Vet ni vad världen behövde? Fler tyckartexter om 50 Shades of Grey! Därför har jag skrivit en text om att 50 Shades inte är riktig BDSM... skoja ba. Nej, jag har förstås skrivit att 50 Shades inte är romantiskt för att stalking inte är romantik... haha skoja igen. Här är min text i Sydsvenskan. Och klistrar även in här. Jag hade begränsning på tecken, hade annars varit mer nyanserad, förstås.
<- br="" och="" psykolog="" sexologistudent="" yo="">
När filmversionen av ”Femtio nyanser av honom” nu går på biograferna passar många på att förfasa sig. Det är inte riktig bdsm. Människor kan få felaktiga idéer om vad en bra relation är. Christian Grey är en obehaglig stalker. ”Femtio nyanser” är ett bekvämt verk att fördöma, för att om man gör det så slipper man tänka på att det vi fördömer i den boken är det vi hyllar i vanliga fall.
Om man tänker efter är det mesta som vanligen klassas som romantiskt femtio nyanser av problem. Vad är det då som är fel med just ”Femtio nyanser av honom”?
Är problemet att Grey förföljer Ana? Att han bryter sig in i hennes lägenhet? Tänk nu på alla filmer du sett där förälskade personer har dykt upp på oväntade ställen (arbetet, flygplatsen, bokcirkeln), och detta ledde till omedelbart besvarad kärlek och att paret levde lyckliga i alla sina dagar.
Är problemet att Grey överrumplar Ana? Alla ”clickbait”-sidor med självaktning huserar minst fem videoklipp på storartade, överraskande frierier. Mycket romantiskt.
Är problemet att Grey tar till drastiska medel? I ”The Dark Knight Rises” begår Bruce Wayne en hel del våldsamma dumheter för att rädda en kvinna han legat med en gång. Jag har än så länge aldrig hört någon kritisera det upplägget för att förmedla felaktiga idéer om romantik, trots att det är vanligt i manliga filmer om coolt våld.
Är problemet att Grey ger Ana dyra gåvor som hon inte har bett om? Behöver jag ens kommentera hur detta är skolboksexempel på romantiskt beteende? Eller är parets ekonomiska ojämlikhet problemet? För just denna systematiska ojämvikt i heterorelationer – att mannen tjänar väsentligt mer än kvinnan – är vanlig, och ett mycket större problem i verkligheten än i ett skönlitterärt verk.
Är problemet att Grey är äldre än Ana? Han är 27, hon är 21. Skillnaden är verkligen inte anmärkningsvärd. I genomsnitt är män som gifter sig för första gången fyra år äldre än kvinnor som gifter sig för första gången.
Är problemet att Grey vill äga Ana? Det anses väldigt romantiskt att bestämma över vad ens partner får eller inte får göra med sin kropp, ett fenomen känt som monogami.
Är problemet att Grey vill att Ana skriver på ett kontrakt? Har ni ens hört talas om äktenskap? Sambolagar? Eller helt vanliga outtalade kontrakt som ingår i vara ihop? Grey har åtminstone vett att inhämta informerat samtycke.
Eller är problemet att Ana känner sig pressad till detta samtycke? Vänligen förklara hur det skiljer sig från all annan romantik i all annan popkultur. Eller från verkligheten.
”Femtio nyanser” är en tacksam måltavla. Man kan förfasa sig över den, känna sig lite duktig för att man genomskådade ett samhällsfenomen, och hävda att det verket beskriver inte är något romantiskt utan något osunt.
Men sluta för guds skull inte analysen där.
Att ”Femtio nyanser” är en så ömmande punkt i kulturlivet är inte för att den går på tvärs med våra föreställningar om vad som är fint i parrelationer, utan för att den så tydligt visar på att vår bild av relationer är 50 nyanser av problem.
Det ”Femtio nyanser” framför allt kommer leda till är att personer har mer – och kanske roligare – sex. Vill man kämpa mot att stalkning, utpressning och maktövertag ses som romantik är ”50 nyanser” ens minsta problem.
<- br="" och="" psykolog="" sexologistudent="" yo="">När filmversionen av ”Femtio nyanser av honom” nu går på biograferna passar många på att förfasa sig. Det är inte riktig bdsm. Människor kan få felaktiga idéer om vad en bra relation är. Christian Grey är en obehaglig stalker. ”Femtio nyanser” är ett bekvämt verk att fördöma, för att om man gör det så slipper man tänka på att det vi fördömer i den boken är det vi hyllar i vanliga fall.
Om man tänker efter är det mesta som vanligen klassas som romantiskt femtio nyanser av problem. Vad är det då som är fel med just ”Femtio nyanser av honom”?
Är problemet att Grey förföljer Ana? Att han bryter sig in i hennes lägenhet? Tänk nu på alla filmer du sett där förälskade personer har dykt upp på oväntade ställen (arbetet, flygplatsen, bokcirkeln), och detta ledde till omedelbart besvarad kärlek och att paret levde lyckliga i alla sina dagar.
Är problemet att Grey överrumplar Ana? Alla ”clickbait”-sidor med självaktning huserar minst fem videoklipp på storartade, överraskande frierier. Mycket romantiskt.
Är problemet att Grey tar till drastiska medel? I ”The Dark Knight Rises” begår Bruce Wayne en hel del våldsamma dumheter för att rädda en kvinna han legat med en gång. Jag har än så länge aldrig hört någon kritisera det upplägget för att förmedla felaktiga idéer om romantik, trots att det är vanligt i manliga filmer om coolt våld.
Är problemet att Grey ger Ana dyra gåvor som hon inte har bett om? Behöver jag ens kommentera hur detta är skolboksexempel på romantiskt beteende? Eller är parets ekonomiska ojämlikhet problemet? För just denna systematiska ojämvikt i heterorelationer – att mannen tjänar väsentligt mer än kvinnan – är vanlig, och ett mycket större problem i verkligheten än i ett skönlitterärt verk.
Är problemet att Grey är äldre än Ana? Han är 27, hon är 21. Skillnaden är verkligen inte anmärkningsvärd. I genomsnitt är män som gifter sig för första gången fyra år äldre än kvinnor som gifter sig för första gången.
Är problemet att Grey vill äga Ana? Det anses väldigt romantiskt att bestämma över vad ens partner får eller inte får göra med sin kropp, ett fenomen känt som monogami.
Är problemet att Grey vill att Ana skriver på ett kontrakt? Har ni ens hört talas om äktenskap? Sambolagar? Eller helt vanliga outtalade kontrakt som ingår i vara ihop? Grey har åtminstone vett att inhämta informerat samtycke.
Eller är problemet att Ana känner sig pressad till detta samtycke? Vänligen förklara hur det skiljer sig från all annan romantik i all annan popkultur. Eller från verkligheten.
”Femtio nyanser” är en tacksam måltavla. Man kan förfasa sig över den, känna sig lite duktig för att man genomskådade ett samhällsfenomen, och hävda att det verket beskriver inte är något romantiskt utan något osunt.
Men sluta för guds skull inte analysen där.
Att ”Femtio nyanser” är en så ömmande punkt i kulturlivet är inte för att den går på tvärs med våra föreställningar om vad som är fint i parrelationer, utan för att den så tydligt visar på att vår bild av relationer är 50 nyanser av problem.
Det ”Femtio nyanser” framför allt kommer leda till är att personer har mer – och kanske roligare – sex. Vill man kämpa mot att stalkning, utpressning och maktövertag ses som romantik är ”50 nyanser” ens minsta problem.
*Måste bara berätta om bilden. Skulle ha samtal m chef kl 11, och var rätt inställd på att inte få fortsätta mitt vick. Skulle ta selfie för pressbild strax innan tio ("de sa vit bakgrund.. vad är vitt? en whiteboard!" #psykolol) och så knackade chefen på och kom in innan jag sagt att hen fick, och tyckte vi skulle ha samtalet då. Jag sa till henom att jag inte sa att hen fick komma in. Sen sa jag att kommer strax. Postade iväg den minst orimliga selfien. Gick till chefen. Tokägde en tête-à-tête i en timme. Fick behålla jobbet. Tänker att många nog skulle kunna anse att rosa läppstift och blomma i håret påverkar ens grad av badass i jobbsamtal. Lol heller.
2 kommentarer:
Haha, så sant! Min största invändning är dock att den är så infernaliskt kass. Boken då, har inte sett filmen. De jag känner som inte hatar boken är såna som själva ägnar sig åt detta märkliga heterobeteende.
Ja romantik suger verkligen
Skicka en kommentar