Nu kör jag hemmaträningspass och tänkte att jag kunde blogga i pauserna. Att jag skriver om just detta är relevant, för det jag ville blogga om är skönhet. Det kommer anknyta till det jag tidigare skrivit om skönhet som aktiv handling, skönhet som vapen, och att som kvinna behöva vara uppenbart otrevlig för att bli hörd.
Jag tänker att kvinnor snyggörande av sig själva nästan alltid kopplas till att de försöker göra sig mer attraktiva på sexuella sätt. Och visst, när jag gör mig snygg är det en faktor. Men jag tycker vi bör prata ännu mer och ännu tydligare om att snygghet gör det lättare att synas och höras överhuvudtaget. I alla frågor, ungefär. Till och med ofta i frågor om att man borde få vara ful. Jag gör mig snygg för då kan jag åstadkomma samma saker som jag åstadkommer genom att vara otrevlig, minus det negativa.
Vad vill jag? Egentligen mest vill jag leva ett kul liv. Det inbegriper också sådant som att jag vill bli tagen på allvar. Hörd. Blivit tagen hänsyn till. Lite jävla respekt, helt enkelt. Liksom, vänligt intresserat bemötande som grund. Jag kan få en hel av det här genom att bråka. Säga ifrån och så. Mer då ses jag också som otrevlig, sur, bitchig och bråkig.
Men ett påtagligt behagligare sätt är att vara snygg. Jääävlar bra det funkar. Jag får allt jag annars behöver bråka för, fast utan att nån uppfattar mig som krävande. Folk uppfattar bara att de vill ge mig uppmärksamhet, intresse, tid, jobb. Folk uppfattar liksom bara som att det är en naturlig del av världen att se till att jag har ett bra liv. Folk uppfattar att de vill läsa mina texter, lyssna på mig, sätta in sig i mitt perspektiv. Åh så jävla skönt!
Så när vissa ställer tramsfrågor om ifall det är värt att hålla på med smink.... när vissa ställer tramsfrågor om för vems skull kvinns rakar benen eller ägnar sig åt andra uppoffringar för att komma närmare konventionell skönhet... När vissa ställer tramsfrågor om varför tjejer satsar på att plocka ögonbrynen och köpa magtröja istället för att satsa på att visa upp hur smarta och intressanta de är... Ja, då kan jag svara detta. Att ja, det är fan värt. Att jag vet att jag är skitsmart och intressant, men jävlar vad människor faktiskt märker det, uppmärksammar det, när jag är snygg.
Och detta att snygg skulle automatiskt kopplas till korkad är ju desinformation av astronomiska mått. För eh ja visst, snygg på fel sätt kommer kopplas till korkad. Men ful på samma fel sätt skulle verkligen ses som ännu mindre smart. Typiskt (och det är ju slutshaming, och klassförakt och allt) brukar man lyfta fram snygg tjej med brun utan sol och stor urringning som "ingen tänker väl att hon är smart". Eh nä, men jämför henne med ful tjej med brun utan sol och urringning. Den första har påtagligt större chans att bli hörd och tagen på allvar. Läs förresten om sexrådgivaren Nagoski som gick ner i vikt inför sitt boksläpp, just för att bli tagen på allvar.
En del tycker jag är oseriös som är psykolog men kan också vara tramsig på bilder på sociala media. När jag lägger ut bilder när jag ser oprofessionell, ung, darling sweetheart ut. Men jag hade setts än mindre kompetent om jag inte gjorde mig snygg. Jag har mycket större spelrum för normbrytande. Jag kommer undan med så stört mycket för att jag gör mig snygg.
Ibland behöver jag bråka. Det är mycket mer ofta än jag vill. Men det hade blivit ännu mer av detta om jag inte hade utseendet som tyst vapen. På det sättet kan jag tänka mig att bilden av den fula arga feministen delvis är förankrad i verkligheten. Jag gick på Pär Ströms pubmöten snyggjord, och jävlar vad alla var vänliga och villiga att prata. Såklart kan det vara en faktor att de såg människan och inte ett kommentarsfält, men jag har mycket goda skäl att tro att mitt fördelaktiga utseende förenklade för mig. Som snygg är det lättare att vara trevlig feminist för då lyssnar folk på en utan att man behöver ryta till. Och ryter man till som snygg så slätas det över välvilligt.
Apropå Ström så var en hel del av kritiken riktad mot honom fokuserad på hans utseende. Det är inte första gången den strategin används, även om det oftare är mot kvinnor. Jag tror verkligen inte att det enbart handlar om att visa att allt ens värde ligger i sexuell attraktionskraft. Jag tror att det finns en mer direkt koppling - är man inte snygg så är man inte trovärdig. I någon fråga.
Jag älskar att bli äldre, men jag är lite orolig för att åldras utseendemässigt. Jag kommer bara bli smartare, roligare. Men kommer jag synas om femton år? Kommer människor faktiskt uppmärksamma mitt intellekt och min personlighet om femton år? Eller kommer jag försvinna? Sluta synas? Sluta höras? Sluta behandlas med respekt? Nu såhär teoretiskt så fattar jag ju att the sättet att få plats och respekt om femton år är att skaffa barn.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Att göra mig snygg är ju ett sätt att hantera en dålig situation, men knappast nåt som förändrar situationen i längden, och för andra. Men samtidigt älskar jag ju hur mycket min snygghet förenklar mitt liv. Jag vet att jag själv lyssnar på andra mer när de ser bra ut. Kollar man till vilka personer jag väljer att vara närmare vän med så... Att bara lyfta fram sitt privilegium, gråta lite skuldtårar, och vilja ha medalj för att man är medveten är ju inte heller en strategi jag vill använda.
Jag vill inte heller köra på att helt sluta uppmärksamma folks utseende, för utseende är kompetens och hobby, och jag vill berömma människor som är kompetenta inom ett gemensamt intresse. Jag har i alla fall de senaste åren mer och mer medvetet försökt att åtminstone i mitt huvud reflektera över hur jag låter offentliga personers utseende påverka min uppfattning om deras kompetens och trovärdighet. Att separera kompetens på att vara snygg och kompetens i andra fält. Det går allt bättre. Jag tänker också mer och mer på rätten att få vara ful. Jag tänker också på att inte skuld- eller skambelägga folk som gör sig snygga. Jag försöker att inte tänka på att optimera mitt utseende i pressbilder på mig själv.
Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med detta. Jag tänker dock att vi måste prata om snygghetens betydelse för ens liv mer. Än så länge tenderar samtalet handla om sexuell attraktionkraft och normer/normbryt. Att hålla sig där är att skrapa på ytan.
Jag tänker att kvinnor snyggörande av sig själva nästan alltid kopplas till att de försöker göra sig mer attraktiva på sexuella sätt. Och visst, när jag gör mig snygg är det en faktor. Men jag tycker vi bör prata ännu mer och ännu tydligare om att snygghet gör det lättare att synas och höras överhuvudtaget. I alla frågor, ungefär. Till och med ofta i frågor om att man borde få vara ful. Jag gör mig snygg för då kan jag åstadkomma samma saker som jag åstadkommer genom att vara otrevlig, minus det negativa.
Vad vill jag? Egentligen mest vill jag leva ett kul liv. Det inbegriper också sådant som att jag vill bli tagen på allvar. Hörd. Blivit tagen hänsyn till. Lite jävla respekt, helt enkelt. Liksom, vänligt intresserat bemötande som grund. Jag kan få en hel av det här genom att bråka. Säga ifrån och så. Mer då ses jag också som otrevlig, sur, bitchig och bråkig.
Men ett påtagligt behagligare sätt är att vara snygg. Jääävlar bra det funkar. Jag får allt jag annars behöver bråka för, fast utan att nån uppfattar mig som krävande. Folk uppfattar bara att de vill ge mig uppmärksamhet, intresse, tid, jobb. Folk uppfattar liksom bara som att det är en naturlig del av världen att se till att jag har ett bra liv. Folk uppfattar att de vill läsa mina texter, lyssna på mig, sätta in sig i mitt perspektiv. Åh så jävla skönt!
Så när vissa ställer tramsfrågor om ifall det är värt att hålla på med smink.... när vissa ställer tramsfrågor om för vems skull kvinns rakar benen eller ägnar sig åt andra uppoffringar för att komma närmare konventionell skönhet... När vissa ställer tramsfrågor om varför tjejer satsar på att plocka ögonbrynen och köpa magtröja istället för att satsa på att visa upp hur smarta och intressanta de är... Ja, då kan jag svara detta. Att ja, det är fan värt. Att jag vet att jag är skitsmart och intressant, men jävlar vad människor faktiskt märker det, uppmärksammar det, när jag är snygg.
Och detta att snygg skulle automatiskt kopplas till korkad är ju desinformation av astronomiska mått. För eh ja visst, snygg på fel sätt kommer kopplas till korkad. Men ful på samma fel sätt skulle verkligen ses som ännu mindre smart. Typiskt (och det är ju slutshaming, och klassförakt och allt) brukar man lyfta fram snygg tjej med brun utan sol och stor urringning som "ingen tänker väl att hon är smart". Eh nä, men jämför henne med ful tjej med brun utan sol och urringning. Den första har påtagligt större chans att bli hörd och tagen på allvar. Läs förresten om sexrådgivaren Nagoski som gick ner i vikt inför sitt boksläpp, just för att bli tagen på allvar.
En del tycker jag är oseriös som är psykolog men kan också vara tramsig på bilder på sociala media. När jag lägger ut bilder när jag ser oprofessionell, ung, darling sweetheart ut. Men jag hade setts än mindre kompetent om jag inte gjorde mig snygg. Jag har mycket större spelrum för normbrytande. Jag kommer undan med så stört mycket för att jag gör mig snygg.
Ibland behöver jag bråka. Det är mycket mer ofta än jag vill. Men det hade blivit ännu mer av detta om jag inte hade utseendet som tyst vapen. På det sättet kan jag tänka mig att bilden av den fula arga feministen delvis är förankrad i verkligheten. Jag gick på Pär Ströms pubmöten snyggjord, och jävlar vad alla var vänliga och villiga att prata. Såklart kan det vara en faktor att de såg människan och inte ett kommentarsfält, men jag har mycket goda skäl att tro att mitt fördelaktiga utseende förenklade för mig. Som snygg är det lättare att vara trevlig feminist för då lyssnar folk på en utan att man behöver ryta till. Och ryter man till som snygg så slätas det över välvilligt.
Apropå Ström så var en hel del av kritiken riktad mot honom fokuserad på hans utseende. Det är inte första gången den strategin används, även om det oftare är mot kvinnor. Jag tror verkligen inte att det enbart handlar om att visa att allt ens värde ligger i sexuell attraktionskraft. Jag tror att det finns en mer direkt koppling - är man inte snygg så är man inte trovärdig. I någon fråga.
Jag älskar att bli äldre, men jag är lite orolig för att åldras utseendemässigt. Jag kommer bara bli smartare, roligare. Men kommer jag synas om femton år? Kommer människor faktiskt uppmärksamma mitt intellekt och min personlighet om femton år? Eller kommer jag försvinna? Sluta synas? Sluta höras? Sluta behandlas med respekt? Nu såhär teoretiskt så fattar jag ju att the sättet att få plats och respekt om femton år är att skaffa barn.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Att göra mig snygg är ju ett sätt att hantera en dålig situation, men knappast nåt som förändrar situationen i längden, och för andra. Men samtidigt älskar jag ju hur mycket min snygghet förenklar mitt liv. Jag vet att jag själv lyssnar på andra mer när de ser bra ut. Kollar man till vilka personer jag väljer att vara närmare vän med så... Att bara lyfta fram sitt privilegium, gråta lite skuldtårar, och vilja ha medalj för att man är medveten är ju inte heller en strategi jag vill använda.
Jag vill inte heller köra på att helt sluta uppmärksamma folks utseende, för utseende är kompetens och hobby, och jag vill berömma människor som är kompetenta inom ett gemensamt intresse. Jag har i alla fall de senaste åren mer och mer medvetet försökt att åtminstone i mitt huvud reflektera över hur jag låter offentliga personers utseende påverka min uppfattning om deras kompetens och trovärdighet. Att separera kompetens på att vara snygg och kompetens i andra fält. Det går allt bättre. Jag tänker också mer och mer på rätten att få vara ful. Jag tänker också på att inte skuld- eller skambelägga folk som gör sig snygga. Jag försöker att inte tänka på att optimera mitt utseende i pressbilder på mig själv.
Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med detta. Jag tänker dock att vi måste prata om snygghetens betydelse för ens liv mer. Än så länge tenderar samtalet handla om sexuell attraktionkraft och normer/normbryt. Att hålla sig där är att skrapa på ytan.
5 kommentarer:
Själv har jag länge sett min "fulhet" (har i grunden många konventionellt snygga drag som gör detta möjligt för mig dock) som ett vapen. När jag dyker upp i mina slitna kläder och oborstade hår på föreläsningar är det redan där en otrevlighet. Redan där får jag sagt att jag inte bryr mig om andras uppfattning om mig(vilket jag ju så klart gör). När jag får bekräftelse på grund av snygg vill jag bara ha mer och jag faller lätt i fällan av att vilja upprätthålla god stämning. Kort och gott blir jag mer benägen att behaga när jag gör mig snygg.
/Ka
Klokt skrivet, och håller med om att frågan bör utforskas mycket mer. Saker är alltid så extremt mycket mer komplicerade än "parollerna" får det att låta som.
En sak som varit av betydelse för mig i bland annat denna fråga har varit att försöka släppa tanken, som jag trodde benhårt på som tonåring och länge efter det, på att livet BORDE vara rättvist. KAN vara rättvist. Utseende, intelligens, hälsa, pengar osv BORDE inte göra skillnad. Så är jag uppfostrad, men jag tror inte på det längre. Tror inte längre det är uppnåbart, vad man än gör. Vemod. Och lite sur på de som lurade in mig i det tänket. Mycket går att göra mindre orättvist, ja. Men det går inte att göra rättvist.
Fundering kring "göra sig bråkig" kontra "göra sig snygg" som metoder för att bli bättre lyssnad på: Hur mycket krut har du lagt på på att pröva, utveckla och förfina ta-platsmetoderna jämfört med vara-snyggmetoderna, om du förstår hur jag menar? Lika lite som kvaliten på ens naturliga utseende alltid räcker dit man vill, lika lite räcker kvaliten på ens naturliga ta-platsmetoder alltid dit man vill.
(Ja, jag har mycket att läsa ikapp, men tänkte bara göra en drive-by kommentar.)
Generellt är det sällan vi får välja alla egenskaper hos lösningarna på problemen vi ställs inför.
Vi lever i en värld där snygga personer får mer uppmärksamhet - detta gäller dubbelt för kvinnor. Jag ser inget fel i att utkämpa den strid man ställs inför, istället för den man kanske skulle vilja ha. Gäller det att vara snygg - ok, snygghet upp!
Det viktiga är vad man sedan gör med uppmärksamheten, då detta är det enda man kan välja. Och där tycker jag inte du har något att skämmas för. Det är ju inte så att du strider för att upprätthålla systemet - snarare tvärtom.
När du blir gammal? Om det fortfarande är ett problem, och du inte fortsättningsvis är snygg, och inga andra alternativ finns - då får du väl bli otrevligare. Mer blod, tack.
Vad du gör kanske inte passar allas definition av rättvisa, men att skaffa makt och faktiskt utöva den så rättvist man kan vinner stort över att prata om det.
det kanske är tröttsamt att ta upp i sammanhang som dessa, men det här att man ibland blir avigt inställd mot andra snyggos pga ser dem som rivaler någonstans i bakhuvudet och blir irriterad när de får uppmärksamhet och prattid. Den biten önskar jag att jag slapp, men det är väl också där jag blir som mest medveten om vad det är.
Skicka en kommentar