KBT & poly V

I original-föreläsningen som jag baserar dessa inlägg på gick jag snabbt genom lite konkretare förslag till terapeutisk hantering av vissa problem som kan uppstå i polyrelationer. Jag tänkte smälla ihop allt till ett inlägg nu, men kom nu på att jag kommer nog behöva dela upp. Helt enkelt för jag kom på att inte alla som läser min blogg är steg I-terapeuter som spontant fattar vad jag menar med "kognitiv omstrukturering". Så nu kommer en liten inblick i vad KBT-terapi kan innebära, rent konkret.

Polyproblem - förnuft och känsla

Man vill gärna leva poly. Man tycker det känns rätt, och ens partners är på - men det känns också fel. Det uppstår helt enkelt krockar mellan ens värdegrund som poly och den värdegrunden man växte upp med. Eller så blir det inte som man tänt sig när man väl är i situationen. Här är några fallexempel:

Rickard och Ami lever i öppet förhållande och har båda andra partners. Rickard tycker det är underbart att se Ami lycklig när hon kommer hem från en träff med en annan, men själv får Rickard dåligt samvete när han träffar andra. Han känner att han sviker Ami, att han omöjligen kan älska henne på riktigt om han också träffar andra.

Glenn tyckte det var en superidé att öppna upp relationen med Barbra. Det var faktiskt Glenns idé. Men nu när de har ett öppet förhållande kan Glenn inte låta bli att vara svartsjuk, fast det var Glenn som föreslagit att de skulle öppna upp. Innebär den oväntade svartsjukan att Genn inte är skapt för poly och att det var en dålig idé?

Lite om KBT:s historia

Fokus i kognitiv beteendeterapi ligger, som framgår av namnet, på tankar och beteenden. Man jobbar med dem så att de blir mer funktionella i vardagen och slutar ställa till med otrevligheter. KBT har en historia på ca hundra år, och utvecklingen brukar delas upp i tre vågor.

Första vågens KBT handlar om beteenden, Genom att förändra belöningar, bestraffningar och assosiationer som blivit nästintill reflexer försöker man förändra en persons liv. Dessa metoder är fortfarande aktuella i många sammanhang - fobier är det mest kända, men det funkar även mot depressioner, ångest och att man alltid kommer sent. Precis samma tankar ligger bakom idén att elchocka män när de får stånd när de ser bilder på män. Som en kort illustration av hur vetenskap och medicin välmenande används i sin tids anda.

Andra vågen tar i K:et. Nu börjar man också titta på hur tankar samspelar med beteenden och känslor. I kognitiv terapi kan man arbeta med grundantaganden man har (exempelvis "jag är värdelös") som gör att man sätter upp villkorsantaganden (villkorsantaganden är sådana där man tänker i termer av om/så, exempelvis "om jag presterar jättemycket så kommer jag vara värd nåt") som leder till att man tolkar verkligheten i enighet med sina grundantaganden, även om det inte är den rimligaste tolkningen (nej, att du fick B på en tenta betyder inte att du är sämst på allt). En terapeut kan hjälpa att blottlägga och förändra tankarna man har, som gör ens liv surt.

Tredje vågen är det som anses vara aktuellast och modernast nu. Här har K och B fått sällskap av influenser från österländsk filosofi*. Man har helt enkelt slutat att endast fokusera på att förändra tankar och beteenden, utan börjat satsa på att kunna acceptera och stå ut. Man tänke räven att förändringen ofta kommer när man slutat kämpa emot. Det kan handla om att en fobiker gör saker fast hon är rädd, eller att en person med kronisk smärta är med på roliga aktiviteter fast de gör ont.

Det blir en ganska tydlig krock mellan andra och tredje vågen som under min utbildning mest spelat rollen av den stora glittrande elefanten i rummet. Vi fick aldrig någon riktigt bra vägledning i hur vi ska få ihop dem. Jag väljer att tänka på att allt är bra så länge det funkar -en metod kan vara hur bra som helst i en situation och en annan lämpa sig bättre för en annan.

Kognitiv omstruktrukturering

Jag tycker det låter riktigt brutalt och väldigt passande om man ska ta exempel på hur medicin utövar makt. Men förutom det hårt klingande namnet är det en metod som kan vara rikgti bra i rätt läge. Det är en typisk metod för andra vågen och handlar om att ta upp ens tankar till ytan, och se vilka mönster som finns. Man kanske ser ett mönster i tankarna, ett bakomliggande antagande om världen. Man kan "betygsätta" tankarna i hur rimliga de är, och sedan försöka komma på så många alternativa tankar som möjligt och betygsätta dem på samma sätt.

Ta Rickard och Ami. Om man skulle göra en kognitiv omstrukturering på Rickard skulle man till exempel kunna få fram tankar som "jag sviker Ami när jag kysser Rita" eller "Ami känner sig ledsen fast hon inte visar det". Bakom det ligger kanske en bild av att man ska hålla sig till en person emotionellt och sexuellt, annars är man under alla omständigheter en dålig människa. Rickard kanske även i andra situationer upplever att han är en dålig människa i grunden och måste verkligen följa alla regler för att inte vara en dålig människa.

Då kan man ta och prata om begreppet "dålig människa". Vad är en dålig människa, Rickard? "En som sviker, en som spelar dubbelspel" säger han kanske. Då får man titta närmare på det. Vad är svek, vilka konketa handlingar? Gör Rickard dem? Om man gör en checklista för dålig människa, uppfyller Rickard den?

Man kan också välja en konkret situation, tankarna i den, och fokusera på dem. Rickard fick dåligt samvete när han lämnade Ami hemma och åkte ut till Rita. Han tänkte kanske "nu kommer stackars Ami sitta hemma och känna sig övergiven". Hur trovärdigt är det? Brukar Rickard känna sig övergiven när Ami är borta, eller tycker han det är skönt med en soft hemmakväll, och kul när Ami komer tillbaka och är glad över det trevliga mötet hon just haft? När han besökt Rita, brukar Ami efteråt bete sig som om hon satt hemma och var ledsen? Vilka andra tankar hade Rickard kunnat tänka i situationen? Kanske till exempel "Ami kommer att vara glad för min skull"? Hur trovärdig är den tanken? Hur trovärdig är första tanken på övergiven Ami nu, när man tänkt genom alla omständigheter?

Precis som de flesta andra växte Rickard upp i en miljö där monogami anses vara det enda passande om man ska vara i en relation, annars kan man ju vara singel. Rickards kan innerligt vilja leva i öppet förhållande, samtidigt som det ligger i konflikt med föreställningar om att vara en god partner. En psykolog kan hjälpa honom att jobba med det.

Acceptera och stå ut

Nu ska vi gå tredje vågen på Glenn. Glenn känner svartsjuka, och undrar om det inte betyder att man får ge upp idén på öppen relation. Kanske, det få Glenn själv avgöra, men man kan börja med att försöka se på vad svartsjuka är. Svartsjuka är en känsla. En riktigt jobbig känsla, visst, men ändå en känsla. Den får finnas, men man måste inte låta den styra ens liv om man inte väljer det.

Det finns mycket smärta i livet, och människan gör sitt bästa för att få bort den. Det är ju jobbigt när det gör ont. Många gånger lyckas man få bort det onda, men ett helt smärtfritt liv är en omöjlighet. Människan som misslyckats med att få bort smärtan försöker kanske låtsas om att smärtan inte finns, men det har ofta en omvänd effekt. Ju mer man försöker att inte tänka på någontign desto mer tänker man på det. Återstår då att acceptera.

En terapeut kan hjälpa Glenn att plocka fram svartsjukan, observera den och hälsa den välkommen. Det låter flummigt, men det finns många konkreta övningar man kan göra för att lära sig att umgås med sina negativa känslor. Om man alltid kämpat emot eller skjutit undan jobbiga känslor har man lärt sig att de är farliga, och ju mer man stannar i känslan desto mer lär man sig att känslan kan vara jobbig, men den är inte farlig. Man lär sig att man kan vara medveten om sina känslor utan att behöva agera på dem. Man lär sig att svartsjukan kan finnas med, men man behöver inte ge den all uppmärksamhet.

Glenn kan lära sig att svartsjuka kan komma på besök i en relation utan att relationen behöver vara dödsdömd. Glenn kommer fortfarande kunna välja att avsluta relationen eller stänga den igen, men nu kommer det kommer vara Glenns beslut och inte ett argt litet grönt monsters.

***

I nästa avsnitt - hur kan en terapeut hjälpa en att komma ut?

* Förlåt, det gör ont att skriva så. Jag vet ju att "österländsk filosofi" är ett brett begrepp och att det som heter "mindfulness" en gång kanske varit Buddhism, men numera är ett trendord på engelska. Jag gillar tankarna i sig, men efter fem års psykutbildning är jag urless på den vårdslösa västerländska exotismen. Så.

***

Om någon missat - fram till på tisdag får man hemskt gärna bidra till tema Smärta på Vecka 6 !

Medieklimat

Minns ni när jag förra sommaren bråkade om analsex med Hanna Fridén? Hon skrev ju också om det, och på hennes blogg var det några som kommenterade om att hon inte skulle bry sig om mig för jag är dum, och skriver alltid gnälligt och negativt. Jag är noll hårdhudad och tänkte på det inte, skrev på Facebook och så. Minns att någon kommenterade att det är så att jag alltid skriver kritiskt, och då framstår man som neggokärring. Kommentatorn föreslog att jag kanske skulle varva med att skriva mer positiva saker.

Såhär senaste halvåret har jag väldigt självmant tappat intresse för att uttala mig ur kritiskt perspektiv på varenda bloggaktuellt ämne. Jag har också känt mer och mer intresse för att skriva konstruktiva populärvetenskapiga inlägg om sådant jag faktiskt har koll på - psykologi och sex. Ibland mangafilm. Jag har mycket sällan känt mig peppad att skriva självklarheter i saker som Happy Happy, BDSM-fallet och genusdagis. Sånt som är veckans inofficiella bloggutmaning. Men ibland får jag för mig att ryta till och tycka saker, som senast med Bang-serien.

Jag kan sådär tyvärr säga att ju mer konstruktivt jag skriver, ju mer vettigt och intressant jag skriver, desto mindre kommentarer får jag. Det är inte så förvånande, förstås. Säger jag "jag tycker si", så kan man svara "jag tycker så". Skriver jag "titta, forskningsrapport!" så blir det svårare att tycka någonting. Och folk länkar inte heller till det, på det sättet man gör när man själv skriver inlägg om BDSM-fallet och vill också hänvisa till vad brighta/puckade Tanja skriver. Så då blir det färre kommentarer, färre besökare, mindre som belönar mig för att jag bloggar.

Jag tycker förstås det är lite synd för egen del. Samtidigt så motiverar det mig att faktiskt verkligen satsa på populärvetenskaplig blogg om mina expertområden. Men förutom följder för just min blogg så får det mig att bli ledsen för bloggande (och andra liknande uttryck) i allmänhet. Man blir mer belönad för att tycka och provocera än för att skriva "objektivt". Man blir mer belönad om man skriver om sådant alla andra skriver om.

Det är förstås inte så att jag är helt ensam och bortglömd. Jag får kommentarer (nästan mer på twitter än i bloggen) för att det jag gör är bra. Jag är väldigt tacksam för det, jag vill vara intressant expertbloggare. Men det är också alldeles uppenbart att det har blivit mindre av den omedelbara belöningen man som bloggare får i form av kommentarer och tweets om att såhär tycker just Tanja om det här som alla tycker om. Tråkigt. Jag gillar ju sånt.

Så, nu när jag skrivit av mig undrar jag lite vad ni tänker. Känns ju relevant att passa på och göra konsumentundersökning. Vad vill läsare ha mer/mindre av? Vad är bra? Dåligt? Varken bra eller dåligt men intressant? Och typ i allmänhet, känner någon annan igen sig i det jag skriver här, om vad som belönas?

V.38 - Artemis och Apollon

Jag sa ju tidigare att jag ville blogga ställningstips, och det var planen, och så skulle jag till och med rita riktiga illustrationer. Sen kom opponering och så, och nu känns det som att jag inte riktigt kommer hinna blogga det här om jag inte gör det nu. Så vi kör xkcd-stilen.

När man pratar ställningar är det nästan underförstått att man menar penetrationssex mellan benen på en tjej. Det finns en officiell namn(siffer)given oralsexställning. Ställningar för handsex pratar man aldrig om. Handsex är en sexform som jag tycker att det inte talas tillräckligt mycket om. Man kan ha handsex när man ligger, står eller sitter på många olika sätt, så det är inte konstigare att snacka handjobställningar än knullställningar, egentligen. Jag tänkte berätta om två (av många) personliga favoriter, fast generaliserat och utvecklat, så ni behöver inte föreställa er just mig i alla situationer om ni inte vill.

Figur 1

Figur 2

Enligt Flashback-nomenklatur heter väl den första Flip Vertical Cowboy Handjob och den nedersta Cowgirl Handjob. Båda hade också kunnat heta If I Only Had a Dick. För enkelhets skull kan vi döpa dem till Apollon (fig. 1) och Artemis (fig. 2).

De här två ställningarna har en gemensam fördel gentemot många andra sätt att ge kille handsex på - killens penis hamnar ungefär där på tjejen där hennes kuk skulle sitta om hon hade en. Om man som tjej går igång på tanken att runka sin egen kuk är ställningarna super. Om man inte bryr sig om just den biten är det fortfarande väldigt ergonomiskt vettigt jämfört med många andra vinklar man som handarbetare kan hamna i.

Jag har tidigare bloggat om att tjejen får en ruskigt trevlig utsikt när hon rider. Det får man i Artemis med. Kör man Apollon kan man få den hajpade utsikten för killen när tjejen rider - och fatta att hajpen har sin grund. Tycker man att den man ligger med är sexig så får man bra utsiktsplats. Är det hett att se fin snubbe njuta av det man gör med honom? You betcha!

Har man väl hamnat i Apollon är den riktigt lätt att variera. Killen kan luta sig framåt och kyssa eller smeka tjejen. Eller så kan han luta sig bakåt och smeka hennes lår och kön. Han kan sitta ner, eller resa sig lite. Som tjej kommer man i Apollon jättebra åt pungen och rumpan, om de ska ha extra uppmärksamhet. Tjejen kan också hyfsat lätt resa överkroppen så hon kan växla till avsugning.

Båda ställningarna är utmärkta lägen för moneyshots, om man gillar sånt. I Apollon har tjejen bra läge att styra var hon vill ha saten - i munnen, på brösten, i ansiktet, på kudden och hela väggen bakom. Vill tjejen inte få kladd på sig går det också att ordna. Och i Artemis är det liksom payback time, på det bra sättet. Gillar man tanken på sperma mot hud är det här ett bra tillfälle att växla mottagare.

Jag tycker helt enkelt att de här två grundställningarna är super. Båda är väldigt lämpade för den moderna aktiva kvinnan, de är enkla att ta kommandot i (hur dominansladdat det blir är upp till var och en) och man får mycket visuell feedback på att det man gör känns bra. Dessutom får man leka att man har snopp, och att den sitter på ett bekvämt ställe för kroppen. Win!

V.38 - om nya spännande ställningar som heter saker

Man kan få inspiration till nya saker via porr.

Tex olika ställningar eller användande av sexleksaker medan man knullar.

Upptäckte själv den härliga ställningen reversed cowgirl anal på så vis.

- Flashback

Jag har hängt på sexrådgivningssajter i lätt över tio år. I början var jag aktiv; jag ställde frågor, svarade på frågor och deltog i diskussioner. Numera omgorkar jag inte vara aktiv, men jag läser fortfarande gärna. Över de här åren har ämnen för diskussion knappt förändrats, topp tio ämnen som efterfrågas ser ungefär likadant ut. Och för mig personligen finns det saker som var lika mystiska för tio år sedan som nu. Ett av dessa ämnen är ställningar.

Ett vanligt inslag på sexfrågeforum ser ut ungefär såhär: "hej, jag och min flickvän har varit ihop i ett par år, sexlivet börjar bli lite tråkigt, har ni tips på nya spännande ställningar?".

Jag har inget emot att folk vill liva upp sitt sexliv och frågar om tips på nätet. Det är en bra grej att göra. Och begriplig. Frågorna börjar uppenbara sig när man ser att personen förväntar sig att variation och nytändning uppnås genom att man flyttar på ben och armar. Men okej, det är spännande med nytt. Det här är fortfarande inte det som böjer mig till stort frågetecken. (Mattias skriver bra om det)

Det som gör mig till ett stort frågetecken är hur sjutton man ska, som utomstående, tipsa om nya ställningar. Nya för vem? Hur ska jag veta vilka som är gamla för just personen som frågar? (Jämför "testa om nya spännande ställen", hur ska jag veta var de knullat?) Det känns som att det någonstans finns en lista på ställningar som ingen har informerat mig om. Den innehåller uppdelning i vilka ställningar som räknas som nya, vad ställningar heter och exakt hur stor andel av rörelsen ska utgå från mannen för att "rida" ska få kallas "änglastöten".

För det är ju det här med namn också. En annan vanlig fråga på sexfrågeforum är "vad heter ställningen..." och jag ser ungefär ett användningsområde till sådant - om man söker porr. I övrigt förstår jag inte riktigt vad folk ska ha med alla ställningsnamn till. Ska man prata med partner är det väl bra med lite basics - missionären, rida, skeden, doggy (asså, folk inser väl att doggy betyder inte ens hund, utan vovve?). Utöver det känns det mest som att namn på ställningar försvårar kommunikationen. "Nu kör vi tigermammans stridsrop!", liksom. Jaha? Sen får man ju ändå förklara vart ben och armar ska.

I en längre relation finns det en större poäng med att ha egna namn på ställningsvariationer, men där behöver man inte vända sig till rikstermbanken för att döpa dem. Det blir bara vettigt om parets verbala kommunikation under liggandet består av interna referenser som "kvastförrådet" (ståendes på litet utrymme, så att stötandet får gå mer lodrätt än vågrätt) eller "scoutcamping" (på sidan, mittemot varandra, väldigt väldigt lugnt).

Överlag har jag personligen aldrig behövt så mycket ställningsinspiration. För mig har det funkat bra med en mer organisk approach - han sticker in den, man flyttar runt på resten av kroppen allt eftersom, efter behov. I design och sådant gillar jag tanken på att designen ska lösa problem som den specifika kontexten ställer, det övriga är krusiduller som är kul men betyder ingenting om kärnan saknas. Samma med ställningar - är madrassen mjuk? är killen stor? är vi trötta? har jag träningsvärk? är spisen varm? är livmodertappen öm? är någon fastbunden? är den där väggen av glas? var det här skönt? är det min tur att se på teve?

Och på det sättet dikteras ställningen av omständigheterna. Om jag hade entreprenörsanda skulle jag göra en vuxenleksak som skulle vara två dockor som sitter ihop i skrevet, omen som man kan vrida hur man vill inom anatomisk rimlighet sedan. Eller kanske en datorleksak, så man skulle kunna ändra parametrar (typ att nån är mycket längre än en annan, eller att den ena är gymnast, eller att någon är funktionshindrad på relevant sätt) och sedan ge den till alla som frågar om nya ställningar och ba "titta, ställningsgenerator!". Om det var en datorleksak skulle man kunna få böja dem som man ville och om man råkade konstruera en "riktig" ställning skulle datorn ba "Grattis, du har låst upp missionären!". Genialt.

Alltså, nej, jag tycker inte det är konstigt när man pratar ställningar generellt. Det kan vara kul att utbyta erfarenheter eller be om råd med nåt specifikt. Men när någon ber om nya ställningar, nä, fattar inte.

(Det här var ett inlägg för Vecka 6:s utmaning Sexställningar. Jag ska försöka hinna med ett inlägg med tips och bilder också, innan veckan är slut.)

Äta billigt

Jag tänkte att nu är det veckan innan CSN i september, och alltså bra tajming att blogga om hur man kan äta billigt, med tanke på alla nybakta studenter som just nu konfronteras med första insikterna om vad det kostar att inte bo hemma. Första året jag bodde själv hade jag mindre pengar att leka med än jag hade sen när jag levde på studiemedel, så jag (för att parafrasera min favorit-arg-kock-utan-pondus) vet vad som funkar, och framför allt VAD SOM INTE FUNKAR.

Varför är maten billig?

Här är några vanliga anledningar till varför mat kan vara billig.

• Själva råvaran är billig (ex: potatis)
• Du får laga maten själv (ex: hembakt bröd)
• Bäst före-datumet är nära (ex: mat med orangea lappar på)
• Butiken råkat få in för stort parti (ex: kartonger uppställda i pyramid)
• Maten är framställd på tveksamma sätt (ex: kyckling)
• Maten är av låg kvalitet (ex: saft med bärkaraktär)
• Det är säsong (ex: nektariner förra veckan)
• Butiken har bra deal med producenter (ex: vårt eget märke)
• Man köper mycket på en gång (ex: fem kilo ris)

Jag tycker att vissa anledningar till att maten är billig är objektivt mer förkastliga än andra, men det är upp till var och en att välja hur de ska spara in. Att fundera på varför maten är billig är dock ett bra sätt att orientera sig i spardjungeln. Framför allt så är de olika anledningarna olika viktiga för olika typer av mat.

Prioritera

När jag och Fredrik var som fattigast hade vi alltid gott lösviktste hemma. Helt enkelt för att det var viktigt och inget vi ville spara på. Som CSN-tagande människa har man inte så mycket pengar, men tillräckligt mycket för att kunna unna sig någonting, genom att spara in på det som inte är lika viktigt. En smart grej att göra är att spara på sådant som man ändå inte får ut så mycket av. Ta det här med att köpa lunch ute. Om man köper billig lunch slipper man ta med matlåda, men man får förmodligen inte så jättegod mat för rätt mycket pengar. Värt? Om pastasalladen ändå är nåt du tuggar på mest för att få i dig kalorier så är det förmodligen bra prio att ta med lunchlåda.

DIY med hög sparpotential

Här är några jättekonkreta tips på hur du kan dra ner dina matkostnader utan att det blir mindre gott.

• Bönor är typiskt sånt man tipsar om när man snackar billig mat, men köper man dem på burk blir det inte så billigt att man glömmer vad man heter. Jag jämförde en gång burkkikärtor med såna som jag blötlagt och kokat, och burkärtorna var typ tio gånger dyrare. Möjligt att jag hade tur, förstås, men fem gånger är en rimlig uppskattning. Färdigkokta bönor kan man frysa in, de håller sig super. De håller även ett litet tag i kyl.
• Baka eget bröd. Jag vet, so last decade. Men en limpa som i butiken kostar kanske 20 spänn kostar typ 5 om man bakar själv. Dessutom blir det gott nybakt bröd utan konstigheter i.
• Grodda. Man vill gärna ha lite fräscht, krispigt och grönt i sin mat. Så man kanske köper isbergssallat eller gurka - och de är dyra och innehåller inget vettigt. Att grodda är superenkelt och typ gratis. Ett halvt kilo mungbönor kostar t ex 25 spänn, om man köper Saltå Kvarn, och kommer lätt räcka en termin om man äter groddar jämt. Närodlat och nyttigt.
• Fixa eget fika. Att köpa kaffe ute varje dag är typ 100 spänn i veckan. Och då får man ändå decent kaffe, köper man te ute får man oftast odrickbara saker i påse. Så skaffa termos och baka hemma. Bullar och muffins går utmärkt att frysa in, har man dåligt med frys kan man baka småkakor eller göra chokladbollar.
• Iskuber. Lagar man mat av enkla råvaror inser man snart vikten av kryddning, eller vad lite extra grädde kan göra för grytan. Frys in grädde och vin i isform, lägg sedan tärningarna i påse, och använd vid ehov.

Kött

Asså, såhär. Kött görs av döda djur. Billiga köttprodukter typ korv innehåller dessutom väldigt mycket saker som inte är dött djur, som död potatis. Och det skulle förstås vara bra för djuren om det inte var så att de döda djur som ändå finns i billiga köttprodukter hade det oftast inte så bra när de levde. I fallet kött tycker jag man kan tänka lite extra om valuta för pengarna, och kanske införa en köttfri dag i veckan. Eller fem.

Släng inte mat

Bor man i singelhushåll och har inte obegränsat med frysutrymme, vilket ofta är fallet för studenter, är det dumt att storhandla sådant som blir dåligt. Torrvaror är däremot ett vinnande koncept, köper du fem kilo ris kommer du inte behöva köpa ris på ett bra tag till. Torkade bönor håller hur länge som helst nästan, men konserver behöver man ha lite mer koll på. Lär dig att ta tillvara på rester. Gör pyttipanna, gör soppa av en halvportion gryta, det finns massor an kan göra.

___

(alltså, verkligen, från det ena till det andra - nya temat för Vecka 6 är ställningar!)

Mer om serien i Bang

Två exempel, scannade av Mattias S

För ett par dagar sedan skrev jag ett argt inlägg om en serie av Nanna Johansson och Sara Hansson i senaste Bang (nr 3, 2011). Det blev en diskussion i såväl kommentarerna som i ett Facebook-inlägg av Mikael Sol. Jag känner att diskussionen, och serien, är värd ett ordentligt inlägg.

Mina invändningar

Flera har menat att de inte har förstått min invändning mot serien. Begripligt. Här kommer en välskriven sammanfattning av vad jag inte gillade.

Serien är ett fall av debattinlägg, serien har ett budskap. Budskapet är "antifeminister har alltid funnits och är dumma". Det är okej, även om man kan invända mot anakronismen. Serien preciserar sedan olika sätt som antifeministerna har varit dumma på. I fyra av rutorna kommenterar man specifikt skämtteckningar. Seriens budskap är att det inte är bra debatton att göra humor av trötta karikatyrmässiga bilder av feminister (som att de är oattraktiva, eller har håriga armhålor). Det får man tycka.

Det finns en hel del teckningar på antifeminister i serien. De framställs konsekvent som skrikiga, arga, hysteriska, oattraktiva karlar (samtliga antifeminister i serien är män). Man får göra så.

Men gör man det i samma debattserie där man dissar antifeminister för att de gör skämtteckningar som handlar om att feminister har håriga armhålor, så diskrediterar man sin egen argumentationsteknik. Och gör man det utan att uppenbart visa att man är medveten om det ser det lätt ut som att man saknar självinsikt. Man visar att vissa argumentationsgrepp är okej om man själv använder dem, men inte alls okej om de används mot en.

Nanna Johanssons stil

Jag har fått ett par kommentarer om att antifeministerna i serien framstår som oattraktiva typer eftersom det är så Johannson tecknar, det är hennes stil. Jag är bekant med hennes stil sedan tidigare, och det gör det bara mer uppenbart att antifeministerna i serien just ska föreställa oattraktiva, och framför allt oklädsamt arga. Man behöver inte vara frenolog för att avgöra att en person med ögonbrynen i ett V är arg, likaså person med mungiporna vända neråt. Man behöver inte kunna avancerat bildspråk för att känna av att en person vars ögonvitor blottas över iriset (som självt är halvgömt under ögats nedre kant som solen i skymningen) ska se lite galen ut. Det handlar inte om att jag klagar på att figurerna inte är bildsköna, jag pratar om poserna och ansiktsuttrycken som knappast signalerar någonting positivt.

Det jag framför allt tycker är intressant är att jag är helt säker att ingen av dem som pratar om att det rör sig om stil egentligen tror att tecknaren hade för avsikt att teckna sansade, trevliga, sympatiska och attraktiva män. Det är uppenbart för var och en att figurerna är tecknade på ett visst sätt för att antifeministerna ska framstå som antifeministkarikatyrer.

Målgrupp

I andra kommentarer framkom det att vissa uppfattade det som att jag var orolig för att antifeminister kommer se serien och tro dumma saker om feminismen, och dessutom att serien nog kommer förstås och tas väl emot av seriens målgrupp.

Det är bara det att jag är seriens målgrupp. Jag är feminist, Bangläsare, serievan. Jag finner inte serien rolig eller informativ, vilket jag antar är seriens två målsättningar, men det är inget större problem för min del. Att serien är fördummande och skapad i och för en bubbla där man tillåter sig retorik man fördömer andra för är däremot för mig ett problem. Om jag står i skit behöver jag ingen antifeminist i närheten för att vet att det luktar illa.

Och vad kommer hända om en antifeminist ser serien? Jo, hen kommer tycka att feminister har en standard för sig själva och annan för andra. Och hen kommer ha rätt, angående just de feministerna som skapade serien och godkände den för tryck.

Sammanhang

Jag tycker att sammanhang avgör vad som är acceptabelt. Exempelvis var jag en dem som inte tyckte Sonjas video om Underbara Clara var särskilt rolig eller bra. Jag kommenterade om varför hos Lisa Magnusson. Det finns en standard för humor hemma med kompisar, och på förfest i något kök hade en sådan utläggning om Underbara Clara säkert varit skitrolig. Jag hade nog skrattat. Lägger man upp videon för allmänheten att beskåda får man acceptera andra förväntningar. Att man ska vara betydligt roligare än hemma med kompisar. Att folk som inte känner en kommer att se den. Att personen man driver med kommer att se den. Till exempel.

På samma sätt tycker jag det förhåller sig med serien om antifeminister. Hade Nanna Johansson ritat en antifeministkarikatyr och twittrat de hade jag inte haft nåt emot det. Man behöver ventilera ibland. Hade hon twittrat den karikatyren bredvid en sarkastisk tweet om nobelpris i humor till någon som gjort skämtteckning på temat "feminist har hår under armarna" hade jag tyckt hon var inkonsekvent, jag hade tyckt hon borde skärpa sig lite kanske, men jag skulle inte bli direkt upprörd.

Men det här är en debattserie i Sveriges största (och ungefär enda) tidskrift om feminism. Det är knappast någon stundens ingivelse, det är ett jobb som det lagts ner tid och tankekraft på. Inkonsekvensen i resonemanget borde upptäckts. Om inte av serieskaparna själva, så av redaktionen. Att gladeligen ta in vad som helst som är material är okej beteende för chefredaktör på sektionstidning. Bang är knappast en tidskrift som har problem med att ingen vill skriva åt dem. Chefredaktörerna borde sålla i materialet och inte acceptera debattinlägg av personer som missat Luk 6:40-42 på religionskunskapen.

Regel #1: första mötet ska vara på offentlig plats

Jag har tidigare klagat på hur många tolkar en studie som ofta refereras till när man pratar skillnader i manlig och kvinnlig sexualitet. Studien handlar om att man på ett universitetsområde kom fram till män och kvinnor och frågade om de ville ligga (tjej till killar, kille till tjejer). Svaret blev att 75% av killar svarade ja, men 0 tjejer gjorde det.

Min invändning har alltid varit att det kan ju röra sig om att man som kille inte är rädd för att bli ensam med en tjej man inte känner. Tjejer tänker oftare i termer av att de inte kan försvara sig om en främling visar sig otrevlig, så bäst att inte hamna i situationer där man inte kan få hjälp om främlingen blir aggressiv. Och visst säger det kanske en del om hur an i slutändan ligger, men det säger inte nödvändigtvis så mycket om hur man vill ligga. Viktigt att tänka på innan man kommer dragandes med studien i ett evopsykologiskt resonemang.

Nu har en läsare rekommenderat en annan studie för mig, där man gjorde två delstudier (1978 resp 1982) med tre olika frågor i båda. Frågorna var "Vill du komma hem till mig ikväll", "Vill du ha sex med mig ikväll" och "Vill du gå ut med mig ikväll". Såhär såg resultaten ut:

Ja till gå ut - 50% män, 56 % kvinnor i första studien (50%/50% i andra)

Ja till gå hem - 69% män, 6% kvinnor i första studien (69% / 0% i andra)

Ja till ha sex - 75% män, 0% kvinnor (69% män / 0% kvinnor)

Man behöver förstås inte se det som att enda möjliga tolkningen är att kvinnor tackar nej för att de är rädda för våld. Men det är en inte helt orimlig delförklaring, asså...

Konstnärlig cred för nyskapande skämt

Får nya Bang. Där finns serie av Nanna Johansson och Sara Hansson som handlar om antifeminister. Den är tre sidor lång och kritiserar bland annat antifeministisk humor.

Nä, kanske inga humormilstolpar det där. I övrigt framställer serien antifeminister som fula otrevliga, dumma och saligt aggressiva typer.

Och man ba... Får jag snälla, snälla, snälla rara slippa förknippas med sånt här när jag säger att jag är feminist? Hur jäkla mycket självmål är man ute efter om man gör sånt här? Är ens rygg så sönderklappad att man glömt att man inte fått dispens från att använda lite vett? Har Bangs chefredaktörer marinerats i svensk mediekultur så mycket att de glömt att serier kan se ut på annat sätt?

Den här serierutan sammanfattar mina känslor fint. Det här är bara fruktansvärt pinsamt. Snälla, sluta.

PS.

Jag har också nyss skrivit om mina gyn-äventyr, och att jag ska ta examen, och så finns Vecka 6 att skriva på!

Gynakuten monogatari

Sådär lagom till att jag är klar med exjobbet (mer info här) har jag fått tid på Danderyds gynmottagning. Danderyd är för svenskor med vulvasmärtor ungefär vad SF-bok var för mangakids på min tid, eller vad Rummet är för dem som tar sig till Zonen. Det gemensamma: magiskt skimmer, man vill dit, hyfsat ouppnåerligt. Men så har jag fått tid, och besökt idag. Tänkte blogga lite om mina vårderfarenheter i samband med de hära underlivssmärtorna jag har.

Bakgrund till underlivssmärtor, förresten: fick dem plötsligt, över en natt, förra sommaren. Har sedan dess varierat i olika former - klåda, torrhet, penetrationssmärtor, smärtor i urinblåsan och att det svider som fan att kissa, brännande och svidande känsla typ överallt. Haft svårt att träna och dansa, har knappt haft byxor på mig sedan början av sommaren, ångest, relationstjafs, tappat sexlusten, spänningsproblem, sömnproblem. Kortfattat. Sedan utbrottet har jag varit hos gynvården typ.... ett dussintal gånger? Fem akutbesök hos gyn. Flera besök utomlands, av olika anledningar.

Augusti 2010

Jag skulle ändå till pappa i Ryssland, och han är läkare och dessutom sån där människa som Känner Alla i stan. Därför fick jag komma till bra klinik, där pappas sambo brukade jobba. Det som utspelar sig är en ganska rolig familjefars med läkarfamilj som konstant för alla samtal över huvudet på mig (som är såklart jättesmart, men inte läkare, så då ska man förstås inte försöka förklara nåt utan bara ge piller).

Höjdpunkten, förresten. Det är första dagen jag är där, jag har inte sett pappa på tre år, vi åker till kliniken direkt från flygplatsen. Jag får tack och lov göra själva undersökningen utan pappa och hans sambo i rummet, men pappa ber gynekologen att göra två ex av nåt prov man ska kolla i mikroskop. Sedan tar han ett av glasen, stoppar i bröstfickan, och vi åker till farmor. Henne hade jag inte träffat sedan jag var femton. Pappa överlämnar glaset till henne och ber henne att kolla det på jobbet (hon är labbmänniska) för att se om jag har nå könis.

Min pappas familj är inte sådär härligt öppna med allt. De behärskar bara konsten att prata om elefanter i rummet som om elefanterna inte var i rummet och inte hörde vad som sades.

I slutändan hittades inget ordentligt. Jag fick ändå tre sorts mördarpiller som gjorde att all min bakterieflora var sönderdängd resten av resan.

September 2010

Rent tekniskt borde jag inte flängt utomlands, eller på akuter. Rent tekniskt borde jag haft en egen gyn. Men var hittar man dem? När jag första gången uppsökte en gynekolog i Sverige (ungefär ett år sedan nu) var det en gyn jag fick tips om. Han var för all del trevlig. Tyvärr hörde människan inte så bra, vilket minst sagt försvårade kommunikationen. Jag har ju dessutom gjort psykpraktik på rehab för människor med hörselförändringar, så jag kan en massa knep för hur man pratar med folk med nedsatt hörsel. Han verkade dock vara i det stadiet där man låtsas som att man visst hör, och inte riktigt har lärt sig knepen. Så han försökte konversera med mig medan han gynkollade mig. Nedsatt hörsel-tips: se folk i ansiktet när de pratar. Då får man stöd av läpprörelserna och missar inte var tredje ord personen försöker säga. Då hör man inte att jag har pojkvän i Ryssland, t ex.

Läkaren hittade ingenting men gav mig fyra recept på Flagyl. In case. Utan att förklara vad Flagyl kan vara bra för och att man ska behandla partner. Långt senare insåg jag att jag även hade fått motsvarande Flagyl i Ryssland. Men det hade jag inte koll på då. Då gav pappa mig piller och när jag tvingade honom att förklara vad de var bra för sa han typ "det här är ett antibiotikum, det här är tyyyp antibiotikum fast mot andra småliv som är anaeroba".

Hösten-vintern 2010-11

Tog ut spiralen. Gynakut tre gånger. Andra gången på Huddinge, där läkaren stirrade på mig och sa "vad gör du här?" när jag beskrivit besvären. Enda gången jag gråtit hos läkare. Hon undersökte mig aldrig, men lovade att skriva remiss till Danderyds vulvaklinik.

Jag väntade på remissen. Sex veckor efter besöket ringde jag och kollade upp det. Nej, inget remiss skickats. Nej, mitt besök står inte i journalen.

Samtidigt får jag konstanta smärtor i urinblåsan i typ en månad. Går till vårdcentralen. De gör den där fina dansen när de är asentusiastiska till att börja med, så man vågar hoppas. Sen hittar de ingenting och kommer inte ens på tanken att remittera någon med urinvägsbesvär till typ urolog. Däremot hittar de att jag har järnbrist (som jag haft i minst tio år) och blir jätteintresserade av att behandla det.

Jag säger att det gör ont i urinröret. Läkaren svarar "det är inte cancer". Ja, jo, men det gör fortfarande ont. Läkaren säger att hon inte vet vad det är.

Våren 2011

Deltar i studie om underlivssvamp. Är hyyyfsat frisk. Sätter in spiral eftersom det blev inte ett dyft bättre av att den vart ute.

Sommaren 2011 (Lettland)

Får ont i urinblåsan igen. Ringer privata uroligmottagningar. De har tider i september. Packar väskan och drar till Lettland på obestämd tid eftersom en släkting hade bra urolog där. Kommer sista dagen innan kliniken sommarstänger. Får ingen ordentlig undersökning pga tidsbrist, däremot jättetrevligt bemötande. Urologen ringer direkt från rummet till en gynekolog och förklarar ärendet, så jag kan bli undersökt ett par dagar senare. Han har hypoteser. Han är helt på att urinvägstjafs och fittjafs kan hänga ihop. Undersöks två dagar senare av trevlig gyn, får mediciner. Pajar bakteriefloror härifrån till Kina och kompenserar med yoghurtpiller gjorda på fabrik i min hemstad. Båda läkarna överens om att även min partner ska behandlas. Jag får komma på återbesök.

Sommaren 2011 (Sverige)

Fast gyn i Lettland verkade tycka det var okej känner jag att jag vill ta ut spiralen. Det är lite smärtor i den trakten som gör att jag tänker att det nog är bäst att ta ut eländet och låta allt läka ihop. Går till gynakuten för det var helg typ. Läkaren är jättetrevlig, men säger att hon mest jobbar med förlossningar. Tycker livmodern ser bra ut och jag kan behålla spiralen, det blir mer trassel att ta ut den. Jag ska också lämna urinprov dagen efter.

Går hem nöjd med trevligt bemötande. Dagen efter visar det sig att de skickat remissen till labbet fel.

Två veckor senare krånglar spiralen igen. Tar mig till akuten igen. Manlig gynekolog, enda gången under mina äventyr (senare uppdatering: nej, inte alls, han som inte hörde bra var också man. Det var inget.). Han tycker väl inte heller att spiralen ser dålig ut, men håller med om att det är rationellt att ta ut. Säger också att jag verkligen bör uppsöka gyn om det inte blir bättre inom en menscykel.

Augusti 2011

Känner att nänujävlar ska jag till Danderyd. Måste ha remiss. Vårdcentralen hänvisar till gyn. Får panik eftersom det brukar vara två månaders väntetider såhär års. Alltså, först väntetid till gyn för att få remiss till Danderyd, sedan väntetid för att komma till Danderyd. Hört skräckhistorier om halvårsväntetider. Genom Vårdguidens kölängdsfunktion och en massa tur får tid dagen efter. Mål: få remiss till urolog och till Danderyd.

Träffar trevlig gyn som raskt konstaterar att det inte är nåt fel på mig. Hon lovar remiss till Danderyd. Vi bestämmer också att jag ska få remiss till cystoskopi - om det visar sig att jag inte har nån urinvägsinfektion, vilket ska avgöras med ett prov jag lämnar. Lämnar prov. Får tid på Danderyd. Ringer om remiss på cystoskopi. Har jag fått det? Nej. Förklarar länge för växeln vad dealen gäller, eftersom de verkar tycka jag borde vara nöjd med Danderydsremissen. Får telefontid hos läkaren. Påminner henne. Lyckas få remiss.

Idag 2011

Fin läkare, lyssnar på min osammanhängande historia. Ställer snälla frågor. Böjar fiska efter vestibulit. Ja ba "psykstudent exjobb om vestibulit". Nu trodde jag inte att jag hade just det, och det hade jag inte när vi kollade, men det var första gången någon kollade mig för sådant. Och jag hade nog fortsatt vara okollad om jag inte specifikt hade bett om remiss till vestibulithimlen. Jag känner mig som enda människan i världen som önskar hon hade vestibulit för det vet jag ju vad det är, och det vet jag kan behandlas. Vad sjutton jag har är oklart, men nu är jag i alla fall inne i systemet. Jag ska, till exempel kallas tillbaka.

För övrigt var den här läkaren den första som hittat var det gjort ont. Jag har ju vetat det länge, och försökt förklara för alla som kört upp fingrar i mig. Och det är inte ens svårt att hitta. Men hon var den första som faktiskt verkligen lyssnade och letade, och hittade. Och det var inte direkt skönt, men jag kände sig hörd, onekligen.

Lösa tankar i allmänhet

För det första - asså fatta skriva akademisk uppsats om skumma fittsmärtor när man själv sitter med just såna. Dessutom psykosomatiska, så man får ju ångest av att läsa artiklarna och intervjuerna, och ännu mer ont av ångesten.

För det andra. Asså. Jag vet inte vad man ska säga till gynekologer när de frågar om man har ont. För de gör ju saker som man skulle få ont av även om man var frisk kontroll. Typ en gång blev jag ultraljudad (man blir det med stav inifrån som standard på gynkoll, inte med grej på magen som i film om gravida människor) och sade att nu gjorde det minsann ont. Och gyn ba "ja, men nu trycker jag mot din äggstock, det är typ som att slå en kille på pungen". Jaha. Ja. Men om du petar på mig så det gör ont, varför frågar du dåååå?!

Eller typ idag, när gyn penslade på vinäger och sen gnuggade. Gör det ont? Ja för fan! Är det oväntat? Inte särskilt, va. Jag föreslog för frisk manlig chattkamrat att han skulle tänka sig att nån penslar vinäger på hans ollon och sen gnuggar. Han tyckte visst inte det lät som nåt trevligt. Jag fattar ju att läkaren vill se om det gör alldeles extra ont, men när vet jag att det gör mer ont än normalt om man häller vinäger och sen gnuggar?

Det här har alltså ingenting med dåliga eller bra gynekologer att göra. Även de som bemöter en hur fint som helst gör saker som uppenbart gör ont och sen frågar om det. Konstigt folk, läkarna.

Uppsatsseminarium för mitt exjobb

Jo, jag tänkte bara säga att min examensuppsats är inskickad till examinator och opponent. Titeln blev "Att leva med vestibulit - en kvalitativ studie".

Seminariet är torsdagen 22 september, klockan 13:15-14:45. Om någon vill komma och lyssna är det i konferensrum 357, Frescati Hagväg 14. Annars kommer jag länka till uppsatsen i bloggen när den finns uppe i uppsatsdatabasen.

Efter seminariet är det kaka och bobbel i Sqrubben, för dem som vill/är PQ:are/ råkar vara där/ bryr sig/ är vänner och bekanta.

V6 - väldigt cerebralt om erektion

Härifrån.

Veckans utmaning var onekligen en utmaning. Synd, vill ju läsa mer! Men jag ska ändå skriva två inlägg, som jag hade tänkt från början. Jag ville ju dels skriva om min utveckling ifråga om konceptsex, och dels om hur stånd funkar. I alla fall nerverna.

När män får stånd finns det två mekanismer som kan ha orsakat det (ofta i maskopi). Den ena kallas för psykiska (även centrala, cerebrala) erektionen och uppstår (haha) för att man sett, hört eller tänkt nåt hett. Då går signaler från hjärnan genom ryggmärgen och sympatiska nervsystemet. Man har ju en massa nerver i kroppen, och de kan delas upp efter vilka typer av funktioner de styr och var de sitter. Man kan exempelvis dela upp det i centrala och perifiera nervsystemer. Centrala nersystemet är hjärnan och ryggmärgen. Här sorteras exempelvis sinnesintryck och här kan man medvetet bestämma att göra saker med kroppen. Perifiera nervsystemet är nervsystemet som finns ute i kroppen och förmedlar signaler till och från centrala nervsystemet. En del av perifiera nervsytemet är till för att man ska kunna styra det med tankekraft (typ lyfta fingrar), medan en annan del - autonoma nervsystemet, är till för saker som bara händer (typ att hjärtat slår). Det är rätt rimligt att det är där som kroppen kontrollerar erektion, annars hade män kunnat göra fler tricks än helikoptern.

Autonoma nervsystemet delas i två delar som i en evig intressekonflikt skapar en balans i kroppen. Grovt förenklat: parasympatiska nervsystemet vill att man ska vila sova och smälta mat. Sympatiska nervsystemet vill att man ska aktivera sig nuuuu. Så om man sitter helt fredligt och äter en macka kommer resurserna i kroppen omfördelas efter parasympatiska systemets prioriteringar. Kommer det plötsligt in en tiger så skriker sympatiska systemet "fuck skicka blod till tarmar, spring som fan istället". Så om vi tar det en gång till - perifiera nervsystemet innehåller autonoma nervsystemet som innehåller sympatiska nervsystemet. Och det är genom de nerverna som "snygg häck alert, periskopet upp!" skickas. Nerverna lämnar ryggmärgen i övre delen av svanken och tar sig till penis genom några knytpunkter för nerver.

Det här inlägget hade förstått inte vart temaenligt om den andra erektionsmekanismen inte framkallades av att man stimulerade erogena områden, främst yttre könsorgan. Nervimpulserna från könet går in i ryggraden vid svanken, ansökan om att få hälla extra blod i snoppen bifalles (utan särskilt mycket inblandning från hjärnan) och instruktionerna skickas tillbaka med parasympatiska nervsystemet. Desa nerver kommer ut ur ryggraden ungefär där signalerna förut kom in, passerar samma nervknytpunkt som nerverna för tankestånd, går bakom och rumt prostatan och sädesblåsorna, följer blodådrorna och kommer in i svällkropparna.

Det finns en tredje mekanism som går från hjärnan genom ryggraden via sympatiska nervsystemet. Om det här systemet går igång, vilket det gör vid exempelvis akut stress, då avbryts erektionen.

Större delen av inlägget är snott från boken Sexologi (3 uppl) i redaktion av P. O. Lundberg och Lotta Löfgren-Mårtenson. Jättespännande bok, och den som skrev artikeln om nerver tycker, precis som jag, att även om allt är lite mer oklart med kvinnor så borde det finnas en hel del likheter.

Intressant, fuck yesh!

Titta fort!

Cosmopolitan fortsätter verka populärvetenskapligt inom vågrörelselära och perceptionsforskning. I senaste numret resonerar man kring att färga håret rött i artikeln Redo för rött.

- Rött är ett säkert kort för dig som söker uppmärksamhet och vill dra blickarna till sig, säger färgexperten Dewey Sadka, författaren till boken the Dewey color system. Det beror delvis på att rött faktiskt är den mest sällsynta hårfärgen i naturen. En annan anledning till varför rött får folk att stanna upp är är att färgen har den längsta våglängden i färgspektrat. Det gör att det tar längre tid för ögat att registrera rött, jämfört med andra färger.

Har min text hunnit fram till era ögon och analyserats? Då känner ni er kanske misslyckade och uppmärksamma på detaljer. I artikeln 8 bilder som lyfter ditt liv får man veta följande:

Genom att fästa blicken på ett rött objekt kan du med hjälp av skrämselteknik hitta fokus och bli mer uppmärksam på detaljer. Den röda färgen associeras nämligen med misslyckande, och kommer att få dig att anstränga dig mer för att undvika nederlag, menar forskare på universitetet i British Columbia.

Nu vet ni.

Tankar kring en läsarkommentar om att öppna upp

Jag fick en kommentar på det senaste av mina inlägg om KBT för polyfolk som jag väljer att svara på i ett inlägg.

haha, de här inläggen passar mig för bra just nu. Lever med en härlig kille sedan 4 år, och har ju en djup kärlek till honom. Samtidigt är jag djupt förälskad i en annan kille som visar intresse för mig med.

När jag först blev kär i den andre killen så blev jag ledsen, -måste jag göra slut med min sambo nu, älskar jag inte längre honom. Men efter ett tag kom andra känslor, trots -vem bestämde att jag måste välja? Är inte all kärlek bra kärlek, som det brukar heta.

Nu är jag i ett tillstånd av förvirring, ena dan är jag glad över min förälskelse och glad över att min kille verkar hyfsat poly-positiv, det lilla jag fiskat efter det. Andra dagar känner jag mig barnslig och knäpp, som tror att någon skulle tycka om mig så mycket att han till och med skulle skulle kunna tänka sig att bara ha halva mig. Sen är det ju rädslan att bli sedd som världens freak om jag skulle ta upp det med någon av de "inblandade".

He. Några tankar?

- E

Hej, E!

Tack för förtroendet och kul att inläggen når ut.

Mina tankar är att det låter på det stora hela lovande. Jag menar, det finns ju hur många som helst par som öppnar upp sina relationer och det går bra. Sedan finns det väl också en del som det inte går så bra för, men jag ser ett par saker i ditt mail som känns som tecken på att er relation har bra odds.

För det första så verkar ju relationen med din nuvarande partner att vara bra. Då tar han sannolikt inte ditt förslag för "jag vill göra slut, men är för feg". För det andra låter det som att du är tillfreds med att du gillar två. Det låter inte som att du tycker att du är en hemsk människa som sviker din partner genom att ens tänka tanken.

Dina tvivel är förståeliga, och tanken på att det krävs mycket kärlek för att tänka sig att dela någon är rimlig. Å andra sidan är det också rimligt att tänka att det kräver helt enorm kärlek för någon att gå med på att bara älska dig, och det har ju din partner gjort. Det finns hur många som helst sätt att tänka runt kärlek så att just man själv blir otillräcklig, barnslig och knäpp. Det leder ingenvart, så även om det är svårt att skaka av sig känslan så behöver du inte låta den styra dina val om hur du ska göra med situationen.

Om du tror att din relation håller tycker jag verkligen att du ska ta upp det med din nuvarande partner. Även om han kanske väljer att inte låta öppna relationen så kommer ni få mer koll på hur just er relation fungerar. Men jag tycker också att du verkligen ska tänka genom din situation så du vet var du står. Jag menar inte att du ska ha klara svar på allt, men så att säga veta vad du vet och vad du inte vet. Vet du om den nya killen kan tänka sig en polyrelation med dig? Tycker du det låter trevligt att din nuvarande partner också blir öppen och träffar andra? Kommer det kännas värt om ni öppnar relationen, och den nya killen inte vill ha dig?

Om du ska ta upp det med din nuvarande partner, våga visa att det här är överrumplande för dig med, att du inte riktigt är beredd på en sådan situation, att du verkligen vill ha honom kvar. Var också beredd (vilket du iofs verkar) att det inte går att fråga ut så mycket om poly utan att man får frågan "vadå, vill du öppna upp vår relation? Finns det någon annan?". Det kanske blir lättare att skriva ett brev som du får tid att formulera, och din partner får tid att tänka genom sin reaktion.

Jag önskar att jag kunde ge dig råd om hur man gör det här så att ingen blir ledsen, men det finns tyvärr inga garantier för att allt kommer att lösa sig helt perfekt. Jag vill i alla fall att du ska veta att det är helt okej att känna som du gör. Det kanske är ovanligt att känna att man vill öppna upp en relation, men det är inte ovanligt på ett dåligt sätt. Du gör ingenting fel när du förälskar dig i en människa utan att sluta älska en annan. Du har förstås ansvaret för att bete dig som en vuxen människa och vara mogen mot dem inblandade, men om deras känslor är viktiga och värda att ta hänsyn till, så är dina känslor också det.

Om du vill ha mer råd, rekommenderar jag sidan Polyheart, samt böckerna the Ethical Slut och Opening Up (har själv inte läst den senare, men sett den rekommenderas). Lycka till, och berätta gärna hur det gick!

V6 - I kroppen, i hjärnan.

Jag erkänner villigt att jag valde ämnet för veckans utmaning eftersom jag tycker det är fruktansvärt spännande och Johanna Sjödin bloggade om sådant nyligen. Det är verkligen ett ämne som jag skulle vilja läsa andras åsikter om, eftersom jag själv så ofta tänkt på det.

Mer huvud mindre kropp!

Dels väldigt ofta i sammanhang där man motiverar varför man vill göra vissa saker. Läs: snack om analsex och ansiktssprut på Flashback. Jag upplever att man, om möjligheten överhuvudtaget finns, motiverar med att det ger bättre fysisk stimulans. Det funkar ju med analsex, i diskussionerna blir rumpor magiskt trånga och fittor ointressant slappa, för att öka kontrasten, liksom. Den gubben går förstås inte på samma sätt med ansiktssprut, då måste man säga att det sitter i huvudet. Jag tycker mig att många låter mer osäkra då. Att det inte känns lika övertygande att njuta av någonting om man inte kan motivera det med kroppsdelars friktion (kan jag se paralleller till förra inlägget? - jo det kan jag!).

Även om folk inte alltid har trevlig ton blir jag lite glad när jag hör någon vara säker och trygg i att hen gillar en sexuell praktik för att det är upphetsande, att hen finner det porrigt, sexigt och eggande. Utan att försöka motivera med evolution och fysiologi, utan att utstråla ett ängsligt behov av att legitimera att man vill göra nåt för att man gillar det.

För så funkar ju sex. Hade det bara handlat om att gnugga A mot B så hade folk inte varit så jädra petiga med vilka de ligger med. Inte vart så jävla noga med strumpebandhållare, och läder, och att sluta ha sex för den du låg med kallade dig just för Karin istället för "hora" eller typ Rebecka.

Mer kropp mindre huvud!

Ungefär det häftigaste (i betydelsen "stort och spännande") som hänt min sexualitet har med temat att göra. Kortfattat kan man säga att jag blivit vanilj. Den längre förklaringen börjar med att jag, när jag var yngre, hade ett mycket mer utvecklat intresse för koncept i mitt sexliv. Det är inte alls samma sak längre.

Jag har fortfarande lite svårt att förklara det bra, så folk fattar. Men när jag var yngre var jag betydligt mer intresserad av att ha sex i särskilda kläder, under särskilda förutsättningar, rollspel, dominanslekar. Om jag hade lårstrumpor på mig var det en särskild grej med att jag hade sex i lårstrumpor - jag kanske valde ställningar så att strumporna kom fram, blev smekt precis runt kanten där tyget mötte hud, i vilken ordning kläderna åkte av var en ritual.

Nuförtiden har jag ibland sex i lårstrumpor. För att jag råkade ha dem på mig och så var de inte i vägen. Det kan väl vara lite extra sexigt som omväxling, men på det stora hela gör det varken till eller från. Hade en partner bett Tanja, 21, att klä ut sig till kinky librarian hade det blitt av med knutm glasögonbitande och stor entusiasm från min sida. Tanja, 27, skulle göra det och skulle uppskatta om sexet blev hetare för att partnern tände på det, men hade inte fått ut något mervärde av själva utklädningsprocessen. Tanja, 21, tände på att bli sedd som sexig i en sådan situation. Tanja, 27, känner sig inte sexig på det sättet.

Jag pratade om det med en polare när "förvandlingen" fortfarande var ny för mig. Han förstod vad jag menade, men kunde inte riktigt relatera. För honom var allt runtomkring plusminus viktigare än själva sexet.

Det finns fortfarande saker jag tänder på som inte handlar om direkt njutning hos mig eller partnern. Men listan är betydligt kortare än förr (då omfattade den ju plusminus allt) och styrkan i tändningen inte alls lika intensiv. Det är en hel dimension som kanske inte försvunnit helt, men blivit grå och suddig. Jag saknar den ibland.

Vad som tillkommit är större fokus på partner och den fysiska upplevelsen. Jag har blivit bättre på att förlora mig i partnern, i doften och smaken och känseln och ljudet och synen, här och nu. I min "nya" sexualitet har jag nog oftare upplevt känslan av att totalt släppa loss och glömma var upp och ner ligger, tappa greppet om tiden, tappa greppet om gränserna mellan partnern och mig. Givetvis är det fortfarande så att den psykiska upplevelsen är viktig, jag har fortfarande inte utvecklat klitoris i halsen, men jag upplever det här som mer köttslig, kroppslig sexualitet än vad jag hade som ung.

Det känns ibland som att jag har gått från den "onda, skadade, artificiella" till den "goda, naturliga, hääärliga" sexualiteten. Jag har själv upplevt att det nya har känts mer avskalat och "äkta". Men jag kan inte säga att den är bättre. Att förlora en hel dimension av vem man är sexuellt är tråkigt. Om inte annat har det blivit svårare att onanera, vad jag tänt på förut funkar inte nödvändigtvis längre och min nya läggning åt kött och potatis underlättar inte skapande av nya.

Samtidigt har det varit en fruktansvärt spännande resa. Kunde detta hänt, vad mer kommer då hända i mitt liv? På vilka andra sätt kommer jag att utvecklas? Jag är glad att det har varit en positiv resa för mig, för nu är jag verkligen inte rädd för fler förändringar, om de dyker upp.

Hur skiljer vi ut kvinnor som säger sig kunna få vaginala orgasmer från oss andra?

Bra att jag aldrig säger aldrig, för nu ska jag kommentera på ett inlägg av NoBoyToy (även kommenterad på Like A Bad Girl Should, där jag fick tipset). Inlägget börjar med att handla om att penetrationssex är normen, och sedan svävar ut i märkliga resonemang om våldtäkt, och sedan i kommentarerna gå in på tveksamt logiska åsikter om prostata och den vaginala orgasmens existens. Jag tänkte kommentera lite.

Så hur skiljer vi ut kvinnor som säger sig kunna få vaginala orgasmer från oss andra? Kan kvinnor, som får orgasm av att en penis förs fram och tillbaka i deras vagina, bli våldtagna och faktiskt njuta av det? De blir ju penetrerade?

Den första frågan är viktig, men jag återkommer till den senare, när jag diskuterar vaginalorgasm som fenomen. Jag tänkte dock belysa lite det här med njutning vid våldtäkt eftersom frågan ju ställs och är intressant.

Orgasm är en reflex. En kroppsreaktion som utlöses av viss stimulans, under vissa omständigheter. Stimulansen och omständigheterna varierar, men att man får orgasm innebär inte att man har njutit, eller uppfattar orgasmen som njutningsfull.

En vanlig förutsättning för att få orgasm är att man är upphetsad (psykiskt och/eller fysiskt) och att man stimuleras fysiskt på ett särskilt sätt. Jag tror vi alla kan förutsätta att våldtäkt mycket sällan är psykiskt upphetsande, däremot reagerar kvinnokroppen ofta genom att bli fysiskt upphetsad (läs mer om det här). Det är därför inte orimligt att bli våt, att få orgasm, eller till och med att uppleva njutning som våldtäktsoffer. En kvinna som får vaginala orgasmer vid vanligt sex skulle kanske kunna komma vid en våldtäkt. Det gör inte våldtäkten till något annat än våldtäkt. Och eftersom våldtäkt är en psykiskt påfrestande situation är stimulans på rätt ställe, vare sig det är vagina eller klitoris, knappast någon garanti för att man kommer njuta eller komma. NBT som själv får klitorisorgasmer kan nog relatera om hon tänker på en våldtäktssituation där hon blir klitorissmekt.

Så vad det klart.

Jag har skrivit, i tidigare inlägg, om hur män ofta njuter av att "mjölka" prostatan. Det stämmer som du säger, att många män njuter av anal penetration.

Jag har i många diskussioner om analsex hört att det borde vara så att män, inte kvinnor, penetreras, eftersom män, inte kvinnor, har prostata. Det är sant att män har prostata (kvinnor har visserligen typ liknande vävnad som jag förstått, men vi ignorerar det just nu). Vad som är mer intressant i sammanhanget är med vilket självklarhet det framställs att män njuter av att prostata stimuleras. Ja, en del gör ju det, på samma sätt som att många kvinnor njuter av vaginal penetration, och på samma sätt som många människor njuter av att bli nafsade i örat. Men prostatan är ingen självklar njutningsknapp.

NBT talar varmt om att män borde testa att bli penetrerade analt, med prostatan som argument. Det kommer alltså från samma person som talar skeptiskt om kvinnor som "säger sig komma av enbart penetration" och antar att man pratar om orgasm när mankommer om njutning. Det är förstås bra att lyssna på olika personers erfarenhet av njutningsfullt sex, men det gäller att lyssna på såväl män som gillar prostatasex som kvinnor som gillar vaginala samlag.

Det finns forskare som skulle hävda att du [kvinna som njuter av vaginala samlag] är ovanlig, eftersom det inte är klarlagt att den vaginala orgasmen ens existerar.

Ja, hur ska man då skilja kvinnor som får vaginala orgasmer från de andra? Och vilket forskningsstöd vill man ha för att visa att en viss typ av stimulans leder till orgasm? Till att börja med måste man då definiera orgasm och det är inte helt enkelt. Om man menar kontraktioner i vissa muskler som dessutom hänger ihop med intensiv njutningskänsla så existerar vaginala orgasmer.

Om man med vaginala orgasmer menar orgasmer som kommer från att man stimulerar slidan. Jag vet att det är vanligt att argumentera att vaginala orgasmer inte finns eftersom de kvinnor som kommer av att knulla utan att pilla på klitorisollon egentligen kommer av att yttre delarna av klitoris gnids mot partnern, eller av att inre delarna av klitoris stimuleras. Men här gäller ju diskussionen om en kvinna kan komma (eller uppleva njutning) av att bli penetrerad vaginalt, utan uppenbar stimulans av yttre klitorisdelar. Och ja, det kan vissa kvinnor. Och vissa kvinnor kan komma av anal penetration, av att ge oralsex och av att åka buss i tighta jeans. Alla de existerar. Deras orgasmer existerar. Det innebär inte att man ska sluta anpassa sexet efter vilka som är inblandade, men det innebär verkligen heller inte att man ska avfärda olika människors erfarenheter bara för att klitoris funkar för de flesta med klitoris.

KBT & poly IV

Idag tänkte jag skriva en kort fortsättning på de tidigare inläggen om KBT och poly. Jag ska gå genom några teman som en terapeut kan hjälpa polyperson(er) med, och sedan någon annan gång går jag lite mer på djupet på några av dem. Då blir det mer KBT.

Att fatta beslutet att leva poly

Eftersom beslutet kan bero på så mycket kan den här processen se väldigt olika ut. Det kan vara en individ man jobbar med, eller ett par. Eller kanske en individ som lever i ett par men känner att det inte längre går, och måste nu fatta ett beslut som skakar om hela tillvaron. Det kan vara en individ som tycker det låter som en bra idé, men är orolig över konsekvenserna - eller någon som blivit kär i en polyperson och funderar på hur det kan gå.

Att lära sig förhandla om öppenhet

Man kanske vet precis hur poly man vill leva och tvivlar inte ett ögonblick. Det gäller bara att förmedla det till dem man vill vara poly med. Och det är inte alltid så enkelt om man träffat nån underbar som bara antar att nu är man ihop med allting på. Eller att man redan är med någon underbar sedan tjutre år, men vill ändra i relationen lite. Eller att man brukar hamna i relationer där partnern från början är het på om att det ska vara öppet, men sedan anser att man ska bli mer monogam ju med seriös relationen är.

Att komma ut

Att komma ut den där allra första gången. Och sedan att komma ut alla de andra gångerna, för resten av sitt liv.

Att arbeta med konflikten mellan två värdesystem

Man glömmer lätt att polypersoner växte upp på samma planet som alla andra. Man har sedan barnsben fått höra om sagoprinser- och prinsessor, och att otrohet är förkastligt. Så oavsett hur utanför man känner sig i den världen, oavsett hur rätt poly känns för en, så kan man fortfarande ha svårt att skaka av känslan av att man gör någonting fel. Eller så behöver man lite gammal hederlig sorghantering för att man bearbetar att det aldrig kommer bli the one and only glänsande prins i tajts för ens egen del. Det blir kanske nåt oändligt bättre, men man kan behöva sörja förlusten av någonting man under hela ens liv fått höra är ett viktigt ideal.

Att dela upp resurserna och funktionerna partners emellan

Låter lite torrt, ja. Men det handlar helt enkelt om att man kan gå vilse i förväntningar på varandra, och sådana saker som att man inte kan fira julafton på två ställen samtidigt.

Att hjälpa klienten ta hand med likasinnade

Finns det fler som jag? Var finns de? Hur träffar man dem (ja, på polyheart, det står om polyfikor där) Hur ska jag våga? Hur gör man? Hur besöker man swingersklubb? Som terapeut eller annan variant av proffs som pratar kan man både hjälpa till med att hitta ställen/sammanhang/nätforum/klubbar och att våga ta sig dit.

Att jobba med svartsjuka och känslor av otillräcklighet

När man på förhand gissar vilka känslor polypersoner kan ha problem med så är det de här två man gissar på. Så bara det kan behöva bearbetas, att man med en klient som inte riktigt tagit steget till praktik än pratar genom farhågor och på förhand förbereder sig. Eller att man jobbar det med redan erfarna klienter.

Kommunikationsträning

Anna är konflikträdd, Noa flammar upp lika fort som han lugnar ner sig, och Jaroslav tycker om ordning och regler. Tillsammans bor de i en liten villa och det börjar märkas lite att deras personliga kommunikationstilar inte riktigt går ihop. Terapeuten kommer in och lär ut jag-budskap, schemalagda hushållssamtal och att man ska prata om sina primärkänslor. Alla gör det och blir glada. Eftertexterna rullar.

Att göra slut

Att kunna hjälpa folk att göra slut ingår i arbetsbeskrivningen för alla terapeuter som jobbar med par och sånt, lovar. Just i fallet poly kan det vara lite speciellt för att om en relation kraschar så finns det kanske en annan som just funkar jättebra, det kan bli annan dynamik än kraschad relation-äter glass i sängen-börjar leva singellivet på krogen-träffar en ny. Eller så kan det vara extra knepigt att göra slut för man blev aldrig riktigt ihop heller, att ens relationer är lite flytande och det blir knepigt med hur slut ska göras, om man bryter helt eller om relationen bara förändras, och i så fall till vad.

...

I nästa avsnitt: Kognitiv omstrukturering! Worst case scenarios! Time management! Värderad riktning! Och vad är "öppet", egentligen?

...

Oförskämd smygreklam: Det här veckan handlar Vecka6 om sex i kroppen och i hjärnan. Skriv gärna någontiing, eller läs förra veckans bidrag om hur man lär sig.

KBT & poly III

Tidigare delar: KBT och poly I, KBT & poly II.

Polyfolk verkar vara ungefär som alla andra på de flesta sätt. Det finns dock lite riskfaktorer med att leva poly idag. Riskfaktor innebär inte att alla som är poly får problem med just detta, men är man lite ängslig av sig till att börja med är det inte orimligt att man oroar sig mycket när det dessutom finns någonting att oroa sig över.

Förhöjd risk för social fobi

Många av tankarna i den här inläggsserien kommer från en bok som handlar om KBT för HBT-personer. Jag tror att det finns en del likheter. En tanke jag tyckte var bra är att vissa egenheter som i populationen i stort är symptom kan för vissa personer vara väldigt befogade. Ett exempel var att personer med social fobi ofta oroar sig för att bli utstirrade, att folk diskuterar en bakom ryggen på en. Ett lite elakt sätt att uttrycka det på är att man inbillar sig att folk bryr sig om en betydligt mer än vad folk i allmänhet gör. I meningen att folk som i kollegor inte bryr sig om att analysera varje liten detalj på en för att märka att ens händer skakar när man redovisar avdelningens kvartalsresultat. Kollegorna tittar nog mest på powerpointen, dricker kaffe och längtar hem.

De flesta som tänker "alla stirrar när jag går i korridoren" överdriver. Är man enda gayeleven i sin high school så är det väldigt möjligt att tanken speglar verkligheten. Och är man öppet poly i ett sammanhang där det ses som väldigt avvikande är det realistiskt att tro att omgivningen skvallrar om en. Hånglar man med någon på en fest fast folk vet att man har sambo hemma är det rimligt att tro att det blir fler reaktioner än om folk visste att man är singel. Om man jobbar med behandling är det viktigt att inte glömma att samma handling kan i olika situationer vara funktionell och helt fel, samma farhågor vara realistiska för en person och fullständigt överdrivna för en annan. Så skulle en polyperson kunna uppvisa symptom för social fobi, men symptomen skulle kunna vara en adekvat reaktion på verkligheten.

Sen är det ju så att mycket socialt smörjmedel människor emellan handlar om relationer. Man pratar lite om familjen, hur det går för barnen, vad man gjorde i helgen. Vill man inte klättra upp på barrikaderna och dra uppmärksamhet till sig kan det vara knepigt läge om man inte lever i monogam tvåsamhet. Även om reaktionerna är positiva så sticker man ut. Det vill inte alla göra alltid. Så man undviker vissa ämne, formulerar om, drar vita lögner... och i värsta fall får sån ångest av att ständigt vara på sin vakt att man helt börjar undvika sådana situationer.

Förhöjd risk för oro

Många människor känner att det är viktigt att hitta kärleken, ha partner, bilda familj. Personer som vill leva poly är inget undantag där, samtidigt som de är relativt ovanliga. Därför är det inte så konstigt om man oroar sig över att personer man förälskar sig i inte kommer vilja ha relationer med en då de sannolikt vill vara monogama.

Hur kommer en familj ta det? Eller ens vänner? Eller de på jobbet? Tänk om grannarna misstänker något? Det är ju inte så att dessa orospunkter är helt obefogade, en hel del sociala relationer kan drabbas negativt när det uppdagas att någon är avvikande. Vissa har man kanske råd att förlora, andra vill man behålla nästan till vilket pris som helst.

Att ses som dålig förälder är minst sagt otrevligt. Vad värre är kan det kosta en barnet, om man anses vara dålig förälder i en vårdnadstvist. Och även utan vårdnadsvist kan man oroa sig för att någon omtänksam granne får för sig att småbarn inte ska leva mitt i en orgie och skickar socialen på familjen. Man vill kunna leva som man vill, samtidigt som man inte vill att det ska få konsekvenser för ens rätt till sina barn. Självklart kan det vara ett orosmoment.

När homoäktenskap blev lagliga i Sverige stod det "nu är all kärlek laglig, nu får alla gifta sig" i tidningarna, och polykretsarna suckade. Man får bara vara gift med en person åt gången. Man får ha romantiska trolovningsceremonier med hur många som helst, men de juridiska ramarna kan bara gälla par. Det kan finnas en hel del att oroa sig över där.

Garderoben

Det finns forskning som pekar på negativa konsekvenser av att sitta i garderoben. Kanske föga förvånande att man mår psykiskt dålig av att vara rädd att bli outad, behöva ljuga för människor man bryr sig om och inte kunna leva livet som man vill.

Terapeutens bemötande

Kan man som polyperson känna sig trygg med att ens terapeut kommer kunna hantera ens relationssyn väl? Många polypersoner undviker att berätta om sina relationsformer för terapeuten. Inte obefogat - många terapeuter har fördomar om poly och ser själva flersamheten som ett problem att arbeta med. I en studie jag sett har en tredjedel av terapeuterna ansett att personer som lever poly har personlighetsstörningar, och 9-17% av terapeuterna skulle använda sina terapeutiska förmågor till att få klienterna att stänga sina öppna äktenskap. Det finns fler studier med liknande resultat. Även om de är från 1970-80-talet finns det fog att tro att även terapeuter i dagens Sverige kan bära på negativa uppfattningar om poly.

Det kan leda till sämre vård på flera sätt. Samtalsterapi är i hlg grad beroende av öppenhet och ärlighet - om terapeuten uttalar sig negativt om ens kärleksliv blir man kanske inte så pigg på att avslöja mer. Och om klienten söker för depression kommer depressionen sannolikt inte botas av att terapeuten flyttar fokus till att bekämpa närhetsfobin som klienten ju uppenbarligen måste bära på.

...

I nästa avsnitt: Vad kan terapeuten hjälpa med? Var hittar man andra prickiga kaniner? Polymänniskor växte upp med samma prinsessagor som alla andra! Tankeläsning! Annat!

Hade hon bara vetat!

Ni kanske har märkt att jag inte skrivit om feminism på ett tag. Eller inte. Men jag har tänkt på det. Och det beror på att jag är döuttråkad över hur feminism talas om på i Sverige nuförtin. Det är typ samma omtugg, ämnen som dyker fram är tråkiga, även intressanta skribenter skriver om samma typ giftas och städning och skiljas. Ofta viktiga ämnen, men jag har sett diskussionen förut och jag har tråkigt. Plus att jag snart blir galen på att att så fort nånting händer så är det kvinnor som är drabbade. Det är iofs oftast inte feministskribenter som skriver utan typ helt vanliga journalister som nånstans lärt sig att om man jämför kön i en studie så är det kvinnorna som det är synd om oavsett utfall. Så jag pallar inte med skriva om feminism just nu. Boooring.

Men jag ska skriva om en grej i en text av Pelle "han är som Pär Ström fast vettigare" Billing. Jag vet att en del kan bli väldigt besvikna på Billing när de haft den här bilden av honom och sedan inser att han faktiskt tycker som Ström, ish. Men vettighetsskillnaden ligger inte så mycket i åsikterna som i sättet de framförs. Ström tycker ju en del vettiga saker, men lycka till att se det när hans standardinlägg är en sammanfattning av en tidningsartikel (som Antila kommenterade angående "För övrigt 1" här, " Man kan ju hoppas att Pär kommer bojkotta att citera Aftonbladet också!?:D") med inslängda spekulationer och skämt om Amazonia. Sedan lämnar Ström inlägget åt ett hyfsat otrevligt kommentarsfält, och är själv hal som en ål om man vill diskutera hans åsikter. Jag har inte följt Billings blogg lika mycket, men han verkar i alla fall ha en vilja att formulera vad han tycker och ta ansvar för saker han skrivit. Så på det sättet är han lätt den vettigare.

Men nu ska jag alltså komma fram till själva ämnet. Inlägget handlar om fördelning mellan hushålls- och förvärvsarbete. Det står bland annat följande:

Fenomenet som kom upp i kommentarerna till gårdagens inlägg – att män och kvinnor har olika vision om hur rent det måste vara – får en viss bekräftelse i artikeln:

– [...] Jag kan fråga att ”hur tänker du när du ställer ner skitig disk i diskhon och sedan inte tar hand om den?” och jag går och blir förbannad och gör ett sådant där experiment hur länge den får stå där. Tror han att den försvinner av sig själv? Att jag älskar att diska? Eller skiter han i att jag får diska?

Kvinnan här tar det personligt att mannen inte diskar, när den mest rimliga förklaringen är att de har olika smärtgräns för när det måste städas och diskas. Tänk om hon vetat att det ofta är så? Men då skulle vi så klart behöva vara öppna med att könen inte är identiska.

Mycket att diskutera här. Som att det inte är en smärtgränsfråga ifall disk som bara ställts i diskhon är ren eller ej. Eller att stereotypen att män är hopplösa städanalfabeter inte är sådär manspositiv, direkt. Eller att om mannen vet att kvinnan kommer diska förr eller senare så lär han sig att inte diska.

Men det jag vill prata om mest är det här med att det skulle vara lättare för kvinnan om hon bara vetat att män och kvinnor har olika smärtgränser för städning.

Jag tror att kvinnan i exemplet är mycket medveten om att hennes man har högre städtröskel än hon. Jag har svårare att förstå hur disken skulle bli diskad av någon annan än kvinnan om hon bara insåg att det ofta händer att män och kvinnor har olika smärtgräns. Kvinnan lever inte med män som ofta har annan smärtgräns, hon lever med sin man, som har en annan smärtgräns än hon, och disken blir inte ren av att hon vet att att det finns fler som han.

Man pratar gärna om killar är så och tjejer är så i relationsrådgivning. Gärna med källor som befäster skillnader på grundnivå, då blir det inte bara tyckerier utan objektiv och vetenskaplig rådgivning. Men hur mycket hjälp har man av sådant, egentligen? Man är ju inte ihop med tjejer, man är ihop med Mirjam, 36. Visst, det kan ge tröst och normalisera, men det får inte disken diskad.

Så tänk om kvinnan i exemplet visste att det ofta är så att män och kvinnor ofta har olika smärttröskel för städning? (Två personer som bor ihop tycker oftats inte exakt lika i en fråga, wow!) Vad hade hänt då? Hade kvinnan glatt diskat upp och tänkt "boys will be boys"? Eller hade kvinnan sänkt sin nivå så att hushållets hygiennivå skulle sjunka? Eller hade kvinnan fortsatt med uppfostringsexperiment och lämna disk framme tills mannen skulle inse att den inte diskar sig själv? Vad är det som skulle hända om hon bara visste att det ofta är så att män och kvinnor har olika städtrösklar, och inte bara att hon och hennes man uppenbarligen har det?

***

I ETC och Corren skrivs det om att unga män också kan bli våldtagna. Bra!