söndag, augusti 04, 2013

Pacific Rim

Fråga : När kommer Ryska Federationens gränser bevakas av gigantiska människoliknande robotar?
Vladimir Putin: Det är inte uteslutet i framtiden, men den mänskliga gränsvakten kommer alltid vara viktigast.

Jag såg hela Pacific Rim med spänning. Jag hade nämligen attackmens och undrade om mitt skydd skulle blöda genom.

Nä, allvarligt. Jag var pepp på den. Jag väntade mig heltokej Hollywoodaction med mechor. Jag gillar mechor. Kvällen innan hade jag just sett klart Space Runaway Ideon, en japansk animerad superrobotserie från 1980, så jag var lite extra pepp på att se mechaaction på bio, även om det skulle vara i töntigt 3D.

Men så började filmen och jag kom på att jag ju inte gillar Hollywoodfilm.

Som jag antytt i ett inlägg nyligen ser många av mina jämnåriga Hollywoodfilm som typ bara film. De kan prata om "fransk film" som en genre, eller "Hong Kong-film", eller Bollywood;  men Hollywoodfilm ses inte som en typ av film på samma sätt. Visst kan de här personerna hålla med om att Hollywood-action är en egen genre, men de placerar inte den i samma fack som Hollywood-drama. För mig blev det allmänt mycket lättare att förstå kultur när jag började tänka på Hollywoodfilm som en genre, allt från komedier till action till drama i ett enda fack. Jävlar vad behändigt det är för mig! För jag har också kommit fram till att jag inte gillar Hollywoodfilm så fasligt mycket. Jag är tyvärr inte så pass filmnörd att jag kan förklara exakt vad det är som stör mig, men jag tror att mycket av det jag ogillar ligger i dramaturgin. Sedan finns det Hollywoodfilm jag gillar också, men på det stora hela gillar jag det inte.

Pacific Rim innehöll ungefär allt jag ogillar med Hollywood. Vi börjar med det som först och främst stack mig i ögonen. Ni vet, Bechdeltestet? En kommentator skrev nyligen att man inte bör hänga upp sig för mycket på det, att testet är mer en kul leksak än nåt att bry sig om så mycket. Men jag råkar vara kvinna och jag är less på att jag inte existerar på film. Bechdeltestet är ett enkelt sätt att belysa det på. Men även utan Bechdeltestet kunde jag typ tjugo minuter in i filmen luta mig mot min kille och viska "det har fortfarande inte varit några kvinnor med". Piloterna är män (Utom en, det är big deal om henne, och så är hon sädär känslomässig vilket gör att hon ses som mindre lämplig att köra Jägers. Jusstja, robotarna i Pacific Rim heter Jäger.), forskarna är män, politikerna är män, militärerna är män, arbetarna är män. Män män män. Män.

Som kontrast då, så såg jag som sagt klart Ideon kvällen innan. Det var den som fick mig att göra inlägget om "kom över till vår sida, vi har kvinnor!". Ideon är inte något feministiskt ställningstagande, direkt, den är en 33 år gammal mechaserie med förvisso mer djup än en del annat i genren. Men ändå. Det är en superrobot och den slåss mot andra robotar. Och i Ideon finns det kvinnlig pilot, kvinnlig forskare, kvinnor i besättningen, fiendesidan ser man mest militärerna av och det är en hel del kvinnor där. Det är inte 50-50, men kanske en tredjedel av figurerna... en fjärdedel, kanske. Men det finns kvinnor, det är ingen som är "hon, tjejen i Ideon".

Pacific Rim finns det en tjejen. Jag har betalat 125 spänn (plus 15 för 3D-glasögonen!) för en film som försöker låtsas bort att jag finns.

Ja, andra Hollywoodheter, då. Omotiverad exotifiering av personer av roliga etniciteter. Tjejen, hon är japanska, så herrarna omkring får prata käss japanska med henne ibland. Det finns ryssar, de är stereotypa och kör nåt som heter Cherno Alpha (REALLY?!) som de skyddar Sibirien med. Och en av forskarna är neurotiskt sifferfreak av germanskt ursprung, hihi så skojigt. Huvudpersonen är en blond vit amerikan som givetvis hamnar i penismätningstävling med en annan vit blond manlig pilot. Känslan som infinner sig är, som så ofta när jag ser på Hollywoodfilm, "så jävla onödigt!". Jaja, och så är handlingen sämst och actionscenerna är så mörka och snabbt klippta att man inte får någon ordentlig koreografi i dem. En typiskt sommarrulle från drömfabriken, alltså.

Det som var värt med filmen var mechabiten av den. Den skötte sig rätt bra som en film för personer som gillar superrobotar. Det fanns den obligatoriska förklaringen till varför man överhuvudtaget fått för sig att bygga sådana stridsmaskiner (och förklaringen hängde tungt på suspension of disbelief, som det alltid är med superrobotar). Man fick se en del av det tekniska bakom, hur pilotdräkterna ser ut, hur kontrollsystemet fungerar, hur roboten förbereds för strid och kommer ut till fienden. Lösningen med att få in piloterna i huvudet och sedan fästa huvudet på kroppen gillade jag mycket. Den var snyggt gjord. Trots det idiotiska med att ha cockpiten i huvudet. Själva striderna var dock tyvärr röriga och man fick se väldigt lite av andra Jägers än huvudpersonens in action, vilket var synd för det är ju sånt man ser på superrobotfilm för. Den är tyvärr bäst som mecharulle i början och allt som är kasst tar över mot slutet, men första halvan tyckte jag om för rimliga inslag av superrobotfetischism.

Jag anar att tjejnördinternetsfären gråter galla i besvikelse över Pacific Rim. Jag antar också att folk som gillar hollywoodaction kommer gilla den. Jag kan också rekommendera det för personer som jag - om du är ointresserad av hollywoodfilm men intresserad av superrobotar är det här sommarbiofilmen för dig! Förutsatt att du alls tänker se på sommaraction från Hollywood, för man måste faktiskt inte. Men kanske om du ska på bio med polare.

För övrigt kan jag återigen passa på att tipsa om Gunbuster. Den är inte lång, handlar om stora robotar, begriplig för folk som inte vanligtvis ser på animé och riktigt bra.

Och för er med särintressen - Ideon var bra, intressant, och jag kommer nog återvända till den i tankarna när jag tänker på animé i framtiden. Dock lite tråkig. Jag var hela tiden nyfiken på hur serien skulle fortsätta, men jag kände inte att jag bara måste se nästa avsnitt hela tiden. Inget page turner, med andra ord, men klart sevärd. Nu ska jag kolla på långfilmen!

11 kommentarer:

Pica pica sa...

"Cockpit i huvudet" låter lite som den gamle sci-fi/fantasy-serietecknaren Corben.

När det gäller Hollywoodfilmen, jo det är ju "vanlig" film, den normativa filmstilen, ett framgångsrecept, med betoning på recept. Den har verkligen en utstuderad dramaturgi (varav stereotyperna ofta är en viktig beståndsdel) och en förutsägbarhet som är tänkt att infria alla förhoppningar, ingen ska bli besviken. Jag ser ibland på Hollywoodfilm på tv, där funkar den ganska bra, inte ens reklamavbrotten stör nämnvärt. Till sist byter man kanske kanal eller går och lägger sig, men det är ändå harmlös underhållning. Men om man får för sig att se något som någon rekommenderat som ska föreställa en verkligt bra film, (jag tar ett exempel: Bucket list), känns det alltid som man hade kunnat göra något annat meningsfullt i stället.
Det är synd om unga, begåvade amerikanska regissörer som hamnar i Hollywood. Å ena sidan får de möjlighet att förverkliga sina drömmar, å andra sidan måste de, om de har några egna visioner, förr eller senare bli gruvligt besvikna föreställer jag mig.

Tanja Suhinina sa...

Jag försökte se på hollywoodfilm nyligen, det gick sådär.

T-anna sa...

Jag kommer lite från andra håller, gillar hollywoodfilm men har svårt för anime och manga, men i mångt och mycket tycker jag samma som du. Det tog halva filmen för mig att lära mig skillnad på ManPain McTrauma och han austrailiern, och det var bara pga han pratade med australisk accent. Typ. Ointressanta. Vilket gjorde hela filmen meh. Om man skruvat på det någa grader och gjort Mako och Marshall till riktiga huvudpersoner hade det genast blivit mycket mer intressant. Jag gillade hela grejen med neural handshake, och hur de preppade robotarna, men själva fighterna med monstren var.... högljudda och tråkiga pga regnet och vattnet skymde iallafall sikten? Och det från en tjej som älskar explosioner i filmer pga högljudda och våldsamma.

(Fast är inte en av de blonda piloterna också kvinna? Inte för att det spelar någon roll.)

Plus för inget hångel på slutet och för att Idris Elba är fantastisk och fick behålla mycket av sitt eastendska uttal fast han spelade en roll med auktoritet.

Erik sa...

Tanja!

Du liksom jag tycker ungefär samma sak om Hollywoodfilm. Det finns väl några undantag som har blivit ganska bra. Det finns också en gubbe vid namn Terrence Malick som jobbar lite på Hollywood-periferin och som numera producerar vad som nästan skulle klassas som arthouse-film. Samtidigt har han i sina tre sista filmer fått in en typisk Hollywood-hunk (Colin Farrell, Brad Pitt, Ben Affleck) i dessa. Och ändå blir det bra! Om dessa filmer klarar Bechdel-testet gör de nog det bara så med nöd och näppe, men det kanske mest eftersom mängden dialog i hans filmer bara har blivit mindre och mindre.

Tittar man på filmer vars budget i miljoner kronor är större än priset i kronor du betalar för att se den bör man nog koppla av allt intellektuellt och istället bara se det som två eller tre timmars underhållning med tuffa effekter. Eller något.

Pica pica sa...

Kanske kan man säga att Hollywoodfilm främst är till för människor som inte har så mycket fantasi och som saknar självständig tolkningsförmåga. Det lämnas så lite utrymme åt betraktaren att fylla i och förstärka upplevelsen när allt ska visas och förklaras i detalj. Av den anledningen vill jag inte gå och se The Hobbit, eftersom jag befarar att mina egna starka upplevelser från barndomens läsning av Bilbo skulle utplånas.
Tycker dock ändå att Hollywood är harmlöst. Synd bara att rådande ordning påverkar bredden i utbudet; jag önskar att filmens mångfald skulle upphöjas till norm.
The Story of Film som gått/går på SVT var fantastisk. Och jag vill tillägga att jag älskar amerikansk film från 1970-talet, t.ex. Terrence Malick som Erik nämner.

DM sa...

Tjejnördosfären, iaf den amerikanska, hyllar faktiskt filmen. Jag vet inte riktigt varför för jag har inte orkat gå och se den.

Jessica sa...

Jag tycker att det är upplyftande att kvinnan (och de få som skymtade förbi) fick behålla kläderna på och inte behövde bete sig sexigt

Modoki sa...

Jag hade rekommenderat neon genesis evangelion istället.

När jag såg trailern tänkte jag "detta är nästan exakt samma sak". Såg filmen tyckte den var se värd men att den saknade en riktigt handling och att det kunde varit så mycket mer.

Dock måste jag säga att jag gillade 3D effekterna.

Eftersom du gillar äldre anime hade jag rekommenderat Escaflowne till dig. :)

Tanja Suhinina sa...

Jag hade inte rekommenderat Evangelion, för den har den där slutdimensionen med filosofi och utflippningar som är bra och så, men pajar den som robotactiongrej. Och jag skulle aldrig rekommendera Evangelion som första animén att se, den är komplicerad nog även om man har vant sig vid animégenrens egenheter. Gunbuster däremot kan ses i stort sett utan någon animévana innan. Escaflowne funkar också fint som nybörjaranimé.

Modoki sa...

Sant, sedan finns det en hel del olika versioner av evangelion, tänkte inte så långt. :)

Hildegard sa...

This is awesome!