Sitter på tåg Malmö-Stockholm, ville skriva och frågade Twitter om vad jag borde skriva om. Fanny Åström föreslog ämnet. Jag har tänkt på det på sistone så jag skriver. Åström är för övrigt gud på små träffsäkra skildringar av problem i heteromonogama relationer, så hänvisar till henom för mer.
Först och främst vill jag passa på att inget är så kul för polycommunityt än att prata om exakt vad poly eller relationsanarkism är. Själv säger jag helst att jag inte är monogami, eller typ "jag jobbar inte monogami". För jag är rätt game för olika relationsalternativ så länge jag slipper romantisk och sexuell exklusivitet. Haft rätt definierade grejer, vart sambo till exempel. Just nu är det rätt oklart med etiketter och framtid, och jag trivs. Så länge jag slipper exklusiviteten. Everything I'm not made me everything I am.
Hur som. Jag skulle inte säga att det var ett feministiskt ställningstagande för mig att dejta flera yngre män (det är väl liksom det som är bestående beskrivningen av mitt sex- och relateratliv). Det är mer en läggningsgrej, en preferens. Men med tiden har jag uppfattat att det funkar väldigt bra ihop med min feminism. Hade jag vart lagd åt det hållet att jag skulle dejtat en äldre man åt gången hade jag ju såklart gjort det, men hade då behövt vara mer vaksam på jämställdhetsaspekten av relationen.
Så, varför är mina relationsmönster en feministisk praktik?
Jo. Dels är det ju normbrytande. Normbrytande är inte i sig nödvändigtvis bra, men normbryt gör det svårare att halka in i vanliga mönster. Dels hamnar man själv inte lika enkelt i beteendemönster som samhället säljer in. Dels hamnar inte omgivningen i dem och förväntar grejer av en i lika stor utsträckning.
Dels så är det ju så att ett problem med hetreromonogami är att kvinnor blir ekonomiskt beroende av män. (Och män behöver försörja sina partners som tjänar mindre, men det är ju inte mitt problem, och jag ska skriva om mina erfarenheter) Som flersam så är det svårare att bli beroende av en man. Jag kan fortfarande vara beroende av nån med bättre ekonomi om vi ska hitta på lyxaktiviteter, men vardagen bör jag själv, jag har koll på den, jag känner ingen press på att anpassa min vardag efter en enskild person. Såklart kan man göra det i tvåsamhet också, och såklart kan man vara beroende av en man även om man är flertal, men flersamhet underlättar det för mig. Flersamhet, och att de jag dejtat är yngre, så historiskt har jag oftast varit den som stått för lyxen.
Annan grej är detta att.... såhär. Jag tror på att man till stor del blir som person i kontakt med andra människor. Det är en grej jag verkligen uppskattar med flersamhet är att jag kan vara på så många olika sätt. Jag tror att i en monogam relation hade jag i större mån riskerat att omärkbart anpassa mig efter en man. I flersamma relationer blir jag mer flexibel, märker mycket tydligare när enskilda relationer påverkar mig negativt, och blir mer medveten om vad som faktiskt utgör den stabila delen av mitt jag. Det gör att jag inte lika lätt hamnar i destruktiva mönster som annars hade varit en större risk.
Ytterligare en bra grej är att omgivningen inte tror att jag tillhör en man, eller att jag är ansvarig för en man. När jag rätt nyligen hade en ganska tydlig primärrelation (vi hade dejtat uppenbart längst, umgicks mest, var ihop/pojkvän/flickvän) förväntades jag i större utsträckning hålla koll på honom. Typ att folk frågade mig sådant de borde fråga honom, om han kan komma på middag en viss dag eller så. Men även då fanns det inte samma förväntningar som hade funnits om jag inte dejtat andra.
Ytterligare en grej blir att jag och mina partners inte lika enkelt hamnar i vanliga förväntningar om vem som ska leverera vad i en relation. Även om jag skulle känna att mina partners har vissa behov så känner jag inte press på att just jag ska tillfredsställa dem.
...och så ser jag inte andra kvinnor som hot.
Att inte vara monogam gör att jag tvingas - och får - vara mer självständig. Det gör också att jag kan få närhet och få mig att känna mig viktig och uppskattad. Jag menar nu inte att ickemonogami är det enda framgångsreceptet. Men jag tycker att idén om hur heteromonogami ska se ut är full av fallgropar som känns otrevliga för mig som feminist. Att inte vara monogam gör att jag inte behöver vara lika vaksam och misstänksam i mina relationer. Jag kan slappna av mer och helt enkelt njuta av att möta trevliga människor jag gillar under former som funkar för oss.
Först och främst vill jag passa på att inget är så kul för polycommunityt än att prata om exakt vad poly eller relationsanarkism är. Själv säger jag helst att jag inte är monogami, eller typ "jag jobbar inte monogami". För jag är rätt game för olika relationsalternativ så länge jag slipper romantisk och sexuell exklusivitet. Haft rätt definierade grejer, vart sambo till exempel. Just nu är det rätt oklart med etiketter och framtid, och jag trivs. Så länge jag slipper exklusiviteten. Everything I'm not made me everything I am.
Hur som. Jag skulle inte säga att det var ett feministiskt ställningstagande för mig att dejta flera yngre män (det är väl liksom det som är bestående beskrivningen av mitt sex- och relateratliv). Det är mer en läggningsgrej, en preferens. Men med tiden har jag uppfattat att det funkar väldigt bra ihop med min feminism. Hade jag vart lagd åt det hållet att jag skulle dejtat en äldre man åt gången hade jag ju såklart gjort det, men hade då behövt vara mer vaksam på jämställdhetsaspekten av relationen.
Så, varför är mina relationsmönster en feministisk praktik?
Jo. Dels är det ju normbrytande. Normbrytande är inte i sig nödvändigtvis bra, men normbryt gör det svårare att halka in i vanliga mönster. Dels hamnar man själv inte lika enkelt i beteendemönster som samhället säljer in. Dels hamnar inte omgivningen i dem och förväntar grejer av en i lika stor utsträckning.
Dels så är det ju så att ett problem med hetreromonogami är att kvinnor blir ekonomiskt beroende av män. (Och män behöver försörja sina partners som tjänar mindre, men det är ju inte mitt problem, och jag ska skriva om mina erfarenheter) Som flersam så är det svårare att bli beroende av en man. Jag kan fortfarande vara beroende av nån med bättre ekonomi om vi ska hitta på lyxaktiviteter, men vardagen bör jag själv, jag har koll på den, jag känner ingen press på att anpassa min vardag efter en enskild person. Såklart kan man göra det i tvåsamhet också, och såklart kan man vara beroende av en man även om man är flertal, men flersamhet underlättar det för mig. Flersamhet, och att de jag dejtat är yngre, så historiskt har jag oftast varit den som stått för lyxen.
Annan grej är detta att.... såhär. Jag tror på att man till stor del blir som person i kontakt med andra människor. Det är en grej jag verkligen uppskattar med flersamhet är att jag kan vara på så många olika sätt. Jag tror att i en monogam relation hade jag i större mån riskerat att omärkbart anpassa mig efter en man. I flersamma relationer blir jag mer flexibel, märker mycket tydligare när enskilda relationer påverkar mig negativt, och blir mer medveten om vad som faktiskt utgör den stabila delen av mitt jag. Det gör att jag inte lika lätt hamnar i destruktiva mönster som annars hade varit en större risk.
Ytterligare en bra grej är att omgivningen inte tror att jag tillhör en man, eller att jag är ansvarig för en man. När jag rätt nyligen hade en ganska tydlig primärrelation (vi hade dejtat uppenbart längst, umgicks mest, var ihop/pojkvän/flickvän) förväntades jag i större utsträckning hålla koll på honom. Typ att folk frågade mig sådant de borde fråga honom, om han kan komma på middag en viss dag eller så. Men även då fanns det inte samma förväntningar som hade funnits om jag inte dejtat andra.
Ytterligare en grej blir att jag och mina partners inte lika enkelt hamnar i vanliga förväntningar om vem som ska leverera vad i en relation. Även om jag skulle känna att mina partners har vissa behov så känner jag inte press på att just jag ska tillfredsställa dem.
...och så ser jag inte andra kvinnor som hot.
Att inte vara monogam gör att jag tvingas - och får - vara mer självständig. Det gör också att jag kan få närhet och få mig att känna mig viktig och uppskattad. Jag menar nu inte att ickemonogami är det enda framgångsreceptet. Men jag tycker att idén om hur heteromonogami ska se ut är full av fallgropar som känns otrevliga för mig som feminist. Att inte vara monogam gör att jag inte behöver vara lika vaksam och misstänksam i mina relationer. Jag kan slappna av mer och helt enkelt njuta av att möta trevliga människor jag gillar under former som funkar för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar