Gynakuten monogatari

Sådär lagom till att jag är klar med exjobbet (mer info här) har jag fått tid på Danderyds gynmottagning. Danderyd är för svenskor med vulvasmärtor ungefär vad SF-bok var för mangakids på min tid, eller vad Rummet är för dem som tar sig till Zonen. Det gemensamma: magiskt skimmer, man vill dit, hyfsat ouppnåerligt. Men så har jag fått tid, och besökt idag. Tänkte blogga lite om mina vårderfarenheter i samband med de hära underlivssmärtorna jag har.

Bakgrund till underlivssmärtor, förresten: fick dem plötsligt, över en natt, förra sommaren. Har sedan dess varierat i olika former - klåda, torrhet, penetrationssmärtor, smärtor i urinblåsan och att det svider som fan att kissa, brännande och svidande känsla typ överallt. Haft svårt att träna och dansa, har knappt haft byxor på mig sedan början av sommaren, ångest, relationstjafs, tappat sexlusten, spänningsproblem, sömnproblem. Kortfattat. Sedan utbrottet har jag varit hos gynvården typ.... ett dussintal gånger? Fem akutbesök hos gyn. Flera besök utomlands, av olika anledningar.

Augusti 2010

Jag skulle ändå till pappa i Ryssland, och han är läkare och dessutom sån där människa som Känner Alla i stan. Därför fick jag komma till bra klinik, där pappas sambo brukade jobba. Det som utspelar sig är en ganska rolig familjefars med läkarfamilj som konstant för alla samtal över huvudet på mig (som är såklart jättesmart, men inte läkare, så då ska man förstås inte försöka förklara nåt utan bara ge piller).

Höjdpunkten, förresten. Det är första dagen jag är där, jag har inte sett pappa på tre år, vi åker till kliniken direkt från flygplatsen. Jag får tack och lov göra själva undersökningen utan pappa och hans sambo i rummet, men pappa ber gynekologen att göra två ex av nåt prov man ska kolla i mikroskop. Sedan tar han ett av glasen, stoppar i bröstfickan, och vi åker till farmor. Henne hade jag inte träffat sedan jag var femton. Pappa överlämnar glaset till henne och ber henne att kolla det på jobbet (hon är labbmänniska) för att se om jag har nå könis.

Min pappas familj är inte sådär härligt öppna med allt. De behärskar bara konsten att prata om elefanter i rummet som om elefanterna inte var i rummet och inte hörde vad som sades.

I slutändan hittades inget ordentligt. Jag fick ändå tre sorts mördarpiller som gjorde att all min bakterieflora var sönderdängd resten av resan.

September 2010

Rent tekniskt borde jag inte flängt utomlands, eller på akuter. Rent tekniskt borde jag haft en egen gyn. Men var hittar man dem? När jag första gången uppsökte en gynekolog i Sverige (ungefär ett år sedan nu) var det en gyn jag fick tips om. Han var för all del trevlig. Tyvärr hörde människan inte så bra, vilket minst sagt försvårade kommunikationen. Jag har ju dessutom gjort psykpraktik på rehab för människor med hörselförändringar, så jag kan en massa knep för hur man pratar med folk med nedsatt hörsel. Han verkade dock vara i det stadiet där man låtsas som att man visst hör, och inte riktigt har lärt sig knepen. Så han försökte konversera med mig medan han gynkollade mig. Nedsatt hörsel-tips: se folk i ansiktet när de pratar. Då får man stöd av läpprörelserna och missar inte var tredje ord personen försöker säga. Då hör man inte att jag har pojkvän i Ryssland, t ex.

Läkaren hittade ingenting men gav mig fyra recept på Flagyl. In case. Utan att förklara vad Flagyl kan vara bra för och att man ska behandla partner. Långt senare insåg jag att jag även hade fått motsvarande Flagyl i Ryssland. Men det hade jag inte koll på då. Då gav pappa mig piller och när jag tvingade honom att förklara vad de var bra för sa han typ "det här är ett antibiotikum, det här är tyyyp antibiotikum fast mot andra småliv som är anaeroba".

Hösten-vintern 2010-11

Tog ut spiralen. Gynakut tre gånger. Andra gången på Huddinge, där läkaren stirrade på mig och sa "vad gör du här?" när jag beskrivit besvären. Enda gången jag gråtit hos läkare. Hon undersökte mig aldrig, men lovade att skriva remiss till Danderyds vulvaklinik.

Jag väntade på remissen. Sex veckor efter besöket ringde jag och kollade upp det. Nej, inget remiss skickats. Nej, mitt besök står inte i journalen.

Samtidigt får jag konstanta smärtor i urinblåsan i typ en månad. Går till vårdcentralen. De gör den där fina dansen när de är asentusiastiska till att börja med, så man vågar hoppas. Sen hittar de ingenting och kommer inte ens på tanken att remittera någon med urinvägsbesvär till typ urolog. Däremot hittar de att jag har järnbrist (som jag haft i minst tio år) och blir jätteintresserade av att behandla det.

Jag säger att det gör ont i urinröret. Läkaren svarar "det är inte cancer". Ja, jo, men det gör fortfarande ont. Läkaren säger att hon inte vet vad det är.

Våren 2011

Deltar i studie om underlivssvamp. Är hyyyfsat frisk. Sätter in spiral eftersom det blev inte ett dyft bättre av att den vart ute.

Sommaren 2011 (Lettland)

Får ont i urinblåsan igen. Ringer privata uroligmottagningar. De har tider i september. Packar väskan och drar till Lettland på obestämd tid eftersom en släkting hade bra urolog där. Kommer sista dagen innan kliniken sommarstänger. Får ingen ordentlig undersökning pga tidsbrist, däremot jättetrevligt bemötande. Urologen ringer direkt från rummet till en gynekolog och förklarar ärendet, så jag kan bli undersökt ett par dagar senare. Han har hypoteser. Han är helt på att urinvägstjafs och fittjafs kan hänga ihop. Undersöks två dagar senare av trevlig gyn, får mediciner. Pajar bakteriefloror härifrån till Kina och kompenserar med yoghurtpiller gjorda på fabrik i min hemstad. Båda läkarna överens om att även min partner ska behandlas. Jag får komma på återbesök.

Sommaren 2011 (Sverige)

Fast gyn i Lettland verkade tycka det var okej känner jag att jag vill ta ut spiralen. Det är lite smärtor i den trakten som gör att jag tänker att det nog är bäst att ta ut eländet och låta allt läka ihop. Går till gynakuten för det var helg typ. Läkaren är jättetrevlig, men säger att hon mest jobbar med förlossningar. Tycker livmodern ser bra ut och jag kan behålla spiralen, det blir mer trassel att ta ut den. Jag ska också lämna urinprov dagen efter.

Går hem nöjd med trevligt bemötande. Dagen efter visar det sig att de skickat remissen till labbet fel.

Två veckor senare krånglar spiralen igen. Tar mig till akuten igen. Manlig gynekolog, enda gången under mina äventyr (senare uppdatering: nej, inte alls, han som inte hörde bra var också man. Det var inget.). Han tycker väl inte heller att spiralen ser dålig ut, men håller med om att det är rationellt att ta ut. Säger också att jag verkligen bör uppsöka gyn om det inte blir bättre inom en menscykel.

Augusti 2011

Känner att nänujävlar ska jag till Danderyd. Måste ha remiss. Vårdcentralen hänvisar till gyn. Får panik eftersom det brukar vara två månaders väntetider såhär års. Alltså, först väntetid till gyn för att få remiss till Danderyd, sedan väntetid för att komma till Danderyd. Hört skräckhistorier om halvårsväntetider. Genom Vårdguidens kölängdsfunktion och en massa tur får tid dagen efter. Mål: få remiss till urolog och till Danderyd.

Träffar trevlig gyn som raskt konstaterar att det inte är nåt fel på mig. Hon lovar remiss till Danderyd. Vi bestämmer också att jag ska få remiss till cystoskopi - om det visar sig att jag inte har nån urinvägsinfektion, vilket ska avgöras med ett prov jag lämnar. Lämnar prov. Får tid på Danderyd. Ringer om remiss på cystoskopi. Har jag fått det? Nej. Förklarar länge för växeln vad dealen gäller, eftersom de verkar tycka jag borde vara nöjd med Danderydsremissen. Får telefontid hos läkaren. Påminner henne. Lyckas få remiss.

Idag 2011

Fin läkare, lyssnar på min osammanhängande historia. Ställer snälla frågor. Böjar fiska efter vestibulit. Ja ba "psykstudent exjobb om vestibulit". Nu trodde jag inte att jag hade just det, och det hade jag inte när vi kollade, men det var första gången någon kollade mig för sådant. Och jag hade nog fortsatt vara okollad om jag inte specifikt hade bett om remiss till vestibulithimlen. Jag känner mig som enda människan i världen som önskar hon hade vestibulit för det vet jag ju vad det är, och det vet jag kan behandlas. Vad sjutton jag har är oklart, men nu är jag i alla fall inne i systemet. Jag ska, till exempel kallas tillbaka.

För övrigt var den här läkaren den första som hittat var det gjort ont. Jag har ju vetat det länge, och försökt förklara för alla som kört upp fingrar i mig. Och det är inte ens svårt att hitta. Men hon var den första som faktiskt verkligen lyssnade och letade, och hittade. Och det var inte direkt skönt, men jag kände sig hörd, onekligen.

Lösa tankar i allmänhet

För det första - asså fatta skriva akademisk uppsats om skumma fittsmärtor när man själv sitter med just såna. Dessutom psykosomatiska, så man får ju ångest av att läsa artiklarna och intervjuerna, och ännu mer ont av ångesten.

För det andra. Asså. Jag vet inte vad man ska säga till gynekologer när de frågar om man har ont. För de gör ju saker som man skulle få ont av även om man var frisk kontroll. Typ en gång blev jag ultraljudad (man blir det med stav inifrån som standard på gynkoll, inte med grej på magen som i film om gravida människor) och sade att nu gjorde det minsann ont. Och gyn ba "ja, men nu trycker jag mot din äggstock, det är typ som att slå en kille på pungen". Jaha. Ja. Men om du petar på mig så det gör ont, varför frågar du dåååå?!

Eller typ idag, när gyn penslade på vinäger och sen gnuggade. Gör det ont? Ja för fan! Är det oväntat? Inte särskilt, va. Jag föreslog för frisk manlig chattkamrat att han skulle tänka sig att nån penslar vinäger på hans ollon och sen gnuggar. Han tyckte visst inte det lät som nåt trevligt. Jag fattar ju att läkaren vill se om det gör alldeles extra ont, men när vet jag att det gör mer ont än normalt om man häller vinäger och sen gnuggar?

Det här har alltså ingenting med dåliga eller bra gynekologer att göra. Även de som bemöter en hur fint som helst gör saker som uppenbart gör ont och sen frågar om det. Konstigt folk, läkarna.