rekommendera, men det var väldigt länge sen som jag läste nåt annat än serier och facklitteratur. Bibliotekets sf-hylla var ett givet mål för mig också när jag var tonåring, även om jag hade svårt att hitta böcker där jag helt kunde hänga med i handlingen.
Annars är sf-serien Finder av Carla Speed McNeil några av mina absoluta favoriter.
läs Phoenix för bövelen!:D Bästa science fiction som finns!
(jag skulle själv vilja läsa Idoru eftersom jag tror att jag kommer gilla den väldigt mycket. Men jag klarade inte av neuromancer så jag vet inte. Dessutom ska vi ju läsa A scanner darkly, mins du?)
Med tanke på mitt extremt stora sf-intresse har jag verkligen läst noll sf-litteratur. Men jag kan tipsa om Enders Game. Det är barnsoldater (shota), pennalism och cylinderformade rymdkolonier. Det fokuserar mycket på känslor och relationer snarare än mojänger och manicker. Lite som Ondskan, fast i rymden.
Skicka en kommentar