Sexokön pt 1 - "jag kommer skrika så hårt att jag spräcker din trummhinna, bitch"

Det här är förmodligen ett första inlägg på ett gäng där jag försöker få ihop och strukturera tankar som jag haft länge och som tillsammans handlar om hur manlig och kvinnlig sexualitet uppfattas, hur sextipsen skiljer sig, hur signalerna läses olika och hur jag personligen tycker att ett bra universalsextips är att börja bete sig som en bra älskare av det andra könet. Anledningen till att jag inte har skrivit tidigare är just att jag inte kan få ihop allt till en sammanhängande helhet. Nu ska jag satsa på många korta inlägg, tror jag bestämt. Vilket nog kommer vara lite svårgenomfört med tanke på att jag snart sticker till Motherrrland i två veckor.

När en pojkbäbis gråter säger man "vad arg han är!",
när en flickbäbis gråter säger man "stackars ledsen".
- standardfeministisk poäng

Idag gick jag in på ett sexforum på Flashback. Efter lite rubriksurfning fastnade jag för "Vill alla tjejer bli förnedrade?". Flashbacks forum är givetvis inte en perfekt spegel av samhället, men ändå en spegel. Tillräckligt med spegel för att jag snart skulle känna mig ruskigt bekant med snacket - tjejer pratar gärna att de vill ha jämställdhet, men i sängen vill de bli förnedrade. Åtminstone är de undergivna. Och symptomen för undergivenhet är följande: tjejer gillar att bli klösta, bitna och dragna i håret, de gillar när killen tar för sig och de gillar att bli knullade hårt.

Allt detta har jag förut sett listat som beteenden som gör tjejer undergivna/förnedrade och män dominanta. Jag har sett det göras av personer som förfasats sig över allt förnedringssex som dagens unga kvinnor utsätts för, såväl som personer som gillar dominans och personer som bara tycker att det är intressant att notera att så många tjejer är undergivna. Jag har sett det göras av både kvinnor och män. Det finns många sexuella praktiker som bara antas hänga ihop med dominans från killens sida och undergivelse från tjejens. Blir någon överraskad om jag säger analsex? Fisting? Att få sperma på sig?

Alla som har sett sex debatteras är väl medvetna om att det finns många som överhuvudtaget inte begriper att tjejer kan njuta av dessa (underförstått förnedrande) praktiker. Och många av dem som förstår verkar ändå anta att det man njuter av är laddningen i att bli dominerad. Jag minns hur jag en gång för många år sedan tillbringade en hel kväll med att förklara för en snubbe på Lunarstorm att en tjej kan njuta av att bli sprutad på utan något som helst intresse av att det var förnedrande eller porrigt. Jag har goda skäl att tro att det finns många fler som har svårt att få in i huvudet att tjejer kan ägna sig åt att bli dragna i håret, sprutade på eller fistade utan att förnedring är inblandad.

Jag förtydligar. Jag menar inte att tjejer kan njuta av det för att de njuter av att vara undergivna eller ha förnedringssex. Den här diskussionen blir ofta till snack om att det är begränsande för kvinnlig sexualitet att se alla tjejer som tänder på att bli dominerade som förtryckta, och det är inte alls det jag pratar om. Jag menar att man kan njuta av alla ovan nämnda "tecken" på att man är undergiven utan att det finns någon som helst dominans- eller förnedringsaspekt med i bilden.

Pratar man kön är det alltid en bra övning att leka tvärtomleken. Om vi tänker oss en situation då killen tycker om att tjejen bits, rivs och rider hårt, skulle man lika automatiskt tolka den till att kille är lite undergiven? Det tror jag inte, man skulle nog snarare tänka att killen har fått sig ett eldigt stycke som vet att visa hur mycket hon uppskattar sexet. Man skulle sannolikt tro att killen går igång på att han får henne att njuta så mycket att hon fullständigt tappar kontrollen. Inte att killen går igång för att det gör ont när hon biter honom i axeln eller håller honom i håret när han går ner på henne. Jag tror inte heller man skulle kalla en kille för undergiven om tjejen visar hur hon vill ha det.

Men av någon anledning ses många saker som tjejer gör i sängen utöver långsamt fittsex som tecken på att de lagda åt det undergivna hållet. Och då blir det fuskigt ganska lätt att få anekdotiskt bevis för att tjejer säger sig vilja ha jämställdhet, men i sängen vill de ha en karlakarl som styr och ställer.

Intressant pt 1. Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet, förnedringssex, dominans, undergivelse, alla tjejer, kön, genus

Makt och mat

Jag bor i Flemingsberg, inte det mest classy av alla områden i Stockholm. Så som huvudmatkälla har vi en Matrebellernabutik, före detta Vi, som skyltar med röda priser på hälften av varorna och anser att inredning är att direkt på golvet bygga torn av varor som säljs för 20 kronor för tre stycken.

Jag klagar inte, man kan äta riktigt bra här för ganska lite pengar, och det märks på utbudet att det bor nysvenskar i området. Samtidigt är det en fantastisk illustration i samhällsplanering och hur arkitektur och inredning samverkar med både större samhälleliga strukturer och enskilda människors fria val.

Förra veckan blev jag plötsligt supersugen på såna där kakor som är rån med fyllning. Trots att jag handlat i den här butiken sedan 2002 kom jag spontant inte på var hyllan med småkakor fanns. Inte för att jag aldrig köpt småkakor där eller för att det inte fanns så mycket småkakor i butiken - utan helt enkelt för att småkakorna, liksom det mesta av godiset är utspritt över hela affären i extrapris-korgar eller -torn. Samma insikt slog mig idag när jag skulle se om de hade prinsessbröllopschoklad kvar. Det finns en hylla med lösgodis, men i övrigt finns sötsakerna ingenstans och överallt.

Idag skulle jag dessutom handla havregryn. Gröthyllan fick jag också leta länge efter, men inte för att det fanns gröt överallt, utan för att det grötmaterialet som fanns var placerat på en hylla i ett hörn, bredvid tre-fyra gånger lika många hyllor med mer eller mindre sockrade flingor.

Om man vill kan man tala någon form av klass. Den typen av produktprioritering och -placering är inget jag känner igen från butiker i områden med finare rykte. Samtidigt är det mig veterligen ett statistiskt faktum att exempelvis barn i höginkomsttagarfamiljer äter bättre än barn i låginkomsttagarfamiljer, även i länder som Sverige där den uppenbara orsaken inte stavas svält. Här stavas det sist jag kollade skräpmat, och min närmaste stora butik är en bra illustration.

Men även om man hoppar den vinkeln är det intressant. Som ni kanske vet är jag väldigt intresserad av vad olika människor väljer att kalla för fri vilja. Jag skulle aldrig propagera för att i lag förbjuda att ha godiskorgar vid kassan, men jag blir riktigt glad när butiker tar sådana beslut. Jag handlar framgångsrikt nyttig mat i kakmonsterbutiken, men jag tycker att det är direkt löjligt att avfärda all kritik mot tillgängligheten av onyttiga varor med att människor har fri vilja och har allt ansvar som konsumenter. Alla som är på den intellektuella nivån att de försöker föra debatt borde vara medvetna om att det finns en tanke bakom hur butiker är inredda och hur extrapriser är utformade.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om samhällsgrupper, mat, extrapris, godis, kakor, skräpmat, matkultur

När man för samman "barn" och "sex" sprängs saker.

Nu när jag skrivit relevant om fallet med mannen som dömts för barnporrinnehav för att han hade tecknade bilder på personer med bröst tänker jag skriva om barnporr i allmänhet.

Jag tycker det är väldigt intressant att se att sexualitet betraktas som någonting i en klass för sig när det kommer till alla anledningar att "tänka på barnen". Att alla fotografiska skildringar av barn i sexuella situationer så lätt antas innebära övergrepp.

Till att börja med glömmer man i en handvändning bort att barn kan hamna i sexuella situationer utan att någon vuxen uppmuntrat dem till det. Barn är sexuella varelser, barn kan vara sexuella både på egen hand och med andra barn. All psykologisk kunskap som folk ändå har, all praktisk erfarenhet av barn som pussas och drar sig i snoppen, allt försvinner plötsligt när man nämner ord "barn" och "sex" i samma mening. Man glömmer till och med bort att barn är ett begrepp som även omfattar folk som fyllt tvåsiffrigt. Jag hänvisar er till Johanna Sjödin för vidare läsning om det absurda i att man får ha sex med personer som fyllt 15, medan man inte ens får ha sexuella bilder på sig själv från när man var under 18 år.

Om man antar att all dokumentation av barn i sexuella situationer är övergrepp, fråntar man då inte barnen deras sexualitet?

Givetvis kan man tycka att barn har egen sexualitet, men att de har rätt att ha den för sig själva, och att dokumentering av barn i sexuella situationer de frivilligt befinner sig i är en fråga om integritet. Jag köper det absolut som personlig åsikt, men det blir osammanhållet på samhällsnivå. Det här med barns integritet är ju inget man tar särskilt allvarligt på i samhället i stort. Ni vet, föräldrabloggar? Det finns visserligen kritik mot dem, men den verkar inte ha en särskilt stor genomslagskraft. Kommentarer om "vad kommer de här barnen tycka när de blir stora" ses som väldigt teoretiska och överproblematiserande invändningar. Det är väldigt okej att dagligen lägga upp bilder på när ens unge sover, leker och äter. De som tycker att det borde vara straffbart att inneha fotomaterial på barn som onanerar för att barn ska skyddas mot vuxnas blickar, hur mycket vill de skydda barn från vuxnas blickar när barnen äter, får blöjan bytt eller sover?

Ja, det finns reaktioner på att man lägger upp bilder på barn på Internet där främlingar komma åt. Reaktionerna rör sig med mycket få undantag om att bilder kan hamna i fel (läs: sexuellt) sammanhang. Inte om att barnens liv hängs ut.

Föräldrabloggar är hur som inte det enda exemplet på att barnens gränser är föga relevanta. Vuxna berättar historier om barn, vidareberättar sådant barn sagt i förtroende, tar och visar foton, läser barnens dagböcker och bestämmer vilka barnet ska leka med, vuxna har tillgång till barnens läkarjournaler och makt att bestämma om omskärelse. Jag kommer aldrig tröttna på att påminna om att vi har skolplikt. Religionsfrihet gäller barnen på ett högst teoretiskt plan. Jag menar nu inte att alla dessa inskränkningar är orimliga, men det belyser förhoppningsvis sexualitetens särställning.

"Barnens sexualitet är väsenskild från vuxnas och barn ska inte bli påtvingade vuxensexualitet" kan man säga. Barnens allt är väsenskilt från vuxnas, sjuåringar måste trots detta stoppas in en institution där de ska lära att tänka som vuxna tycker att de ska. Och hur mycket vuxensexualitet trycker vi inte på barnen när vi frågar om de ska gifta sig med Malin från grannhuset när de blir stora? Hur mycket trycks inte vuxnas sexualitet på barn när vissa delar av ens kropp måste täckas?

Barn lär sig om världen genom att imitera vuxna, ändå skulle man som förälder ses som oansvarig om man lät sin femåriga dotter posera i en stringbikini. Det är inte bara okej, utan direkt positivt, att sätta in samma femåring i balettskola. "Hon förstår ju inte vad hon anspelar på när hon putar med rumpan i bikini", javisst, men hur mycket förstår barnen om infrastrukturer när de kör runt med sin Lego-sopbil? Hur ofta tycker man inte att det är gulligt när barn håller på med saker de inte förstår ett dyft av?

Det är inte okej att dokumentera barn som uttrycker egen sexualitet (åtminstone om man visar sig vara medveten om att det är sexualitet det rör sig om). Det är inte okej att dokumentera barn som uttrycker vuxen sexualitet.

Samtidigt är det okej med övertramp på barns vilja och integritet som skulle vara direkt oacceptabla om de gällde vuxna personer.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om barn, sex, sexualitet, integritet, byxmyndighet, barnsexualitet, barnporr

Jag har aldrig sett nåt naket, inte ens ett litet nyfött barn.

För snart en månad sedan dömdes en man till dagsböter för innehav av 51 barnpornografiska bilder. För någon vecka sedan började media äntligen reagera.

Bakgrunden kan ni läsa om i ett inlägg i den dömdes egna blogg, och där finns det även länkar till många som skrivit om fallet - både tidningar och bloggar, både konstaterande notiser om att en man blivit dömd och känsloladdade debattinlägg.

Kort sammanfattning av det man ska veta för att förstå vad jag pratar om:
Mannen blev dömd för innehav av barnpornografi. Bilderna föreställer inte prepubertala barn, utan personer i tonåren. Mannen ifråga är en av Sveriges främsta experter på japanska serier och tecknad film och bilderna kom i hans ägo genom hans yrkesutövande. Samtliga bilder var tecknade.

När man söker på information om fallet och kommer in på texter som uttrycker sig skeptiska till domen lyfts de tre omständigheterna som ses som förmildrande, som omständigheter som gör att mannen inte borde ha dömts, ständigt fram. Mannen är mangaexpert och sexualiserade unga är vanliga i manga, bilderna föreställde tonåringar, bilderna var tecknade.

Jag tycker det är synd att mannens yrke och att Japan har en annorlunda kultur lyfts fram så mycket. Detta av flera anledningar.

Att mannen är expert på någonting ursäktar på intet sätt att han innehar någonting som är olagligt i Sverige - en parallell som alla nog kan förstå är att det inte är okej att inneha kokain för att man är expert på knarkmarknaden, eller att ha vapen helt enkelt för att man är intresserad av dem.

Att framställningar av sexualiserade barn är okej i Japan är inte heller särskilt relevant - det finns mycket som är okej i andra länder, men inte accepteras i Sverige. Att andra länders lagstiftning är mer tillåtande till vapeninnehav eller att andra länders kultur har annan inställning till kvinnlig dygd betyder inte att vi i Sverige borde öppna armarna för mer vapen i hemmen och hajpning av mödomshinnor.

Att mannen hade bilderna för att kunna utöva sitt yrke bättre och inte för att runka till dem är också ointressant om man ska försvara den dömde. Ja, vissa yrkesgrupper får så att säga dispens för att i yrket göra sådant som för oss dödliga är olagligt. Polisväsendet, till exempel, har inte bara rätt att bruka våld, utan får dessutom inneha bilder på dokumenterade övergrepp på barn. Detta är dock någonting som är reglerat och det finns inget stabilt regelverk kring mangaöversättares rätt att inneha referensmaterial som man inte får ha som privatperson. Utöver detta är jag verkligen inte bekväm med åsikten att vissa bilder är mer okej om man inte tänder på dem, och omvänt - mindre okej om man tänder på dem.

Slutligen är det synd att frågan har framställts så starkt bunden till seriemediet. Det är förståeligt att många av bloggarna gör den kopplingen, då skribenterna själva är en del av det som kallas för Seriesverige, men det är synd att även tidningstexter talar serier. Seriekulturen är relativt ointressant för de flesta dagstidningsläsare, och frågan är så mycket större än Seriesverige.

Den andra förmildrande omständigheten då, den med att figurerna på bilderna inte är prepubertala?

Ja, givetvis är det absurt att avgöra åldern på tecknade personer utifrån bröststorlek. Men om man hävda att bilderna ju inte var så farliga för figurerna såg ut att ha nåtsånär utvecklade tonårskroppar - spelar man då inte samma spel som lagen grundas på? Håller man då inte med om att bilder på personer som ser ut att ha någon viss grad av pubertetsutveckling, bara att man själv sätter ribban lägre än lagens 18 år?

Nu kommer vi till det jag tycker är kärnan i diskussionen. Samtliga bilder var tecknade.

Att vi över huvud taget har lagstiftning mot bilder på barn av pornografisk karaktär förklaras med att man vill skydda barn. Jag tror inte att någon kan ha invändningar mot att barn, precis som vuxna, bör skyddas mot sexuella övergrepp. Men hur skyddas barn av ett förbud mot tecknade bilder?

En anledning till varför fotografisk barnpornografi är olaglig är att den kan skildra faktiska övergrepp. Tecknade bilder skildrar inte faktiska övergrepp mot barn av kött och blod. Det finns en risk att verklig förlaga använts i skapande av ett konstverk, men det är allt för långsökt att bygga lagar på det. Det vore inte omöjligt att se om det finns möjlighet att åtgärda det problemet utan att förbjuda alla fiktiva bilder där personer som skulle kunna vara under 18, som kanske är baserade på foto.

En annan anledning är att tecknade, målade, eller 3D-modellerade bilder kan bli allt för fotorealistiska, och kanske föreställa konkreta barn. Det kan givetvis orsaka stort psykiskt lidande, men återigen är det ingen anledning att stifta lagar. Särskilt underligt blir det om man tänker på att barnpornografi i text (och det gäller väl även ljud?) inte är olaglig i Sverige och på det sättet är det fritt fram att skapa sexuella skildringar av befintliga personer. Framställningar av vuxna personer i pornografiska sammanhang regleras inte av lagar som fokuserar på det pornografiska, ska man slå tillbaka får man fokusera på kränkningen mot en konkret person. Det finns lagutrymme för det.

En anledning man ofta lyfter fram är att "det börjar med en nål", tecknad barnporr kan vara inkörsport till fotograferad barnpornografi. Det finns i dagsläget inte tillräckligt stöd för att tecknad barnporr leder till övergrepp. I dagsläget finns det inte heller möjlighet att bedriva hållbar forskning på pedofili som inte yttrar sig i olagliga handlingar. Att tända på barn är extremt stigmatiserande och hur mycket anonymitet forskningsteamet än erbjuder är det en risk att ställa upp i en undersökning. Det är praktiskt taget omöjligt att ordna ett urval av personer som tänder på barn utan att de som har ertappats med olagligheter blir överrepresenterade. Att göra innehav av bilder olagligt utifall att är ingenting en modern stat bör ägna sig åt.

Medan vi på ena vågskålen har bilder som i värsta fall är baserade på ett faktiskt övergrepp - på andra vågskålen förbjuder man en viss typ av fiktion, rakt av. Det är här det är farligt att göra en seriesak av fallet. Yttrande- och tryckfrihet har aldrig handlat om att bara användas till saker som alla tycker om. Jag kräver inte att alla ska tycka att ett samhälle med sådana friheter är viktigare än att ingen onanerar till påhittade barn, men jag vet var jag står.

Jag tar mig friheten att inte utveckla varför jag anser att det är viktigt att inte inskränka rätten att trycka vad man vill på godtyckliga grunder.

Summa summarum dömdes mannen helt rätt enligt nuvarande lagstiftning. Det är ingen förmildrande omständighet att mannen skaffade bilderna för att han arbetar med manga. Ifall han är pedofil eller inte är inte relevant. Synen på barnsex i Japan är ointressant vid en svensk dom. Att figurerna på bilderna inte var prepubertala påverkar ingenting - gränsen ligger på 18 år, inte pubertet.

Däremot är lagen i sig oerhört missriktad. Det finns inget stöd för att konsumtion av tecknad barnpornografi skadar verkliga barn, "en kränkning av alla barn" är någonting man gärna får tycka men inte använda i juridisk argumentation. Tecknade figurer har ingen ålder, de är inte riktiga människor, och linjer på pappret känner ingen smärta och blir inte kränkta. Textporr är laglig. Utrymmet för godtycke är allt för stort, inte minst då det är lagligt att skildra barn i sexuella situationer om det har ett konstnärligt syfte och värde.

Jag önskar den dömde och hans försvarsadvokat all lycka till, och hoppas innerligt att lagen snart ändras och insatser för att skydda barn riktas konstruktivt.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om barnporr, barnpornografi, dumma lagar, nakna barn, barn, porr, yttrandefrihet, manga

Tafs - what's a girl med för mycket makt över mäns rykte to do?

Nu önskar jag att jag hade arga antifeministiska läsare som är övertygade om att det krävs att man går till polisen och säger "jag har blivit våldtagen" för att döma en man och förstöra hans liv. Jag skulle vilja fråga dem hur de tycker jag skulle handlat i en viss situation.

Förra veckan åkte jag och mamma till Paris. Ryanairresan var lång och till slut stod vi på en perrong och metrotåget, vi missade precis ett och väntade på nästa så att vi kunde åka de sista två stationerna. Det dröjde 25 minuter, uppenbarligen var det någon försening, för lokalbefolkningen på perrongen såg uppenbart irriterade ut. Når tåget väl kom var det trångt och kvavt och jag kunde knappt röra mig.

Tåget hade knappt hunnit lämna stationen innan jag kände att nånting rörde vid min rumpa. Jag rös till lite, och antog att det var hörnet på någons väska, men några sekunder senare blev det lite väl uppenbart att sådan tur hade jag inte. Det som rörde vid mig kändes inte som en väskkant, och rörde sig längs med kurvan på undersidan av min skinka med för hög precision för att vara nåt annat än någons finger.

Jag blev förbannad. Äcklad. Tryckte höfterna framåt så mycket jag kunde för att komma undan. Fingret följde inte efter direkt, men efter några sekunder kände jag återigen fingret genom klänningens tyg. Jag skakade bort det igen.

Hade det varit Stockholm hade jag sagt ifrån. Jag hade vänt mig om, om jag så hade behövt armbåga mina medsardiner i den packade vagnen, och frågat om personen som tafsade kanske inte skulle vilja följa med till polisen, eller åtminstone kunde överväga att för resten av sin patetiska existens hålla labbarna borta från personer som inte bett om den typen av kroppskontakt.

Nu var jag i Frankrike. Jag kunde inte språket. Jag visste inte ens om det var olagligt. Och framför allt - och det hade även gällt i Sverige - jag hade inga bevis. Hur visste jag att jag blivit påtafsad? Det kanske faktiskt bara var en väskkant? Det kanske var en hand som råkade komma åt min rumpa på ett ovanligt olyckligt sätt.

Det jag kunde göra på metron var att flytta bort höfterna så gott jag kunde, vända mig om och försöka se människan i ögonen. Han bakom mig var en lång man, han hade mycket riktigt en väska som hängde på ett sätt som stödde väskkantteorin, men hans arm hängde längs med sidan och handen var av allt att döma i rätt höjd.

Han såg redan på mig när jag hade vänt mig om. När jag såg honom i ögonen vände han inte bort blicken. Jag kände den berömda maktlösheten. Jag vände mig tillbaka och han rörde mig inte mer. Folk gick av på nästa station. Han och jag var kvar. Jag vände mig om så att jag inte hade ryggen vänd mot honom. Han tittade på mig när jag gick av.

Jag kände mig smutsig, jag kände att nån hade gått över gränsen och att jag kunde inget göra, jag kände mig glad över att jag åtminstone visste att jag inte hade låtit honom gå okonfronterad i Sverige.

Men samtidigt reflekterade jag över ifall han nu var oskyldig. Att bli konfronterad med tafsanklagelse är långt ifrån lika stigmatiserande som att bli anklagad för våldtäkt. Sist jag röt åt tafsare var det ingen i vagnen som engagerade sig, och tafsaren slutade röra vid mig, men flyttade inte sig från sätet bredvid mig. Jag antar dock att ingen i vagnen betvivlade att jag faktiskt hade blivit tafsad på.

Men oavsett om man är skyldig eller oskyldig är det nog skamligt och stigmatiserande att bli anklagad, högt, inför andra.

I Stockholm hade jag konfronterat. Men först hade jag verkligen sett till att jag varit säker, jag hade stått kvar och låtit honom stryka sitt finger längs med min rumpa för att vara på den säkra sidan. Och hade jag inte då, genom att inte avvisa, uppmuntrat honom att fortsätta? Och varför skulle jag låta någon fortsätta med ett brott av hänsyn till att det blir genant om han konfronteras med det?

Jag vill verkligen veta vad de som tycker att kvinnor har för mycket makt för de så enkelt kan förstöra en mans goda rykte genom en anklagelse anser att jag skulle ha gjort.

***

Väl hemma berättade jag om det för dem jag har såna där ihopiga relationer med. Båda är bra vettiga grabbar, säkert mer jämställdhetsmedvetna än de flesta, och båda reagerade med att skämta om det. Jag vet inte vad jag ska göra av det.
(Fredrik anmärker på att hans första reaktion var att säga att tafsaren borde dödas, först sedan skämtade han om det.)

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om tafs, makt, anklagelser

Horlycka och Albus Shrugged

Herräng, Kajsas lantställe, visumstress, Paris, konstnärande, springa kilometer, jobb. Men eftersom jag har grävt genom papper från de senaste fem åren kan jag bjuda på två bilder.

Första är ett konstverk på temat "Den lyckliga(?) horan", daterad 2006-2007. Telefonkludd till en serie jag aldrig kommer göra klart. Det står "Jag hatar dig! Kom nångång!!! ej det går inte snart för mig!". Jag antar att det var en besvärlig kund som hela tiden frågade om det gick för mig och ville att jag skulle fejka högljutt.

Andra konstverket är bland det roligaste som jag och Fredrik Stangel åstadkommit ihop. Daterat sommaren 2007, strax efter att HP7 släpptes, och talar för sig själv.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om prostitution, den lyckliga horan, telefonsex, phonephucker, ayn rand, harry potter

C ya hoes!

Jag tänkte bara meddela att jag sticker till soliga Herräng i en vecka. Där ska jag dansa och äta.

Ingen svamp i grekisk sallad

Hösten 2009 var svamprik. Upprepade gånger under den allt mer kalla och otrevliga årstiden satt jag på min praktikplats och knappade in "svamp igen, börja behandla" på mobilen för att skicka det till en människa av den typen som kan bära på svamp utan att själv få besvär. Själv hade jag besvär. Det kliade, det sved och slemhinnorna var sköra och försökte få bort allt det trevliga från sexuellt umgänge. De misslyckades. Jag fick svamp om och om igen. En kompis som håller på att utbilda sig till sjuksyrra frågade om jag som hade svamp hela tiden inte kunde tänka mig att ta en paus från att knulla tusen. Jag höll för öronen och sade "lalala". Alla vet att sambandet mellan oskyddade vaginala samlag och oförbättrade svampslemhinnor försvinner om man håller för öronen.

Till slut gick jag till gynekolog och fick recept. Svampen försvann och ett par månader kunde jag ligga utan att efteråt skriva tio i topp-listor på varför just jag inte skulle få vestibulit. Sedan började det klia och vips förvandlades min fitta återigen till champinjonkällare. Jag tog ett receptpiller och toppade med Pevaryl. Det hjälpte något. Jag insåg att det var dags för drastiska åtgärder. Det var dags för full on huskurattack. Jag tänkte genom alla metoder som jag läst om på Internet.

På den vägen fick mitt badrumsförråd av behållare med tjejprodukter sällskap av en petflaska med vinägerlösning, ett tips jag fick av Julia Skott. Poängen är att vinäger har lågt pH, och svamp tycker mycket illa om sura miljöer, medan de bakterier man vill ha i fittan vill bo surt. Skapar man rätt miljö löser mikroorganismbalansen sig automagiskt. Petflaskan åkte fram jämt till att börja med, och sedan vid behov när jag hade kladdat in fittan i pH-misslyckade vätskor som blod eller sperma. Sedan jag börjat med vinägervatten har jag inte haft några större problem med svampsymptom.

Ovanpå detta har jag sett till att använda olivolja. Att tvätta sig med olivolja är ett tips jag hört lite varstans (inte minst hos Elin Grelsson). Jag har varit lite dålig på att göra det regelbundet, men oregelbundet har jag smort in mig med olivolja, som givetvis är ironiskt extra jungfrulig, vid tillfällen då fittan utsätts för extra påfrestningar. Eller bara för att det är trevligt att vara len.

Och givetvis, självklart, naturligtvis hade jag inte glömt fittans bästa vän vid tillfällen när känslan efter sex kretsar kring att det där var nog en dålig idé. Jag tror inte yoghurt hjälper när denna känsla orsakas av att man knullade med fel person, men när känslan uppstår av underlivsirritation är yoghurten ens bästa vän. När man just haft sex är det få saker som kan kännas särskilt sköna i jämförelse, men att smörja in fittan med yoghurt är inte bara uthärdligt utan direkt trevligt.

Olivolja, vinäger och yoghurt gör att mitt sexliv är sexliv och inte sexdöd eller sexzombie. Men när de dräper svampen dräper de effektivt all illusion om att sex bara händer, magiskt och problemfritt. De skapar en kass miljö för jäst och romantiskt skimmer. För här är jag, en vuxen kvinna, som klockan två på natten drar på mig morgonrock för att grabbens kombo inte ska råka se mer än han förmodligen vill. Och jag smyger ut till toaletten och smörjer in mitt underliv med salladsdressing.

Medan grabben i sin postkoitala dvala letar upp ett ställe i sängen där lakanet är minst fuktigt står jag vid kylskåpet och fräser åt att yoghurten är smaksatt. Det är inte så att det skulle gå emot min värdighet att ha jordgubbsmak på medelhavsdieten jag matar mitt underliv med, men smaksatt yoghurt innehåller socker och det är kontraproduktivt. Eller så hittar jag mirakelpaketet från Arla, häller ut lite i handen och tassar till toaletten för att känna den helande kylan mellan benen och kurra av vardagslycka.

Varje gång jag gör det dör en Harlequin-hjältinna.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om sex, realism, svamp, svampinfektion, huskus, vinäger, yoghurt, fitta, fittbesvär, olivolja, romantik

Lugnet efter stormen

Detta har hänt:
Jag skriver ett inlägg där jag kommenterar två texter jag läst samma dag som speglar en syn på analsex jag finner negativt.
Hanna Fridén, som står bakom en av texterna, kommenterar vad hon tycker om min text i ett långt inlägg.
Jag svarar på Hanna Fridéns text i ett blogginlägg, kommentardiskussion förbi varandra följer.
Hanna Fridén skriver att hon lägger ned diskussionen i sin blogg.

Det är väldigt intressant det här, hur lätt man rycks med de andras kommentarer och börjar följa det spåret och trassla sig i. Plötsligt satt jag och ägnade halva söndagen åt att förklara självklarheter. Plötsligt var jag själv någonstans med på att det jag ansåg vara problematiskt i Fridéns svar till Camilla var att nån som kanske gillar analsex kan ta illa upp.

Men för knullet. Mitt originalinlägg handlar ju faktiskt om en väldigt enkel sak - att svaret Camilla fick hade inte fungerat så självklart i en kultur där analsex inte anses vara nåt killar tjatar sina tjejer till, men aldrig skulle prova själva.

Och hade jag hållit huvudet ännu kallare än jag gjorde, hade jag bara bitit ihop och inte blivit upprörd efter att ha anklagats för att inte skilja på frivilligt och påtvingat sex, hade jag inte trasslat in mig i en massa förklaringar. Jag hade bara hållit mig till min originallinje, för när allt kommer omkring är det väldigt enkelt.

Tipset "föreslå att du sätter på honom först så tiger han nog" är ett tips som låter vettigt tack vare hur analsex i heterorelationer är laddat i samhället. Det hade inte låtit lika vettigt om det rörde sig om de flesta andra sexformer.

Det hade inte låtit lika naturligt om det var en tjej som klagade på att hennes flickvän ville ha vaginalt penetrationssex. "Visa strap-ons till din tjej och säg att du vill knulla henne med den där fina" hade inte haft lika solklar koppling till att tjatflickvännen skulle sluta och hon som sökte hjälp skulle slippa den oönskade sexformen.

Testa samma scenario med andra konstellationer. Andra former av sex. Det handlar inte ens om att oralsex eller vaginalsex anses vara "snällare" - jag tror inte att en person vars partner tjatar om att få kissa på henne skulle få tipset att föreslå att hon ska kissa på partnern.

Och det är inte Fridéns (anal)sexsyn det handlar om, inte det minsta, utan sättet man pratar om det generellt, sättet man pratar om det i mainstreammedia och hur andra rådgivare tipsar. För jag har hört det här rådet många gånger, hade Fridén varit den första hade jag knappast reagerat. Men det är tack vare den synen som Fridéns svar är så självklart, och svarar man så upprätthåller man den. Det är okej att inte ta den striden just den gången, det är okej att ge ett svar som funkar även om det inte är optimalt ur alla synvinklar, men man kommer inte ifrån att svaret hänger ihop med hur den här sexformen behandlas i samhället.

Och det är egentligen det jag ville ha sagt. Bara det.

Och en sak - i kommentarerna till Hanna Fridéns inlägg om att hon avslutar diskussionen står det en hel del kritik mot mig. Jag tänkte bara säga att om du läser mig och tycker att jag är dum i huvudet tycker jag att du ska säga det här. Helst i andra termer än "dum i huvudet" förstås, men jag tycker jag är värd den respekten det innebär att ge mig feedback, även när man tycker att jag har fel.

Re: analsex och poänger

Hanna Fridén har svarat på flera svar på hennes analsextjattips, konkretiserat med mig. Då svarar jag väl också.

För det första - själva rubriken. "Kan man göra en samhällssexuell poäng av individer som känner sig förnedrade?". Man kan och bör göra samhällsexuella poänger av tips som ges av människor som anses ha sexexpertis i media. Om man svarar på en sexfråga i en tidning eller liknande svarar man givetvis inte bara till den som frågat. Det spelar faktiskt inte ens någon större roll om frågan kommer från en riktig individ eller är påhittad av redaktionen. Poängen är att svaret ska kunna hjälpa flera som läser.

Ska Hanna Fridén ge råd i media, får hon tänka på att hennes svar läses inte bara av Camilla och personer i Camillas situation. De läses även av killar som tjatar och killar som är nyfikna, tjejer som faktiskt vill ta sina partners med en strap on och människor som aldrig tänkt på frågan förut. Och inte minst - eftersom Fridén påpekar att hon har skrivit om analsex på andra håll och att det är orimligt att kritisera ett svar utan att ha läst hennes övriga texter i ämnet - personer som aldrig läst någonting annat av henne än det här svaret och kommer kanske aldrig läsa någonting mer. Fridén skriver att hon aldrig skulle göra en samhällssexuell poäng av en människa som känner sig förnedrad, men hon missar att hon gör det, i egenskap av en sexexpert som svarar på en fråga i ett offentligt forum.

Sedan misstolkar Fridén det jag skrev och får det att låta som att jag inte inser att det är skillnad på frivilligt och ofrivilligt sex. Hon missar till exempel att jag skrev att problemet är tjatet och inte analsexet, och att mitt problem med hennes svar är att svaret handlar om analsex. Och att svaret dessutom inte är det optimala för en person med tjejens problem, för svaret hanterar inte tjatdelen, hanterar inte hur man ska kunna svara på "hur vet du att du inte gillar det om du aldrig har provat".

Hanna Fridén skriver:

Jag misstänker att de här argumenten aldrig förekommit om det handlade om en situation där, tja, säg typ jag. Jag gillar att klä ut folk, jag har en viss smak för män i kvinnokläder. Jag har föreslagit det här för flera av mina partners, men jag har inte tjatat. Hade jag tjatat och de skulle ha föreslagit att jag skulle klä ut mig till något de upplever som förnedrande för sig själva som jag troligtvis inte heller skulle gilla, så skulle jag nog inte börjat babbla om samhällets fruktansvärda syn på kvinnokläder.

Hade jag svarat på en fråga från en kille hade jag inte börjat babbla om kvinnokläder. Jag hade börjat babbla om tjat och att kunna säga nej. Det är vad jag tycker rådgivaren borde ha gjort i sitt svar till Camilla.

Hanna Fridén skriver att hon har gett det här tipset förut och har då mött kritik liknande min. Det kanske är dags att tänka att om man får samma återkommande reaktion på samma återkommande beteende så är det dags att tänka om kritikerna kanske har en poäng.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om analsex, hanna fridén, frivilligt sex, ofrivilligt sex, expertis, expert, sexexpert, sexualrådgivning

Pain in the ass

Idag hade analsextema för mig. Eller, om det var en boktitel - "ANALSEX - hur man alltid pratar om det som nåt som ingen skulle ha frivilligt".

Det började med att DN hade en artikel om Svante "Som en pascha" Tidholm med tillhörande frågestund om sexköp med en medarbetare på socialtjänstens enhet KAST i Malmö. Det här är avslutande frågan:

Kan sexköp minska antalet våldtäkter?

Jag har hört resonemanget men det finns inga belägg. Min erfarenhet är att det inte är samma mekanism. Våldtäkt är inget alternativ för att köpa sex. I höst publicerar vi en undersökning som visar att de flesta köparna inte betalar för analsex eller något våldsamt sex. Jag vill inte kalla det vanligt sex. Men det är oralt och ”penetrativa vaginala samlag”, som vi kallar det. Många tror ju att män som inte får analsex hemma går till prostituerade.

Frågan handlar om våldtäkter, svaret kommer givetvis in på våldsamt sex (som åtminstone någonstans har en rimlig våldtäktskoppling) och så givetvis analsex. För analsex är direkt associerat med våld. Det är inget vanligt sex. Analsex är den sorts sex som folk verkar tro det är rimligt att tänka "klart flickvännen inte ställer upp, klart man måste betala för att få det" om.

Senare under dagen gick jag in på Pillow Talk och upptäckte att Nyheter24 har fått en sexsida. Jag kollade genom och fastnade genast för en rubrik. Det var en läsarfråga och den handlade om att "Camillas" pojkvän bara tjatar och tjatar om analsex, medan Camilla bara tänker på bajs och smärta. Svaret blev klassikern - föreslå att sätta på honom med strap on. (läs hela här) Gud vad trött jag är på det här svaret. Jag har sett det så många gånger och det är kanske lite roligt, men mest dumt.

För det första underförstår man i svaret att killen (läs: ingen hetrokille någonsin) aldrig någonsin skulle låta sig bli penetrerad. Hotar man med strap on kommer han givetvis fatta hur hemskt det är och sluta tjata. Scenariot att han blir superpå finns aldrig med i sådana svar.

För det andra är det väl inte analsexet som sexform som är problemet, utan att puckot tjatar. Fokuserar man på "får jag ta dig i prutten först?" missar man hela grejen med att killens problem är att han inte fattar när han ska sluta.

Varken KAST-Linda Byqvists eller Nyheter24-Hanna Fridéns svar skulle fungerat om man inte från början köpte att analsex var någonting utöver det vanliga, någonting som objektivt är äckligt och förnedrande för den på analsidan av det hela, inte en fråga om personlig smak. Utan den inställningen hade Bykvist inte svarat analsex på fråga om våldtäkt. Det är ju uppenbarligen "penetrativa vaginala samlag" folk är ute efter vid sexköp - men skulle hon någonsin sagt att många tror att man går till prostituerade för vaginalsex när flickvännen hemma inte ger dem vaginalsex?

Utan den inställningen hade Fridén inte kunnat tipsa att föreslå att göra motsvarande på killen och med sådan säkerhet anta att tricket kommer funka. Tänk er samma scenario med en tjej vars kille vill nafsa på hennes bröstvårtor, eller en tjej som inte vill bli slickad oavsett vad pojkvännen tjatar. Hade "nafsa försiktigt i hans bröstvårta, nipple som nipple" funkat? Eller "säg att du vill börja med att slicka honom på ollonet först, det får förhoppningsvis tyst på honom"?

Jag vet att folk ofta har en laddad relation till analsex, men jag ser ingen anledning till varför människor som jobbar med sexualitet professionellt ska mata den attityden. Media är en av de viktigaste informationskällorna när det kommer till sex. Tar man sitt ansvar och slutar hålla liv i laddningen kommer nog många tänka mindre våldtäkt, ajajaj och bajs och mer njutning.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om analsex, "penetrativt vaginalt samlag" som vi kallar det, hanna fridén, linda byqvist, sex och blandat

Nu när vestibulit inte längre är aktuellt, liksom...

Min hemliga hobby är att bli refuserad av Aftonbladets och Expressens debattsidor. Här är en grej jag skrev innan jag åkte bort med orkestern. Ni kan ju få läsa.

***

I en krönika som publicerades i Aftonbladet 9 juni skriver Martin Ezpeleta vad han tycker om läget hos vestibulitbehandlingar i Sverige. Eller snarare kan man säga att han sammanfattar Uppdrag Granskning-reportaget från samma dag, hans egna bidrag är egentligen bara de två avslutande meningarna.

”Att kunna njuta av sin sexualitet verkar vara en rättighet, när det handlar om män. Men en lyx, när det handlar om kvinnor.”

Det är mycket svårt att se hur han kan dra den slutsatsen av reportaget i SVT. Det som omnämns där är att kvinnor med vestibulit har väldigt svårt att få hjälp inom vården. Männens situation omnämns inte över huvud taget, vilket i ett program om vestibulit inte är någon konstighet. Hade programmet handlat om sexuella besvär över huvud taget hade nog Ezpeleta knappast uttalat sig om att det är en rättighet för män att njuta av sin sexualitet. Åtminstone om slutsatsen ska bygga på möjligheter att få bra vård.

Sexuella problem är knappast ett högprioriterat område i Sverige. För att problem med sexualiteten inom vården ska åtgärdas krävs en bra infrastruktur med specialmottagningar och tydlig information till patienterna om vart de ska söka sig när lusten sviktar eller utlösningen kommer för tidigt. Patienterna ska känna sig bekväma med att ta upp sådana problem. Vårdpersonalen ska kunna ta sexualitet i patientsamtal, även om patienten inte söker för sexuella besvär. Och det borde vara självklart att vårdpersonalen ska vara insatta i vad sexuella besvär innebär och hur de kan åtgärdas.

Allt detta borde vara självklart inom vården, men det är dessvärre inte läget. Jag har nu läst sju terminer på Psykologlinjen på Stockholms Universitet och har inom den ordinarie undervisningen aldrig lärt mig att tala om sexualitet med patienter. Av det jag har förstått är läget detsamma för andra som utbildar sig inom vårdyrken – får man lära sig att ta upp sexualitet inom sin yrkesutövning har man tur, men det är knappast någonting man kan räkna med att få med sig från undervisningen. När inte läkaren, psykologen eller sjuksköterskan kan ta upp sex på ett sakligt och respektfullt sätt, hur mycket ska man då kräva av patienten?

Jag läser för närvarande även en tillvalskurs i klinisk sexologi. Som en person som i många år burit på drömmen att arbeta med sexologi har jag haft mycket nytta av den. Jag har lärt mig mycket om sexuella dysfunktioner - det oroande i hur vanliga de är och det glädjande i att det finns behandlingar som ger goda resultat. Men jag har också lärt mig att trots att problemen är vanliga är det knappast så att jag har en blomstrande arbetsmarknad framför mig. Dessa besvär prioriteras helt enkelt inte inom vården.

Jag tror att man är fel ute om man drar skarpa jämställdhetsslutsatser av reportaget i Uppdrag Granskning. Kvinnorna i programmet har mött på barnmorskor och gynekologer utan rätt kunskap. Visst, men de visste i alla fall vart de skulle vänta sig. För kvinnor är det betydligt mer självklart vem de ska ta kontakt med när de har problem i underlivet än för män. Och visst är svårigheter med att få stånd det mest utforskade sexproblemet, men sidenafilpreparat (som Viagra) är inte subventionerade. Och hur mycket hjälp skulle en man som klagade på diffusa smärtor vid samlag få?

Det stora problemet är inte att kvinnor bemöts sämre än män, utan att alla patienter får lida för ett system som behandlar sexualitet som en guldkant på tillvaron.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om vestibulit, martin ezpeleta, sexuella besvär, vården

Som en pascha, och så vad jag tycker om hela prostitutionsgrejen.

Stillbild ur Som en pascha från SVT-sändningen förra veckan.
"Pay a woman" textas till "köper en kvinna". Talande.

Signaturen Anna har i ett äldre inlägg frågat mig om jag har sett filmen Som en pascha och vad jag tycker om prostitutionsfrågan i stort. Jag svarade som jag alltid gör att jag inte ser något problem med att sälja sex för pengar. Däremot finns det en mängd faktorer i hur världen ser ut idag som gör det hela komplicerat.

Anna bad mig att förtydliga varför jag inte tycker att det är fel att sälja sexuella tjänster och jag svarade med att länka till ett gammalt inlägg om att vara sexpositiv och att tillägga att jag själv har sålt sexuella tjänster, så det vore underligt av mig att säga att ingen annan får. Sedan blev det ytterligare kommentarer, och jag såg till att se filmen.

Så, till att börja med, vad tycker jag om dokumentären? Jag tycker att den är hiskligt intetsägande. Den är kort och den fungerar inte om man inte redan tycker att prostitution är dåligt. Man måste vara med på att köpsex är sunkigt för att verkligen provoceras av bilderna.

Berättaren förkunnar att männen som köper sex inte vill ställa upp på film, därför måste man fråga kvinnorna som jobbar. Exakt en kvinna får komma till tals. Minst tre män. Kvinnan verkar ha en ordentlig historia av övergrepp bakom sig, och det blir inte bättre av att Svante Tidholm filmar henne i mycket små kläder i sexig belysning. Givetvis berättar hon både om sju våldtäkter hon varit med om och att hon ibland på jobbet inte klarar av att le mot kunderna och känner sig tom och oengagerad.

90% av min respekt för skaparen av en dokumentär skildring av prostituerade med vinkling att det är dåligt ryker vid sådana tillfällen. När sexsäljaren avslöjar att hon (medveten könsmarkering här) inte alltid trivs med jobbet, inte alltid orkar le, att det finns morgnar när hon inte vill gå till jobbet. Det är billigt och lågt att använda det som argument. Man kan utan ansträngning få ut motsvarande ur nästan vilken människa som helst om människan jobbar med klienter. Hade någon inom hemtjänsten sagt att hon ibland inte är med i huvudet, och kopplar bort, och inte vill jobba då skulle man knappast använda det som argument mot yrket. Sannolikt hade hemtjänstarbetaren dessutom fått kommentarer om att dagens ungdom är så jävla gnälliga och vill ha kul på jobbet jämt. Här har vi myten om den lyckliga horan.

Utan att man från början ser filmen med inställningen att säljsex är sunkigt blir det mesta oerhört tråkigt. Kameran fångar gärna långa kulvertar - jag antar att det är för att det ska kännas smutsigt. Vi snackar ett elvavåningshus, dt är inget sunkigt med att det finns kulvertar i ett ett sådant. Tidholm pratar med mannen som driver verksamheten och som åtskilliga gånger påpekar att affärsidén är att sälja en dröm. Tidholm säger trots detta att han tycker att stället är orealistiskt. Lyssnar han ens?

Klienterna, den prostituerade tjejen, männen bakom verksamheter, de uttrycker alla att mannen måste få utlopp för sin sexuella energi. Att om flickvännen inte släpper till, eller om man är ensam, då måste man. Det är en röd tråd i alla svaren. Fångas det upp? Nej. Filmarens motvilja mot att ens ta i prostitutionen märks inte bara i det han säger utan även i hur han aldrig närmar sig personerna eller ens själva byggnaden. Han kommer aldrig in på någonting känsligt, han tar aldrig i någonting. Distans royale.

Nu låter jag kanske överdrivet positiv till prostitution mot vad jag är. Jag tycker ju till exempel att man är pucko om man anser att män måste få fitta om flickvännen är bortrest. Jag fattar att sju våldtäkter är en erfarenhet man inte önskar någon. Jag fattar att många prostituerade inte borde göra det de gör. Jag tycker inte att det ba är att legalisera så har man löst alla problem.

Men jag tycker att dokumentären var hyfsat pinsam. Tidholm sade själv att han var förvånad över att han fick komma in och filma. Med den distansen han håller har de som släppt in honom knappast riskerat något avslöjande.

Men vad är då min inställning till prostitution? Ja, som jag skrivit ovan finns det många faktorer som gör det hela mycket osympatiskt. Hur lagligt man än gör yrket blir de som jobbar med det inte automatiskt accepterade av samhället, till exempel. Jag tror inte heller att det är ett jobb för alla, och jag tror att många som jobbar i branschen är egentligen fel personer på fel ställe.

Men jag kan bara inte känna att själva grejen med att byta sex mot pengar är fel. Jag kan se att vissa anledningar att ha sex kan vara allt annat än bra i vissa fall. I allmänhet kan jag inte uppbåda mig själv att känna att det är upp till mig att bestämma varför människor bör eller inte bör engagera sig i sexuella aktiviteter.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om prostitution, som en pascha