Jag blir ibland tillfrågad om vad jag tycker har varit den största skillnaden, krocken, för mig när jag kom till Sverige. Vad är det som känns annorlunda med svenskar för mig som har den bakgrunden jag har? De första intrycken är en annan saga, men det som i längden har visat sig vara den största skillnaden är detta - ni svenskar har inte historia i blodet.
Jag har försökt förklara det vid andra tillfällen. Skrev det på Twitter en gång. Jag minns att någon sade att hen visserligen var etniskt svensk men upplevde att när hon talade med äldre generationers släktingar kom det ändå fram stora förändringar - rösträtten, ökad materiell standard. Men skillnaden är att jag har allt det där (om inte annat så har jag själv gjort en rejäl tidsresa) men förutom det innefattar mitt släktminne sådana saker som står i historieböckerna. Inte vinjetterna om hur vanliga människor levde, utan de riktiga historiesidorna i historieböckerna. Det där om krig, och politik, och revolutioner. Som sovjetryska har jag en direktlinje till de stora världshändelserna.
Jag minns första gången jag insåg vad som saknades i Sverige. Det är ju svårt att se vad som saknas, lättare att se vad som tillförs, vad det finns för mycket av. Två år efter att jag flyttade hit var min familj på resa i Storbritannien. Där fanns monument efter andra världskriget. Det kändes som hemma. Jag får alltid en sådan tillhörighetkänsla när jag är i ett land med monument med siffror ca 1939-1945 på. (1939-40 dras med av bara farten, egentligen är det ju 1941-45 som det stora fosterländska kriget varade)
Det är svårt att förklara vad som saknas, så jag har svårt att förklara för svensk-svenskar vad det är jag känner när jag känner avsaknaden av förankring i historien. Men det känns. Jag älskar Sverige för det, jag älskar att det är ett litet fredligt land. Jag älskar att det mest spännande som hänt här är att det för nästan trettio år sedan var en statsminister som blev skjuten på öppen gata när han promenerade utan en tanke på livvakt. Jag älskar att när en självmordsbombare sprängde sig själv sprang en person fram för att ge första hjälpen. Det är så mycket jag älskar med Sverige som stammar just ur historielösheten i det kollektiva medvetandet.
Men jag tycker också synd om svenskarna för det. För mig är det ju en självklar dimension av mig, någonting som får mig att känna mig som en del av världen. Någonting som får mig att känna gemenskap med miljontals människor som lever och har levt. Någonting som gör att det som står i historieböckerna är min historia. Inte någonting som är viktigt att veta, inte var mitt folk kommer ifrån, inte perspektiv på dagens politiska och socioekonomiska förhållanden, utan min historia.
Det var därför givet att jag skulle läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj - en samling berättelser om andra världskriget av kvinnor som slogs på Sovjets sida. Jag måste ha hört talas om boken innan svenska översättningen förra året (jag vet att jag har läst en av historierna som barn), men det var först när svenska översättningen kom förra året som jag varseblev den på riktigt. Det var också då jag bestämde två saker. Ett. jag måste läsa boken. Två: jag ska inte läsa den på originalspråket.
Jag hade inte klarat att läsa detta på ryska. På svenska skulle jag ha en skyddande distans. Det skulle stå flickor och inte девчата, kosackby och inte станица. Att läsa ögonvittnesskildringar av ett krig bäddar inte för en god natts sömn för någon. För mig skulle det bli för nära, jag är verkligen en mes. Jag sa ju, direktlinje till historieböckerna. När jag väl började läsa blev jag efter några sidor lite tryggare. Kajsa Öberg Lindstens översättning är utmärkt, ryskan läcker inte igenom samtidigt som hon lyckas behålla tonläget.
Hur är själva boken då? Fantastiskt. Läsvärd. Välkomponerad, välskriven. Man hör att det är historier som har väntat på att bli berättade, som kvinnorna hade burit på i fyrtio år. Stora fosterländska kriget skildras alltid manligt, heroiskt, geografiskt, historiskt. Aleksijevitj möter gång på gång kritik när hon ska skriva om kvinnerier. Kvinnorna som berättar vittnar också om att många avfärdar deras berättelser för att de är kvinnoberättelser. Men nu berättar de, om blommor och att inte få vara vacker, om menstruationer, om att bli motarbetade när de ville göra mansgöra och om att få erkännande. Om tapperhet (herregud vad de sjuttonåringarna vågade!) och om gråt, om att kyssa och smeka de som ligger för döden, och att lägga om sår, baka bröd, tvätta nedlusade kläder. Om att komma hem och bli ifrågasatta. Medan männen var hjältar blev kvinnorna utsatta för det som vi i Sverige idag kallar slutshaming - vad var det egentligen som hände när de var ute med bara karlar i fyra år?
Det är en hemsk bok också, naturligtvis. En vidrig bok. Ond bråd död är det, förstås, och inälvor och likskändning. Ni som liksom jag blev avskräckta av citatet i DN:s recension, er kan jag i alla fall trötsta att det är en av de värre historierna. Undvik förordet där författaren citerar de bortcensurerade historierna. Undvik avsnittet om partisaner. Undvik avsnittet om kärlek (kvinnorna är förvisso själva duktiga på att självcensurera bort våldtäkter). Undviker du detta lyckas du undvika det allra värsta. Men ni anar nog redan. Kvinnor våldtas. Kvinnor blir gravida. Kvinnor tar hand om barn.
Kriget har inget kvinnligt ansikte är verkligen en bra bok, en viktig bok, som svensk ska man vara glad att man har tillgång till en bra översättning. Det handlar inte bara om att Aleksijevitj samlar så många röster som fått höras så lite. Det handlar också om att boken är en utmärkt skildring av krig - och hur man talar om krig. Aleksijevitj gör inga långa akademiska utläggningar, men under läsningen blir det uppenbart vad som menas med att historia är männens historia. "Segrare skriver historien" säger man ju. Det har sällan varit mer uppenbart.
Jag har försökt förklara det vid andra tillfällen. Skrev det på Twitter en gång. Jag minns att någon sade att hen visserligen var etniskt svensk men upplevde att när hon talade med äldre generationers släktingar kom det ändå fram stora förändringar - rösträtten, ökad materiell standard. Men skillnaden är att jag har allt det där (om inte annat så har jag själv gjort en rejäl tidsresa) men förutom det innefattar mitt släktminne sådana saker som står i historieböckerna. Inte vinjetterna om hur vanliga människor levde, utan de riktiga historiesidorna i historieböckerna. Det där om krig, och politik, och revolutioner. Som sovjetryska har jag en direktlinje till de stora världshändelserna.
Jag minns första gången jag insåg vad som saknades i Sverige. Det är ju svårt att se vad som saknas, lättare att se vad som tillförs, vad det finns för mycket av. Två år efter att jag flyttade hit var min familj på resa i Storbritannien. Där fanns monument efter andra världskriget. Det kändes som hemma. Jag får alltid en sådan tillhörighetkänsla när jag är i ett land med monument med siffror ca 1939-1945 på. (1939-40 dras med av bara farten, egentligen är det ju 1941-45 som det stora fosterländska kriget varade)
Det är svårt att förklara vad som saknas, så jag har svårt att förklara för svensk-svenskar vad det är jag känner när jag känner avsaknaden av förankring i historien. Men det känns. Jag älskar Sverige för det, jag älskar att det är ett litet fredligt land. Jag älskar att det mest spännande som hänt här är att det för nästan trettio år sedan var en statsminister som blev skjuten på öppen gata när han promenerade utan en tanke på livvakt. Jag älskar att när en självmordsbombare sprängde sig själv sprang en person fram för att ge första hjälpen. Det är så mycket jag älskar med Sverige som stammar just ur historielösheten i det kollektiva medvetandet.
Men jag tycker också synd om svenskarna för det. För mig är det ju en självklar dimension av mig, någonting som får mig att känna mig som en del av världen. Någonting som får mig att känna gemenskap med miljontals människor som lever och har levt. Någonting som gör att det som står i historieböckerna är min historia. Inte någonting som är viktigt att veta, inte var mitt folk kommer ifrån, inte perspektiv på dagens politiska och socioekonomiska förhållanden, utan min historia.
Det var därför givet att jag skulle läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj - en samling berättelser om andra världskriget av kvinnor som slogs på Sovjets sida. Jag måste ha hört talas om boken innan svenska översättningen förra året (jag vet att jag har läst en av historierna som barn), men det var först när svenska översättningen kom förra året som jag varseblev den på riktigt. Det var också då jag bestämde två saker. Ett. jag måste läsa boken. Två: jag ska inte läsa den på originalspråket.
Jag hade inte klarat att läsa detta på ryska. På svenska skulle jag ha en skyddande distans. Det skulle stå flickor och inte девчата, kosackby och inte станица. Att läsa ögonvittnesskildringar av ett krig bäddar inte för en god natts sömn för någon. För mig skulle det bli för nära, jag är verkligen en mes. Jag sa ju, direktlinje till historieböckerna. När jag väl började läsa blev jag efter några sidor lite tryggare. Kajsa Öberg Lindstens översättning är utmärkt, ryskan läcker inte igenom samtidigt som hon lyckas behålla tonläget.
Hur är själva boken då? Fantastiskt. Läsvärd. Välkomponerad, välskriven. Man hör att det är historier som har väntat på att bli berättade, som kvinnorna hade burit på i fyrtio år. Stora fosterländska kriget skildras alltid manligt, heroiskt, geografiskt, historiskt. Aleksijevitj möter gång på gång kritik när hon ska skriva om kvinnerier. Kvinnorna som berättar vittnar också om att många avfärdar deras berättelser för att de är kvinnoberättelser. Men nu berättar de, om blommor och att inte få vara vacker, om menstruationer, om att bli motarbetade när de ville göra mansgöra och om att få erkännande. Om tapperhet (herregud vad de sjuttonåringarna vågade!) och om gråt, om att kyssa och smeka de som ligger för döden, och att lägga om sår, baka bröd, tvätta nedlusade kläder. Om att komma hem och bli ifrågasatta. Medan männen var hjältar blev kvinnorna utsatta för det som vi i Sverige idag kallar slutshaming - vad var det egentligen som hände när de var ute med bara karlar i fyra år?
Det är en hemsk bok också, naturligtvis. En vidrig bok. Ond bråd död är det, förstås, och inälvor och likskändning. Ni som liksom jag blev avskräckta av citatet i DN:s recension, er kan jag i alla fall trötsta att det är en av de värre historierna. Undvik förordet där författaren citerar de bortcensurerade historierna. Undvik avsnittet om partisaner. Undvik avsnittet om kärlek (kvinnorna är förvisso själva duktiga på att självcensurera bort våldtäkter). Undviker du detta lyckas du undvika det allra värsta. Men ni anar nog redan. Kvinnor våldtas. Kvinnor blir gravida. Kvinnor tar hand om barn.
Kriget har inget kvinnligt ansikte är verkligen en bra bok, en viktig bok, som svensk ska man vara glad att man har tillgång till en bra översättning. Det handlar inte bara om att Aleksijevitj samlar så många röster som fått höras så lite. Det handlar också om att boken är en utmärkt skildring av krig - och hur man talar om krig. Aleksijevitj gör inga långa akademiska utläggningar, men under läsningen blir det uppenbart vad som menas med att historia är männens historia. "Segrare skriver historien" säger man ju. Det har sällan varit mer uppenbart.
9 kommentarer:
Intressant faktum att i Ryssland kallas inte andra världskriget för andra världskrigetDet kallas av ryssarna för det stora fosterländska kriget.
Ryssland anklagas också för att de inte har gjort upp med Stalin, men att han var Sovjetunionens ledare under det "stora fosterländska kriget" bör ju vara en stor orsak till det.
Jag kan tänka mig att det är skillnad med var man kallar kriget om man är ryss eller balt i de baltiska ländrna.
WW2 *var* till stor del ett krig mellan Tyskland och Sovjet. När det var som värst för Sovjet ville Stalin att de andra allierade skulle öppna en andra front i Europa, något de inte var kapabla till och inte gjorde.
Känslan av att svikits i sin mörkaste stund var påtaglig (och militärstrategi åsido, berättigad), och det är nog en starkt bidragande faktor till att det heter "stora fosterländska kriget".
Stora fosterländska kriget r inte hela andra världskriget, utan den delen som utspelade sig mellan Sovjet och Tyskland. Lettland blev brutalt ägt från alla håll och kanter under perioden, stackars lilla land.
Liksom finländarna är mer intresserade av Vinterkriget och Fortsättningskriget än av Andra världskriget i stort, men de kallar fortfarande Andra världskriget för Andra världskriget när Finland inte är inblandat.
//JJ
Tanja: Sant. Jag skulle dock vilja påstå att i den ryska historieskrivningen och den vanliga ryska uppfattningen, så är Stora Fosterländska Kriget detsamma som WW2. På samma sätt som vi tenderar att inte se Japans invasion av Kina som del av WW2, men det senare befriandet av Kina som del.
Även översatt till svenska är den här boken så personlig och sorglig. Man måste helt enkelt sträckläsa den och vara beredd på att torka tårarna lite då och då.
historia-i-blodet-eller-ej är lätt min största disconnect med svensksvenskar. jag är född i sverige av invandrade föräldrar och förväntas ibland, pga perfekt klingande svenska och blek hud vara precis som vilken svensk som helst (ibland förväntas jag vara exotisk istället, men whatever). i alla fall, saker som är abstrakta och avlägsna skräckhistorier för de flesta svenskar är för mig direkt inpå och har påverkat hela mitt liv. det känns som att få fattar den grejen. och god bless jag önskar det inte på nån.
vet inte om jag pallar läsa boken men borde verkligen. tack för bra text.
Ett utryck i olika varianter man hör ständigt av svenska debattörer i media är "Det är ju 2013 nu".Det hör man ofta även när homosexualitet i Ryssland skall debatteras i Sverige.
Det betraktas som underförstått förnuftigt svenskt att ständigt lämna det gamla bakom sig, att vi i Sverige bryr oss inte om hur det var förr, för varför skall man göra det när folket var så dumma förr.
Intressant det där med att du känner dig "hemma" när du ser monument från andra världskriget. När jag är ute i Europa och ser sådana monument, särskilt om de har nära anknytning till Hitler och nazismen, känns det nästan overkligt. Nazismen har alltid känts smått overklig, ungefär som en mytisk sägen, och när jag ser monument eller andra reella lämningar känns det lite som om man plötsligt skulle springa på lämningar från Atlantis eller kung Arthurs svärd. Eller resterna av Barad Dûr, för den delen.
Jag var i Östberlin 1990, strax efter murens fall, och då fanns det ju fortfarande kvar massor av spår från hitlertiden, bland annat skador efter kulkärvar i husens fasader. Sjukt surrealistiskt och overkligt; kändes som om man gick runt i en film.
Skicka en kommentar