För ett par veckor sedan bloggade jag om poly och använde ordet "läggning", vilket ifrågasattes i en kommentar. Jag lovade att utveckla, och glömde det så gott som omedelbart. Men nu kommer det!
Jag har aldrig sett någon forskning på detta, så jag väljer att utgå från orsaker som jag sett och hört när personer förklarade varför de är/gör poly. Och de orsakerna är väldigt olika. Vissa personer beskriver det på ungefär samma sätt som exempelvis homosexuella beskriver sin resa till att inse att de inte älskar som det förväntas. Att man länge känt att man är annorlunda, provat normativa relationer och vantrivts, tills man insett att man inte är monogam. Man är born this way. Den känslan. Vissa säger att det är så det är för dem, och jag ser ingen anledning att inte respektera detta. Inte minst för att det är så jag har upplevt min icke-monogami.
En del pratar mer om ett val. Kanske har det varit en politisk fråga för dem. Kanske ideologisk. Kanske har de kommit fram till att det är ett rimligt, logiskt, sätt att ha relationer på. Kanske passade det i just den relationen. Det blir helt enkelt fokus på någonting man väljer att göra.
Jag har även hört båda perspektiven i kritik av poly. Det första - "man måste vara sjuk i huvudet". Då är polys som de är, ode kan inte hjälpa att de vill ha flera relationer samtidigt, men de ska inte accepteras för det. Det andra - alla kan dras till fler, men man väljer att inte hålla sig till en, så man har inget att skylla sin förkastliga livsstil på.
Såhär tänker jag om saken på ett privat plan. Människan som djur är inte monoamoröst. Både om man ser till möjligheten att attraheras av flera på en gång, och om man ser till människoartens faktiska beteenden. Men det finns också variationer människor emellan. Vissa har större kapacitet för och intresse av flera nära relationer, andra inte. Vissa råkar passa in finfint i moderna samhällets föredragna relationsmodell (sex och romantik sköts seriellmonogamt, vänner kan man ha fler av, föräldraansvar kan man ha ihop med nån man inte just nu är i par med). Andra skulle passat finfint i att ha affärsmässiga äktenskap och älskare vid sidan om, men det är inte så man förväntas relatera nuförtiden. Jag tror att det finns medfödda eller inlärda faktorer som påverkar hur pass monoamorös man är. Det är likt läggning på det sättet.
Och så finns det val. Val finns alltid, oavsett läggning. Homosexuella kan välja att gifta sig med partners av motsatt kön och ha sex med dem. Visst, alla inblandade kommer vara eländiga, men man kan välja att agera normativt. Även de som känner igen sig i poly som läggning väljer att leva på ett visst sätt. De kan välja att leva monogamt - många väljer just detta av olika anledningar. De kan också välja att leva ickemonogamt på något av de väldigt många sätten som finns.
Att hävda att poly är en läggning kan vara skyddande - då blir kanske folk inte lika kritiska för att man kan ju inte rå för att man är en slampa som inte kan bestämma sig. Det kan också irritera vissa, jag har flera gånger sett uppfattningen att polys åker snålskjuts på H(BTQ):s kamp. Att hävda att poly är en läggning kan vara ett sätt att positionera sig mot de där andra som vill ha månggifte, ni vet, de där muslimerna som förtrycker och gud vet vad till skillnad från oss progressiva*.
Jag tycker man ska ha båda perspektiven i huvudet, men vara medveten om att man väljer hur man lever. Man väger in faktorer som normer, läggning, hotbild, ork, livssituation, eget intresse och mycket annat, och väljer att bete sig på ett visst sätt. Och jag tycker att det är viktigt att minnas att även människor som beslutar sig för exklusiv tvåsamhet gör det - väljer. En del av dem som väljer monotvåsamhet kanske känner attraktion till andra, men väljer att inte agera ut den. En del av religiösa skäl, eller politiska, eller ideologiska. En del för att det funkar i just den relationen. En del - rätt många - för att det är lätt att välja, och om man är hyfsat okej med de ramarna är det ett enkelt beslut. Oavsett hur man brukar känna eller vad man drömmer om så kan man göra val. Val som följer känslor, eller val som går helt eller delvis emot. På det sättet är poly alltid ett val, men det utesluter på intet sätt att det kan (för vissa, åtminstone) vara en läggning.
*inte min åsikt, men har sett den retoriken
Jag har aldrig sett någon forskning på detta, så jag väljer att utgå från orsaker som jag sett och hört när personer förklarade varför de är/gör poly. Och de orsakerna är väldigt olika. Vissa personer beskriver det på ungefär samma sätt som exempelvis homosexuella beskriver sin resa till att inse att de inte älskar som det förväntas. Att man länge känt att man är annorlunda, provat normativa relationer och vantrivts, tills man insett att man inte är monogam. Man är born this way. Den känslan. Vissa säger att det är så det är för dem, och jag ser ingen anledning att inte respektera detta. Inte minst för att det är så jag har upplevt min icke-monogami.
En del pratar mer om ett val. Kanske har det varit en politisk fråga för dem. Kanske ideologisk. Kanske har de kommit fram till att det är ett rimligt, logiskt, sätt att ha relationer på. Kanske passade det i just den relationen. Det blir helt enkelt fokus på någonting man väljer att göra.
Jag har även hört båda perspektiven i kritik av poly. Det första - "man måste vara sjuk i huvudet". Då är polys som de är, ode kan inte hjälpa att de vill ha flera relationer samtidigt, men de ska inte accepteras för det. Det andra - alla kan dras till fler, men man väljer att inte hålla sig till en, så man har inget att skylla sin förkastliga livsstil på.
Såhär tänker jag om saken på ett privat plan. Människan som djur är inte monoamoröst. Både om man ser till möjligheten att attraheras av flera på en gång, och om man ser till människoartens faktiska beteenden. Men det finns också variationer människor emellan. Vissa har större kapacitet för och intresse av flera nära relationer, andra inte. Vissa råkar passa in finfint i moderna samhällets föredragna relationsmodell (sex och romantik sköts seriellmonogamt, vänner kan man ha fler av, föräldraansvar kan man ha ihop med nån man inte just nu är i par med). Andra skulle passat finfint i att ha affärsmässiga äktenskap och älskare vid sidan om, men det är inte så man förväntas relatera nuförtiden. Jag tror att det finns medfödda eller inlärda faktorer som påverkar hur pass monoamorös man är. Det är likt läggning på det sättet.
Och så finns det val. Val finns alltid, oavsett läggning. Homosexuella kan välja att gifta sig med partners av motsatt kön och ha sex med dem. Visst, alla inblandade kommer vara eländiga, men man kan välja att agera normativt. Även de som känner igen sig i poly som läggning väljer att leva på ett visst sätt. De kan välja att leva monogamt - många väljer just detta av olika anledningar. De kan också välja att leva ickemonogamt på något av de väldigt många sätten som finns.
Att hävda att poly är en läggning kan vara skyddande - då blir kanske folk inte lika kritiska för att man kan ju inte rå för att man är en slampa som inte kan bestämma sig. Det kan också irritera vissa, jag har flera gånger sett uppfattningen att polys åker snålskjuts på H(BTQ):s kamp. Att hävda att poly är en läggning kan vara ett sätt att positionera sig mot de där andra som vill ha månggifte, ni vet, de där muslimerna som förtrycker och gud vet vad till skillnad från oss progressiva*.
Jag tycker man ska ha båda perspektiven i huvudet, men vara medveten om att man väljer hur man lever. Man väger in faktorer som normer, läggning, hotbild, ork, livssituation, eget intresse och mycket annat, och väljer att bete sig på ett visst sätt. Och jag tycker att det är viktigt att minnas att även människor som beslutar sig för exklusiv tvåsamhet gör det - väljer. En del av dem som väljer monotvåsamhet kanske känner attraktion till andra, men väljer att inte agera ut den. En del av religiösa skäl, eller politiska, eller ideologiska. En del för att det funkar i just den relationen. En del - rätt många - för att det är lätt att välja, och om man är hyfsat okej med de ramarna är det ett enkelt beslut. Oavsett hur man brukar känna eller vad man drömmer om så kan man göra val. Val som följer känslor, eller val som går helt eller delvis emot. På det sättet är poly alltid ett val, men det utesluter på intet sätt att det kan (för vissa, åtminstone) vara en läggning.
*inte min åsikt, men har sett den retoriken
15 kommentarer:
Alltså, jag fattar inte hur det INTE skulle kunna vara en läggning att vara polyamorös. Det går ju inte att välja bort, attraktionen till, förälskelsen i och viljan att vara intim med flera personer.
Folk måste börja skilja på att "vara polyamorös" och att "leva icke-monogamt".
En av mina kompisar är polyamorös men väljer att stanna i en monogam relation, med en hel del smärta som följd (när hen måste kämpa mot viljan att inleda andra nära relationer, ha sex med hetingar, osv). Flera av mina monoamoröst lagda kompisar har varit otrogna, inte egentligen på grund av romantiska känslor för någon annan utom bara av typ tristess eller för att de var kåta på fyllan. Vet inte riktigt vart det placerar dem, men..
Man kan ju se det som att mer eller mindre alla kan någon gång vara attraherade av flera samtidigt.
Nu blir jag lite djävulens advokat här, men det är ju inte självklart hur man ska definiera "vara poly" om inte "göra poly" är en faktor. Det är väl lite som den modellen för läggning/identitet när man har tre faktorer: vilka man attraheras av, vad man identifierar sig som och vilka man ligger med. Är man poly om man bara ligger med en och attraheras till en i taget, men ser sig som poly? Är man poly för att man någon gång i livet ingått i ett öppet förhållande?
Jag tycker absolut att läggningssidan är relevant i och med att det är så det känns för många. Det mejkar sense för mig i min polyuppfattning av min själv. Men jag tycker att det centrala är ändå att jag vill leva så och jag lever så, bitcheeeez. Lite så.
När jag säger "poly" så pratar jag om ett val man gör. Att man valt att leva icke-monogamt.
Det är massor med "monogama" som ofta blir attraherade av andra men låter bli att ha sex med andra eftersom man vill ju inte vara "otrogen". Inte för att dom egentligen inte vill.
Jag har alltid mest bara sett mig själv som poly som ett val, men det är för mig det enda vettiga valet. Om jag ska uttrycka mina känslor, min kärlek osv så passar det inte in i mononormen. Jag kan inte uttrycka min kärlek då. Jag har ett ex som jag inte sett på 3-4 år, är fortfarande väldigt kär i henne. Även om jag skulle inleda en "monogam" relation nu skulle jag fortfarande vara kär i henne och bära med mig den kärleken. Fast, är det en monogam relation om man älskar fler än en? Var går gränsen? osv osv osv.
Jag har ingen aning och tycker bara det är så konstigt hur man förhåller sig till kärlek och relationer i allmänhet, kan inte relatera för det mesta.
Nä alltså, det kopplar inte i min skalle... såhär resonerar man ju inte med andra läggningar?
Jämför med exempelvis läggningen bisexualitet. Man kan vara bisexuell även om man för tillfället är tillsammans med en person av motsatt kön. Detta nuvarande förhållande innebär inte att man inte är bisexuell?!
Man kan vara polyamorös och ändå leva monogamt.
Jag tycker definitionen av att vara poly är enkel? En polyamorös person kan vara kär och förälskad i samt/eller attraherad av flera personer parallellt. Och antagligen är alla polyamorösa men de flesta väljer att leva monogamt. Om det är så så tycker jag nog att det är ännu viktigare att kalla folk för polyamorösa om de är det och vara tydlig med att de inte lever ut sin läggning. För en tydligare bild av verkligheten, liksom. Att alla har en viss läggning är väl inget skäl till att inte etikettera den?
Läggningsdiskussionen måste väl ändå spegla hur folk är funtade känslomässigt, hur man funkar gällande känslor av förälskelse och attraktion? Hur man sedan väljer att ordna sina relationer i praktiken är väl mer en fråga om relationsstil, eller vad man ska kalla det...
Fast jo, vilka man ligger med är såklart en faktor, och generellt så håller jag ju med om allt ni båda två skriver.
Det är bara det att om nån kom och påstod att det INTE är en läggning att bli kär i/attraherad av flera personer samtidigt, samt kunna ha flera sexuella och kärleksfulla relationer samtidigt, så skulle jag bli jävligt upprörd. För jag upplever det verkligen som ett sätt att vara funtad på, även om nu alla andra skulle råka vara funtade på samma sätt men förneka det eller inte leva ut det.
Jag skulle vilja att du utvecklar lite tankar om hur samhällets lagar och regler borde anpassas till ett polyamoröst faktum.
Jag menar, historiskt så har vi ju väldigt tydliga äktenskap (numera både sam- och tvåkönade registreringar), och när man eventuellt bryter upp så blir det en massa byråkrati med bodelning, underhåll, vårdnadshavande av barn osv.
Allt det har vi ju regler för, för att skydda och lindra för den som blir "lämnad ensam".
Hur tycker du man borde göra för polyamorösa? Blir de öht nånsin lämnade "ensamma"? Ska man göra bodelning etc med ALLA i förhållandet, eller bara med en?
Eller har man iom sitt val (eller läggning) då också valt att frivilligt ställa sig utanför det skyddsnät som finns för monogama gifta par?
Petra Veronica:
Din jämförelse med bisexualitet har ytterligare en aspekt, nämligen att de flesta anser att man då och då kan bli attraherade av samma kön utan att ha bisexualitet som läggning. På samma sätt är det ju en fråga om man _är_ poly för att man kan vara är i flera eller bli attraherad av flera. Hur man ska definiera poly är väl vad diskussionen handlar om?
Hurra! Eftersom det var jag som väckte frågan om läggning/val i en kommentar har jag suttit och väntat på det här inlägget som ett dagisbarn väntar på fruktstunden. Haha, det här är MITT inlägg! :-)
För att förtydliga det jag skrev då: jag är personligen helt övertygad om att ALLA är polyamorösa till sin läggning. Som du också skriver är människan inget monoamoröst djur - folk tycker att även andra än deras partners är attraktiva, blir småkåta, har fantasier och löper inte sällan linan ut och är otrogna. En person som aldrig blir attraherad av någon annan än sin partner misstänker jag inte är har speciellt aktiva sexuella känslor överhuvudtaget. Under förälskelsefasen kan man vara så uppslukad av sin partner att man inte bryr sig om andra, men i det långa loppet tror jag det är omöjligt att gå igenom livet utan att attraheras av någon annan, såvida man inte har svårt att känna sådana känslor överhuvudtaget.
Ergo: att leva monogamt är ett val, inte en läggning. Den "läggning" alla har är att man kan bli attraherad av många olika. Och då alla fungerar så, i högre eller lägre grad, blir det meningslöst att prata om läggning. Människans natur är polyamorös. och anledningen till att många lever monogamt är kulturell/normstyrd.
Jag läste en artikel för länge sedan, som studerade olika kulturer och deras sexuella mönster. Grundtesen i artikeln var att olika sexuella mönster var olika framgångsrika i olika miljöer. I nomadsamhällen, där man inte har så stor nytta av muskelkraft, var den "effektivaste" konstellationen många kvinnor som delde på en man, dvs partiarkala grupperingar uppstod. Bland innuiter klarade en ensam man inte av att försörja en hel barnaskara, utan där var det flera män som levde i förhållande med samma kvinna. Och i Europas jordbruksbygder var det lagom med en man - en kvinna och därför uppstod monogaminormen här. Nu är sådana resonemang kanske inte helt tillförlitliga när man ska försöka "bevisa" en tes, men de kan vara intressanta ändå. Och jag tror förklaringen till att vårt samhälle är uppbyggt kring monogami, trots att vi egentligen inte har den läggningen, ligger där någonstans. Det finns ju otaliga exempel på när vi åsidosätter våra grundläggande drifter för att det ger ett effektivare samhälle.
OBS!! Jag vill understryka att jag inte tror att vårt samhälle idag är beroende av monogami - det var något som var "effektivt" i ett jordbrukssamhälle på svältens rand. Idag överlever vi lika bra utan monogami. Jag tror även att det är anledningen till att dessa normer luckrats upp undan för undan och så småningom kommer fasas ut helt. Vi går alltså mot ett mer polyamoröst samhälle och den utvecklingen har pågått sedan familjen slutade vara nödvändig för ens överlevnad. Normer är dock rätt tröga och tar ett antal generationer på sig att förändras.
Sen är det såklart så att olika personer är olika benägna att attraheras av många olika, eller mest av en och samma. Om man har lätt att bli kåt rent allmänt så är det antagligen lättare att bli kåt på olika personer också. Om man har ett stort behov av trygghet är det antagligen lättare att bli kåt på någon man känner väl än på en främling, vilket skulle ge ett mer monogamt mönster. Är man väldigt impulsstyrd är det lätt hänt att man bryter mot normer när hormonerna svallar. Och så vidare. Det är alltså andra egenskaper än ens "läggning" som avgör om man attraheras av många eller en, och framförallt om man väljer att ha sex med många eller en.
Jag kan dock förstå den rent retoriska poängen med att utmåla poly som en läggning. Då behöver man nämligen inte ta den konflikt som uppstår när man definierar andras läggning. Om man diskuterar saken med en monogamiförespråkare så blir det ju lite knepigt om man plötsligt hävdar att hen också är poly, men bara inte vill leva ut det. Risken att diskussionen kör fast, och polariseras, är ju uppenbar.
Min tes är alltså att alla är ployamorösa men att vissa (de flesta) väljer att leva monogamt. Och att den enda vettiga "poly"-definitionen är att den som själv definierar sig som poly är det. Hoppas denna långa kommentar gjorde det lite mer förståeligt.
Ha ha, Jocke, jag köper ditt resonemang completely :) Du har nog rätt i att det blir meningslöst att prata om läggning om alla ändå blir attraherade av flera samtidigt.
Lite sen kommentar här, men bättre sent än aldrig:
Jag brukade också tänka att ALLA blir attraherade av/kära i flera olika. Men nu har jag stött på flera människor som hävdat att för dem så funkar det verkligen inte så. Jag tycker det är respektlöst att utgå ifrån att dessa människor SJÄLVKLART bara förtränger, därför att... ja varför? Vi vet ju att människor är jäkligt olika på många olika sätt, så varför inte anta att såna människor som bara blir kära i och attraherade av en i taget faktiskt EXISTERAR?
Annars brukar jag också vara en av dem som framhåller att det ligger mycket av "val" i poly/mono. Det är inte helt analogt med hetero/homo/bi helt enkelt. Om man är homo så kanske man vill spela hetero för att man slipper homofobi då, men om vi gör tanke-experimentet att vi levde i ett helt fördomsfritt samhälle så har jag väldigt svårt att se något enda skäl till att någon som är homo skulle välja ett leva hetero. Eller tvärtom. Eller att någon som är bi skulle bestämma sig för att "nästa person jag blir ihop med ska vara av det eller det könet". Vad skulle det vara för skäl liksom?
När det gäller poly/mono däremot så finns det ju skäl för det ena och det andra som inte bara har med fördomar att göra.
- Man kanske känner sig akut svartsjuk varje gång ens romantiska/sexuella partner har ihop det med någon annan, och bestämmer sig att det är enklare att leva mono än att försöka träna bort svartsjukan.
- Man kanske tycker det kräver mindre energi, är lugnare och enklare, att leva mono.
- Man kanske tvärtom tycker att det kräver mindre energi, är lugnare och enklare att leva poly (för då måste man inte hålla på och lägga band på sina förälskelser och attraktioner).
Går nog att komma på ännu fler, men iaf... detta gör att jag inte tycker det är riktigt analogt med homo/hetero/bi-dimensionen.
Jocke: det där om att eskimåer skulle ha/haft polyandri stämmer inte. De har monogama äktenskap, eller i vissa fall polygyna äktenskap. Däremot praktiserade de parterbyte innan missionärerna kom dit. Det gjordes främst i syfte att bygga allianser, men även i religiöst syfte. Sjukt intressant faktiskt, här är mer läsning:
http://www.uaf.edu/files/apua/Rubel1961.pdf
http://pubs.aina.ucalgary.ca/arctic/arctic23-1-24.pdf
Väldigt få kulturer har strikt polyandriska äktenskap för det finns väldigt få reproduktionsmässiga fördelar med dem.
Jag tycker det är dumt att utgå från att alla är polyamorösa. (Jag får lite samma vibbar som när någon säger att alla EGENTLIGEN är heterosexuella, men har en sjukdom/inte funnit jesus/blev utnyttjade som barn.) Visst påverkar normer och vad som uppfattas som rätt i ett samhälle hur folk väljer att leva. Vissa skulle kanske välja att leva annorlunda om poly var mer socialt accepterat. Men alla?
Jag påminns även om ett avsnitt ur boken Sex at Dawn (som propagerar för polysexualitet). Matis-folket i Brasilien har en festival, under vilken man endast får ligga med andra än sin egen partner. Straffet för att bryta mot denna regel är döden. Om alla var attraherade av andra än sin egen partner, skulle man verkligen behöva en sådan regel med ett så kraftigt straff?
Dvärghundspossen: Eftersom det finns alla tänkbara sexuella inriktningar så existerar det naturligtvis en och annan som är "äkta monogam" av naturen - de saknar helt förmåga att bli attraherade av någon annan levandes människa än en enda. Förmodligen finns det även några som tror att de tillhör den kategorin. Och utöver det finns det de som säger sig tillhöra den kategorin.
Poängen i mitt näst sista stycke berör just det du tar upp - att inte behöva definiera någon annans sexualitet, eftersom det förmodligen kommer upplevas som "respektlöst", oavsett om man har rätt eller fel.
Dock är jag personligen övertygad (utan att ha gjort några studier - det skulle antagligen vara ganska svårt) om att en förkrossande majoritet av alla människor inte fungerar så att alla andra än ens partner är neutrum, som saknar sexuella aspekter. Men det centrala i min tankegång är att läggningen, dvs det man inte kan välja själv, inte påverka och vars bakgrund vi har svårt att veta, är något helt annat än det som syns konkret, dvs vilket liv man lever. Det senare påverkas både av läggningen och av val, normer och annat.
Du frågade förresten varför man skulle förtränga en polyamorös läggning. Det är väl inte så konstigt att man försöker göra, om det finns starka tabun mot att leva på det viset? Jag skulle bli väldigt förvånad om det inte fanns ganska många som trängde bort sådana känslor.
Det finns även andra orsaker till att man, trots sin "polyamorösa läggning", inte attraheras av andra i praktiken. T.ex. de jag nämnde: att man har ett stort behov av trygghet och därför har svårt att släppa fram sexuella känslor med någon man inte känner väldigt väl. Eller att det dåliga samvetet man får av att bryta ett kontrakt blockerar diverse andra känslor. Eller att man aldrig hamnar i situationer där det skulle kunna bli aktuellt att kåta upp sig på någon annan. Eller att det kan upplevas som provokativt av en närvarande partner att man säger att man skulle kunna bli attraherad av någon annan helt plötsligt. Eller...
Men, som sagt, genom att tillåta att folk definierar sin läggning som monogam, så slipper man vara "respektlös" och köra fast i en polarierad diskussion.
Hr. A: Intressanta artiklar! Har inte hunnit mer än skumma, men får intryck att datat bl.a. härrör från berättelser av forskningsresande och andra ganska gamla källor. De tog faktiskt upp det i artikeln jag läste, att gamla tiders polarresande ofta misstolkade situationerna de var med om. När en kvinna kom och sökte sexuell kontakt tolkade det det som att mannen "lånade ut" sin kvinna, precis som nämns i din artikel. Eftersom de hade ett mycket strikt manligt perspektiv, där endast männen kunde agera. En alternativ tolkning skulle vara att kvinnan införlivade den nyanlända mannen i sin krets.
Men det är egentligen ointressant - det är mycket möjligt att polyandri inte existerar "naturligt" inom några kulturer.
Dock tyckte jag resonemanget: att de olika förutsättningarna i olika miljöer gynnar olika reproduktiva strategier på olika sätt. Vilket i förlängningen skapar olika sexuella kulturmönster i olika delar av världen. Som mellanöstern/nordafrika kontra Europa. Och att det är detta som styrt hur vi idag lever, inte någon läggning.
Angående Matis-folkets festival och tvånget att ligga med någon annan än ens partner: nu är sådana religiösa påbud ofta svåra att härleda orsaken till, men våra sexuella drifter överskuggas ju ofta av inlärda normer. Folk avstår ju faktiskt att ligga med andra, även när de är attraherade. På grund av normer. Jag skulle säga att det oftast är svårare att få folk att bryta mot inlärda normer än medfödda drifter. Så ville man att folk skulle bryta detta normmönster krävs det naturligtvis en ännu starkare norm.
Kanske ska förtydliga lite... De enda gånger jag öht stött på folk som hävdar att de verkligen bara blir attraherade av partnern och absolut ingen annan har varit på internet, i diskussioner om just sexuell läggning och attraktion. En del personer skriver då att de är "på det asexuella spektrat" eller "demisexuella" - de beskriver sig som inte helt asexuella eftersom attraktionen ändå kan komma, men bara om de har en väldigt tajt känslomässig koppling till någon. Så i princip enbart till den man är ihop med. Att ha sex med någon annan känns närmast äckligt, eller åtminstone helt ointressant.
Det faktum att man beskriver detta som att "vara på asexualitets-spektrat" eller "vara demisexuell", dvs att man har speciella ord för det, tycker jag tyder på att det inte finns någon spridd föreställning i samhället om att detta skulle vara det NORMALA. Utan det ses som en avvikelse. (Eller iaf är det min erfarenhet? Jag kanske enbart umgås med väldigt konstiga människor, på nätet såväl som afk?).
Så det är ju helt klart att normen är att man bara är IHOP med en i taget, och också att "riktig kärlek" bara är något man har för en person åt gången... Men iaf enligt mina erfarenheter så anses det normala ändå vara att man känner sexuell attraktion till lite alla möjliga personer.
Angående polyandri så har jag läst att det skulle finnas i Tibets traditionella kultur på flera ställen. Här har vi wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Polyandry_in_Tibet
Skicka en kommentar