I Grey Enterprises är vi team players.
Det finns egentligen två infallsvinklar på 50 Shades som jag tycker överhuvudtaget är intressanta. Och ingen av dem är 50 Shades Är Dålig BDSM eller 50 ShadesVisar Inte Romantisk Relation Utan En Misshandelsrelation. Den ena vinkeln har jag tagit upp. Den andra vinkeln har kodnamnet Arbetslinjen.
I ett annat universum snubblar Ana in till en jobbintervju. I ett annat universum är kontraktet efteråt inga konstigheter.
Arbetsgivare har ett maktövertag över oss, för vi är beroende av dem.
Arbetsgivare kan ge dig laptops och telefoner, så att man blir nåbar överallt, alltid.
Arbetsgivare tvingar dig inte att jobba övertid. Men de vill att du ställer upp. Nej, såklart behöver du inte ta extrapasset om en timme. Men du vet att gör du det inte så blir det kanske inga pass alls.
Arbetsgivare vill veta om dina reproduktionsplaner. Ska du skaffa barn? Tänker du ta ut ledighet?
Arbetsgivare vill bestämma vilken sorts person du är.
Arbetsgivare vill att du ska vara social med andra på jobbet. Både under arbetstid och efter.
Arbetsgivare vill att du reser i jobbet, obetalt, men det är ju så kul att se nya städer eller länder!
Arbetsgivare vill att du slutar röka. Arbetsgivare vill att du tränar. Arbetsgivare vill att du ska bära stegräknare och tävla mot andra avdelningar. Arbetsgivare vill att du är smal.
Arbetsgivare har idéer om vad som är lämpligt för dig att göra på din fritid.
Arbetsgivare googlar dig när du sover.
Arbetsgivare vill att du ska tro att du är ett personligt varumärke.
Arbetsgivare vill att du ska bli en del av arbetets varumärke.
Arbetsgivare vill att du kallar dem arbetsgivare trots att det är du som arbetar. Arbetsgivare vill att du ska känna att de är generösa när de bjuder på tårta, fest, eller resa, trots att det är ditt arbete som tjänade in pengarna.
För tillfället är det mitt största ideologiska engagemang, detta med arbete och hur nån har lurat i oss att det är nåt vi ska vara glada över. Inför EU-valet lackade jag på att alla partier utlovade "fler jobb" som om jobb var nåt positivt. Senaste SOLO har en artikel om att för många selfies på sociala media kan skada din karriär, likaså bakisbilder eller partybilder. Det ifrågasätts inte alls. Det ifrågasätts inte att man måste justera sig ständigt för att ses som anställningsbar. Det här finns både i skitjobb och fina åtråvärda jobb. De åtråvärda jobben är förstås bättre, mindre slitiga och mer ekonomiskt gynnsamma, men där finns det än mer av en ideologi om att du ska vilja vara en person som jobbar 60 timmars veckor och är beredd att vara ditt företags ansikte utåt. Att du ska tacka efter varje piskrapp.
Och alla förväntas tycka att det bästa du kan göra i ditt liv är att skriva på det där kontraktet.
5 kommentarer:
Detta är så jävla bra skrivet!
Min största chock är när folk klagar på att vi får robotar som gör tunga jobb..............
Fruktansvärt bra skrivet och intressant!
På tal om antalet jobb: Du tycker inte att arbetets börda ska delas av fler människor? Håller du inte med LO om att "[k]ampen för full sysselsättning är den mest grundläggande uppgiften för arbetarrörelsen"?
Bra skrivet! Den här frågan tror jag kommer att bli allt större med tiden. Och måste "full sysselsättning" betyda det vi bestämt att det betyder just nu? Ibland känns det som om kampen för ett gott arbetsliv gjorde halt någon gång på 1900-talet. Varför är just 8-timmars arbetsdag gränsen att stanna vid...?
Heinrock: Absolut. Traditionellt har det ofta varit underförstått att full sysselsättning innebär att alla som förmår ska arbeta. I synnerhet ska rentiererna sättas i arbete. Denna syn misstänker jag ligger bakom Uppdrag Gransknings reportage i höstas om jämviktsarbetslöshet.
Ekonomers syn nuförtiden är att en person med en lång utbildning och mycket erfarenhet kanske ägnar mer tid åt sig att hitta ett (nytt) jobb än en person med mindre utbildning och erfarenhet. Om en encyklopediaskribent blir arbetslös på grund av Wikipedia kanske hen ägnar längre tid att leta upp ett nytt jobb än en person utan gymnasiebehörighet. Personen med mer behörighet kanske inte tar det första bästa som erbjuds. I så fall kan ju arbetslösheten (antalet/andelen som letar efter ett nytt jobb) till exempel öka när utbildningsnivån gör det (eftersom kompetensmatchningen tar längre tid) utan att samhället blir sämre i någon egentlig mening.
Jag håller helt med er om att samhällsdebatten har en osund besatthet av andelen/antalet arbetslösa när det pratas om ett lands ekonomiska hälsa. Minst lika viktigt är faktorer som livsomständigheterna för de arbetslösa, vad de sysselsatta tillsammans åstadkommer eller (som Tanjas inlägg huvudsakligen handlade om) maktobalansen mellan chef och arbetare.
Skicka en kommentar